Kap. 25 Råttor och Kycklingar
Hur kunde han ha varit så helt otroligt korkad? Hur kunde han ha trott att han skulle få en ny chans? Självklart var det en fälla. Självklart var det hans far.
Utan att ens behöva öppna ögonen så förstod han att hans far hade transfererat dem hem till deras hus. Han kände den unkna lukten som alltid fyllde hans rum. Det var faktiskt ganska tragiskt. Husalferna (han familj nöjde sig inte sig naturligt vis inte med en husalf, de skulle naturligtvis ha två, Hobby och Slam hette de förövrigt) hade fått tagit över hans gamla rum när han kommit hem från sitt femte år. Som var det året han hade börjat protestera mot sin far. Till källaren hade han fått flytta. Stengolv, och väggar som alltid tycktes vara fuktiga. Han suckade tungt och slog upp ögonen. Hans rum såg ut som en fyrkantig sten låda, med endast kedjor som prydde bortersta väggen. Åh, vad mycket fantasi han behövde om han skulle försöka tänka ut vem som skulle sitta fast där de närmsta månaderna. Det var ju nästan så han skulle behöva använda hjärnan.
"Gissa vem som ska sitta där de närmsta månaderna?" Sa hans far, bara hans vidriga röst fick det att knottra sig på armarna på honom.
"Jag funderade precis på det," skulle han ha sagt, om han hade kunnat prata överhuvudtaget alltså. För tillfället var han nämligen försedd med en väldigt åtdragen munkavle. Två sekunder senare hade repen om hans handleder och ben ersatts av kedjorna på väggen.
---
"Jag visste det!" Snyftade hon hysteriskt mot Ginnys axel.
"Han är säkert bara sjuk eller något." Föreslog Ginny mjukt.
"Då skulle han ha skickat ett brev om han brydde sig!" Snyftade hon och skakade på huvudet. Hon hade väntat i säkert en timme på att Draco skulle komma, när han inte dök upp så hade hon gråtandes sprungit tillbaka till Gryffindortornet. Ron, Ginny och Harry hade försökt trösta. Men efter att Ron sagt att Draco kanske hade glömt bort det så hade Ginny sjasat bort dem. Och nu satt de återigen snyftandes (i alla fall Hermione) i hennes säng med armarna om varandra. Det började nästan bli lite enformigt.
"Men Hermione det kanske han har gjort bara att den inte har hunnit fram än." Föreslog Ginny försiktigt.
"Det dröjer inte så lång ti-hid! Han har bergis glömt mig, precis som Ron sa!" Snyftade hon.
"Men Hermione om han är så genom rutten så kanske du borde glömma honom?" Föreslog hon med en suck.
"Kan inte!" Snyftade hon och övergav Ginnys axel för att begrava huvudet i kudden.
"Men Hermione, du kan ju inte gå runt och älta honom hur länge som hälst!" Protesterade Ginny och la handen på hennes rygg.
"Nej, jag måste sluta… Nu…" Sa hon och torkade tårarna med baksidan av handen.
"Jag sa inte att du var tvungen att sluta precis nu…" sa Ginny med ett litet leende. Hermione började snyfta igen.
"Men Hermione, han är faktiskt bara en kille!" Utbrast Ginny trött.
"Det är inte likt dig att bete dig såhär, jag tror aldrig att jag har sett dig såhär upplöst över en kille!"
"Det är för att jag aldrig haft någon kille förut!" Fräste hon åt Ginny, men ångrade sig snabbt.
"Nej förlåt, det var inte meningen…" sa hon ångerfullt och torkade bort tårarna med tröjärmen.
"Vi kan väll gå ner till killarna igen? Det känns som om det var år sedan jag var med dem sist," bad hon och hoppade ner från sängen. När hon gjorde det så råkade hon få syn på sig själv i spegeln.
"Herregud så jag ser ut…" muttrade hon och gjorde ett tappert försök att le. Inte helt oväntat blev det bara en underlig grimas. Hon vände sig mot Ginny igen.
"Allvarligt, jag behöver ha något annat att tänka på, kan inte ni lära mig att spela quidditch?" Bad hon. Ginny såg ut som om hon precis föreslagit att de skulle ansluta sig till dödsätarna.
"Har du feber Hermione?" Frågade Ginny oroligt.
"Nej, men har jag inget att göra så börjar jag tänka på… honom igen och då börjar jag bara gråta. Och jag vill inte gråta, kan ni inte lära mig quidditch?" Svamlade hon.
"Okej… öm vi kommer att behöva en kvast…" mumlade Ginny utan att ta ögonen från Hermione, som om Ginny var rädd för att hon hade blivit galen och skulle gå till angrepp om hon vände bort blicken.
"Ginny snälla, jag behöver verkligen något annat att tänka på…"
Och naturligt vis kunde varken Ron eller Harry säga nej när hon bad om lite träning...
"Hjäääääääääääääääälp!!! Stå inte bara där och skratta få ner mig härifrån!" För tillfället kan man lugnt säga att quidditch inte alls var lika lätt som det såg ut att vara. Dessutom var hennes kvast elak, kvastar måste ha något slags känslor. För när Ginny satt på hennes kvast så flög den som den skulle. När hon flög på den… ja. Man kan säga såhär att för tillfället hängde hon som en sengångare under sin kvast, kämpandes för att hålla sig kvar.
"Men Hermione, du är inte ens en meter ovanför marken och din kvast flyger i ungefär två kilometer i timmen, det är bara att släppa taget och du vill av!" Skrattade Harry. Hon gjorde som han sa och släppte taget. Hon landade med ett litet plast i leran. Tre leende ansikten böjde sig ner över henne.
"Jag suger verkligen på det här, va?" Frågade hon med en suck. Ron och Harry utbytte en blick. Oturligt nog för dem hade hon alldeles lagom med lera för att göra till två bollar som hon kastade i deras ansikten.
---
Han spottade Lucius i ansiktet när han kom ner för att ge honom mat för första gången på de två dagar han hade tillbringat i den här ruttnande cellen. Eller Mat, en uttorkad limpa som hade börjat mögla i ena änden. Kunde han så skulle han ha klippt till sin far. Men eftersom han var fastkedjad så gick inte det något vidare bra. Det rycket underligt i Lucius ansikte runt platsen där han hade spottat på honom. Lucius stannade upp och torkade bort slemmet med en flik av sin klädand. Sen vände han sig om utan ett ord. Bara en minut senare kom han tillbaka med en grillad kyckling på ett fat som han starkt misstänkte var av silver. "Din mat," sa hans far med ett hånleende och ställde ner brickan på golvet. Precis så långt ifrån honom att han aldrig skulle kunna nå den. "Jag ska dra mig tillbaka så du får äta i lugn och ro," sa hans far med en ironisk bugning och backade ut ur rummet. Han blängde ilsket på dörren som hans far stängt efter sig med en liten smäll. Han kastade bort håret ur ögonen till ingen nytta, och slängde en längtansfull blick på kycklingen. Den luktade underbart. Det vred sig i magen på honom av hunger. Ett ilsket pip hördes nerifrån honom till höger och en liten råtta kilade fram ur ett hål i väggen. Han suckade tungt.
"Ta den du, jag kommer ändå aldrig att kunna nå den," suckade han. Och som råttan lyssnat till hans tillåtelse så kilade den fram till kycklingen och började äta, såendes på bakbenen och med framtassarna som hjälp. Han kunde inte låta bli att le lite när han såg den lilla råttan äta av kycklingen, det såg på ett ganska groteskt sett gulligt ur. Trots att råttan saknade en stor del av sitt öra och svansen hade blivit avsliten så nyss att det fortfarande blödde lite. Plötsligt stannade råttan upp i sitt ivriga tuggande. Den vände sina svarta små ögon direkt upp mot honom och utan att veta om det var inbillning så tyckte han sig se en växande panik i den lilla varelsens ögon.
"Vad?" Frågade han oroligt, trots att han var säker på att råttan inte kunde förstå honom. Den lilla råttan gav upp ett blodisande pip och drog ihop sig till en boll, bara för att omedelbart rulla ut sig igen och rycka som i kramp. Den lilla råttan pep och tjöt av smärta i närmare tjugo minuter medan en insikt kom till honom. Likt en iskall våg som rullar över en strand. Hans far hade förgiftat kycklingen.
---
Hermione låg i sin säng och blickade upp i trätaket. De flesta av de dolda figurerna hade hon letat upp med blicken och kunde deras positioner utantill. Så därför dröjde det inte lång tid innan hon hittade det lilla hjärta som utgjordes av fyra kvisthål.
"Undviker han mig så mycket att han inte ens vill gå på våra gemensamma lektioner?" Undrade hon förtvivlat och blinkade bort tårarna som strömmade upp i hennes ögon. Hon kunde inte komma på någon annan förklarning. Han hade inte varit på måndagens förvandlingskonst där Flitwick hade berömt hans uppsats, trots att den varit för sent inlämnad, och inte heller på tisdagens trolldryckskonst eller örtlära.
"Han måste verkligen hata mig," tänkte hon förtvivlat. Men tvingade sig själv att snabbt tänka på något annat när tårarna började strömma upp i hennes ögon.
"Quidditch, i quidditchen går det ju bra, jag höll mig kvar på kvarsten i en hel halvtimme," tänkte hon i ett försök att berömma sig själv.
"Och i skolan det går ju jätte bra, du fick ju ett U i trolldryckskonst och det är det inte många Gryffindorare som får av Snape," fortsatte hon sin tankegång. Men att tänka på Snape gjorde ju naturligtvis så hon började tänka på Draco. Varför kunde hon inte bara glömma honom?
Tamtaratam! Ett nytt kapitel, tillslut! Vist är det otroligt, men det är några efterslätrare när det gäller komenerandet som har fått mig tt ändra mig. Och sen bror det också på min kompis som tyckte synd om er som läser och inte fick någon forts. så hon har varit med lite på övertalningen oxå. Jag har ingen aning om om det fortfarande är någon som står ut med mig men nu finns det ett nytt kap för den som vill iaf.
Men jag skulle bahva lite hjälp, en liten oröstning bara. Tycker ni att:
a) Kära lilla Draco ska komma tillbaka snart
b) Draco ska komma tillbaka innan skolan slutar
c) Draco ska komma tillbaka efter skolan slutar (långt lr kort efter får ni skriva själva)
d) Inte komma tillbaka överhuvudtaget
e) Draco ska DÖ!
En liten omröstning bara. Men sen blir det troligen såhär att den som kommer med det tyngsta argumentet får sin vilja fram. Eller eventuellt de. Så även fast jag får 10 0000 komentarer där det bara står "b" så tar jag troligen d om det är någon som skriver något mer där. Så kom ihåg det, Dracos liva kan ligga i dina fingrar ;D