Tiden efter den andra uppgiften kändes nästan euforisk. Det var alldeles saligt att se Harry bli beundrad och kringsvärmad med beröm. Jag var så stolt över honom att jag inte riktigt kunde lägga band på mig utan måste prata om det. Just det faktum att han stannat kvar under vattnet tills han var säker på att alla skulle bli räddade väckte en stark genklang i mitt hjärta. Faktiskt var det så att den föregående nattens mardröm med följande obehagliga minnen, väckta av legilimeringen, överskuggades av glädjen som följde på andra uppgiften. Så länge det fanns personer som Harry fanns det hopp för mänskligheten trots allt.

Inte ens inför Snape kunde jag hålla inne med förtjusningen över Harrys insats.
– Sir, ni måste ändå medge att det var bra modigt av Potter att stanna kvar där under vattnet! kunde jag utbrista med drömmande min bakom bokryggen. Han föll inte för något grupptryck eller någon vinnarinstinkt utan handlade enligt sin egen rättskänsla! Han fanns där, både för sina vänner och för de andra!

Men Snape mest bara muttrade och gruffade då Harrys namn kom på tal. Det var helt tydligt ett känsligt ämne för honom. Inte med ett ord hade han någonsin låtsats om att jag ibland umgicks med "Mr. Potter" och hans vänner.

Då jag märkte att ämnet plågade honom lät jag det falla, och han tycktes känna likadant gällande att utsätta mig: Vi hade inte återupptagit legilimeringen. Jag insisterade inte; att visa sina värsta handlingar både för sig själv och för någon man tycker mycket om var inte något jag längtade efter att få uppleva igen.

Mars infann sig, solig och torr men med en bitande blåst. Det var fortfarande skönast att vara inne i slottet, men ljuset tycktes väcka slumrande livsandar hos många, däribland mig. Fortfarande red jag på vågen av Harrys lycka och ibland hade jag svårt att sitta stilla. När vi befann oss i våningen kunde jag rastlöst gå omkring och städa eller krypa upp i något av de forna fängelsefönstren, med blicken drömmande riktad mot sjön och skogen.

- Ni har oro i blodet, konstaterade Snape bakom bladen på sin tidning, allvarligt men inte ovänligt. - Det hör väl ungdomen till, antar jag.

Det mörka i hans natur blev liksom mycket tydligare nu när årstiden var ljus.

En sanning fanns i hans ord och den visade sig även om nätterna. Min sömn var orolig och nästan varje natt vaknade jag flera gånger av drömmar fyllda med ett svagt grönt sken, men utan egentliga detaljer. Däremot kom det inga fler mardrömmar och jag var tvungen att erkänna för mig själv att jag var tacksam för det, trots möjligheten att nå information via dessa.

Istället försökte jag sysselsätta mig och fyllde dagarna med uppgifter. Lektioner, studier och körövningar avlöste varandra i ett. Studierna gick framåt och jag blev genom erfarenhet allt bättre på att assistera vid trolldryckslektionerna. Även den som har tummen mitt i handen kan genom övning bli mer rutinerad och detta tycktes faktiskt gälla även mig.

En fredag eftermiddag, på en lektion med Harrys klass och Slytherineleverna, satt jag med ärmarna på klädnaden uppkavlade och skrubbade ingefärsrötter i en stor balja. Det var ett arbete som krävde en del fysisk energi och det var skönt att få avreagera sig med borsten mot de jordiga rötterna. Eleverna verkade också ovanligt uppspelta över något och sneglade ideligen mot Harrys, Rons och Hermiones bord längst ner i salen. Luften liksom sjöd av ungdomliga hormoner.

Även Snape lade märkte till oron och svepte neråt klassrummet. Jag såg att han nappade åt sig en veckotidning, som trion tydligen haft gömd under bordet.
– Tio poängs avdrag för Gryffindor, sa han med ironiskt glittrande ögon. Även om du behöver dina pressurklipp, Potter …

Slytherineleverna tjöt av skratt och Malfoy blinkade med Ner med Potter-märket mot Harry bakom Snapes rygg. Jag försökte komma åt att ge Malfoy en förintande blick, även om jag visste att han skulle strunta blankt i mig. En slev som hängde på en ställning bakom Malfoy ramlade dock ner just då och stötte till honom i huvudet, så att han blev tillfälligt distraherad och glömde att blinka med märket.

Snape beslutade att dela på trion och beordrade Harry till bordet längst fram. Medan han stoppade undan den konfiskerade tidningen gjorde jag en frågande och nyfiken min åt Harry. Han himlade med ögonen i samförstånd och började plocka fram sina grejer på bordet. Jag var mycket nyfiken på vad det stod i tidningen men tänkte att det skulle jag snart få veta, antingen av Snape eller - troligare - av trion.

När Harry var färdig med att pulvrisera sina skarabéer passade jag på att komma till hans bord med rengjorda och uppskurna ingefärsrötter.
– Vad stod det i tidningen? viskade jag.
– Äh, en ny fånig artikel av Rita Skeeter om att Hermione är typ ihop med både mig och Krum samtidigt. Vi tycker bara att det är fånigt, men Slytherineleverna har ju väldigt kul förstås.
– Jo, det kan jag tänka mig. Försök strunta i dem, Harry, de är bara avundsjuka på dig, sa jag lågt och återvände till baljan.

Då hördes en knackning på dörren till fängelsehålan.
– Kom in, sa Snape korthugget.
Dörren öppnades och Karkaroff trädde in. Både jag och klassen betraktade honom då han gick fram till katedern. Han snodde sitt mörka pipskägg runt fingrarna och såg orolig ut.
– Vi måste talas vid, sa han tvärt till Snape, så tyst han kunde.
– Du får vänta till efter lektionen, sa Snape lika tyst men Karkaroff avbröt:
- Jag vill prata med dig nu, när du inte kan smita undan, Severus. Du har undvikit mig hela tiden.
– Efter lektionen, väste Snape och nu såg han verkligen hotfull ut. Karkaroff fick vackert finna sig i att stå med honom bakom katedern tills lektionen var slut. Han släppte inte Snape med blicken och verkade fast besluten att inte låta honom glida iväg då timmarna var till ända. När tiden började rinna ut såg jag att Harry spillde ut sin bältdjursgalla och försvann ner på golvet för att torka upp den. Han var förmodligen lika nyfiken som jag att höra vad Karkaroff ville säga till Snape. Själv gjorde jag mig så osynlig jag kunde bakom baljan med det lilla antalet rötter som blivit över. Medan klassen strömmade ut väste Snape åt Karkaroff: - Nå, fram med det nu! Vad är det som är så förfärligt bråttom?
– Det här, sa Karkaroff, drog upp sin vänstra ärm och visade Snape någonting på insidan av underarmen. – Nåå? fortsatte han tyst, ser du det, Severus? Det har aldrig varit så tydligt förr, inte sen …
- Täck över det! röt Snape och lät sina svarta ögon svepa över klassrummet.
– Men du måste ju ha lagt märke till …
- Vi får prata senare, Karkaroff! Potter, vad håller du på med?
– Torkar upp min bältdjursgalla, professorn, genmälde Harry oskyldigt med trasan i handen där han dök upp från golvet. Snape såg förgrymmat på honom och han fick bråttom att slänga sina saker i väskan och rusa iväg.
– Så, Severus … Karkaroff såg fortfarande uppfordrande och oroligt på Snape, som gjorde en gest åt honom med huvudet att de inte var ensamma. Karkaroff vände sig om och fick syn på mig, och för en sekund överskuggades oron i hans ögon av samma lystna blick han gett mig vid tidigare tillfällen.
– Vad gör flickan här hos er? Han såg från mig till Snape och hans ögon glittrade farligt.– Hon assisterar på skolan vid lektioner, sa Snape och jag måste beundra hur han inte rörde en min.
– Vad är det för enkelt slavgöra du låter henne utföra? sa Karkaroff föraktfullt. Han lät en brännande blick glida över mitt förkläde och övergick till att stirra som besatt på mina blottade, vita underarmar som vilade i den smutsiga baljan. Jag kom ihåg hur han kysst min vänsterarm då han varit drucken vid julbalen och hur han visat Snape sin egen vänsterarm nu. Kalla kårar började löpa utmed ryggen.
Karkaroff vände sig mot Snape med en farlig glimt i ögonen och sa utdraget:
- Jag skulle också behöva en assistent. Till mer avancerade uppgifter ...
Snape rörde fortfarande inte en min.
– Då föreslår jag att du talar med Albus om saken, sa han. Det är han som är ytterst ansvarig för flickans arbetsschema.
– Det ska jag sannerligen göra, Severus, sa Karkaroff ivrigt och försvann ut genom dörren. Så snart han var borta reste jag mig upprört från min plats:
- Sir, jag …
- Oroa er bara inte, sa Snape. – Vi skulle naturligtvis aldrig, under några som helst omständigheter, låta Karkaroff komma nära er - och det av långt fler skäl än ni kan ana.