En vecka senare hade skolan börjat dekoreras inför jul på allvar. Tova, Emma, Linnéa och Viola satt i ett fönster utanför biblioteket och tittade ut på snöflingorna samtidigt som de åt lite hemkokt knäck som Violas mamma hade skickat.

Varken Tova eller Emma hade berättat för den andra att de hade talat om för sina kompisar hur det hela låg till, i Emmas ögon var Viola helt ovetande och detsamma gällde Tovas syn på Linnéa.

Nu hade de dessutom kommit på ett sätt att ta sig hem utan att någon märkte det. De skulle ta tåget hem efter julfesten precis som alla andra och sedan skulle de försvinna. Det var en perfekt plan och eftersom lärarna väldigt sällan begärde att de skulle utföra några svåra magiska övningar så här nära jul så ansåg sig åtminstone Emma vara säker nu.

Medan de satt där kom Centie fram till dem, hon sa att hon ville prata med Linnéa igen och de två gick iväg.

Emma tittade på Tova när de hade gått. Tova tittade ner i sin bok, hon hade helt glömt bort att berätta för Emma om vad hon hade fått veta om flickan med det silverfärgade diademet och det hon och hennes bästa kompis hade råkat ut för förra året. För Emma var Centie fortfarande lika myskisk, hon kunde vara den nya Voldemort till och med, hon visste inte ens vad hon hette, men Emma vågade inte fråga Tova så länge Viola var där, hon trodde fortfarande att Viola inte visste någonting.

Hon väntade till senare på kvällen. Admarilia hade tagit hand om Viola ett tag och Tova hade gått till biblioteket för att lämna tillbaka alla böcker hon inte skulle behöva mera.

Emma anade det nästan så hon gick dit för att göra samma sak och sedan frågade hon Tova om hon hade lust att följa med henne in till ett av läsrummen för att de skulle kunna prata helt ostörda.

Det tog faktiskt en väldigt lång stund innan Tova fattade att Emma oroade sig för Linnéa.

"Är det det du pratar om?" Log Tova som faktisk helt hade glömt bort att hon inte hade berättat för Emma om Centie och Maria.

Nu var hon i alla fall tvungen att berätta det hela från början.

"Adma berättade det när vi låg i sjukhusflygeln tillsammans, de hade varit bästa kompisar sedan de föddes och sedan tog de slut eftersom de hade sorterats till så olika elevhem"

"Den här elevhemsgrejen ställer bara till det för folk!" suckade Emma efter att ha lyssnat på hela historien.

Ett tag funderade Tova på att berätta om drömmen också, drömmen där hon och Emma hade fått gå igenom samma sak.

"Har Maria sagt något om henne sedan hon kom tillbaka?" Frågade Tova. Emma skakade på huvudet.

"Hon har inte lämnat elevhemmet överhuvudtaget faktiskt. Hon verkar fortfarande lite trött."

"Jag önskar att det kunde fått sluta på ett annat sätt" mumlade Tova. Emma reagerade inte ens.

"Det enda vi två behöver bry oss om är att ta oss härifrån innan någon fattar att vi inte hör hemma här och tar ifrån oss våra minnen. Vi kan ändå inte göra något för de där två och förresten tror jag att det kan komma att lösa sig av själv, även om det kanske tar ett tag!"

Tova funderade lite över vad Emma hade sagt, hon förstod inte.

"Hur menar du?"

"Du sa ju att du sett Centie hos Maria mitt i natten, så småningom måste de ju mötas och prata igenom allt, även om det blir när de är gamla tanter"

Tova suckade, hon ville inte att det skulle sluta på det sättet heller, även om hon tyckte att det var ett bättre slut än att de förlorade kontakten för alltid.

När det var sagt pratade de igenom sin flyktplan en gång till. De ville absolut inte glömma något viktigt. Några dagar till måste de spela med och låssas att de var häxor.

"Jag undrar vad våra föräldrar kommer att säga när vi kommer hem!" Flinade Tova när de lämnade läsrummet. Samtidigt funderade hon lite på hur hon skulle kunna hjälpa Maria och Centie utan att de märkte det, innan hon åkte. Hon anade aldrig att Emma hade rätt, problemet höll redan på att lösa sig själv.