Jag måste säga att det finns en sak i det här kapitlet som jag rös när jag läste. Hur egoistiskt låter inte det? Men det är en replik som James slänger ur sig - rätt lång - som jag faktiskt gillade. Jag gillar sällan det jag själv skriver, eller jag gillar det men inte så där mycket som vissa av er, är aningen för självkritisk ;p Den som gissar vilken får ett pris! (Hur man nu kan ge bort det här, heh) Men tack ProfessorPersson, Narcissa-Weasly och julia96, som är ny läsare!, för er kommentarer! :)
/ Mikaela
Kapitel 4 - "I was broken for a long time, but it's over now."
Det gick tre veckor innan James tog modet till sig och ringde Lily. Det var ett enkelt meddelande. 'Vi behöver prata'. Han rabblade upp ett kafé och en tid innan han la på. Så enkelt var det.
På utsidan.
Han var inte säker på vad han egentligen kände vid flera tillfällen. Sirius försökte förstå honom, men det var omöjlig eftersom han inte varit i samma situation. Tanken att han var pappa var helt enkelt skrattretande och ironisk. Förut hade Lilys orsak till uppbrottet varit oklart, nu var det kristallklart. Han hade under de gångna åren försökt lista ut vad problemet och gått igenom den där sista kvällen minst sjutusen gånger. Men nu mindes han hur enkelt som helst som fått henne att försvinna:
'"Är du gravid?"
"Nej, jag sa 'när jag blir gravid'. Och gud vet när det blir med tanke på hur du jobbar."
"Tur. Du skrämde mig där."
"Skulle det vara så hemskt om jag var gravid?"
"Nej, men det skulle vara en dålig tajming. Vi försöker båda starta en karriär och vi kan snart flytta härifrån och... Ett barn skulle bara förstöra alla planer."'
Allt hon hade gjort var att bespara honom ansvaret. Det hade varit gulligt om det bara varit en tanke.
Men nu var det inte så.
Utan den var den svartvita verkligheten.
Hans svartvita verklighet.
När hon lyssnade på meddelandet var det egentligen bara en tanke som återkom i hennes huvud. Den absolut bästa planen så att han skulle stanna och inte gripas av panik.
Ta med sig Harry.
När de gav sig ut i den kalla februariluften var Harry klädd upp till tänderna och han klagade hela tiden på att han höll på att svettas ihjäl. Lily hyschade åt honom och försökte med målmedvetna steg hitta till kaféet och efter tjugo minuter insåg hon att det var meningslöst. Hon fick fråga fyra olika främlingar innan de kom fram, en kvart försenade. Harry skulle absolut hade det mest dyraste bakelsen och efter alla sveda och värk skulle dessutom ha mer än en godsak. Lily lät blicken flyta över rummet och hon hittade James nästan direkt, eftersom det var den hårfärgen hon brukade titta efter när hon letade efter Harry på stora lekparker eller i affärer. Hon vinkade, men fick inget svar. Hon bar brickan till bordet och Harry hade fått ett misstänksamt ansiktsuttryck. Han satte sig ner på sin stol, släppte inte James med blicken och lät de två bakelserna ligga på tallriken.
"Är du min pappa? På riktigt?"
"Din mamma säger det."
Lily blev nästan lättade när hon insåg hur lugn James lät, hon var nästan rädd att hennes osäkerhet skulle lysa rakt igenom och få honom att inse sitt övertag.
"Men jag vill inte ha en pappa. Min mamma är bra nog."
Harry tittade surt på James och började sedan tugga på sin bulle. Lily blev förbluffad och började genast ursäkta Harrys beteende men James avbröt henne:
"Lily, hans reaktion är naturlig. Han har ju inte träffat mig alls innan."
"Haj ja intä?" Harry tittade förvånat på Lily med bulle i sin halvöppna mun, som var tvungen att skaka på huvudet.
"Varjfär? Villje hajn intä träffa mij?" Han svalade bullen och tittade surt på James.
"Jo, men din mamma ville inte att jag träffade dig."
Lily kände hur allting började gå åt fel håll. Hon ville inte ta på sig hela skulden och i ett sista desperat försök att behålla sin värdighet framför Harry sa hon:
"Din pappa försökte inte hitta dig."
James såg förvånad ut, men Harry såg nöjd ut mer svaren och fortsatte äta. Lily sänkte blicken och försökte att hitta ord så att hon kunde släta över saken, men James hann först.
"Vaddå inte 'försökte hitta dig'?," han såg sårad ut och väste mellan läpparna så att Harry inte skulle höra," jag tror aldrig att jag letat så mycket efter något i mitt liv."
"Det märktes inte," mumlade Lily tillbaka.
"Nej, försvinner man utan ett ord är man ju lätt att spåra."
James reste sig upp och drog på sig jackan. Det snöade lätt utanför och han böjde sig ner på knä framför Harry.
"Skulle du vilja följa med på bio någon gång?"
Harry nickade muntert:
"Får mamma följa med då?"
Harry stora, något tandlösa, leende fick Lily hjärta att smälta, men kontrasten till James min fick henne att sluta le.
"Jag tror att pappa vill att du går med honom, själv."
Harry fortsatte bara nicka och började sedan titta på snön som föll utan för de meter långa fönsterna. Lily följde efter James ut och trodde att han var medveten om det, men när hennes hand landade på hans axel ryckte han till och såg förvånad ut.
Han vände sig om och där stod Lily och såg otroligt söt. Han skakade lätt på huvudet och försökte tänka på något annat. Hon var bara en enda stor... Idiot.
"Jag är verkligen ledsen James. Men jag tror att det är bäst så här."
"Att jag är en pappa som inte är närvarande? Vad har du sagt till de som undrar? Att jag stack?"
"Nej," mumlade Lily," att du inte vet om det."
"Så jag var bara ett engångsligg?"
"Det var inte så jag sa det..."
"Hur såg du oss Lily? För jag har ett minne av att hade vi något speciellt. Minns du kyssen efter att jag bevisat min kärlek framför hela skolan? Minns du när du vågade visa den inför skolan under Quidditchmatchen? Vi hade något Lily, men du slängde iväg det. Jag vågade trotsa Sirius för din skull. Det har jag inte gjort för någon annan. Ingen Lily. Och varför försvann du den natten? För Harrys skull? Tror du inte att jag hade accepterat honom? Att jag tvingat dig till abort? Eller stuckit? Då kände du aldrig mig, för att överge mitt eget barn skulle vara det sista jag gjorde. Vet du vad min första tanke var den där morgonen innan jag insåg att du var borta? Att jag ville skaffa ett barn. Lily, jag visste hur mycket du ville ha det. Tror du verkligen att min envishet skulle få stå i vägen för våran lycka? Du var verkligen min värld och jag skulle ha offrat allting för dig. Men du var inte villig att dela med dig av vårat eget barn. Vårat barn Lily. Visst är jag sjukt sviken och det finns inte en chans att jag förlåter dig för de här sju åren, inte en chans. Men djupt här inne," han pekade på sitt hjärta," är jag stolt över Harry. Över oss. Att våran kärlek kunde skapa något så underbart. Eller det är i alla fall vad jag hade tänkt om du sagt det här för sju år sen," han vände på klacken och var nästan beredd på Lilys hand återigen som landade på hans arm för att hindra honom från att gå.
"Förlåt James. Det var inte meningen att såra dig. Jag älskar dig, jag lovar. Allting som hände den där natten i köket är ingenting jag ångrar. Jag har alltid älskat dig och om jag skulle leva igen skulle jag göra om allting igen."
"Skulle du göra om allting igen?"
"Allting."
"Vartenda beslut?"
"Ja."
"Så du skulle inte strunta i allt drama under Hogwarts? Du skulle fortfarande behandla mig med mindre respekt än en hög med skit? Du skulle fortfarande försvinna med mitt barn?"
Lily såg alldeles paff ut och James visste att han placerade orden i hennes mun. Men vad skulle han göra? Allt han behövde just nu var att se Lilys sårade min för att känna sig lite bättre.
Skadeglädje.