Carrie

Jag hörde hur folk utanför helt plötsligt började skrika, min mage bullrade och det kändes som om jag skulle explodera, smärtan avtog inte utan steg bara i takt med att hela rummet blev varmare och varmare. Mitt huvud bankade och jag gnydde, utanför blev skriken högre och högre, jag kunde urskilja Alice röst ifrån dem andra, hon var den enda som inte skrek men ändå hörde jag hennes röst tydligast. Jag tog ett djupt andetag och tvingade mig själv att ta några vingliga steg emot dörren. När jag kom fram lutade jag lugnt huvudet emot dörren, jag visste att Billy åkt mellan rummen, men att han inte var där nu. Förmodligen var han där ute och försökte hålla koll på alla hormondrivna varulvar som vid ett enda felsteg från Alice och Jasper skulle attackera de. Jag tog ett djupt andetag och öppnade sedan dörren, med en gång tystnade alla och tittade bara på mig. Jag kände hur varmt det var överallt, men brydde mig inte om att försöka göra någonting för att få ner temperaturen. Paul och Amie tog några steg emot mig, men Alice var där först, när jag kände hennes hud emot min höll jag kvar den. Jag kunde inte beskriva hur det kändes, men det kändes skönt och jag blev med en lite kallare.

"Rör henne inte, din blodsugare", sa Paul då, jag kände hur benen vek sig under mig, Jasper som måste känt av hur dåligt jag mådde skyndade fram till mig och lyfte enkelt upp mig i sin famn.

Amie och Paul tog några bestämda steg emot oss och började med en tvinga honom att släppa, jag rörde mig inte utan kände bara hur jag skickades över till Pauls famn, detta gjorde inte saken bättre då jag genast kände hur det blev ännu varmare om möjligt. Jag gnällde till och knuffade lugnt bort honom från mig, det kändes som om min hud brann upp och jag visste inte vad som hände.

"Varför skriker ni?" frågade jag sedan så tyst att bara Alice och Jasper hörde mig, vilket betydde att jag antingen inte sa något alls eller så sa jag det i ett andetag som gjorde att de andra inte hörde mig.

Men dem svarade inte utan öppnade bara munnarna för att förklara, jag stoppade dem genom att lutade mig emot väggen och enkelt hålla upp handen för att dem skulle sluta, jag ville nog inte veta anledningen ändå. Något sa mig att de förmodligen inte ens hade någon bra anledning, de hade nog ingen som helst anledning.

"Det är rätt tydligt att ni behöver en medlare", sa jag bara, Paul gick fram och tog mig i sina armar igen, men jag knuffade långsamt bort honom, min temperatur var runt 50 grader och om man lade till hans så blev det läskigt varmt.

Paul lade armarna om mig igen och jag orkade inte knuffa bort honom den här gången, därför kände jag hur jag långsamt blev varmare och varmare. Sedan kände jag hur även Amie kom och kramade mig, vilket gjorde att det bara blev varmare och varmare, jag ville fräsa till och undra om dem försökte steka mig levande eller om det faktiskt ville att jag skulle komma ur den här upplevelsen levande.

"Ni borde släppa henne", sa då Alice lite försiktigt, dem sa ingenting utan stirrade bara ilsket på henne, jag drog ett djupt andetag, det började bli svårt att andas och det kändes som om något friterade mig levande.

Dem sa ingenting utan höll bara hårdare om mig, jag kände hur mina knän blev vingliga men det gjorde ingenting, dem märkte ingenting utan var bara uppenbara för hur varmt det kändes för mig.

"Är ni galna?" hörde jag då Billy säga. "Hon är röd, hon behöver vila, kyla och vatten, inte att ni två ska öka hennes 50 graders temperatur ännu mer."

Jag stängde ögonlocken och kände hur jag blev buren därifrån av Alice, Jasper satte sig i sängen och jag lades sedan i hans knä, jag kände genast hur det blev kallare, jag tog därför hans armar och virade dem runt mig.

"Vi kan tyvärr inte hjälpa er med det här", sa Alice då, jag kände att Jasper inte andades längre utan istället lutade sin kind emot min och gjorde allt han kunde för att få ner min temperatur, jag kände mig med en gång glad över att det var jag som råkat ut för det här, även om jag inte tvekar på att Cullens är snälla. "Vi tänkte bara hjälpa er med profetian."

Så visste jag inte om han skulle gjort samma sak för någon annan i flocken. Jag visste att alla utom Billy hatade att höra det här, jag flinade och Jasper skrattade tyst för sig själv då han kände det jag gjorde, Alice sa ingenting utan log bara mjukt emot mig, även hon visste vad dem tyckte och ville säga. Precis då Amie öppnade munnen för att slänga ur sig en kommentar hindrade jag henne.

"Om ni inte har något bra att säga får ni inte säga något alls", till min förvåning sa dem ingenting utan höll tyst, Jasper kände min förvåning och skrattade igen, denna gången mycket högre. "Hur gick den nu igen?"

"Gravity is letting go of me tonight,

the world is flashing by at the speed of light", började hon och tog sedan en paus.

"The lights are going down,

look at us we're fading out,

when darkness turns to light,

it ends tonight."

Jag skrattade hest och kände hur jag blev tröttare och tröttare för varje sekund men tvingade mig själv att inte somna.

"Låter som min dröm", sa jag bara och gäspade sedan, det kändes nästan som om min temperatur var som normalt igen, men bara nästan.

"Vad drömde du?" frågade Alice och lät orolig.

"Att det var krig, det blev helt ljust. Jag och Amie sprang dit, och sedan helt plötsligt var Aro där och försökte döda mig och jag flög", jag kände hur mina ögon stängdes och jag blev helt överväldigad av den sömnighet jag kände.

"Det är som jag förutspådde", sa Alice då. "Legenden om .. "

"Tvillingvargarna och den vita vargen", sa Billy med ett retligt leende på läpparna.

"Visste du om det här?" frågade Paul.

"Självklart", sa han bara. "Såhär är det..."

Amie

Billy berättade om Legenden om Tvillingvargarna. Om hur två väldigt nära vänner en dag helt plötsligt blev bittra fiender efter att hört hur den andre hade gått bakom dess rygg. Rykten om saker som bara de två kunde veta om spred sig och de visste att de hade blivit förrådda av varandra. De kunde inte förstå hur den andre kunde göra så mot den – de hade ju varit bästa vänner – och blev därför svurna fiender till varandra. Efter ett tag räckte inte orden till i deras bråk och det blev bara våldsamare och våldsamare. Varje slag de utkämpade på den andra kunde de själva känna på exakt samma ställe, med samma kraft. Det var omöjligt för dem att besegra den andre utan att själv bli besegrad men det brydde de sig inte om, de fortsatte ändå och tillslut var de båda förintade. Deras kroppar var brutalt torterade och förstörda. De förr bästa vännerna hade haft ihjäl varandra för ett fult knep som de båda hade gått på. Hade de bara pratat med varandra om ryktena och allt som sas runt omkring dem hade de kunnat komma fram till att den andra inte alls hade sagt något, att de båda var oskyldiga, att det fanns någon annan som satt dit dem. De hade båda två fått ett väldigt sorgligt öde. Men de fanns kvar som själar som vandrade omkring. Många år senare efter deras död fick de reda på sanningen om vad som hänt och sedan dess har de sökt efter varandra. Ibland har de hittat varandra genom att flytta in i kroppar efter deras avkommor. Där finner de kontakt med varandra igen. För varje generation som gått har de hamnat närmare och närmare varandra, men än har de aldrig hamnat så nära att känt samma kontakt som innan de förgörde varandra.

Jag kände på något sätt att den där legenden berörde mig på ett annorlunda och nytt sätt, Billys berättelser brukar inte beröra mig så mycket annars. Men den här legenden kändes som om jag hört den förut, men jag visste att jag inte hade det. Det var en konstig känsla som jag inte kunde beskriva riktigt.

Jag fattade inte heller varför jag helt plötsligt blivit så arg på Alice och börjat skrika på henne, jag visste inte heller varför jag helt plötsligt fick för mig att jag skulle hålla om Carrie, som att liksom skydda henne, trots att hon var så varm redan innan. Jag fick någon tanke som sa att jag måste hålla om henne, att hon var i fara, men jag kunde inte beskriva den. Jag höll bara om henne hårdare när de sa åt mig att släppa henne och jag hörde inte riktigt Billys ord som sa att jag inte borde hålla om henne för att hon då bara blev värre, att hon mådde sämre.

Jasper, som han tydligen hette, satt vid henne hela tiden efter att hon somnat och han kunde snart konstatera att hennes temperatur föll sakta, men den var fortfarande väldigt hög, fortfarande högre än vad våra andra varulvars temperaturer är.

Alla satt tysta ner medan Billy pratade lite mer om hur tvillingvargarna försökte finna varandra igen och igen, men aldrig lyckats. Men jag förstod inte vad det hade med det här att göra, hur hade det med kriget som Carrie drömde om att göra? Jag frågade, men ingen ville svara. Jag kände mig plötsligt utmattad och jag såg mot Carrie där hennes hud nu också sakta började återgå från röd till hennes normala hudton.

Billy pratade på om flera legender, jag visste inte riktigt varför han pratade om dem eller vad de hade med allt det här att göra, jag lyssnade inte så noggrant, och samtidigt såg jag hur han hela tiden kollade mot Carrie, som om han väntade på något.

Jag höll själv koll på henne och jag kände mig orolig. Jag ville på något sätt att legenden skulle handla om mig och Carrie, att tvillingvargarna var våra förfäder, för då inbillade jag mig att om jag kände den smärta som hon verkade känna just nu, så skulle det lindra den lite för henne.

"Hur mår hon?" frågade Paul.

"Hennes temperatur har stannat på femtiotvå grader och hon verkar mycket lugnare, jag tror inte att hon är lika brännhet som innan", svarade Jasper tyst. Han såg ut att vara en sån kille som inte säger så mycket och därför blev jag lite förvånad när han öppnade munnen och berättade om Carries tillstånd.

Carrie öppnade försiktigt ögonen precis då och satte sig sakta upp.

Paul reste på sig och tänkte gå fram till henne när Billy stoppade honom.

"Hur mår du?" frågade han istället.

"Jag ... mår bra", svarade hon. "Jag känner mig bättre, det är inte längre lika varmt här inne."

Carrie såg sig omkring och Jasper reste på sig och gick fram till Alice och de båda begav sig mot dörren.

"Vi kan inte göra mer nu", sa Alice. "Men jag kan se att vi kommer träffas mycket mer i framtiden."

Sen gick hon och Jasper ut genom dörren, vart mr Cullen tagit vägen hade jag faktiskt ingen aning om, när hade han gått?

Carrie såg på oss igen.

"Har jag sovit länge?"

"Nej, bara ett litet tag", sa Billy. "Men du missade istället legenden", sa han och blinkade roat mot henne när hon log.

Billy snurrade runt med rullstolen och råkade ha ner en vas i golvet. Den gick i tusen bitar och splitter for över hela golvet.

"Hoppsan", sa han.

Carrie reste sig snabbt upp för att hjälpa till att samla ihop allt.

"Carrie, du borde inte resa dig så sna..."

Jag såg hur Carrie vinglade till och tappade balansen. I slowmotion såg jag hur hon föll mot golvet och jag hade bara hunnit halvvägs fram mot henne när hennes huvud träffade golvet och hon slöt ögonen. Samtidigt kände jag en exploderande smärta och jag föll ihop på golvet bredvid henne.