Hogwarts läser HP: Fången från Azkaban

by lealover1

De är nu inne på 3 boken & fler lögner än någonsin kommer avslöjas, hur kom egentligen Sirius Black in i slottet & varför dagen innan? Vad var han ute efter för 3 år sen? Varför hatar Gyllene trion Scabbers så mycket? Kommer Harrys förbannelse upphöra eller är han dömd att ha den tills sista boken? Inget kunde förbereda alla på vad de kommer få veta & kan de fixa gamla misstag?

25. Ugglepost igen

Hedwig: Hej, det är lugnt det är inget krav på att lämna reviewer. Och jag planerar att ta in James och Lily, och i den åldern som de skulle vara vilket är 36 år gamla som du sade. Tro mig jag har inte glömt dem och jag har planer för deras entre, det kommer dock inte att hända i den här boken (uppenbarligen eftersom den är slut nu) och tyvärr inte i nästa bok heller, utan jag planerar att låta dem dyka upp i femte boken istället, jag vet att det är ett tag kvar dit, cirka ett och ett halvt till två år men jag känner att det är bästa tidpunkten. Jag vill hinna stärka Harry och Sirius förhållande innan de kommer in i bilden. Men de kommer definitivt vara med.¨
PS: Jag tyckte inte att svenskan var dålig i din review så oroa dig inte över det.
-Lea

Loopin' Lunan95: Jag är glad att du gillade båda kapitlen och att läsa om din reaktion fick mig att le brett. Jag har problem med Snape. Det är allt jag kan säga egentligen. För tre veckor sen älskade jag honom efter att ha läst om Rebellion, sen läser jag något annat och de hatar jag honom. Jag kan inte bestämma mig. Men du har helt rätt i att ingen är helt god eller helt ont. För att citera Sirius "Alla har vi både ljus och mörker i själen. Det viktiga är vilken sida vi följer. Det är det som avgör vem man är…", sen efter det kan alla fans argumentera tills domedagen har kommit huruvida vilken väg Snape valde. Ingen sida kommer vinna för båda sidorna kommer använda samma argument om och om igen eller hitta något enkelt som om han log, det måste betyda han är god, eller titta, han tog bort fem poäng, han är ond! Jag själv, tja jag fattar fortfarande beslutet över hur Snape kommer sluta upp som, visserligen får han en hel del kritik nu i slutet på tredje boken och det kommer hända i slutet av sjätte och genom sjunde boken med troligtvis men jag får se vart jag slutar upp, eller rättare sagt vart han hamnar.
Jo, Permberton har varit ganska tysta, och tyvärr kommer de nog fortsätta vara det. Missförstå mig inte, de är fantastiska karaktärer och så, men jag kommer mest fokusera på huvudkaraktärerna, DA, Ordern och vad professorerna har att säga/tänka om det här. Jag finner det även lite svårt att få med dem, jag vet inte riktigt varför men jag känner ofta att i min fic så passar de inte riktigt in. Jag kan inte ge dig någon bra anledning till varför tyvärr. När det gälar 'paddan' vet jag inte direkt om hon får lida i det här kapitlet, men någon blir arg på henne kan jag avslöja. Åter igen, tack så mycket :)

AlexaAsterix01: Det ligger bara i Sannes personlighet ;)

Aveline01: Yay, en till lång kommentar :D och tack så mycket, du var den enda som sade grattis på namnsdagen bortsett från mina föräldrar, och min mormor, men det var först efter mamma berättat det för henne.
Jag är glad att du gillar att Sirius står upp för Harry, jag tycker att det är dags att Harry har en vuxen som gör det, paddan har definitivt inte en chans, vilket får mig att undra hur hon kommer hantera situationen när alla får veta vad hon tvingar Harry göra på straffkommenderingarna. Det skulle vara väldigt intressant ifall Luna fick en tvättbjörn, okej nu har jag sökt lite på tvättbjörnar och de finns i vissa delar av Europa,så det är inte helt omöjligt att en tvättbjörn skulle råka dyka upp i Skottland, de hittade en tvättbjörn i Sverige trots allt, Luna är ju lite av en heders-gryffindor men jag tror inte att alla Gryffindors är galna, bara de som umgås med Harry ;)
Kul att du gillade Lees och Madam Pomfreys "konversation" och hur de pratade om Sirius mamma i "Hermiones hemlighet", och som du ser jag fram emot att se deras reaktioner till att hon är ett porträtt.
Jag hoppas bara att det inte blev tråkigt att ha fått läsa det nu från så många vinklar. Jag tyckte att det verkade logiskt att Harry och Ron träffades när de var små pågrund av Fabian och Gideon, och jag tog med en del från filmen i slutet, även om amuletten är mitt egna inslag. Tyvärr har datorproblemet inte löst sig än, varje gång jag tror att jag har lyckats lösa det så återkommer problemet, så jag måste alltid vänta på att våran data blir ledig så jag kan överföra kapitlet från skoldatan. Tonks verkar som en kul karaktär att klä ut sig som.
Jag läste böckerna för första gången för tre sommar sedan, jag lånade första boken, två dagar senare återvände jag till biblioteket och lånade resterande böcker i serien. Som du blev jag kär i serien/karaktärerna genast och kunde inte lägga ner böckerna, så fort jag läst ut alla böcker började jag om. Jag funderar på att läsa sista spejarens lärling men jag har inte riktigt beslutat ännu, jag vet vad som kommer hända, en klasskamrat spoila hela boken för mig, i detalj. Sen hatar jag även det faktum att Alyss är död, och min favoritkaraktär är Halt så jag föredrar att läsa de böckerna som han är med mycket i. Har ingen aning om varför men jag älskar hans personlighet. Och det var inga problem, jag är glad att du uppskattade de två kapitlen på raken..
Vi hörs Aveline
-Lea

Thalia: Aw, tack så mycket, mitt hjärta värmer verkligen när jag läser dina ord. Men vad bra att du äntligen kommit vidare med scenen, och skriv bara som du tycker. Strunta fullkomligt i hur roligt det skulle vara för andra att läsa, skriv vad som känns bäst helt enkelt. Jag kan se det som om Petunia både vill och inte vill blanda sitt blod med Sirius, hon vill därför de innebär uppenbarligen att hon blir av med Harry, och som du säger kan hon tro att det innebär att även hon kan få magi, men samtidigt så har hon hatat magi så länge nu så jag kan tänka mig att hon inte vill ha något med det att göra. Trots allt så dödade magin hennes syster.
Jag har faktiskt ingen aning om hur det där med att mugglarfödda får magi funkar, jag tror att jag läste någonstans att mugglarfödda är ättlingar till ynkar och det är därför som de har magin och då antar jag att beroende på hur stor magin är inom den släkten avgör ifall bara ett syskon eller flera får magi. Men jag vet inte om det är vad Rowling sagt eller ifall det är något vi fans har hittat på. Ha det bra du med.
Svar2: Jag tvivlar också starkt på att Hermione och Harry skulle vara i ett förhållande, i alla fall här. Jag har läst en del riktigt bra fics där de varit tillsammans, men i "min värld" är de endast syskon. Åh, Remus och Sirius kommer definitivt slå vad om Harrys val av partner, det finns ingen chans att de inte kommer göra det. Och nej, tvillingarna är inte alls långt ifrån sanningen. Av ren nyfikenhet, exakt vad är det långsammaste, smärtsammaste sätt du kan komma på?
Jag är glad att du gillade Sirius tal, jag vet inte varför men jag gillar att påminna alla om hur mycket Sirius egentligen förlorat i sitt liv, tolv år av sitt liv, hela sin familj i princip för att han hamna i Gryffindor, sina vänner, James, Lily och Jasmine… jag kan troligtvis räkna upp fler personer.
Jag såg faktiskt din förra kommentar och efter att ha läst igenom den två, tre gånger lyckades jag lista ut att det var du. Men tack för att försäkra mig om att det var du. Skulle varit en aning pinsamt om jag skrivit ditt namn och det sen visat sig vara någon annan. Gjorde ett liknade misstag några månader sen, två stycken lämnade en review var på samma kapitel och kallade sig för exakt samma sak, så jag svarade på det som en kommentar istället för två, ops?
PS: När det gäller reaktionerna till att en dementor kommer in i salen så har jag faktiskt planer för att skriva en fanfic om det vid sidan av, jag vet inte när det kommer bli av dock men jag har en del idéer för det. Jag måste bara besluta ifall Sirius ska lyckas fly i sista sekund eller misslyckas och sen föra det vidare därifrån. Vad skulle du helst vilja se? Och tack så mycket för komplimangen.
MVH Lea.

Emilia01love: Glad att du gillade kapitlen och förhoppningsvis hinner jag bli klar med nästa kapitel snart, just nu är klockan 11 på måndagen, men jag tror att jag kommer vara klar vid torsdag/fredag. Jag lyckades åter igen bli sjuk så jag ligger bara i sängen och orkar knappt något, men annars är det bra. Men jag kan inte heller fatta att jag är klar med tredje boken snart, det känns som om det inte var länge sen som jag påbörjade den här boken. Jag hoppas att även du har det bra.
Det låter verkligen inte bra med vad din styvfar säger till dig, har du pratat med någon vuxen om det, att bli nertryckt så är inte okej, och jag vet inte ifall det spelar någon roll, men jag tycker personligen att du verkar intelligent.

Linneagb: Kul att du tycker Sirius är gullig, jag försöker att porträttera honom på det sättet. Hm… även om jag verkligen hatar Peter så tänker jag nu försöka komma på en anledning till varför man inte bör döda honom, och anledningen att det är för smärtfritt/skonsamt osv räknas inte. Jag hoppas att du gillade kapitlens och att resten av din helg var bättre.

---

AN: Om jag ska va ärlig har jag ingen aning om hur uppdateringarna kom så fort nu... okej det är en lögn, jag blev genoförkyld, förbjuden att gå till skolan och hade inget att göra bortsett från att skriva i princip. Det här kapitlet skulle ha varit uppe igår egentligen men på grund av att jag blivit beroende av Natt på museet fanfics de två senaste veckorna så blev uppdateringen lite försenad, men för mig var det värt och jag hoppas ni gillar kapitlet för det var en plåga att skriva det av någon anledning.

AN2: Hogwarts läser HP ska översättas till spanska! Jag är jätteglad, och hedrad, över det faktumet och jag vill bara passa på och säga tack till .3 som fråga mig om den fick göra det

---

Innan någon hann reagera så hade Jack Sloper sprungit fram och ställt sig framför madam Bones där han lade huvudet på snedden.

"Kan jag få läsa det här kapitlet, madam?" frågade han i en oskyldig ton och med vidgade ögon. Madam Bones log åt honom, inombords glad att trots att de var påväg in i ett nytt krig så fanns det fortfarande så oskyldiga personer i livet, och lämnade över boken.

Kim Sloper skakade på huvudet. "Otroligt. Den där blicken fungerar verkligen på alla", mumlade hon medan hon betraktar sin bror som stolt återvänt till sin plats och slagit upp sidan de befann sig på.

"Kapitlet namn är "Ugglepost igen", informerade han glatt.

Harry tittade ner på den blå amuletten som fortfarande vilade i hans hand och med darrande fingrar öppnade han den, nyfiken på vad han skulle finna inuti.

Bok-Harry var inte den enda som var nyfiken, av döma av Harrys ansiktsuttryck så var det något han höll kärt, något viktigt, och de var alla nyfikna på vad det var.

På ena sidan stirrade hans farföräldrar tillbaka på honom, han kände enkelt igen dem från mörd-spegeln han hittat i sitt första år, med hans pappa och, till hans förvåning, den mystiska kvinnan framför sig.

"Jag glömmer hela tiden bort om att du inte vet vem hon är", sade Tonks och skakade på huvudet.

"Jag vet det nu åtminstone", sade Harry med ett leende, även om det var en aning sorgset. De senaste dagarna hade han lärt sig mer om sin släkt än någonsin, han hade till och med fått veta att han haft en faster. Men det spelade ingen roll, alla i hans släkt var döda, döda innan han föddes eller pågrund utav honom.

Harry rynkade på pannan frustrerat. Vem var hon? Nu när han kunde se henne ordentligt och inte bara under en kort stund så kunde han se att hon var ganska lik hans pappa. Han antog att hon var tvungen att vara någon slags släkting, en kusin till hans pappa möjligtvis.

"Du trodde Jasmine var James kusin", sade Sirius en aning sorgset.

"Jag hade ingen aning om att pappa hade en syster, ingen hade berättat det för mig", suckade Harry och skakade på huvudet.

På andra sidan stirrade hans föräldrar tillbaka på honom, med han själv i hans mammas famn. Med ett litet leende lät han ett finger löpa över deras ansikten innan han stängde amuletten och hängde halsbandet runt sin hals, och åter igen blickade upp mot himlen trots att Sirius och Vingfåle var borta sen länge.

Omedvetet hade Harry gjort likadant som sitt bok-jag, han hade plockat fram amuletten som hängde under hans tröja och betraktade sina föräldrar som log och vinkade mot honom.

Harry!" Hermione drog honom i ärmen medan hon såg på sin klocka. "Vi har exakt tio minuter på oss att komma tillbaka ner till sjukhusflygeln utan att nån ser oss… innan professor Dumbledore låser dörren…"

Charlie stönade. "Tio minuter kommer gå väldigt fort, speciellt när ni verkligen måste komma i tid."

"De kommer klara det", sade Percy självsäkert. "De måste det. Att misslyckas är inte ett alternativ."

"Okej", sade Harry och slet åter igen blicken från himlen. "Då ger vi oss i väg…"

Sirius log en aning sorgset. "Jag fortsatte att se tillbaka. Det skulle ha varit så enkelt att stanna och se efter dig. Men jag visste att det inte var en bra idé."

"Du var inte den enda, enda skillnaden var att jag ville följa med dig", sade Harry med ett leende.

"Jag hade älskat det, men mitt liv på flykt var alldeles för oförutsägbart för att du skulle kunna vara med mig", sade Sirius.

De smög sig genom dörren bakom dm och nerför en smal och vindlande stentrappa. Då de hade kommit ända ner hörde de röster. De tryckte sig platt intill väggen och lyssnade. Det lät som Fudge och Snape.

"Åh vad roligt att tjuvlyssna på den konversationen", muttrade Fay. "Var försiktiga så att de inte upptäcker er. Vi vet alla hur de två är."

Snape under tiden blängde på Harry och Hermione, men mestadel Harry. "Jag visste att ni två hade något att göra med det."

De kom gående med hastiga steggenom korridoren vid foten av trappan.

"… hoppas bara att Dumbledore inte tänker ställa till några svårigheter", sade Snapes röst. "kommer kyssen att utföras omedelbart?"

"Självklart skulle han fråga något sådant", muttrade Ginny.

"Men tänkt positivt. Föreställ dig hans ansikte när han inser att Sirius har rymt", sade Luna medan hon viftade med ena handen snett ovanför sitt huvud.

"Så snart som Macnair återvänder med dementorerna. Hela den här Black-affären har varit högst pinsam.

Sirius log en aning självbelåtet när han hörde det.

Jag kan inte säga hur mycket jag ser fram emot att få informera The Daily Prophet om att vi äntligen fångat honom.

"Var du lika ivrig att berätta att han lyckades fly, åter igen?"

"Om ni inte var det så har du ju alltid chansen nu igen med tanke på att jag flydde i förgår. Vilket gör mitt antal rymningar från Ministeriet till tre", sade Sirius glatt.

"Jag har undrat över det, hur sjutton gick Krake med på det där?" frågade Harry plötsligt och Sirius grimaserade.

"Jag behövde göra det till en order, och mutade honom dessutom med ett par fotografier", erkände han en aning motvilligt.

De kommer säkert att vilja intervjua er, Snape… Om bara unge Harry har återfått sitt fulla förstånd, är jag övertygad om att han gärna berättar för tidningen om hur ni räddade honom…"

"Det kommer aldrig att hända", fnös Ron.

"Som om jag ens skulle prata med Daily Prophet frivilligt, speciellt inte för att berätta en sådan lögn", tillade Harry med rynkad näsa.

"Du kan ändå inte bli intervjuad", påpekade Tonks. "Du är minderårig så du måste ha din målsman med dig när de intervjuar dig ifall de skulle råka skriva något som inte stämmer eller kräver för mycket av dig."

"Varför sade ingen det förra året?" utbrast Harry irriterat. "Jag ville aldrig ge intervjuer till Skeeter. Och hon skrev saker jag inte sade!"

"Jag är säker på att vi kan lösa det efter läsningen", sade Sirius med ett litet leende och Remus stönade, han var inte säker på att han ville veta vad Sirius hade planerat.

Harry bet ihop tänderna. Han uppfångade en glimt av Snapes självbelåtna leende då han och Fudge passerade stället där Harry och Hermione stod gömda. Ljudet av deras steg dog bort. Harry och Hermione väntade ett ögonblick för att försäkra sig om att de verkligen hade gått.

"Bra, det skulle vara katastrofalt ifall ni blev upptäcka", suckade Tonks lättat och Harry såg på Ron som log.

"Jag vet inte om jag håller helt med. Harry hade nog haft en ursäkt", sade han fortfarande med ett leende på läpparna.

"Och exakt hur skulle de förklara det?" frågade mr Weasley en aning misstänksamt.

"Finns två olika alternativ, antingen kan de spela med på vad de två tror och Hermione kan säga att Harry blivit förhäxad och attackerade Dumbledore innan han flydde,självklart skulle det inte ha hjälpt Sirius alls så därför blev det alternativet eliminerat", förklarade Ron och flera stycken såg på honom med gapande munnar.

"Och vad är alternativ två?" frågade Kingsley roat.

"Dumbledore hade vänt ryggen mot de två för att gå och prata med madam Pomfrey när Harry hoppade upp ur sängen och sprang ut ur sjukhusvingeln, allt han upplevt den kvällen hade helt enkelt varit för mycket och han behövde komma bort för att tänka, och Hermione som är en sådan bra vän följde självklart efter honom för att se till att han mådde bra", sade Ron med en axelryckning. "Ministern skulle självklart anta att han accepterat Ministeriets version och därför var upprörd för att A; Siris ljugit för honom och B; han försvarade Sirius och C; att han mött sina föräldrars mördare, typ."

"Det där är varför han är så bra på schack", sade Harry och skakade på huvudet imponerat.

Sedan började de springa i motsatt riktning. Nerför en trappa, och en till, genom en ny korridor - och så hördes ett kacklande skratt en bit längre fram.

"Peeves", skrockade Remus. "Självklart är han den första som vet att Sirius rymt."

Tonks stönade, hon var den enda som hade lyckats höra Remus kommentar. "Jag vill verkligen inte att han ser er! Han kommer hitta på ett dumt litet rim och se till att ni blir upptäckta."

"Peeves!" mumlade Harry och grep Hermione om handleden. "In här!"

De kastade sig in i ett tomt klassrum till vänster precis i sista minuten. Peeves verkade skutta fram genom korridoren på ostyrigt humör; han skrattade av hjärtans lust.

"Han har en väldigt sjuk humor", muttrade Neville. "Jag har aldrig förstått mig på honom."

"Å, vad hemsk han är", viskade Hermione med örat mot dörren. "Jag slår vad om att han är så förtjust därför att dementorerna ska ta död på Sirius…"

"Åh jag tvivlar det, vi är vänner", sade Sirius med ett litet leende och professorerna kunde inte hjälpa den lilla rysningen som gick igenom deras kroppar.

"Peeves såg vad som hände gjorde han", kacklade Peeves medan han svävade runt uppe i taket. "Mr Tramptass lurade åter igen alla!"

"Du var vän med Peeves?" frågade Tonks förvånat och ignorerade poltergeistens skratt.

"Självklart, alla marodörer var det, och det lönade sig i längden. Jag har ingen aning om hur många gånger han lyckades hjälpa oss."

Professorerna visste inte ifall de ville gråta, dunka huvudet i bordet eller blänga helst, men en gemensam blick de alla hade på sina ansikten var lidande och uppgivenhet.

Hon såg på sin klocka. "Tre minuter, Harry!"

"Vad hände med tiden. Det var ju tio minuter nyss."

"Det var ganska långt att springa, och sen behövde vi gömma oss för Fudge, Snape och Peeves", påpekade Hermione.

De väntade tills Peeves skadeglada röst hade tonat bort i fjärran. Sedan smög de ut ur rummet och satte av i språngmarsch.

"Hermione… vad händer… om vi inte hinner in i sjukhussalen… innan Dumbledore låser dörren?" pustade Harry.

"Det vågar jag inte ens tänka på!" stönade Hermione och tittade på klockan igen. "En minut!"

"Du vet, ju mer du säger det desto mer vill jag veta vad som händer", sade Zacharias.

"Varför provar du det inte? Jag skulle älska att se vad som händer", sade Ron och log när Zacharias blängde på honom.

De hade kommit fram till änden av den korridor där ingången till sjukhusflygeln låg.

"Okej… jag kan höra Dumbledore"; sade Hermione spänt. "Kom nu, Harry!"

"Det är bra va?" sade Alicia nervöst.

De smög sig genom korridoren. Dörren öppnades. Dumbledores rygg visade sig.

"Jag tänker låsa in er", hörde de honom säga. "Klockan är fem minuter i tolv på natten. Miss Graner, tre vändningar borde klara av saken. Lycka till."

"Tack och lov att ni hann tillbaka i tid", mumlade Ginny lättat.

Dumbledore backade ut ur sjukhussalen, stängde dörren och drog fram sin trollstav för att låsa den på magiskt vis. Panikslagna rusade Harry och Hermine fram. Dumbledore tittade upp, och ett brett leende spred sig under den långa silvermustaschen.

Madam Bones skakade på huvudet förundrat, Dumbledore hade tur att han kom undan med det här, de alla hade det, ifall Ministeriet inte klantat sig alla dessa år sen så hade de alla kunnat hamna i Azkaban. Å andra sidan ifall de inte klantat sig så hade dessa händelser aldrig varit nödvändiga.

"Nåå?" sade han tyst.

"Uppenbarligen så gjorde de allting rätt ifall de kommer tillbaka från det förflutna", muttrade Malfoy.

"Det är väldigt logiskt", instämde Pansy.

"Vi klarade det!" sade Harry andlöst. "Sirius är borta, han flög i väg på Vingfåle…"

"Och ni bröt lagen som ett par proffs, grattis", skrattade Ron.

Dumbledore strålade mot dem.

"Jag var väldigt stolt över er", sade Dumbledore och Harry och Hermione log mot honom.

"Bra gjort. Jag tror…" Han lyssnade intensivt efter något ljud inifrån sjukhusflygeln. "Ja, jag tror ni också har försvunnit. Gå bara in… jag ska låsa in er."

"Madam Pomfrey kommer vara så förbannad. Lycka till", sade Alicia och ryckte till.

"Harry är hennes favorit patient dock", skrattade Dean. "Det är lugnt."

Harry och Hermione smög tillbaka in i sjuksalen. Det var helt tomt så när som på Ron, som fortfarande låg orörlig i sängen längst bort.

"Jag mådde bra", försäkrade Ron sina föräldrar som oroligt hade sett på honom.

Medan låset knäppte igen bakom dem tassade Harry och Hermione tillbaka till sina egna sängar. Hermione gömde tidvändaren under sin klädnad igen. Ett ögonblick senare kom madam Pomfrey utmarscherande från sitt kontor.

Parvati blinkade och skakade på huvudet. "Ni två gjorde det verkligen. Ni förändrade tiden, det förflutna; jag är bortom chockad just nu. Jag kan inte fatta det."

"Jag är förvånad att inget annat blev påverkat utav det", sade Cho fundersamt. "Det var så mycket som kunde gå fel."

"Var det rektorn som gick? Får jag kanske lov att se efter mina patienter nu?"

"Och du misstänker ingenting", sade Babbling roat.

"Hur skulle jag kunna veta att rektorn sände iväg dem på ett uppdrag de inte borde ha genomfört efter vad de gått igenom", muttrade madam Pomfrey.

Hon var på mycket dåligt humör, så Harry och Hermione fann det klokast att ta emot sin choklad utan invändningar. Madam Pomfrey observerade dem noga för att vara säker på att de åt upp den. Men Harry kunde knappt svälja.

"Jag visste vad som skulle hända", sade Harry. "Och jag visste att Snape skulle vara förbannad."

"Jag hade rätt att vara arg", fräste Snape. "Du hjälpte honom att fly."

"Du har rätt. Jag hjälpte min oskyldiga gudfar att fly från ett öde värre än döden. Och jag skulle höra det igen även om det krävs att bryta ännu fler lagar om det krävs."

Han och Hermione väntade och lyssnade, med nerverna på helspänn…

"Varför? Det är inte som om ni kommer att höra när de upptäcker att han är borta", påpekade Terry och himlade med ögonen, omedveten om leendena som utdelades.

Och just som de båda tog emot en fjärde bit choklad av madam Pomfrey hörde de ett avlägset vrål av raseri, som ekade i slotten någonstans ovanför dem…

"Inte en chans!" sade Terry flämtandes. "Ni hörde det faktiskt."

"Vad var det där?" utbrast madam Pomfrey förskräckt.

"Åh inget speciellt, bara en oskyldig man som slingra sig undan och fångvakternas reaktion till det", sade Lee skrattandes.

Nu kunde de höra arga röster, som ljöd högre och högre. Madam Pomfrey stirrade på dörren.

"Nej, vet ni vad! De väcker ju alla! Vad är det egentligen som försiggår?"

"Oh det här kommer bli bra", sade George och gnuggade händerna.

"Vad pratar du om?" frågade Angelina förvirrat.

"Snape kommer göra ett dumt drag och ställa till med en scen i sjukhusvingeln. Framför madam Pomfrey."

Fred flinade skälmskt. "Men vi kan alltid se det från det ljusa sidan, kanske så blir madam Pomfrey så arg att hon förgiftar honom eller något."

"Fred!" utbrast mrs Weasley förfärat.

Harry försökte höra vad rösterna sade. De kom allt närmare…

"Han måste ha undsluppit med hjälp av spöktransferens, Severus.

"Du kan inte använda spöktransferens på Hogwarts område", protesterade Hermione, "och varför vet inte Ministern om det?"

Ron fnös. "Jag tror att vi alla har kommit överens om att ministern inte har en aning om vad han pratar om eller hur allting fungerar", sade han mumlandes till sin vän.

Vi borde ha satt en vakt i rummet tillsammans med honom. När det här kommer ut…"

"Ja, ni borde ha satt en vakt i rummet", sade Sirius och skakade på huvudet. "Jag ska erkänna att jag var väldigt förvånad när ni lämnade mig ensam i rummet. Jag menar med ryktet som jag hade så hade jag kunnat fly ut genom fönstret…"

"Och dött på köpet när du föll ner till marken."

"Jag har magi har jag inte?" frågade Sirius retoriskt.

"Men ingen trollstav."

"Du behöver inte alltid en trollstav för att utföra magi", kontrade Sirius och hans läppar ryckte när han såg på madam Bones som suckade.

"Jag hade glömt hur omöjligt det var att argumentera med dig."

"Ifall det är till någon tröst placerades jag som vakt utanför rummet", sade McGonagall torrt. "Men det var omöjligt att höra några ljud därifrån så min position var väldigt meningslös."

"Varför insisterade du inte på att få vara i rummet? Det låter mer som något du skulle göra", påpekade Sprout med rynkad panna.

"Dumbledore sa ingenting och om jag ska vara helt ärlig är jag inte säker på att jag hade klarat av att vara i samma rum som Sirius då", suckade McGonagall, hon valde att hålla tyst om den enorma lättnad som dykt upp när de insett att Sirius hade rymt. Det var något hon hade skämts för fram tills hon fått veta att Sirius var oskyldig.

"HAN FÖRSVANN INTE ALLS MED HJÄLP AV SPÖKTRANSFERENS!" vrålade Snape, som nu lät som om han var alldeles nära sjuksalen. "MAN KAN INTE ANVÄNDA SIG AV SÅNA TRICKS I DET HÄR SLOTTET! DET… HÄR… HAR… NÅNTING… MED… POTTER… ATT… GÖRA!"

"Tja, det hade med mig att göra, men att anklaga mig så där är inte särskilt snällt", sade Harry med ett änglalikt leende.

"Dessutom kan han inte bevisa det", sade Ginny flinandes.

"Nu har jag mitt bevis", sade Snape med ett höjt ögonbryn.

"Alla här inte godkänner det i princip, och resten av världen tror jag är ett psykfall, så det spelar ingen roll", sade Harry.

"Severus… var nu förnuftig… Harry har varit inlåst…"

Tonks himlade med ögonen. "Han var inte inlåst, han är inte en brottsling. Åh, det stämmer, ministern bryr sig inte ifall du är en brottsling eller inte."

Madam Bones stönade. "Varför?" bad hon tyst. "Varför var en av hennes bästa aurorer tvungna att försöka göra sitt liv så svårt för dem. Kunde de inte bara lära sig att inte förolämpa högre uppsatta personer än dem så hon skulle slippa behöva oroa sig för att försöka komma på strategier för att slippa ge dem sparken?"

Pang!

Dörren till sjukhusflygeln slogs upp. Fudge, Snape och Dumbledore kom inkilande i sjuksalen. Dumbledore var den ende som såg lugn ut.

"Det är inte konstigt, Snape hatar Black och Fudge har precis klantat sig", muttrade Alisa medan hon skakade på huvudet.

I själva verket såg han ut som om han hade riktigt roligt.

Snape stirrade ilsket på Dumbledore medan han tyst muttrade ord ingen kunde uppfatta.

Fudge verkade arg. Men Snape var alldeles utom sig av raseri.

"UT MED SPRÅKET, POTTER!" röt han. "VAD HAR DU GJORT?"

"Inget speciellt. Ändrat tiden lite bara", sade Harry med ett fräckt leende och Hermione stönade svagt medan hon undrade varför Harry alltid var tvungen att utmana ödet.

"Professor Snape!" skrek madam Pomfrey gällt. "Behärska er!"

"Eller så kommer jag kasta ut dig!" utbrast Ginny i en röst som var så oerhört likt madam Pomfreys röst att flera stycken såg på föreståndarinnan för sjukhusflygeln först.

"Wow Ginny, du börjar bli riktigt bra på att härma andra", sade Harry imponerat och Ginny kunde känna hur hon rodnade.

"Hör på, Snape, var förnuftig nu", sade Fudge. "Dörren till den här salen har varit låst. Vi såg just…"

"Just det Severus", sade Vector leendes. "Var förnuftig."

"Dörren var låst, hur skulle de möjligtvis kunna ta sig ut?" fortsatte Babbling skrattandes.

"DE HJÄLPTE HONOM ATT KOMMA UNDAN! JAG VET DET!" tjöt Snape och pekade på Harry och Hermione. Hans ansikte var alldeles förvridet och det flög spott ur munnen på honom.

"Det är i såna här ögonblick som jag påminns om varför han är singel och att det inte har med hans hår, eller ens hans ansikte att göra." sade Sirius grimaserandes.

"Lugna er, karl!" röt Fudge."Ni pratar smörja!"

"En av väldigt få gånger som han anklagat mig och faktiskt haft rätt, och andra anklagar honom för att prata smörja", sade Harry roat.

"NI KÄNNER INTE POTTER!" skrek Snape. "HAN GJORDE DET! JAG VET ATT HAN GJORDE DET…"

"Jag skulle älska att veta hur du hade tänkt dig att bevisa det", sade Oliver och himlade med ögonen.

"Ifall jag bara hade fått chansen så att jag kunnat göra det", sade Snape mellan sammanpressade tänder.

"Nu räcker det, Severus", sade Dumbledore stilla. "Tänk på vad du säger. Den här dörren har varit låst sen jag lämnade sjuksalen för tio minuter sen. Madam Pomfrey, har de här eleverna lämnat sina sängar?"

Madam Pomfrey blängde på rektorn, det var hans fel att hennes patienter hade överansträngt sig.

"Självfallet inte!" fnös madam Pomfrey ilsket. "Jag har varit hos dem sen ni gick ut!"

"Och madam Pomfrey ljuger aldrig", sade Ginny leendes. "Så vi vet alla att det är sant."

"Ja, där ser du, Severus", sade Dumbledore lugnt. "Såvida du inte vill påstå att Harry och Hermione kan vara på två ställen samtidigt tycker jag faktiskt inte det är nån mening med att störa dem mer."

Snape blängde på rektorn; det var hans fel att Potter och hans vänner alltid kom undan med allt de gjorde.

Snape stod där sjudande av raseri och stirrade från Fudge, som såg högst chockerad ut över hans uppförande, till Dumbledore, vars ögon glittrade bakom halvbrillorna. Snape snurrade tvärt runt med klädnaden virvlande efter sig och stormade ut ur sjukhussalen.

Flera stycken kämpade för att dölja sina fnissningar, ingen ville få straffkommendering utav Snape.

"Den karln verkar ju helt sinnesförvirrad", sade Fudge och stirrade efter honom. "Jag skulle se upp för honom, om jag var du, Dumbledore."

Alla de som fnissat tidigare tappade all sin kontroll och brast ut i skratt när de hörde Fudges ord.

"Nej då, han är inte sinnesförvirrad", sade Dumbledore stilla. "Han har bara drabbats av en allvarlig besvikelse."

Harry började muttra ilsket, det var ingen besvikelse att Sirius kommit undan med livet i behåll.

"Han är då inte den ende!" pustade Fudge. "The Daily Prophet kommer att få sig en glad dag! VI hade lyckats få fast Black, och ändå slank han oss ur händerna igen! Nu fattas det bara att historien om hippogriffens flykt också slipper ut.

"Jag kan be pappa skriva en artikel om det om du vill", sade Luna vänligt och såg på Ministerin som började spotta ut sig ord ingen kunde förstå innan han tog ett djupt andetag.

"Nej, det vill jag inte!" fräste han.

Jag kommer att bli till totalt åtlöje! Nåja, det är bäst att jag går och underrättar Trolldomsministeriet…"

"Var han inte redan till totalt åtlöje?" mumlade Parvati till sin syster som fnittrade.

"Och dementorerna?" sade Dumbledore. "De kommer väl att avlägsnas från skolans område, hoppas jag?"

"Å, javisst, de måste ge sig i väg härifrån", sade Fudge och drog tankspritt fingrarna genom håret. "Jag kunde aldrig drömma om att de skulle försöka utsätta en oskyldig pojke för kyssen… de har ju helt tappat kontrollen…

Sirius knöt händerna vid påminnelsen om att de försökt kyssa Harry

Nej, jag ska låta skicka tillbaka dem till Azkaban redan i natt. Kanske vi skulle överväga att ha drakar vid skolas ingång…"

"Det skulle vara asgrymt!" utbrast Charlie ivrigt.

"Nej, det skulle det inte!" flämtade mrs Weasley. "De skulle alla bli skadade!"

"Det skulle Hagrid säkert gilla", sade Dumbledore med ett snabbt leende mot Harry och Hermione.

"Oja, de skulle jag", sade Hagrid lyckligt. "Tyvärr hände de aldrig, men de räckte fär tillfället året därpå."

Då han och Fudge hade lämnat sjuksalen, skyndade madam Pomfrey fram till dörren och låste den igen. Ilsket muttrande för sig själv gick hon tillbaka till sitt kontor. Det hördes ett lågt stönande från andra änden av salen. Ron hade vaknat.

"Du sov dig igenom allt det där?" krävde Ginny misstroget.

"Onej, jag vaknade så fort Snape stormade in. Jag ansåg det bara säkrare att hålla min undan", erkände Ron och Harry blängde lekfullt på honom.

"Så du lät oss ta hela smällen?" sade Hermione.

"Det var ni som var ansvariga. Jag var medvetslös", protesterade Ron.

De såg honom sätta sig upp och gnida sig i huvudet medan han såg sig omkring.

Ron log. "Jag var så förvirrad vid det tillfället. Jag hade ingen aning om vad som pågick bortsett från att Sirius lyckats fly och att Snape var mer förbannad än någonsin."

"Vad…vad var det som hände?" sade han i jämrande ton. "Harry? Varför är vi är inne? Var är Sirius? Var är Lupin? Vad är det egentligen som försiggår?"

Harry och Hermione såg på varandra.

"Du får förklara", sade Harry och tog sig en jättestor bit choklad till.

"Jag fick åtminstone hela historien, hade Harry berättat har jag en känsla av att han hade utlämnat en del information", sade Ron och rynkade på pannan.

"Jag föredrar att bara berätta det mest nödvändiga, men jag tror jag hade berättat allt för dig. Det är inte som om jag svävade i fara där."

När Harry, Ron och Hermione hade lämnat sjukhusflygeln vid tolvtiden dagen därpå fann de ett nästan öde slott. Det olidligt varma vädret och den överståndna examensperioden innebar att nästan alla elever tog tillfället i akt att göra ett nytt besök i Hogsmeade.

"Det kanske är bäst ifall du inte går", sade Remus med ett skevt leende. "Du behöver inte åka fast igen."

"Speciellt inte när Snape är ute efter att hitta dig mitt uppe i något du inte borde göra", tillade Charlus.

Men varken Ron eller Hermione hade någon lust att åka dit, så de promenerade bara omkring i det fria tillsammans med Harry medan de fortfarande pratade om den föregående nattens sällsamma händelser. De undrade också var Sirius och Vingfåle kunde vara nu.

"En strand i Spanien?" föreslof Tonks.

Dorea skakade på huvudet. "Kanske gick han runt på gatorna i Paris. Sirius har alltid gillat att utmana ödet."

De slog sig ner nära sjön och betraktade den jättelika bläckfisken, som lättjefullt viftade med sina tio armar ovanför vattenytan. Harry tappade tråden i samtalet när han satt och tittade över på stranden mittemot. Därifrån hade kronhjorten kommit galopperande mot honom natten innan…

Harry log, på ett sätt var han tacksam för att dementorerna nästan kysst honom, det hade gett honom chansen att klara av Patronusen och inse att han var kapabel av att klara av nästan allt. Att han kanske, delvis, kunde leva upp till förväntningarna som Pojken som överlevde hade på sig av alla.

En skugga föll över dem, och de tittade upp. Där stod en mycket rödögd Hagrid och torkade sig svettiga ansikte med en näsduk i bordduksstorlek medan han log och strålade mot dem.

"Jag vet att jag inte borde va så glad efter allt som hände i går natt", sade han. "Me Black som slapp undan igen, menar jag, å allt möjligt… men vet ni va?"

"Vad?" sade de i kör och försökte se nyfikna ut.

"Fungerade det?" frågade Bill nyfiket och alla vände sig emot Hagrid.

"De funkade. Misstänkt inte en sak", sade han med ett leende.

"Min lille Vingfåle! Han slapp undan! Han e fri!Jag har firat hela natten!"

"Det är ju underbart!" sade Hermione och gav Ron en förebrående blick, för han såg ut som om han var på vippen att brista i skratt.

"Tja, kan du klandra mig?" skrattade Ron. "Han var så lycklig över det och ni hade nyligen förklarat för mig att det var ni som var ansvariga för det."

"Jaa… jag hade nog inte bundit han ordentligt", sade Hagrid och tittade muntert ut över det vidsträckta området. "Fast ja va orolig i morse, ska ni veta… Jag vart rädd för att han kunde ha mött professor Lupin här ute, men Lupin säker att han inte bet ihjäl nån i natt…"

"Hade jag gjort det hade jag anmält mig själv till Ministeriet", sade Remus allvarlig.

"Hur folk tror att han är ett monster kan jag inte förstå", mumlade Dorea och skakade på huvudet.

"Vad menar du?" utbrast Harry.

"Jösses, har ni inte hört de?" sade Hagrid och hans leende blev lite svagare. Han sänkte rösten, trots att det inte fanns någon i närheten. "Öh… Snape berätta de för alla Slytherineleverna i morse… så jag trodde att alla visste de nu… professor Lupin e en varulv, förstår nu. Å han va lös här på området i natt. Nu håller han förstås på å packa sina saker."

"Din skitstövel!" skrek Ginny, efter att hon blängt på trion, ingen av dem hade brytt sig om att informera henne att Snape var anledningen till att Remus tvingades sluta. "Han kunde ha fortsatt vara vår professor, ett jobb som han älskade ifall det inte var för dig! Har du någon aning om hur svårt det är för honom att få ett jobb? Och du gör något sådant. Hur hjärtlös är du egentligen?"

Sirius nickade. "Är han inte bara älskvärd. Kan ni inte se honom gifta sig och skaffa barn om några år?"

"Ginny, det räcker", sade Remus lugnt. "Jag uppskattar att du är så redo att försvara mig, men jag klarar mig."

"Men du förlora ditt jobb på grund av honom. Vi förlorade en fantastisk professor."

"Ginny, det hade kommit ut förr eller senare", sade Remus tålmodigt.

"Personligen tycker jag Ginny har rätt", sade Oliver med en axelryckning. "Jag vet att jag lärde mig tonvis det året, mer än från någon annan professor inom det ämnet. Snape hade ingen rätt att avslöja din hemlighet."

"Packar han?" sade Harry förskräckt. "Varför det?"

"Därför att alla visste att jag var en varulv, Harry", suckade Remus. "Ingen skulle vilja ha mig som professor efter det, och dessutom så dödade jag nästan er tre."

"Tja… jag vet inte om jag håller helt med. Du rörde inte ens någon av oss så då kan du inte nästan ha dödat oss", påpekade Ron.

"Du har spenderat för mycket tid med Harry om du hittar sådana kryphål", sade Dean med en fnysning.

"Han ska ge sej i väg förstås!" sade Hagrid och såg förvånad ut över att Harry kunde fråga en sådan sak. "Han sa opp sej de första han gjorde i morse. Han säker att han inte vill riskera att de händer igen."

"Du slutade upp bättre än de två tidigare lärarna åtminstone. Den första dog och den andra förlorade minnet", sade Lee optimistiskt och Remus log.

"Inte särskilt mycket bättre", muttrade Sirius ilsket.

"Vad menar du?" frågade Katie nyfiket.

"Innan så var det inte välkänt att Remus var en varulv, efter att Snape berättat det så blev det mer välkänt så det dröjde inte länge förrän de flesta visste om det. På grund utav det har Remus det ännu svårare att hitta jobb nu", sade han med en suck.

"Och jag har sagt det flera gånger, jag klarar mig, det finns alltid något jobb i mugglarvärlden", avbröt Remus tålmodigt.

"Är det det? Alla varulvar behöver söka jobb i mugglarvärlden därför att de inte är välkomna i vårt samhälle!" sade Harry ilsket. "Hur är det rättvist? Ni är människor ni med."

"Alla ser det inte på det sättet", sade mr Weasley försiktigt.

"Då är jag inte säker på att jag vill rädda vårt samhälle om de knuffar bort andra pågrund av ett litet problem."

"Var inte dum Harry", suckade Remus. "Jag klarar mig alltid, man lär sig fort att anpassa sig. Det har varit så här i århundraden och kommer troligtvis fortsätta vara så ett bra tag till."

"Kanske borde vi starta ett obligatoriskt ämne där vi går igenom de olika varelserna i vår värld och försöker peka ut det positiva med det och hur en del blir behandlade är fel", föreslog madam Bones. "Det är inte en ideal lösning, men det är åtminstone en början."

Harry kom snabbt på benen. "Jag tänker gå och tala med honom", sade han till Ron och Hermione,

"Men om han redan har sagt upp sig…"

"Det låter inte som om vi kan göra nånting…"

"Ni har klarat de omöjliga tidigare", påpekade Neville.

"Det bryr jag mig inte om. Jag vill ändå träffa honom. Vi ses här lite senare."

Dörren till Lupins kontor stod öppen. Han hade redan packat det mesta av sina saker. Grindyloggens tomma akvarium stod vi sidan av hans slitna gamla resväska, som var öppen och nästan full. Lupin stod böjd över någonting på sitt skrivbord och såg upp först då Harry knackade på dörren.

Luna suckade, hon gillade Remus väldigt mycket och kunde inte förstå varför alla inte kunde acceptera honom som han var.

"Jag såg dig komma", sade Lupin leende. Han pekade på pergamentet som han hade stått och studerat. Det var Marodörkartan.

"Lömskt. Spionerar på din brorson redan?" frågade Narcissa flinades.

Remus himlade med ögonen. "Jag spionerade inte. Det bara hände."

"Jag har just träffat Hagrid", sade Harry. "Och han säger att ni har sagt upp er. Är det verkligen sant?"

Harry blängde på Snape, det var helt och hållet hans fel.

"Ja, tyvärr är det", sade Lupin. Han började dra ut skrivbordslådorna och tömma dem på deras innehåll.

"Varför?" frågade Harry. "Trolldomsministeriet tror väl ändå inte att ni hjälpte Sirius, eller hur?"

Flera stycken såg skrämt på varandra, det var något som inte slagit dem som en möjlighet.

Lupin gick fram till dörren och stängde den bakom Harry.

"Nej. Professor Dumbledore lyckades övertyga Fudge om att jag försökte rädda era liv." Han suckade. "Det var droppen som kom bägaren att rinna över för Severus. Det var nog förlusten av Merlin-ordern som tog honom hårdast. Därför lät han… öh… av misstag undslippa sig vid frukosten i morse att jag är en varulv."

"Av misstag?" frågade Tonks misstroget. "Ja, säkert. Jag tror mer på att han var överlycklig över att berätta det för alla."

"När du säger att han sade det vid frukosten, vad du närvarande då?" frågade Sirius misstänksamt.'

"Jag höll nyss på att lämna salen när det, öh, blev känt." sade Remus försiktigt och Sirius svor lågt.

"Men ni lämnar väl inte skolan bara på grund av det!" sade Harry.

Lupin log ett ansträngt leende.

"Så här dags i morgon kommer ugglorna att börja flyga in från föräldrarna… de vill inte att en varulv ska undervisa deras barn, Harry.

"Det är inte rättvist", muttrade Dorea. "Du är en kapabel lärare och de borde vara lyckliga över att deras barn lär sig massor istället för att döma någon för vad de är."

"Tack så mycket Dorea, men du är lika medveten som mig att väldigt många familjer inte bryr sig ett dugg om hur jag lär ut, de vill bara inte att deras barn lär sig av ett monster."

"Men vad som hände innan var en olycka." protesterade Luna, som bestämde sig för att blanda i.

"Och vid den tidpunkten visste Harry, Hermione, Ron och rektorn det, men det spelar fortfarande ingen roll för föräldrarna."

"Du borde inte ha slutat", sade Hannah modigt."Vi hade kunnat ta hand om våra föräldrar ifall det krävdes. Tro mig professor, nästan alla av oss var väldigt ledsna över att se dig gå."

Remus log en aning tacksamt emot henne, men han visste att det inte spelade någon roll. Det hade inte förändrat någonting.

Och efter i går natt kan jag gott förstå dem. Jag kunde ha bitit ihjäl vem som helst av er… Det får aldrig mer hända."

"Ni är den bäste lärare i försvar mot svartkonster ni nånsin har haft!" sade Harry. "Res inte!"

"Jag är förvånad att det var allt du hade att säga", sade Hermione överraskat.

"Åh, jag tänkte uttrycka mig annorlunda men det kändes som utpressning och när jag väl beslutat mig för att jag kunde använda mig av det så blev vi avbrutna."

Remus såg förvånat på Harry. "Exakt vad hade du tänkt använda för att försöka få mig att stanna?" frågade han nyfiket och Harry log snett.

"Du är den bästa lärare i försvar mot svartkonster som vi har haft, ifall du åker har vi ingen aning om vem vi kan få nästa år. Jag tror inte att du vill leka med din bästa väns sons framtid?" sade han oskyldigt med ett leende och alla började skratta.

"Jag skulle känna mig tvingad att stanna på grund utav det", sade Kingsley.

Charlus log strålande. "Du är så lik James, Harry, även om det finns en del stora skillnader", tillade han sedan eftertänksamt.

Lupin skakade bara på huvudet och svarade inte. Han fortsatte att tömma sina lådor. Och medan Harry försökte tänka ut något bra argument för att få honom att stanna sade Lupin:

"Att döma av vad rektorn talade om för mig i morse räddade du åtskilliga liv i går natt, Harry. Om det är nånting jag är stolt över, så är det hur mycket du har lärt dig. Berätta om din Patronus."

"Hur kan ni veta nåt om den?" frågade Harry förvirrat.

"Det är Remus, han vet allting", sade Sirius med ett leende.

"Vad kunde annars ha drivit dementorerna tillbaka?"

"Och något som kallas logik", sade Remus torrt till svar på Sirius tidigare uttalande.

Och så berättade Harry för Lupin vad som hade hänt. Då han hade slutat log Lupin mot honom igen.

"Jag var väldigt imponerad", sade Remus med ett stolt leende.

"Jag hade den bästa läraren", sade Harry med ett eget leende.

"Ja, din far var alltid en kronhjort när han förvandlade sig till ett djur", sade han. "Du gissade rätt… det var därför vi kallade honom Tagghorn."

"Jag kommer ihåg att vi alla undrade över innebörden till de smeknamnen", sade Kingsley och skakade på huvudet.

Lupin slängde ner sina sista böcker i väskan och stängde skrivbordslådorna. Sedan vände han sig mot Harry igen.

"Här. Jag tog med den från Spökande stugan i går natt", sade han och räckte Harry osynlighetsmanteln. "Och…" han tvekade och räckte sedan fram Marodörkartan också.

Alla professorer stelnade till, säkerligen skulle han inte…

"Jag är inte din lärare längre, så jag behöver inte känna mig skyldig om jag dessutom ger dig kartan.

Alla professorer stönade irriterat när de hörde det.

"Var du verkligen tvungen Remus?" frågade McGonagall med slutna ögon.

"Jag gav bara tillbaka den till dess rättmätiga ägare", sade Remus med ett leende.

Jag har ingen användning för den, men jag är säker på att du, Ron och Hermione kommer att finna möjligheter att utnyttja den."

Harry tog emot kartan och log brett.

"Jag är rädd att jag måste ta den där kartan nu Mr Potter. Den är alldeles för farlig."

"Den är inte farlig alls!" protesterade Sirius. "Bara en leksak i princip."

"Dessutom kan du inte ta den", sade Harry fort.

"Det är inte ditt beslut att göra, Potter."

"Det är en familjeklenod och reglerna säger tydligt att jag får behålla den då." sade Harry fort och en tystnad sänktes över salen.

"Minsann", sade McGonagall tillslut och hennes läppar ryckte. "Jag tror att Mr Potter har rätt…"

"Hans far gjorde den. Det är inte en familjeklenod." fräste Umbridge.

"Ah, men han tänkte överlämna det till sina barn, så det är en familjeklenod. Än väldigt ny, men fortfarande en klenod." sade Sirius med ett snett leende. "Så, Mr Sloper, om du vill läsa?"

"Ni talade om för mig att Måntand, Slingersvans, Tramptass och Tagghorn gärna hade velat locka ut mig utanför skolans område, ni sa att de skulle ha tyckt att det var ett lustigt skämt."

"För att det är det!" utbrast Fred och George ivrigt.

"Ja, det skulle vi ha gjort också", sade Lupin och böjde sig ner för att stänga väskan. "Jag tvekar inte att säga att James skulle ha blivit högst besviken om hans son aldrig hade funnit några av de hemliga gångarna ut ur slottet."

"Så sant", skrattade Charlus.

De knackade på dörren. Harry stoppade hastigt ner Marodörkartan och osynlighetsmanteln i fickan under klädnaden. Det var professor Dumbledore. Han såg inte förvånad ut över att finna Harry där.

Dumbledore log. "Harry förvånar mig väldigt ofta, jag har bara lärt mig at dölja det. Men vid just det här tillfället så misstänkte jag att Harry skulle vara där. Jag trodde han skulle vilja försöka hindra Remus från att åka."

"Din vagn väntar vid grindarna, Remus", sade han.

"Bra", sade Siris lättat. "Jag är glad att du inte behövde gå till spöktransferens-punkten."

Remus log. "Jag kunde ha gått Sirius, jag mådde bra."

Sirius himlade med ögonen. "Nej det var du inte, du hade just genomgått en förvandling, du behövde vila." sade han envist.

"Tack, rektorn."

Lupin lyfte upp sin gamla resväska och det tomma grindyloggakvariet.

Alla femteårselever log vid omnämnandet av akvariet. Det hade varit en spännande och intressant lektion trots allt

"Ja, adjö då, Harry", sade han leendes. "Det har varit ett sant nöje att undervisa dig. Jag är säker på att vi kommer att träffas igen. Rektor Dumbledore, ni behöver inte följa mig ut. Jag klarar mig själv."

Harry fick en känsla av att Lupin helst ville ge sig i väg från dem så fort som möjligt.

Remus log svagt, sanningen var att han ville komma därifrån snabbt, för att slippa se blickarna på sina studenters ansikten när de såg honom och visste att han var en varulv. När han nu såg sig omkring kände han sig lugn inom sig, han hade inte behövt oroa sig så mycket, det verkade som om de flesta elever ändå accepterade det.

"Adjö då, Remus", sade Dumbledore dämpat.

"Vi vill inte se dig lämna skolan", sade Dumbledore en aning försiktigt. "Du var trots allt den första kapabla professorn jag hade hittat på ett tag för det ämnet."

Lupin flyttade lätt på grindyloggakvariet, så att han och Dumbledore kunde skaka hand. Sedan lämnade han kontoret med en sista nick till Harry och ett hastigt leende.

Remus skakade lätt på huvudet, han hade så gärna velat ge Harry en kram, men han trodde inte att det hade varit en bra idé.

Harry satte sig i den tomma stolen bakom skrivbordet och stirrade dystert ner i golvet. Han hörde dörren stängas och såg upp. Dumbledore var fortfarande kvar.

"Varför är du så ledsen, Harry?" frågade han stilla. "Du borde vara mycket stolt över dig själv efter i går natt."

Sirius rynkade på pannan, det var något som han själv undrade över.

"Det betydde ändå ingenting", sade Harry bittert. "Pettigrew slapp ju undan."

"Betydde det ingenting?" sade Dumbledore lågmält. "Det betydde oerhört mycket, Harry. Du hjälpte till att avslöja sanningen. Du räddade en oskyldig man från en fruktansvärd död."

"Något som jag är väldigt tacksam för", sade Sirius och Harry log.

Fruktansvärd. Någonting rörde sig i Harrys minne. Mäktigare och mer fruktansvärd än någonsin förr… Professor Trelawneys förutsägelse!

Tonks började sakta att le, äntligen skulle hon ha sitt bevis och få genomföra det.

"Professor Dumbledore, i går när jag hade min examen i spådomskonst blev professor Trelawney mycket… mycket underlig."

"Jaså?" sade Dumbledore. "Öh… underligare än vanligt, menar du?"

"King är han", skrattade Justin.

"Um, Justin, vi har ingen kung", sade Ernie förvirrat

"Nej, han är inte kung, han är king. Det är något man bara säger, vet du vad, släpp det bara. Jag kan inte förklara det", stönade Justin.

"Ja, hennes röst blev väldigt djup och ögonen rullade i huvudet på henne. Hon sa… hon sa att Voldemorts tjänare skulle vända tillbaka till honom före midnatt. Hon sa att tjänaren skulle hjälpa honom att komma till makten igen." Harry stirrade upp på Dumbledore.

"Om jag ska vara ärlig så hade jag glömt bort det helt och hållet", sade Su Li och skakade på huvudet.

"Och sen blev hon liksom normal igen, och hon kunde inte komma ihåg nånting som hon hade sagt. Var det kanske en äkta förutsägelse hon gjorde?"

Dumbledore såg lätt imponerad ut.

"Det händer inte så ofta", sade Narcissa.

"Men Gyllene trion händer det ofta", sade Neville

"Vet du vad, Harry, det kanske det var", sade han tankfullt. "Vem kunde ha trott det?

"Det innebär att jag får göra en makeover på dig. Hon uttala en riktig profetia!" jublade Tonks och Narcissa stönade.

Det får antalet av hennes äkta förutsägelser att stiga till två. Jag borde erbjuda henne en löneförhöjning."

"Två vad var den första?" frågade Hermione nyfiket.

"Jag tror att det kommer dyka upp i böckerna för eller senare."

"Åh toppen, är det bara jag som får en känsla av att det är dåliga nyheter den innehåller? Inte, okej. Jag ska vara tyst nu", sade Harry.

"Men…" Harry tittade förbluffat på honom. Hur kunde Dumbledore ta det såg lugnt? "Men jag hindrade ju Sirius och professor Lupin från att döda Pettigrew! Så det kommer att vara mitt fel om Voldemort återvänder!"

"Jag hade bara ingen aning om hur mycket det skulle vara mitt fel", tänkte Harry deprimerat.

"Visst inte", sade Dumbledore lågmält. "Har inte din upplevelse med tidvändaren lärt dig nånting, Harry? Följderna av våra handlingar är så invecklade och så många, att det är oerhört svårt att spå om framtiden. Professor Trelawney, den kära varelsen, är ett levande bevis på det. Du var mycket ädelmodig då du räddade Pettigrews liv.

"Hur var det ädelmodigt?" frågade Dennis förvirrat.

"Det innebär att Pettigrew är skyldig Harry en livsskuld, något som kan vara bra att ha senare." förklarade mr Weasley.

"Vilket påminner mig om att du är skyldig mig en", sade Sirius med rynkad panna. "Jag gillar det inte. Jag vill inte att du ska vara skyldig mig en."

"Okej, så… um, hitta på något som återbetalar den då?" föreslog Harry.

"Det är inte så enkelt Harry, en livsskuld skapas när en trollkarl, eller häxa, räddare livet på en annan person. Den personen står då i skuld till räddaren och behöver en dag betala tillbaka gärningen genom att göra något som är förmånligt för sagda räddare."

"Det låter väldigt komplicerat." sade Harry.

"Det är det, men oroa dig inte. Jag ska försöka komma på något ofarligt sätt som du kan bli av med skulden på", försäkrade Sirius.

"Men om han nu hjälper Voldemort tillbaka till makten!"

"Pettigrew har dig att tacka för sitt liv. Du har sänt Voldemort en ställföreträdare som står i skuld till dig. När en trollkarl räddar en annan trollkarls liv skapar det ett särskilt band mellan dem… och jag skulle missta mig mycket om Voldemort vill ha en tjänare som står i skuld till Harry Potter."

"Jag tror inte att Voldemort är medveten om det. Jag har svårt att tänka mig att han skulle berätta", fnös Moody.

"Jag vill inte ha nåt band till Pettigrew!" utbrast Harry. "Han förrådde mina föräldrar!"

"Det är nackdelen med livsskulder. De kan formas mellan de bittraste fiender", sade Sirius med en grimas.

"Det här är den allra djupaste, den allra mest outgrundliga magin, Harry. Men tro mig… det kan komma en tid då du känner dig mycket glad över att du räddade Pettigrews liv."

Harry hade svårt att föreställa sig när det skulle bli. Dumbledore såg ut som om han kunde gissa Harrys tankar.

Sirius fnös, han hade själv otroligt svårt att föreställa sig det.

"Jag kände din far mycket väl, både på Hogwarts

Dorea fnös "Det är inte förvånade alls med tanke på hur mycket tid han spendera i straffkommendering, och uppe på ditt kontor."

och senare, Harry", sade han milt. "Han skulle också ha skonat Pettigrew. Det är jag säker på."

"Tror du verkligen det, när han lekte med Lilys och Harrys liv?" frågad Charlus misstroget.

"Ah, jag kanske misstog mig."

"Men du har en poäng. Han skulle kunna rädda hans liv, för att göra det så eländigt som möjligt för honom." påpekade Tonks.

"Har vi inte haft den här diskussionen tidigare?" muttrade Ron till Hermione som nickade.

Harry såg upp på honom. Dumbledore skulle inte skratta… han kunde tala om det för honom.

"I går natt… trodde jag att det var min pappa som frammanade min Patronus. När jag väl såg mig själv på andra sidan sjön, menar jag… Jag trodde verkligen att det var honom jag såg."

En bedövande tystnad fyllde salen medan alla åter igen såg medlidsamt på Harry.

"Ett misstag du lätt kunde göra", sade Dumbledore stilla. "Jag antar att du är trött på att höra det, men du är otroligt lik James. Men undantag av dina ögon… du har din mors ögon."

Harry log, han kunde inte hjälpa det. Det var alltid något han gillade att höra.

Harry skakade på huvudet. "Det var dumt att tro att det var han", mumlade han. "Jag vet ju mycket väl att han är död, menar jag."

Ginny skakade på huvudet. "Det var inte dumt alls. Det var en logisk slutsats, speciellt när du önska att det var han så mycket."

"Tror du verkligen att de döda som vi har älskat någonsin lämnar oss? Tror du inte att vi minns dem som allra tydligast i våra svåraste stunder?

"Huh, sade inte Sirius något liknande i förra kapitlet?" frågade Bill nyfiket.

"Jo, antar att han tänker liknande som Dumbledore", sade Charlie retsamt.

Din far lever i dig, Harry, och ger sig starkast till känna när du verkligen behöver honom. Hur kunde du annars ha frammanat den där alldeles speciella Patronen? Tagghorn var åter på språng i natt!"

Det tog ett ögonblick för Harry att inse vad Dumbledore just hade sagt.

"Hur visste du om det?" frågade Fudge misstänksamt, men Dumbledore gestikulerade bara mot boken.

"Sirius berättade för mig i går om hur de blev animagusar", sade Dumbledore och log. "En fantastisk bedrift, inte minst för att de lyckades hålla det hemligt för mig.

"Du listade aldrig ut det?" frågade madam Bones nyfiket.

"Inte förrän han berättade det för mig."

Och då kom jag att tänka på den högst ovanliga skepnad din Patronus antog när den gick till anfall mot Malfoy under quidditchmatchen mot Ravenclaw. Du såg faktiskt din far i går natt, Harry… Du fann honom inuti dig själv."

"Vänta, du menar att han frambesvärjade den redan på matchen?" frågade Cho plötsligt.

"Ja", sade Dumbledore med ett leende. "Imponerande självklart, men ingenting jämfört med vad han producerade i slutet av året."

Och därmed lämnade Dumbledore kontoret och överlät Harry åt sina egna, högst förvirrade tankar. Ingen på Hogwarts kände till hela sanningen om vad som hade hänt den natten då Sirius, Vingfåle och Pettigrew försvann, med undantag av Harry, Ron, Hermione och professor Dumbledore. Medan slutet på terminen närmare sig hörde Harry många olika teorier om vad som verkligen hade hänt, men ingen av dem kom ens i närheten av sanningen.

"De var ganska roande att höra", sade Ron,

"Jag fick verkligen anstränga mig för att inte berätta sanningen", tillade Harry.

"Vilket vi märkte; du bet dig i tungan hela tiden", sade Hermione.

Malfoy var ursinnig över Vingfåles försvinnande. Han var övertygad om att Hagrid på ett eller annat sätt hade smugglat ut hippogriffen i säkerhet och verkade grovt förolämpad över att han och hans far dragit vid näsan av en enkel skogsvaktare.

Malfoy suckade, nu när han hörde allting ur Potters synpunkt så började han inse att han kanske uppfört sig en aning barnsligt.

Percy Weasley hade för sin del mycket att säga om Sirius flykt. "Om jag lyckas bli anställd i Trolldomsministeriet, har jag en mängd förslag att lägga fram rörande Verkställande av trolldomslagen!" talade han om för den enda person som orkade höra på honom - hans flickvän Penelope.

Percy rodnade när han hörde det, men var tacksam över att ingen sade något.

Trots att vädret var perfekt och stämningen hög, och trots att han visste att de hade utfört en nästan omöjlig bedrift genom att hjälpa Sirius ut i friheten, hade Harry aldrig förut känt sig så nedslagen mot slutet av ett skolår.

"Vilket säger något med tanke på kammaren året innan", mumlade Ron en aning dystert.

Han var förvisso inte den ende som sörjde över att professor Lupin hade lämnat skolan. Hela Harrys klass i försvar mot svartkonster var mycket ledsna över hans uppsägning

Remus såg sig en aning förvånad runt om sig, trots att han sett bevisen tidigare så tog det honom ändå med häpnad när han hörde hur mycket elverna brydde sig om honom.

"Jag undrar vad vi ska få för en nästa år?" sade Seamus Finnigan dystert.

"Kanske en vampyr", föreslog Dean Thomas hoppfullt.

"För en varulv räckte inte som professor", sade Parvati torrt.

"Vi var inte medvetna om att han var en varulv", protesterade Dean.

Det var inte bara professor Lupins avresa som tyngde Harrys sinne. Han kunde inte låta bli att tänka på professor Trelawneys förutsägelse. Han undrade hela tiden var Pettigrew nu befann sig och om han hade sökt sin tillflykt hos Voldemort än. Men det som framförallt bidrog till hans dystra humör var utsikten att behöva återvända till familjen Dursley.

"Tänk positivt, du kommer inte behöva oroa dig över det nu", sade Sirius med ett ljust leende.

Under kanske en halvtimme, en underbar halvtimme, hade han trott att han skulle få bo hos Sirius från och med nu… hos sina föräldrars bäste vän. Det skulle ha varit det näst bästa efter att få sin egen far tillbaka.

Harry rodnade en aning när Jack läste det. Varför var boken tvungen att berätta sådana saker, han gav Sirius en diskret blick, rädd för vad hans gudfars ansikte skulle visa. Till sin förvåning såg han bara ett litet leende på hans läppar och något i hans ögon… vad var det, var det verkligen… kunde det vara… kärlek?

Och trots att inga nyheter om Sirius var detsamma som goda nyheter, eftersom det betydde att han hade lyckats gömma sig på ett säkert ställe, kunde Harry inte låta bli att känna sig eländig till mods vid tanken på det hem kan kunde ha fått. Ett hem, som nu var en omöjlig dröm.

"Det är inte omöjligt längre Harry", sade Sirius med ett bländande leende.

"Kan jag flytta in redan i sommar?"

"Självklart! Men jag kan inte garantera att det är i vårt hus, vi kan behöva bo ett tag där vi bodde i somras."

Examensresultaten tillkännagavs på årets sista skoldag. Harry, Ron och Hermione hade klarat sig i alla ämnen.

"Spådomskonst med?" frågade Narcissa med höjt ögonbryn.

"Förutsägelsen jag hittade på slog in i slutet", sade Harry med ett leende.

"Så allt vi behöver göra för att klara den examen är att hitta på något och sedan se till att det slår in?" frågade en Ravenclaw misstänksamt.

Harry var förundrad över att han hade fått godkänt i trolldryckskonst.

"Det är konstigt", mumlade Fred med ett höjt ögonbryn.

Han hade en stark misstanke om att Dumbledore hade ingripit för att hindra Snape från att kugga honom med flit. Snapes uppförande mot Harry under den föregående veckan hade varit klart oroande.

Sirius spände sig när han hörde det, det var bäst för Snape att han inte hade gjort något emot Harry.

Harry hade annars inte trott att det var möjligt att Snapes motvilja mot honom kunde bli starkare, men där misstog han sig grundligt. Det ryckte obehagligt i en muskel i Snapes ena mungipa var gång han fick syn på Harry, och han böjde och sträckte oupphörligt på fingrarna, som om det kliade i dem efter att få strypa Harry.

"Jag skulle vilja se dig försöka", fräste Sirius ilsket.

Percy hade fått de toppbetyg han önskade sig i sin FUTT-examen. Fred och George hade var och en lyckats få en handfull GET-prov godkända. Dessutom blev Gryffindor årets vinnare i elevhemsmästerskapet för tredje året i rad, till stor del tack vare den fantastiska insats de hade presterat vid quidditchturneringen.

Alla Gryffindors i salen jublade när den meningen lästes upp.

Det betydde att avslutningsfesten i stora salen ägde rum bland dekorationer i mörkrött och guld, och att Gryffindorbordet var det stojigaste under festmiddagen, eftersom alla firade.

Till och med Harry lyckades glömma resan tillbaka till familjen Dursley dagen därpå medan han åt och drack, pratade och skrattade tillsammans med sina kamrater.

Sirius och Remus suckade lättat när de hörde det, glada att Harry åtminstone för kvällen inte behövde oroa sig för familjen Dursley.

Då Hogwartsexpressen avgick från stationen nästa förmiddag berättade Hermione en överraskande nyhet för Harry och Ron.

"Jag sökte upp professor McGonagall i morse, alldeles före frukosten. Jag har bestämt mig för att sluta med mugglarstudier."

"Men du fick ju mer än trehundratjugo procent på examensprovet!" sade Ron.

"Woa. Det är mycket", flämtade Padma.

"Jag är mugglarfödd så jag tyckte inte att ämnet var så jättesvårt", påpekade Hermione.

"Jag vet", suckade Hermione, "men jag står inte ut med ett sånt här år till. Den där tidvändaren höll på att göra mig galen. Jag har lämnat in den. Utan lektioner i mugglarstudier och spådomskonst kan jag få ett normalt schema igen."

"Och tack och lov för det", mumlade Harry. "Bråken minskade drastiskt i antal efter du lämnade tillbaka den."

"Jag kan fortfarande inte komma över att du inte talade om det för oss", sade Ron lite buttert. "Vi ska föreställa att vara dina vänner."

"Jag lovade ju att jag inte skulle tala om det för nån", sade Hermione strängt. Hon såg sig om på Harry, som satt vid fönstret och såg Hogwarts försvinna ur sikte bakom ett berg. Två hela månader innan han fick se det igen….

Harry suckade, han hade längtat så mycket tillbaka till Hogwarts, och när han väl kommit tillbaka dit så hade han hamnat i mer fara än någonsin.

"Se så, upp med humöret, Harry!" sade Hermione bedrövat.

"Det är inget fel på mig", skyndade sig Harry att säga. "Jag tänker bara på lovet."

Hermione började muttra ilsket och Harry var glad att han inte satt bredvid henne.

"Ja, jag har också tänkt på det", sade Ron. "Harry, du måste komma och bo hos oss. Jag ska ordna det med mamma och pappa, och sen ringer jag dig. Jag vet hur man använder en felleton nu."

"En telefon, Ron", sade Hermione. "Uppriktigt sagt så borde du välja mugglarstudier nästa år."

"Det är inte som om man kan byta ämne helt plötsligt Hermione", påpekade Ginny och himlade med ögonen.

Ron låtsades inte om henne.

"Det är världsmästerskapen i quidditch i sommar! Vad säger du om det, Harry? Kom hem till oss, så kan vi fara och titta på dem! Pappa brukar få biljetter från jobbet!"

"Gick du?" frågade en elev ivrigt, ifall Harry hade gått skulle den kunna få höra hur det varit eftersom den själv inte haft möjlighet.

"Kanske", sade Harry med ett leende.

Förslaget muntrade upp Harry en hel del.

"Ja, gärna. Jag slår vad om att Dursleys blir förtjusta över att ha mig ur vägen… särskilt efter det jag gjorde med faster Marge."

"De skakade dig väl inte för det, eller hur?" sade Ginny oroligt.

"Oroa dig inte. Den sommaren gick väldigt bra. De lämnade mig ifred ganska mycket", sade Harry leendes.

Harry kände sig betydligt gladare nu. Han spelade flera partier knallkort med Ron och Hermione, och när häxan anlände med sin vagn köpte han sig en rejäl lunch, fastän ingenting med choklad i.

Remus såg misstroget på Harry, som om han inte kunde förstå hur man inte kunde köpa choklad.

"Choklad är gott, men vid den tidpunkten hade jag tröttnat på smaken", sade Harry med ett retsam leende.

"Man kan aldrig tröttna på smaken", muttrade Remus envist och Sirius brast ut i skratt.

Men det var inte förrän sent på eftermiddagen som någonting som gjorde honom verkligt lycklig dök upp…

"Harry", sade Hermione plötsligt och kikade över axeln på honom. "Vad är det där för nånting utanför ditt fönster?"

"Jag svär att ifall det är en dementor…", började Katie att morra.

"Glömmer du meningen innan Kat? Det var något som gjorde honom verkligt lycklig, jag tvivlar starkt att en dementor skulle få fram den reaktionen", frågade Fred retsamt.

Harry vände sig om och tittade ut. Någonting mycket litet och grått guppade upp och ner på andra sidan rutan. Han reste sig upp för att se bättre och upptäckte att det var en pytteliten uggla med ett brev som var alldeles för stort för den. Ugglan var i själva verket så liten att den tumlade runt i luften, knuffad hit och dit av luftströmmen från det framrusande tåget.

"Så du fick det på tåget", sade Sirius glatt, medan de flesta kvinnorna i salen kuttrade över hur söt ugglan verkade.

Harry drog hastigt ner fönstret, sträckte ut armen och fångade den. Den kändes som en mycket fluffig liten boll, nästan som kvicken.

Oliver log. "Det förvånar mig inte alls att du hade så lätt att fånga ugglan", sade han stolt. "Bästa sökaren någonsin."

Han drog försiktigt in den. Ugglan släppte ner brevet på Harrys säte och började flyga omkring i kupén. Den var uppenbarligen mycket stolt över att ha utfört sin uppgift. Hedwig smällde med näbben och såg värdigt ogillande ut.

Harry skrattade, Hedwig var alltid så stolt av sig och hon hade verkligen ogillat hur hyperaktiv Piggelin var.

Krumben satte sig upp på sätet och följde ugglan med sina stora, gula ögon. Ron lade märke till kattens blick och högg kvickt tag i ugglan så den inte skulle komma till skada. Harry tog upp brevet. Det var adresserat till honom. Han slet upp kuvertet och ropade:

"Vem skickar ett brev sista dagen?" frågade Marietta med en fnysning.

"Det är från Sirius!"

"Okej", suckade Tonks. "Berätta exakt hur du lyckades få tag i en uggla."

"Jag lämnade en beställning som hund", sade Sirius och blinkade med ena ögat, något som fick en hel del kvinnliga studenter att fnittra.

"Vad säger du?" sade Ron och Hermione upphetsat. "Läs det högt!"

Käre Harry!

Jag hoppas du får det här innan du kommer fram till din moster och morbror. Jag vet ju inte om de är vana vid ugglepost.

"Tja, de har blivit mer vana vid det nu än vad de var då", sade Harry med ett litet leende

Vingfåle och jag har hittat ett tillflyktsställe. Jag vill inte tala om var, för den händelse att brevet råkar i orätta händer. Jag har mina tvivel om ugglans pålitlighet, men han var den bäste jag kunde finna, och dessutom var han mycket ivrig att få uppdraget.

"Ifall han var den bäste du kunde finna så fasar jag för hur de andra ugglorna var", sade Neville.

"Vem är det som pratar", frågade Ron. "Säg mig, var är Trevor?"

"Öh… jag såg häromdagen", sade Neville generat.

Jag tror att dementorerna fortfarande letar efter mi, men de har inte en chans att hitta mig här. Jag har planer på att snart låta mig ses av några mugglare lång bort från Hogwarts, så att säkerhetsåtergärderna på slottet kan upphävas.

"Jag var inte medveten om att de redan tagit bort Dementorerna", sade Sirius.

"Det är en smart plan dock, var bara försiktig", sade Dorea med en orolig blick i sina ögon.

"Du känner mig."

"Vilket är varför jag bad dig vara försiktigt", sade Dorea med ett lätt leende.

Det är en sak som jag aldrig hann berätta för dig under vårt korta möte. Det var jag som skickade dig Åskviggen…

"Lägg av!" flämtade Angelina. "Hur sjutton gör du! Hur kunde du köpa en åskvigg!"

"Jag är en av marodörerna. Inget är omöjligt då", skrattade Sirius.

"Amen till det!" avslutade tvillingarna i kör.

Oliver stirrade med vida ögon och öppen mun på Sirius. Oroligt knuffade Alicia till honom och han verkade komma ut ifrån sin chock. "Du köpte åskviggen? Du?!"

Sirius såg misstänksamt på mannen innan han svarade: "Ja, är det något problem med det?"

"Problem?" frågade Oliver misstroget medan ett gigantiskt leende som fick honom att se galen ut växte fram. "Skämtar du? Du gav Harry kvasten som hjälpte oss att vinna! Du är vår räddare!"

"Jag gav den som en present till Harry, det var inte meningen att det skulle vara något hjälpmedel för ert lag", sade Sirius en aning fåraktigt.

"Det spelar ingen roll. Du gav honom en åskvigg!" protesterade Oliver i en beundrande ton och en del av de äldre professorerna utbytte oroliga blickar; det sista de behövde var att Sirius samlade på sig en ny skara fans som var redo att följa hans order.

"Ha!" utbrast Hermione triumferande. "Där ser ni! Jag sa ju att den var från honom!

"Ja, men han hade inte förhäxat den, eller hur?" sade Ron. "Aj!"

"Låt oss nöja oss med att ni båda hade rätt", sade Remus diplomatiskt.

Den lilla ugglan, som nu hoade glatt i hans hand, hade nafsat i hans ena finger på ett, som den själv tyckte, kärvänligt sätt.

"Aw, ugglan gillar dig", sade Lavender.

Krumben tog med beställningen till postkontoret åt mig. Jag använde ditt namn men bad butiken att ta betalt från mitt eget valv nummer sjuhundraelva på Gringottsbanken. Betrakta kvasten som en trettonårs-födelsedagspresent från din gudfar.

Alicia skakade förundrat på huvudet. Trots att han var den mest efterlysta mannen så hade han tagit sig tid att gå och köpa en kvast till Harry, ett leende började täcka hennes läppar. Sirius var precis vad Harry behövde och hon var tacksam för att han hade honom.

Jag skulle också vilja be om ursäkt för att jag skrämde dig den där kvällen förra året då du lämnade din morbrors hus. Jag hoppades bara på att få en skymt av dig innan jag påbörjade min färd norrut, men åsynen av mig skrämde dig visst.

"Du var hunden i gränden", utropade Katie plötsligt. "Det var ingen vän, det var du själv!"

"Sirius Black! Säg inte att du faktiskt var där!" skrek mrs Weasley irriterat och fick hennes tre äldsta söner att utbytta blickar.

"Någon vaknade på fel sida av sängen den här morgonen", mumlade Percy till Charlie och Bill som hostade kraftigt för att dölja sina skratt.

"Självklart var jag där. Jag behövde hålla koll på min gudson, se hur han var. Jag var inte nöjd med vad jag såg dock", Sirius rynkade pannan frustrerat innan han fnös åt de stränga blickarna han fick av de äldre professorerna. "Åh kom igen, ni kan inte tro att jag inte skulle kolla till min gudson så fort jag kunde?"

McGonagall antog en fåraktig blick. "Med tanke på att jag spenderade det året med att tro att du försökte döda honom, så hade den tanken inte slagit mig", hon log ursäktande. "Fast det är uppenbart nu att han skulle vara din första tanke."

"Vårdlöst." fräste Moody. "Du kunde ha varit tillbaka i Azkaban innan du hade tid att åstadkomma något." han vände sig emot sina gamla kollegor med ett äcklat uttryck. "Dumt och inkompetent av er", skällde han ut. "Varför var ni inte där och väntade på honom?"

Kingsley ryckte på axlarna obesvärat. "Hade en man vid huset men det var inte meningen att Sirius skulle veta vart Harry var", han och Tonks utbytte en snabb blick, tänkandes att det var bra att ingen hade fångat honom vid den tidpunkten.

"Ursäkta mig Sirius, men hur hittade du honom? Endast en handfull människor visste om adressen till hans släktingar, de som skickades dit den kvällen blev obliverade", frågade mr Weasley och höjde ett ögonbryn, säker på att han skulle få ett otroligt och oväntat svar.

"Har ni aldrig märkt hur högt Amelia pratar när hon är riktigt irriterad eller arg", frågade Sirius flinande, något som resulterade i att allas ögon vidgas drastiskt, nåja tvillingarna dolde sina ansikten med kuddar medan de började skratta hysteriskt.

"Sirius", sade Remus och drog ut orden och blinkade sakta. "Kan du förklara för mig hur en nyligen rymd brottsling kan komma nära nog ledaren för Justitiedepartementet för att kunna höra en sådan väl bevakad hemlighet som vart Pojken som överlevde bor?"

Om något så blev mannens grin bara vidare och han blinkade med ena ögat mot sin häpna gudson. "Hon jobbar hemma en hel del och gillar hundar."

"Okej, det är det. Jag är färdig", utbrast Tonks misstroget. Hon kunde inte förstå att Sirius tagit en sådan risk… jo, det kunde hon när hon tänkte efter, för Harry skulle han göra allt.

"Ballar av stål, snubben har ballar av stål", viskade Charlie till sin bror. Bill nickade tyst medan Harry såg på sin gudfar med ljust skinande ögon.

"Det är oroande", pekade Kingsley ut, en aning besviken på sin handledare. "Det låter som om det är löjligt enkelt att få information ur henne."

Sirius rycker på axlarna. "Inte nödvändigtvis. Det var hennes brorsdotter som tog med mig in och jag tvivlar att hon skulle ha muttrat så ilsket om ämnet om jag inte precis hade rymt."

"Det förklarar varför du kändes bekant. Det är sista gången jag litar på ett djur", sade madam Bones och skickade en irriterad blick på animagusen.

"Hej du måste erkänna att jag var ett mycket bra sällskap."

"Det var fortfarande en otrolig risk av dig att ta", påpekade McGonagall med rynkad panna.

"Det skulle inte ha stoppat honom", sade Dorea med en fnysning. "Sade jag inte hela dagen igår att Sirius alltid avgudade Harry, hmm? Ingenting skulle ha hållit honom från hans gudson." Sirius gav henne ett ljust leende.

"Jag säger fortfarande att du är galen", sade Angelina bestämt. "Hela Storbritannien letade efter dig och du begav dig hem till en av de som ledde jakten på dig."

"Vilket gör det till det perfekta stället. Vem skulle leta efter mig där? Men ja jag är lite galen, har nog alltid varit."

Susan stirrade under tiden på Sirius med högröda kinder. "Jag lät dig stanna i mitt rum!" flämtade hon ut. "För Merlins skull jag bytte om framför dig.

En bedövande tystnad fyllde salen medan alla såg mellan Susan och Sirius. Hannah lade en tröstande arm runt sin vän när hon såg att Susan var påväg att brista ner i gråt, ifall det var pågrund av hennes förlägenhet, av hennes ilska eller på tanken att en vuxen man sett henne naken var hon dock inte riktigt säker på, troligtvis var det en blandning av alla tre.

"Susan", sade Sirius mjukt medan han såg medlidsamt på den upprörda unga kvinnan, alla blickar drogs mot honom och för tillfället ignorerade de Susan. "Jag utnyttjade det aldrig. Ifall jag kunde så lämnade jag rummet, ifall jag inte kunde det så blundade. Du har mitt ord på att jag inte spionerade på dig eller något sådant. Tro mig, du har din värdighet kvar."

"Lovar du?" frågade Susan svagt medan ett par tårar flydde från hennes ögonvrå.

"Hedersord och jag är beredd att frågas ut under Veritaserum om det ifall du eller din faster önskar det." Han såg på henne utan att blinka, inte särskilt annorlunda från när man hälsa på en hippogriff, och tillslut nickade Susan, hon trodde på honom och hon kunde svagt minnas att hunden, Sirius, brukade lämna rummet varje gång hon bytte om.

"Ska ni verkligen ta hans ord som sanningen bara så där!" skrek Umbridge. "Vem vet vad han kan ha gjort mot den stackars flickan när hon sov."

"Kan du bara hålla käften!" röt Sirius och stirrade på professor i försvar mot svartkonster. "Jag vet inte vad ditt problem är men det är dags att lägga ner din attityd. Jag tänker göra det här mycket klart för dig, och det är sista gången. Jag är ingen dödsätare, jag är ingen mördare eller tjuv, jag har inget att göra med Voldemort. Ja, jag är en Black men jag bröt mig fri från dem när jag var 11, jag lämnade dem helt och hållet när jag var 16 och såg aldrig tillbaka. Ja, jag flörtade ganska mycket när jag gick i skolan, men det innebär inte att jag utnyttjade det. Mitt hjärta har tillhört Jasmine i tjugo år. Jag är inte en pedofil och jag skulle aldrig drömma om att utnyttja någon annan."

En tystnad fyllde i salen igen medan alla stirrade mellan Susan, Sirius och Umbridges. Till slut bröt madam Bones den: "Jag tror att vi ska fortsätta läsa nu."

"Du tänker ignorera vad han kan ha gjort mot din brorsdotter?" frågade Umbridge misstroget medan hon stirrade på den andra kvinnan, och endast Remus arm hindrade Sirius från att hoppa upp från soffan.

"Ja, för jag känner Sirius. Han skulle inte ha gjort det, jag vet också att vi kommenterade vid att hunden alltid lämnade rummet när Susan bytte om. Vi skämtade om att han var blyg och generad. Att han även är villig att utfrågas under Veritaserum är tillräckligt med bevis för mig", sade madam Bones bestämt och Susan nickade svagt medan hon torkade bort de tårar som flytt ögonen.

Jag bifogar en annan sak till dig, som jag tror ska göra ditt nästa skolår på Hogwarts roligare.

"Vad skulle kunna göra ditt nästa år roligare?" frågade Anthony misstänksamt.

"En tvättbjörn", sade Luna lugnt.

"Vad är det med dig och tvättbjörnar?"

"De är gulliga. Har ni inte sett dem när de fixar sin mat?" protesterade Luna med vidgade ögon.

Om du någonsin behöver mig, så skicka bara ett bud. Din uggla kommer att hitta mig.

"Hur? Jag menar hur kan Hedwig hitta dig?"

"Jag misstänkte att de hade ett speciellt band emellan sig från vad jag sett när Harry gick omkring med henne på armen. Jag trodde att ifall Harry ville kontakta någon så skulle Hedwig kunna utnyttja det bandet mellan dem och på det sättet hitta mig."

"Du menar att alla ugglor inte kan hitta överallt?"

"Tja, alla ugglor kan hitta inom landet. Men jag hade lämnat landet, och det är inte många ugglor som kan hitta personer utanför landet", sade Sirius fundersamt.

"Jag visste alltid att Hedwig var speciell", sade Harry med ett mjukt leende.

Jag skriver snart igen.

Sirius

Peter skakade på huvudet, Sirius var på flykt och han verkade fortfarande göra en större ansträngning till att hålla kontakten än vad de flesta av hans egna släktingar gjorde, inklusive gudföräldrar. Peter själv fick bara ett brev från sin moder var tredje månad och det var det. Så när han såg på mannen och Harry Potter kunde han inte låta bli att känna sig avundsjuk.

Harry kikade ivrigt inuti kuvertet. Det låg ytterligare ett stycke pergament där. Han läste snabbt igenom det och kände sig plötsligt lika varm och belåten som om han hade druckit en hel flaska honungsöl i en enda klunk.

Percy höjde förvånat ett ögonblick. Vad kunde framkalla den reaktionen?

Jag, Sirius Black, Harry Pottes gudar, ger honom härmed tillåtelse att besöka Hogsmeade på helgerna.

"Bra, då behöver du inte smyga dig ut längre", sade mrs Weasley.

"Se, jag är en underbar gudfar", sade Sirius retsamt och mrs Weasley skrattade till.

"Den tillåtelsen måst ju professor Dumbledore godta!" utbrast Harry glatt. Han tittade igen på Sirius brev. "Vänta lite, det är ett PS. också."

"Så det är därför du kan besöka Hogsmeade nu!" sade Lavender ivrigt. "Jag undrade alltid över det men jag antog att du tillslut övertalat Dursley att skriva på."

Jag tänkte att din vän Ron kanske har lust att behålla den här ugglan. Det är ju mitt fel att han inte har någon råtta längre.

"Så det var från Sirius han fick ugglan", mumlade mr Weasley en aning förvånat. "Tack Sirius."

"Det var inga problem", sade Sirius med ett leende.

Ron gjorde stora ögon. Den pyttelilla ugglan hoade fortfarande förtjust.

"Behålla honom?" sade han osäkert.

Han granskade ugglan noga ett ögonblick. Till Harrys och Hermiones stora förvåning höll han sedan fram honom så att Krumben kunde nosa på ugglan.

"Um, Ron vad gör du?" frågade Seamus häpet.

"Ser till att det var säkert", sade Ron som svar, något som förvirrade alla.

"Vad säger du?" frågade Ron katten. "Visst är han väl en äkta uggla?"

Skratt fyllde salen när de hörde det.

"Tja, du kollade åtminstone", sade Ginny flinades.

Krumben spann. "Det duger åt mig", sade Ron glatt. "Han är min."

Harry läste och läste om brevet från Sirius resten av resan tillbaka till King´s Cross Station. Han kramade det fortfarande hårt i handen då han, Ron och Hermione gick tillbaka ut på muggar-stationen genom spärren till perrong nio och trekvart. Harry upptäckte morbror Vernon med detsamma. Han stod en bra bit ifrån Mr och Mrs Weasley och glodde misstänksamt på dem.

"Inte för att det är så konstigt. Han ser misstänksamt på alla som inte ser normala."

"Och hur ser man normal ut?" frågade Luna intresserat.

"Tråkigt klädd. Inga starka färger."

När Mrs Weasley gav Harry en välkomstkram verkade hans värsta misstankar besannas.

Mrs Weasley morrade lågt medan hon blängde på boken.

"Jag ringer dig om världsmästerskapen!" ropade Ron efter Harry, då de hade sagt sina adjö till varandra och Harry hade börjat skjuta bagagevagnen med sin koffert och Hedwigs bur mot morbror Vernon, som hälsade honom på sitt vanliga sätt.

"Vad är det där?" brummade han ilskt och stirrade på kuvertet, som Harry fortfarande kramade i handen. "Om det är ett nytt intyg du vill att jag ska skriva under, kan du räkna med samma sak som sist…"

"Så allt han behöver göra är att klara av en vecka med Marge på besök och sedan blåsa upp henne igen?" frågade Dennis oskyldigt.

"Det är det inte", sade Harry muntert. "Det är ett brev från min gudfar."

"Gudfar?" fräste morbror Vernon. "Du har ingen gudfar!"

Harrys närmaste vänner började le, de hade en känsla av att de visste exakt vad som skulle komma och de älskade det.

"Jo, det har jag", sade Harry glatt. "Han var min mammas och pappas bäste vän. Han är dömd som mördare, men han har brutit sig ut ur trollkarlsfängelset och nu är han på flykt. Han vill gärna hålla kontakten med mig… höra hur det går för mig och försäkra sig om att jag har det bra…"

"Berättade du någonsin att jag är oskyldig?" frågade Sirius med ett leende.

"Jag råkade glömma att göra det i ivern över att det var sommarlov", sade Harry med en snett leende och alla hans vänner fnös.

Och med ett brett leende vid åsynen av morbror Vernons skräckslagna ansikte började Harry gå mot stationsutgången med Hedwig i sin skramlande bur överst på vagnen. Den här sommaren såg ut att bli mycket bättre än den föregående.

"Åh det var det. Jag tror det har varit min bästa sommar där när jag tänker efter", sade Harry skrattandes.

"Även med slutet av vistelsen där?" frågade Hermione en aning strängt och flera stycken började se oroligt på Harry.

"Speciellt med slutet. Det var briljant. Mycket bättre än när Ron, Fred och George hämtade mig i bilen."

När de hörde det så slappnade alla av. Det verkade som om Harrys vistelse i familjen Dursleys hus den sommaren inte hade varit så hemsk som de tidigare trots allt, något som de alla var tacksamma för.

---

AN: Kan ni fatta att det här är slutet? Bok tre är slut, det känns som om det inte var länge sen jag påbörjade det trots att det är 349 dagar sen jag lade upp första kapitlet i tredje boken, så jag klarade mitt mål jag hade satt upp, den blev klar inom ett år, något som jag tvivla att jag skulle klara av i julas.

Onödig fakta: 1020 sidor, 404 361 ord varav 117 093 är boktext & 287 268 mina egna ord. Jag kommer lägga upp ett nytt kapitel här som säger till när jag lägger upp nästa bok, vilket kan dröja en månad eller så för nu måste jag fokusera på några uppgifter i skolan, speciellt eftersom jag blev sjuk

Så länge ha det bra
-Lea