Kapitel 21: Döden

Några veckor senare var Maria helt återställd. Trodde hon i alla fall. Dagarna gick och två gånger råkade hon stöta ihop med David som kollade surt på henne. Några dagar efter deras andra krasch så gick Maria snabbt fram till David.

- Jag har en fråga, sa hon med en underton av hot.

- Jaha, svarade David och började plocka ihop böckerna han hade utspridda på bordet.

- Vad heter ni i efternamn?

- David stirrade chockat på Maria men hämtade sig snabbt.

- Vad har du med det att göra, fräste han och gick därifrån.

Maria gick snabbt ner till trolldryckssalen där hon som väntat hittade Snape.
Hon gick lugnt in och tittade på honom innan hon harklade sig.
Snape vände sig snabbt om.

- Maria, du måste vara den första eleven som går ner hit med egen fri vilja, sa han med tydlig förvåning i rösten.

- Severus, jag har en fråga till dig, sa Maria lugnt till honom.

- Jaså, vad då? Frågade han tyst.

- Ja, jag undrar vad Vinn och David heter i efternamn?

- jag vet faktiskt inte, du får fråga Dumbledore, svarade Snape. Nu måste du gå, jag har lektion.

Maria gick därifrån med tunga steg. Hon gick direkt upp till Dumbledore. Snape hade gett henne lösenordet och nu knackade hon försiktigt på dörren.

- Kom in, hördes en välbekant röst.
Maria öppnade dörren och gick in. Hon blev tillbedd att sätta sig ner. På något sätt kändes det som om den där sjukdomen inte var riktigt borta. Att den började komma tillbaka nu.

- Var det något särskilt du ville, frågade Dumbledore och såg in i Marias ögon.

- Ja, det var det, svarade hon trött. Jag undrar vad David och Vinn heter i efternamn.

- Vacaro, varför undrar du? Har det något med din far att göra?

- Ja, det har med pappa att göra, svarade hon. Och så undrar jag om någon skulle vilja berätta vad det är för fel på mig.

- Det är det som är problemet. Vi vet inte.

Maria nickade tyst och gick därifrån.
Den här dagen kunde inte bli mycket värre, tänkte hon.
När hon kom tillbaka till uppehållsrummet såg hon att det satt en stor tornuggla och väntade med ett brev fastbundet vid benet. Hon vek snabbt ut det och läste det korta meddelande som följde.

Kära Maria.
Det är med stor sorg jag berättar att dödsätarnas uppdrag gick helt åt skogen. Som du säkert vet var din bror med. Tyvärr överlevde han inte.

Din far…

Stora tårar föll ner för Marias kinder och de blev bara fler och fler. Hon försökte torka bort dem men gav upp. Hon hade haft fel. Den här dagen kunde bli värre, mycket värre.

Än en gång grät sig Maria till sömns.