Remus tittade på mannen framför dem. Var han tvungen att ha en paus? Kunde han inte bara säga vad som skulle hända med dem? Men Remus antog att dramatiska pauser var något som högt uppsatta människor höll på med.
"Vi ansåg att konsekvenserna inte var era. Ni kunde inte förutspå vad som hände och eftersom ingen blev skadad slipper ni denna gång undan med en varning" sa mannen. Remus trodde först inte att det var sant, skulle de bara få gå? Eller fanns det någon hake?
"Släpper ni oss bara?" frågade Sirius misstänksamt.
"Ja vi ser ingen anledning till att straffa er mr Black. Men om jag vore er skulle jag vara lite mer försiktig i fortsättningen" sa mannen och gav dem en allvarlig blick. En blick som genast fick Remus att tänka på skolan och McGonagall. Hon hade alltid givit dem sådana blickar när de missköt sig. Sirius reste sig upp och drog upp Måntand på fötter. Sirius vände sig om mot dörren utan att se på ministermännen, det var som om han väntade på att något skulle hända, som om allt bara varit en lögn. Remus gick som paralyserad bredvid honom och Black sonen hade lust att lägga krokben för honom, men han behärskade sig. Sirius tittade upp i rätt ögonblick för att se Lucius Malfoy komma ut från ett av rummen. Han undrade för sig själv, vad den mannen gjorde här och hur han ens var välkommen på ministeriet. Hissen förde dem till entreplan och Sirius transferade dem hem till deras hus. Han såg det inte längre som sitt, utan det var hans och Remus hus.
"Måntand är du vakne?" frågade Tramptass när de befann sig i vardagsrummet.
"Va?" sa Remus som fortfarande var helt oförstående hur de hade kunnat komma undan. "sa du något?"
"Nej inget viktigt" sa Tramptass och betraktade den andra mannen. Sirius slängde sig ner i soffan, hans krafter var slut. Att jaga efter Remus var ingen lättuppgift och trotts att de gjort det i unga dar så var det skillnad. Inte bara för att han så klart var äldre utan också för att han var ensam när han gjorde det.
"Sirius funderar du någonsin på hur livet skulle vara om jag inte fanns?" frågade Remus plötsligt. Den svarthåriga mannen slog upp ögonen och tittade på sin käraste som stod framför brasan och tittade in i elden. Ljusskenet speglades i hans ansikte och Sirius såg sorgen och oron som fanns där.
"Jag har faktiskt aldrig tänkt på det? Jag har så svårt att föreställa mig hur det skulle vara om du bara försvann. Trotts att jag flydde i flera år, visste jag att du fanns här hemma i England, du var inte borta helt" sa Sirius, han hävde sig upp och vilade sig på armbågarna. "Varför undrar du?" sa han oroat.
"Det var bara en hypotetisk fråga." sa Remus undvikande. Sanningen var att han många gånger undrat hur livet skulle vara utan honom. Hur alla runt honom skulle reagera.
"Du tänker väl inte försvinna? Eller ämna ta dit liv?" sa Sirius oroligt, han gillade inte alls vart det här samtalet ledde. Remus undvek att se på honom och hans oroa ökade. Det hade bara varit en halvtimme sedan de undkommit Azkaban och nu pratade Remus om att försvinna och inte finnas? "Remus se på mig" bad Sirius och Remus mötte hans blick.
"Jag har inga tankar på det egentligen, inte längre. Men jag hade de förr" erkände Remus. Han var förvånad över att han nämnde det alls för Sirius. Han hade dolt det så länge.
"Remus kom" sa Sirius mjukt och Remus tittade på honom, han gick fram till Black sonen som låg på soffan och satte sig ner. Sirius reste sig helt och slog armarna om Remus innan han drog ner honom i liggande ställning. Han la en arm runt Remus midja och lat den andra handen åka in i det bruna håret.
"Tvivla inte för en sekund att livet skulle vara bättre utan dig. Mitt liv skulle falla sönder. Visst jag har Harry det har jag, men det är långt ifrån samma sak." började Sirius i en långsam ton. "Du är den som jag vill vara med jämt och den som betyder mest. Utan dig skulle jag vara vilsen och utan dig hade jag med största säkerhet hamnat i Azkaban igen" sa Sirius. Remus tittade på honom.
"Det är bara det att ibland får jag känslan av att allt skulle vara så mycket lättare utan mig, särskilt utan min varulvsdel" sa den före detta professorn.
"Remus du är en av de få goda varulvarna och utan dig skulle hela deras samhälle vara förlorat" sa Sirius uppriktigt. "Men lova mig att du pratar med mig nästa gång du känner dig nere, för jag finns här för dig" sa han och kramade om honom.
"Jag lovar" ljög Remus, trotts att Sirius ord var välkomnande och uppriktiga visste Remus själv att han inte kunde lova något. Vad han dock visste var att han inte ville såra Sirius. Att se den andra mannen sårad var det värsta han visste.
"Sov nu" sa Sirius lågt och tittade ner på Remus som redan låg med slutna ögon. Sirius log när han slöt sina egna. Han visste att Remus skulle stanna hos honom för alltid, rädd för att såra honom. Och trotts att Sirius visste att det var själviskt att inte låta den andra mannen gå kunde han inte låta bli att känna lycka över det.