Kapitel 25 - Here (in your arms)

I like where you sleep,

When you sleep next to me

I like where you sleep, here.

Where you are the one,

The one who lies close to me

Whispers "Hello,

I miss you quite terribly"

I fell in love,

In love with you suddenly

Now there's no place else I could be

But here in your arms. - Hellogoodbye

"Lily..."

"Hmm..."

"Lily...!"

"Bara fem minuter till..." mumlade hon sömnigt.

James suckade och blåste bort några hårslingor som låg i hennes ansikte. Sedan strök han långsamt med sitt finger utefter hennes kind.

Han kysste lätt hennes hals och hennes ögonlock fladdrade upp.

"Mmm..." mumlade hon och hennes händer sökte sig nästan omedvetet upp i hans silkeslena hår.

Hennes läppar fann snart hans och de kysstes passionerat. Hon lät sin ena hand vandra in i hans T-shirt och strök honom över de väldefinierade musklerna. Han darrade under hennes berörning och lät sin ena hand glida nerför hennes sida och fick snart tag i kanten av den stora t-shirten hon sov i.

Det var först när hans hand började smeka hennes mage som Lily insåg exakt vad det var som höll på att hända.

"James..." han avbröt sig helt och tittade henne djupt i ögonen, vilket nästan fick henne att glömma bort vad det var hon skulle säga. Åh, de ögonen!

"Ja?" sa han och tittade på henne.

"Jag kan inte... jag är inte redo för något sådant här än..." mumlade hon och rodnade.

Han nickade och log mot henne.

"Självklart, vi väntar precis hur länge du vill. Även om det är månader, år, decennier..." sa han som om det vore den mest självklara saken i hela världen och böjde sig sedan ner för att kyssa henne.

Hon log mot hans läppar, överlycklig över att hon lyckats hitta den mest perfekta killen i världen för henne.

"Jag tror inte att du behöver vänta decennier." log hon och han log tillbaka.

"Bara år?"

"Två, tre kanske på sin höjd."

"Inga problem." skrattade han och kysste henne igen.

"Jävlar!" sa han sedan och drog sig undan och hoppade ut ur sängen och in i hennes badrum med en sådan fart att hon undrade om han verkligen funnits där jämte henne i sängen för bara två sekunder sedan.

"Vad?"

"Vi är sena!" utropade han inifrån duschen som nu var påslagen.

"För vad?" sa hon förvirrat.

"Trolldomsministeriet!"

Hon spärrade upp ögonen och slog handen för munnen.

"Skit också!" väste hon och hoppade upp ur sängen, såg sig om efter ett par rena trosor när en rodnad kröp uppför hennes kinder.

Framför henne stod en mycket sexig James Potter iklädd endast en handduk.

Han såg att hon rodnade och flinade.

"Vill du fortfarande vänta i tre år?"

Hon gav honom en mörk blick och kastade det närmaste hon kunde hitta på honom.

En tung pokal hon vunnit som barn i gymnastik.

"Aj!" utropade han och gnuggade sig i huvudet där den träffat honom.

Hon skyndade fram till honom.

"Förlåt!" utropade hon och snubblade på något på golvet (antagligen pokalen) och snubblade rätt in i hans starka armar. Vilket hon vanligtvis inte hade något emot överhuvudtaget. Men när han fortfarande var lite fuktig och bara hade på sig en handduk fick det bara henne att rodna ännu mer.

"Och plötsligt är den bulan värt det." flinade han och höll fast henne så hon inte kunde gå.

"James, släpp mig! Vi blir sena!"

"Jag vill ha en puss först." log han och hon blängde på honom innan hon pussade honom snabbt på munnen.

Han släppte fortfarande inte henne.

"Det där var ingen riktig puss." flinade han.

Hon tittade argt på honom och rodnade om möjligt ännu djupare, men gjorde honom ändå till viljes.

När de sedan släppte varandra var hon inte den enda som var röd om kinderna.

"Nu kan du gå och klä på dig." log han och släppte henne samtidigt som han plockade upp sina kläder från golvet runtomkring dem.

Lite skakig på benen flydde hon in på toaletten för att göra sig iordning.

De stod utanför telefonkiosken tillsammans och hon kramade hans hand hårt.

"Det kommer att gå bra." försäkrade hon honom och han nickade.

"Jag vet."

"Vad är du rädd för?"

"Jag är inte rädd!" högg han av argt och hon rynkade pannan åt honom.

"Du behöver inte vara otrevlig mot mig, tack så mycket. Jag vill bara hjälpa dig."

Hans ansikte mjuknade.

"Jag vet." han tvekade innan han fortsatte. "Tänk om de inte hjälper till? Tänk om ingen bryr sig?"

"Då pratar vi med Dumbledore när vi kommer tillbaka." sa hon säkert. "Han kan fixa det, och det vet du."

James såg in i hennes självsäkra, smaragdgröna ögon och insåg att han älskade den lilla varelsen som stod framför honom.

Han funderade på att berätta det för henne, men insåg att han bara skulle skrämma henne om han sa något.

"Lovar du?" sa han istället.

"Jag lovar." sa hon och ställde sig på tå för att kyssa honom.

"Kom nu," hon drog med honom in i telefonkiosken och tog upp den trasiga telefonluren. Med ett koncenterat ansiktsuttryck såg hon honom slå numret, 6-2-4-4-2.

En sval kvinnoröst genljöd kiosken och Lily hoppade till.

"Välkommen till Trolldomsministeriet. var vänlig uppge ert namn och ärende."

"James Potter, jag ska göra en anmälan, och Lily Evans är med som stöd."

"Tack", sa kvinnorösten. "Besökare, var snäll och ta emot namnskylten och fäst den framtill på klädnaden."

Det hördes ett klick och sedan lite rasslande och Lily såg förvånat två silvermärken glida ut ur luckan där returmynten i vanliga fall kom ut. Hon tittade på sitt eget och fnittrade till. På märket stod: "Lily Evans, Stöd."

James såg det och log han med. Han visade upp sitt eget på vilket det stod: "James Potter, Anmälan."

Lily kunde inte låta bli att skratta åt det och inte heller James kunde hålla tillbaka ett leende.

Plötsligt hördes kvinnorösten igen och Lily hoppade till.

"Besökare på Ministeriet, ni anmodas genomgå visitering och överlämna er trollstav för registrering vid säkerhetsdisken, som är belägen i bortersta änden av atriet."

Sedan började hela golvet skaka och de sjönk långsamt ner i marken. Under en minut kunde inte Lily se någonting över huvudtaget, det enda som gav ett tecken på att de faktiskt rörde sig var det skrapande ljudet som hördes då och då.

Lily, som var mörkrädd, höll hårt i James hand och han kramade tillbaka och ställde sig nära henne. Till slut uppenbarade sig en guldgul ljusstrimma som sakta rörde sig uppåt och bländade dem båda.

"Trolldomsministeriet önskar er en trevlig dag." sa den svala kvinnorösten innan dörren till telefonhytten öppnade sig och de klev ut. Synen fick Lily att gapa.

Rummet de stod i var stort och prakfullt, golven var blanka och av något mörkt träslag, även väggarna var täckta av samma slags trä i paneler. I väggarna fanns också eldstäder inbyggda och Lily drog efter andan när ett flertal trollkarlar och häxor uppenbarade sig och försvann in i dem.

Men det som verkligen fick henne att tappa andan var det påfågelsblå taket. Det var täckt av lysande guldiga symboler som såg ut att röra på sig. Hon drog i James arm.

"Ser du?" sa hon andlöst.

"Jag ser." log han. "Men jag har varit här innan, så det här är inte alltför nytt. Jag kommer ihåg när jag var här första gången däremot. Jag var kanske sju år gammal, pappa tog med mig hit. Allt var så stort och vackert, och jag var så liten. Det var så mycket liv och rörelse överallt, och så mycket magi att jag inte visste vart jag skulle titta. Jag var så rädd för att missa något."

Lily log mot honom och de gick längs entré hallen. Längre ner stod en staty med gyllene statyer i sig. Högst upp fanns en ståtlig trollkarl, runt honom fanns sedan en häxa, en kentaur, en svartalf och en husalf. Kentauren, svartalfen och husalfen tittade alla med beundran på den vackra häxan och trollkarlen. Från deras trollstavar sprutade vatten. Från kentaurens pil sköts ännu en glittrande vattenstråle, likväl som från toppen på svartalfens hatt och husalfens öron.

"Titta, James!" sa Lily hänfört. Hon kände sig som ett litet barn i en godisbutik.

"Den har jag inte sett innan, den måste vara ny." sa James fundersamt och pekade sedan på en skylt bredvid fontänen.

ALL BEHÅLLNING FRÅN DET MAGISKA BRÖDRASKAPETS FONTÄN TILLFALLER SANKT MUNGOS SJUKHUS FÖR MAGISKA SJUKDOMAR OCH ÅKOMMOR.

Resolut tog Lily fram sin börs och slängde sedan i två galleoner. James tittade på henne med beundran i blicken.

"Vad?"

"Inget... bara... Inget." sa han och log. Hon log tillbaka.

"Kom igen, den här vägen är det." sa han sedan och drog med henne genom det stora rummet. Under skylten "Säkerhetstjänst" satt en liten trollkarl vid en sliten disk.

"Vi är besökare." sa James till honom och han nickade.

"Kom hit så ska jag titta på era trollstavar."

De gick närmre och trollkarlen höll upp något som liknade en käpp, bara längre och med en gyllene färg. Han svepte den över ders kroppar innan han nickade.

"Och så trollstavarna."

De sträckte fram sina trollstavar och trollkarlen släppte först ner James på något som liknade en våg av mässing. Apparaten började vibrera och en smal pergamentremsa uppenbarade sig ur foten på apparaten.

"Elva tum, kärna av enhörnings svans, mahogny, har använts i sex år. Stämmer det?" sa trollkarlen och log.

"Det stämmer."

"Det är en fin trollstav du har där, Ollivanders antar jag?"

"Självklart."

Trollkarlen log och räckte tillbaka staven.

"Jag behåller det här," sa han och naglade fast pergament biten på en liten spik.

Sedan var det Lilys tur. Det var samma procedur som med James och snart kom pergamentremsan ut.

"Tio och en kvarts tum lång, kärnan av drakhjärta, tillverkat av pil, bra vid förtrollningar. Använd sex år, stämmer det?"

"Det stämmer alldeles utmärkt."

"Fint, Ollivanders också antar jag?"

"Ja, precis."

"Det är bra. Ni kan fortsätta nu."

"Tack så mycket, sir." sa James och de fortsatte bortåt mot hissarna.

De väntade vid de gyllene grindarna och snart kom en hiss rasslandes ner och de drog undan det gyllene gallret och klev in i hissen. Gallret stängdes och sedan började hissen sin färd uppåt. Samma svala kvinnoröst som funnits i telefonhytten hördes även här.

"Plan sju, Avdelningen för magiska spel och sporter, med Brittiska och irländska quidditchligans huvudkontor. Officiella gobstensklubben och Patentbyrån för löjeväckande uppfinningar."

Hissdörrarna öppnades men de stod kvar i hissen. Snart nog började hissen sin färd igen.

"Plan sex, Avdelningen för magisk transport, med Flampulvernätsbyrån, tillsynsmyndigheten, Flyttnyckelskontoret och Testcentret för spöktransferens."

Hissdörrarna öppnades igen och den här gången flög en uggla in i hissen. Lily tittade förvånat på den och sedan på James.

"De måste ju hålla kontakten på något sätt, min pappa avskydde alltid ugglorna så mycket. De kräver så mycket uppmärksamhet och skitar ner något fruktansvärt på kontoren."

Ugglan hoade och satte sig på James axel.

"Men jag tycker de är trevliga." log han och hon log tillbaka.

De fortsatte uppåt .

"Plan fem, Avdelningen för internationellt magisamarbete, med Internationella komittén för magiska handelsnormer, Internationella magiska juristkontoret och Internationella trollkarlsförbundet, brittiska sektionen."

"Kom, vi ska av här." sa James och drog med henne ut.

Den här korridoren var inte lika präktig som den där nere, men den fick fortfarande Lily att tappa hakan. Här uppe var inte träet mörkt, istället var allt ljust och vitt, och onormalt högt i tak. Det var som att vara i en kyrka och Lily märkte att hon hållit andan för att inte hennes andetag skulle eka. James log mot henne. På väggarna hängde porträtt på framgångsrika trollkarlar och i andra änden av korridoren fanns ett stort fönster där det strömmade igenom solsken.

"Men jag trodde ministeriet var under jord?"

"Det är det också, de där fönstrena är splitternya. alla som jobbade här klagade på att det var så mörkt, så man har infört det här. Det sägs att det varit ständigt solsken i tre månader nu."

Lily såg sig förstummat omkring, även här var taket påfågelblått med gyllene dekorationer.

De fortsatte ner och till slut kom de fram till en stor och tung dörr av björk.

James knackade försiktigt på den och steg in.

Rummet var så mörkt i kontrast med den ljusa korridoren där ute att Lily var tvungen att blinka flera gånger innan hon vande sig vid mörkret. Det fanns en purpurröd heltäckningsmatta på golvet och panelen var av ek. Det fanns inga fönster här inne men ett flertal lampor som gav av ett glödande sken.

Vid ett enormt skrivbord satt en liten, ganska rundkindad man med en stor grå kalufs. Han verkade djupt försjunken i några papper framför sig och James harklade sig lätt.

Mannen tittade upp och gjorde stora ögon.

"Ser jag i syne? Bedrar mina ögon mig?" sa han och rättade till sina glasögon och klev upp för att gå närmare.

"Är det verkligen du, James?"

James log brett.

"Farbror Alcott!" sa James och drogs in i en stor björnkram av den stora mannen.

De släppte varandra och båda bar breda flin.

"Hur har du haft det? Hur går det i skolan för dig?"

"Det är bra, allt är bara bra." försäkrade James och sedan vände sig denne Alcott mot Lily.

"Och vem är den här vackra unga damen du har med dig?"

"Det här är min flickvän, Lily Evans."

"Trevligt att träffas." Lily sträckte fram handen och mannen tog den varmt.

"Detsamma, mitt namn är Alan Potter, men alla kallar mig för Alcott."

De kallpratade ett tag och James fick berättat om att han både var quidditchkapten och förste prefekt på Hogwarts. ("Det säger du? Jag har alltid vetat att du skulle göra storverk!" sa Alcott stolt.)

"Hur trevligt jag än tycker att det här är, och även om jag vill smickra mig med att du kommit för att bara hälsa på en gammal man som jag, förstår jag att ni hade ett ärende."

"Vadå? var det namnskyltarna som gav dig den idén?"

Alcott skrockade.

"Lika snabb i svaren som vanligt, alltså. Och svaret på din fråga är nej." sedan mjuknade hans ansiktsuttryck. "Är det din pappa igen?"

"Hur kunde du gissa?" sa James ironiskt.

"Vad gjorde han den här gången?"

"Slog mig och mamma igen, hon tog tillbaka honom... och tja, resten kan du säkert lista ut själv."

"Vill du anmäla honom?"

Och till Lilys förvåning skakade James på huvudet.

"Det är ingen som kommer döma dig om du gör det, James." försäkrade hans farbror honom.

"Jag vet, men jag vill inte att han ska skickas till Azkaban, vi borde spara dem platserna till de som förtjänar dem."

"James, din pappa förtjänar det." sa hans farbror.

"Jag vet... Men han är trots allt min pappa, han har inte alltid varit hemsk."

"Så du vill inte göra någonting?"

"Finns det något sorts magiskt besöksförbud som gör att han aldrig kan komma nära mig igen?"

"Jo, det finns, men det är mycket ovanligt. Var har du hört talas om det?"

"Jag hör en del." svarade James kort och hans farbror nickade.

"Det kan göras, om det är det du vill."

"Det är det jag vill, jag vill aldrig mer se honom, och jag vill aldrig mer att han ska skada mig eller mamma, men jag vill inte att han ska skickas till en säker död i Azkaban."

"Gud vet att han hade förtjänat det."

James nickade och Lily tog hans hand igen. Han tittade tacksamt på henne och log svagt.

"Vad behöver jag göra?" frågade James sedan.

"Vet du var din mamma är?"

"Ingen aning."

"Vill du att vi ska leta upp henne?"

"Ja, inte för att jag vill träffa henne, men jag vill att hon också ska skyddas."

"Då så, vi kommer höra med St Mungo om dina skador, sedan kommer du få ett formulär hemskickat... fast jag antar att du inte bor hemma?"

"Nej, jag har varit hos Lily så länge."

"Och han kommer vara där resten av jullovet."

James tittade förvånat på henne men hon nickade bara.

"Okej, vi kommer skicka en uggla hem till miss Evans här då, i och med att du är sjutton behöver du inte godkännande från någon utan kan fylla i formuläret själv. När du skrivit under skickar du tillbaka det hit och vi arkiverar det, om allt går bra så är han förbjuden att komma nära dig inom loppet av några dagar."

"Tack så mycket."

Det affärsmässiga uttrycket Alcott haft på sitt ansikte under tiden de diskuterat besöksförbudet mjuknade nu.

"Kommer du klara dig nu, James?"

"Jag tror det."

"Har du nog med pengar? För annars är det bara att fråga mig, det vet du väl?"

"Jag vet och uppskattar det, och jag tänker hålla dig vid det, men för tillfället går det bra."

"Bra," de mörkblåa ögonen granskade honom långsamt. "Du vet väl att jag är stolt över dig, James?"

"Jag visste det, men det känns bra att höra det från gång till gång."

De båda männen ställde sig upp och omfamnade varandra hastigt.

"Jag ska prata med din mamma."

James nickade och Lily ställde sig upp hon med.

"Det har varit ett sant nöje att få träffa er, fröken Lily." sa Alcott och tog hennes hand. Hon log och kramade hans hand.

"Nöjet var helt på min sida, sir."

"Vi hörs James."

"Det gör vi."

"Glöm inte att komma och hälsa på mig sen när du har tid!"

"Aldrig." log James och tillsammans gick Lily och James ut genom den tunga björkdörren.

Utanför stannade Lily och kramade om James.

"Vad var det för?" log han och kysste henne lätt.

"För att du är du." log hon. "Lova att du aldrig lämnar mig."

"Jag lovar."

Hon kramade honom hårdare.

"Menade du det om att jag fick stanna hos dig resten av lovet?"

"Självklart, var skulle du annars bo?" sa hon och höjde på ögonbrynen.

"Går det bra för din mamma då?"

"James, min mamma älskar dig mer än vad hon älskat någon i hela sitt liv, inklusive mig och Petunia, hon kommer vara överlycklig om du stannar ett tag till."

"Det är den där Potter charmen," flinade han.

Hon slog honom på armen.

"Vad sägs om glass?"

"Glass låter underbart." log hon och kramade om honom igen.

Det fanns inte ett enda ställe hon tyckte bättre om att vara i än i hans armar.