Handling
Väl tillbaka på slottet hoppades Amanda att Mira kommit iväg hem till Harry och Ginny Potter. Stormen ven utanför slottens gamla fönster och överallt i eldstäderna sprakade brasor. Slottet var så tyst och skönt utan alla elever och den mesta personalen satt i lärarrummet och tog det lugnt innan den nya terminen skulle börja.
"Tåget kommer om en halvtimme, ska jag gå ner till perrongen?" Frågade Professor Longbottom.
"Jag kan följa med." Erbjöd Amanda eftersom hon ville se att Mira var med. De gick ned längst Hogwarts marker under tystnad. Väl framme på perrongen såg de hur det röda loket sakta bromsade in och eleverna strömmade ut. Mr. Longbottom samlade in de yngre eleverna medans Amanda tyst sökte bland eleverna för att kunna få en skymt utav Mira. Hon kunde inte se henne någonstans. Lily Potter stod en bit bort och grälade med sin äldsta bror.
"Miss Potter, var är Miss Mist någonstans?" Frågad Amanda rakt på sak. Hon kände sig lite orolig. Och det var ingenting i jämförelse med vad hon kände när hon väl sett Lilys ansiktsuttryck.
"Hon hörde aldrig av sig, Professorn. Vi skickade många ugglor utifall någon skulle försvinna, men inget svar kom." Lily såg sig omkring och Amandas hjärta sjönk som e sten. Var är Mira? Var den enda fråga som susade igenom hennes huvud.
"Jag trodde att Mira skulle vara ombord på Hogwartsexpressen, men jag ka inte se henne någonstans…"
"Hon är inte här." Avbröt Amanda.
"Men…"
"Miss Potter, fortsätt upp mot slottet med de andra eleverna och Professor Longbottom." Sade Amanda kort samtidigt som hon insåg att Miras pappa kanske höll henne kvar hemma. Hon tog några steg bakåt. Det sista hon såg var Lilys oroliga min när hon transfererade sig iväg.
Trycket kring hennes kropp försvann och Amanda befann sig på samma gata som hon gått längst med för knappt ett halvår sedan, när hon skulle hämta Mira för första gången. Det var iskallt ute och hon stannade framför deras dörr. Någonting oroväckande och dystert hängde i luften. Bara allt är okej med henne. Bad hon och knackade på dörren. Inget svar, men en hund gnydde någonstans inifrån.
"Hallå", ropade Amanda, "kan någon öppna?" Fortfarande inget svar.
"Alohomora." Mumlade Amanda och dörren klickade till men gick fortfarande inte upp. Den måste vara blockerad inifrån. Funderade hon när ett skrik fyllde hennes öron tätt följt av ett skall. Amanda stelnade till för ett ögonblick och lyssnade, det verkade ha kommit inifrån huset.
"Bombarda." Tjöt Amanda med ens och dörren sprängdes upp. Så även bokhyllan som stod för på andra sidan och blockerade. Hon klättrade hastigt över bokhyllan som låg på tvären längst hallen och möttes av en morrande hund på helspänn. Hunden såg mycket värre ut nu än vad den gjort för några månader sedan när Amanda senast hade sett den. Den var så smal att revbenen och ryggkotan stack ut. Amanda rös och mumlade en confundus-besvärjelse innan hon fortsatte. Hundens ilska var med ens borta. Den gnydde förvirrat till och försvann sedan in till ett rum intill. Det var kallt även inomhus, Amanda gissade på tio grader ungefär. Hela huset låg i mörker och hon tände sin trollstav innan hon fortsatte.
"Mira?" Ropade Amanda försiktigt när hon närmade sig köket men hon fick inget svar. Ändå visste hon att någon befann sig inne i huset. Hon hade ju hört flera ljud innan.
"Homenum revelio." Löd nästa trollformel och mycket riktigt befann det sig två mycket svaga skepnader längst in i huset. Hon vände genast håll och fortsatte in i hallen mot badrummet. Amanda tycktes uppfatta ett svagt snyftande därifrån och efter att sett sig omkring öppnade hon långsamt dörren in.