Kapitel 20 – Förtrolighet

På nyårsdagen fick Ginny resa sig och röra på sig igen.

Efter Rodolphus omskakade behandling hade hon tagit sig samman, men hon hade gått tillbaka till att inte prata med något. Mest för att hon skämdes.

Rodolphus och George träffade henne varje dag. Bill hade varit där en gång för att se om hon levde, men hade försvunnit ganska snart igen.

Hon hade fått veta att hennes sex dagar gamla son låg isolerad och att hon inte skulle få träffa honom på minst en månad.

Det gjorde hennes ingenting. Hon trodde inte att hon någonsin skulle kunna träffa varelsen som var skapad och född i sådant hat.

Rodolphus hade gett henne ett litet skissblock och några pennor och hon ritade hela tiden skogar.

Varför visste hon inte, men det kom hela tiden tillbaka till henne.

"Du söker väl efter något inre lugn," föreslog Rodolphus "Det är bra i sådana fall."
Han hade inte nämnt kniven igen, men Ginny misstänkte att han hade den med sig.

De satt vid fönstret på hennes rum och såg ut på gatorna. Ginny smög in sin hand i hans och till hennes stora lättnad tog han den. För några dagar sedan hade han inte velat röra henne.

"Du kanske borde hitta någonstans att bo i närheten av en skog?"

Hon såg frågande på honom och han log.

"Jag följer gärna med om du vill ha mig med."

Hon nickade och kysste honom försiktigt på kinden. Sedan såg hon snabbt ner i golvet igen. Hon ville inte se hur han reagerade.

De hade kysst varandra innan. Små kyssar på munnen och kinden, men inget mer.

Nu lade han försiktigt tummen och pekfingret under hennes haka och lyfte hennes huvud uppåt mot honom.

Hon slöt ögonen när hans mun kom närmare hennes och de möttes.

Det fladdrade till i magen på henne när hon kände hans tunga mot hennes läppar.

Mycket försiktigt öppnade hon munnen och släppte in honom.

Sakta undersökte han hennes mun med sin tunga innan han fördjupade kyssen.

Ginny kunde känna hur hennes läppar bultade när han lämnade dem och hon öppnade långsamt ögonen.

Han såg ömt på henne och smekte hennes kind.

"Du är så vacker."

Han lät förundrad.

Hon log svagt och ögonblicket bröts av att en botare kom in i hennes sjukrum med en matbricka.

Men hon bevarade minnet djupt inne i sig. Det var ett ljus i hennes mörker.

-----

Samma dag hans arm hade läkt och natten innan de äntligen skulle vara i hamn igen var Voldemort så trött på mugglarna att han kunde ha fått hela båten att sjunka. Om det inte hade varit för att han då skulle dra massa uppmärksamhet till sig.

Så istället gjorde han allt han kunde för att ignorera det.

Det bästa var att ligga med sin fru, men just den här natten hade Hermione somnat redan vid femtiden på eftermiddagen och när han varit och köpt något att äta kunde han inte använda sig av henne för att sluta vara irriterad på de dumma mugglarna och deras fåniga leenden.

Han bestämde sig för att ta det näst bästa. Alkohol.

Hermione hade fel, han hade inga problem att sköta sig när han hade druckit. Han kunde till och med prata med mugglarna.

Vid elvatiden och ett antal glas av olika blandningar senare hade han hamnat i en hetsig diskussion om sport med en ung mugglare.

Det var då Hermione vaknade och gick för att leta efter honom.

"De flyger omkring som dårar…" klagade Voldemort "Efter några bollar… och så ska de slå och sedan ska de göra något annat… jag fattar inte vad det är för kul."
"Du har fått det helt fel," sa den unge mannen "Sport… det är… det är kul det… man… det ger gemenskap… man blir glad…"

"Nej, man blir inte glad av att se… av att se… av att se…" Voldemort avbröt sig när han fick se Hermione "Titta, jag ser min fru!"

"Någon har jobbat på…" konstaterade mannen "Jobbat i… yeah, duktigt."

"Tom," sa Hermione stelt "Tycker du inte att du har druckit tillräckligt?"

Voldemort gjorde en grimas och såg på det halvfulla glaset "Jag står ut! Precis som du sa att jag skulle."

"Jag menade inte…" Hermione suckade "Kan du inte komma och lägga dig?"

Voldemort ryckte på axlarna och reste sig vingligt, men den andre mannen stoppade honom.

"Inte kan du låta frugan bestämma…" han vinkade på bartendern "En till här!"

Voldemort tyckte det verkade vettigt och satte sig ner igen. Hermione såg bedjande på honom.

"Tom…"

Han drog henne till sig och kysste henne "Du är så tråkig, Hermy… men du får inte dricka… men när jag är klar här kan vi… kan vi ha kul."

"Kalla mig inte Hermy," fräste hon och slet sig loss "Och du stinker."

Han såg förorättat på henne "Skulle jag? Det har jag aldrig känt."

"Det kanske är för att du saknade näsa fram till för åtta månader sedan."

Han skakade på huvudet och försökte förstå vad hon sa. När det gick upp för honom blev han arg.

"Jag ändrade mig för din skull!" röt han "De senaste åtta månaderna har allt handlat om dig!"

"Jag bad aldrig om det!" skrek hon tillbaka "Allt jag ville var att få dö tillsammans med mina vänner."

Han började på huvudvärk han tryckte händerna mot huvudet "Det är ditt fel, alltihop."

"Vad skulle vara mitt fel?"

"Det är ditt fel att vi var tvungna att fly! Om du inte hade varit där så skulle inte… de skulle inte ha lämnat mig."

"Tillslut skulle det de!" tjöt hon "Tror du någon vill tjäna dig så som du behandlar dem."
"Du stannade ju."

Hermione blev tyst.

Voldemort skrattade "Vilken para… para… paradox. Om jag aldrig skaffat dig skulle de ha stannat kvar, men om jag inte hade skaffat dig skulle jag inte ha behövt dem. Men så länge jag har dig så fungerar min plan."

Hon såg upp på honom "Vilken plan?"

Han svor till och såg ner på glaset i handen "Dumma dricka."

"Vilken plan?!" Hermione flämtade till "Barnet… det har något med barnet att göra, eller hur."

"Tyst," hans huvudvärk blev värre.

"Du vill ha barnet till något annat än bara din arvinge, eller hur?!"

Han slog ut med handen och kände hur han träffade något. I nästa stund såg han Hermione sitta på golvet med handen om magen.

Han flämtade till "Herm…"

Han sträckte ut handen men hon slog undan den och reste sig försiktigt upp själv.

Hon vände ryggen mot honom och började gå tillbaka till deras hytt.

"Hermione," sa han och följde efter henne.

"Jag sa att det här skulle hända," sa hon med halsen tjock av tårar "Jag sa det, men du lyssnar aldrig på mig."

"Men… du är ju bara min fru," försvarade han sig.

Hon flämtade till "Är det allt jag är för dig?"

"Det är mer än någon är för mig," svarade han sanningsenligt.

"Din egotrippade fulle okänslige manticoraspillning!"

Återigen var Voldemort tvungen att tänka efter innan han förstod vad hon sa.

"Ey, det var inte snällt sagt."

Hermione ignorerade honom och gick in genom hyttdörren, men innan han hann komma efter så hade hon slängt igenom dörren i ansiktet på honom.

Han kände på sina fickor och upptäckte att han hade tappat nyckeln någonstans.

"Hermione!" ropade han och bankade på dörren "Släpp in mig!"

Inte ett ljud hördes.

Tillslut sjönk han ner på golvet utanför dörren. Hans huvud gjorde ont och han började känna sig sömning.

Innan han visste ordet av sov han djupt.

-----

Hermione hade inte somnat, hon hade legat vaken hela natten och ångrat sitt beslut att följa med honom.

Ändå var det en sak hon inte kunde släppa. Varför ville han att hon skulle vara med och uppfostra barnet?

Hon hade inte fått något ordentligt svar på det.

Och vad var det för plan han hade som infattade henne? Det måste vara något alldeles särkilt.

Hon hade tyckt att han tog nederlaget lite för bra.

Nu förstod hon varför. Han hade en annan mycket bättre plan.

Det gjorde henne orolig.

Lågt fram på småtimmarna gav hon upp alla försök att sova och gick för att släppa in Voldemort.

När hon öppnade dörren föll han ner framför hennes fötter och vaknade.

Han såg upp mot hennes med dimmig blick.

"Va?" han reste sig sakta "Vad gör jag på golvet?"

Hermione satte händerna i sidorna "Minns du inte?!"

Voldemort masserade sin tinning och gick in i rummet "Nej… och varför har du ett blåmärke på kinden?"

"Du slog mig!"

Voldemort ryckte till "Nej."

"Jo, du fick för mycket att dricka igår och du slog mig."
Han skakade på huvudet och verkade försöka komma ihåg.

"Mitt huvud känns som ett getingbo."

"Så mycket som du hällde i dig är det inte så konstigt."
Han suckade och slog sedan armarna om henne.

Hermione stelnade till.

"Förlåt," viskade han "Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde igår, men det var säker inte befogat."

Hon kände hur hon började slappna av, men så stelnade hon till igen "Du försöker manipulera mig igen."

Han släppte henne "Fint, om det är så du vill ha det."

"Du ber aldrig om ursäkt."

"Det är för att jag aldrig har något att be om ursäkt för, men med tanke på blåmärket du har på kinden och att jag kommer ihåg att jag började dricka så antar jag att jag nu för en gång skull har något at be om ursäkt för."
Hermione lade armarna i kors och fnyste "Du försöker bara få mig att tycka synd om dig."

"Nej!" han var tyst ett tag "Fungerar det?"

"Såklart inte!"

Han suckade "Går det bra om jag sover ett tag? Jag vill verkligen inte vingla av båten."
"Först vill jag veta vad du ska göra med barnet och varför du ändrade dig angående att uppfostra det själv."

Han blundade ett tag "Vad sa jag igår egentligen?"

"Ganska mycket faktiskt," sa hon spydigt "Min favorit var 'Du är ju bara min fru.'."

"Men…" han tystnade "Varför tror du då att jag ska göra något med barnet? Jag skulle aldrig skada vårt barn. Och som svar på din andra fråga… jag… öh… läste på lite om barnuppfostran och… jag kom på att… det är ett heltidsjobb och… ja… jag har redan ett heltidsjobb."

"Du hade, menar du," påpekade hon giftigt.

"Ja… men… snälla kan jag få gå och lägga mig?"

"Vad är det för plan du har?!"

"Hermione, klockan är fyra på morgonen, vi får gå iland om sex timmar, jag behöver sova…"

Hermione fnyste och han tog det som ett tecken på att han fick gå och lägga sig. Några minuter senare sov han igen.

En tanke gick upp för henne. Nu skulle vara ett jättebra tillfälle att döda honom i sömnen. Efter det skulle hon kunna transferera sig tillbaka till England och berätta att de inte behövde oroa sig längre och sedan kunde hon… börja sakna honom.

Hon kände på sin vigselring.

Varför kunde hon inte göra det? Hon hatade ju honom!

Men inte lika mycket som hon älskade honom.

"Du har förstört mitt liv," väste hon ner åt sin sovande man.

Hon gick in i badrummet.

Kanske skulle hon kunna tvätta bort sina känslor.

------

Den nionde januari blev Ginny utskriven ur sjukhuset. Hon var fortfarande tvungen att ta en del mediciner och skulle komma tillbaka igen i slutet av januari för en ny koll och för att hämta sin son.

Rodolphus hade köpt en liten lägenhet till dem och kom och hämtade henne.

En botare gav henne hennes saker och lämnade dem snabbt.

De tyckte illa om henne. De tyckte inte att hon var värd att leva.

Ginny hade hört hur Rodolphus hade argumenterat för att få vårdnaden över barnet istället för att han skulle hamna på barnhem.

Ingen ville att Ginny skulle få vårdnaden själv. Delvis för att hon var självmordsbenägen och delvis för att hon redan försökt döda barnet en gång.

Tillslut hade Rodolphus fått vårdnaden över dem båda två. Att han var barnets enda släkting på pappans sida hade hjälpt till. Ingen av Ginnys många släktingar hade kommit för att be om vårdnaden.

George hade lite halvhjärtat frågat om de vill ha hjälp, men inget ljud hade hörts från någon av de andra.

Djupt inne var Ginny tacksam över att hennes föräldrar var död så de slapp se henne nu.

Hon skämdes över sig själv.

Över hur hon hade reagerat och över att hon försökt döda sitt barn.

För det var som Rodolphus hade sagt, barnet var hälften hennes.

Hon tyckte synd om barnet. En mördad mördare till far och en självdestruktiv mördare till mor. Hon var en mördare. Hon hade dödat. Inte på samma sätt som Rabastan. Den enda gången hon varit glad över att få döda någon var när hon mördat Rabastan, men annars gjorde hon det för att hon var tvungen. Dö eller döda.

Hennes humör gick i vågor.

När hon var med Rodolphus kände hon att hon kunde kämpa och leva. Men på nätterna när hon var ensam kom ångesten tillbaka.

Hon var utstött ur samhället. Ingen ville vara vän med en sådan som hon.

Rodolphus väckte henne ur hennes dystra funderingar genom att visa deras lägenhet.

Den låg på bottenvåningen och när de kom in gick de genom en stor ljus hall och in i ett ännu ljusare vardagsrum dit Rodolphus hade flyttat alla sina tavlor. Det fanns en liten trädgård utanför och hon kunde höra hur fåglar kvittrade.

Allt var så overkligt.

På vänster sida i hallen fanns en dörr och ledde in till ett kök och bredvid det låg en toalett. På andra sidan fanns två sovrum.

"Tror du att du kan sova bredvid mig?" frågade han när de såg in i det ena sovrummet som hade mörkgröna väggar. Det andra hade haft ljusblå.

Hon nickade bara. Hon kunde inte börja prata igen.

"Vi kan göra det andra till en barnkammar, jag tyckte det skulle passa."

Hon nickade igen. Han ledde henne ut i vardagsrummet igen. Det fanns fönster längs hela ytterväggen och resten av väggarna var vita, men det syntes knappt under alla tavlorna.

Han fick henne att sätta sig ner i en av de vita sofforna. Golvet var ljusbrunt och det var också stafflierna som stod lite här och var.

Det skulle ha varit ett väldigt enkelt rum om det inte vore för alla tavlor. Ginny kunde inte låta bli att tycka om det.

"Har du tänkt på något namn till honom?"

Hon skakade på huvudet.

"Någon du vill uppkalla honom efter?"

Hon skakade ännu mer på huvudet.

Han suckade "Vill du att jag ska välja något."

Hon nickade och såg bedjande på honom.

"Vad sägs om Caspian?"

Hon tänkte efter och nickade sedan. Det var inte som om hon hade något bättre förslag.

"Ska han ha något andranamn?"

Hon nickade igen och pekade på honom.

Han såg milt överraskat ut "Vill du att han ska heta Rodolphus?"

Hon nickade.

"Jag är smickrad."

Hon log blygt.

"Vilket efternamn vill du att han ska ha? Weasly är kanske lite lättare att leva med, men han är inte rödhårig."

Ginny rynkade pannan.

"Men tekniskt sett heter du fortfarande Lestrange…"

Hon såg förvånad ut.

Han nickade "Ja, och du kommer alltid ha tillgång till min brors bankvalv, det är en hel del pengar och Caspian kommer ärva mig om inte jag får några egna barn… vilket inte är troligt…"

Ginny suckade och viftade med handen.

"Caspian Rodolphus Lestrange är det då… jag måste skriva det till sjukhuset och till ministeriet," han reste sig.

Ginny sjönk ner i soffan och såg honom gå.

Det var hennes fel att han inte skulle få några egna barn. Hon hade förstört sin egen kropp och han skulle aldrig gå till någon annan.

Hon kände på sin tomma platta mage.

Även om hon aldrig kunde ge honom några barn så kunde hon i alla fall göra honom lycklig. Det var hon skyldig honom.

Hon var bara tvungen att komma över sin egen rädsla först.

Tillbaka hemma från sjukhuset. Jag lever i alla fall... tur för er. Men jag har två nya hål i magen... tyck synd om mig för det gör i alla fall jag. Mår skit.

Men inte tillräckligt mycket skit för att inte gå in på datorn (fast så har jag bärbar också, tihi).

Blir jätteglad för reviews!