Kapitel 24
Medan Druella och Bellatrix begravde sig i bröllopsbestyr åkte Narcissa tillbaka till Hogwarts för att börja sitt sista år. Innan hon ens hade kommit dit så önskade hon att hon var hemma igen.
Rädslan över Voldemort hade nått otroliga nivåer över sommaren, och alla som kanske hade något med honom att göra bemöttes med fruktan och hat. Slytherinarna var särskilt utsatta.
Narcissa steg på Hogwartsexpress och gick och satte sig i en kupé i slutet av tåget. Hon brukade för det mesta åka med tillsammans med de andra flickorna i hennes sovsal, men än så länge var hon ensam. Hon hade visserligen Nancy Stevens, men hon hade varit tillsammans med sin pojkvän och Narcissa misstänkte att Nancy skulle sitta med honom. De andra två, Roberta Hanning och Atea Ling hade hon inte sett alls än. Tåget hade inte ens satts i rullning fören hon fick veta exakt hur hatad hon var i egenskap av Slytherinare.
Hon hade precis skjutit in sin koffert under sätet då kupédörren öppnades. Hon vände sig om och fick se en kille som hon trodde gick sjätte året i Gryffindor stå med ett hånleende på läpparna.
"Vad vill du?" frågade Narcissa avvaktande.
"Jag vill ha den här kupén," sa han och satte hakan i vädret.
"Det finns väl fortfarande andra kupéer lediga? Varför tar du inte någon av dem?" frågade Narcissa, mycket väl medveten om att killen antagligen kunde ta henne i kragen och slänga ut henne om han ville.
"Men jag vill ha den här," sa han och synade henne noga.
"Jaha, men jag kom hit först."
"Så du tror att du är något bara för att du är spion åt Du-vet-vem."
Narcissa gapade nästan, hur kunde han veta det? Sedan slog det henne att han inte alls visste det, han bara antog att eftersom hon gick i Slytherin så var hon på "den andra" sidan.
"Varför skulle jag spionera åt honom?" frågade hon istället.
Han skrattade rått "Du ska inte tro att han är något, om några veckor så kommer min pappa ha fångat in honom och då kommer ni åka dit hela bunten!"
Med "hela bunten" antog Narcissa att han menade Slytherin. Nu kom hon också på vem han var, det var Andrew Scrimgeour, son till Rufus Scrimgeour som hade blivit en väldigt känd auror på senaste tiden. Han var den enda som hade lyckats fånga in en dödsätare än så länge. Narcissa visste detta eftersom Voldemort själv hade berättat det för henne, Bella, Lucius och Rodolphus i somras. Han hade skrattat och sagt att det var bäst att låta de på ministeriet tro att de visste vad de hade honom, och så hade det varit ett bra sätt att få bort en anhängare som hade blivit en börda.
"Jaha? Det förklarar inte varför du vill ha just den här kupén," sa Narcissa torrt för hon började bli väldigt trött på hans översitteri.
"Du," sa han och pekade på henne med ett finger "ska göra som jag säger, annars så kommer du råka illa ut."
Narcissa blev väldigt arg, hur vågade han komma hit och säga åt henne vad hon skulle göra?!
"Det är svårt att göra som du säger när du inte säger något vettigt," sa hon iskallt.
Andrew grep tag i hennes överarm och tryckte hårt "Jag vet nog vad sådana som du gör för att få vara med bland dödsätarna," väste han.
Narcissa svarade med att köra in naglarna i handen som höll fast henne.
"AJ! Hynda!" skrek han och släppte taget.
Turligt nog för Narcissa öppnades kupédörren igen och hon fick se Roberta och Atea stå där tillsammans med två andra killar från Slytherin, Gabriel Emon och John Bell.
John tog ett fast tag om Andrews axel och drog ut honom i korridoren.
"Jag tycker du ska gå nu," sa han och Andrew försvann med en sista giftig blick mot Narcissa.
Narcissa förstod att hon hade fått sin första riktiga fiende.
"Hur är det med dig, Narcissa?" frågade Gabriel när alla hade satt sig ner i kupén.
Gabriel var en lång och mörkhårig kille och gick i samma årskurs som hon gjorde, John var ett år yngre och kortare och blond.
"Det är ingen fara med mig," sa Narcissa och försökte att inte darra på rösten. Han hade faktiskt lyckats skärma henne.
"Bryr dig inte om honom, Cissy," sa John uppmuntrande "Han är väl bara sur för att han kuggades i försvar mot svartkonster förra året."
"Hur vet du det?" frågade Atea. Hon hade asiatiskt ursprung och Narcissa hade alltid varit lite avundsjuk på hennes långa silkeslena svarta hår.
"Vi läste tillsammans förra året och jag har aldrig sett någon som har varit så dålig på det som han är," skrattade John och tillade ironiskt "Hans pappa måste vara stolt."
"Ja, jag förstår inte hur Rufus Scrimgeour kunde fånga en dödsätare, visst alla säger att han är en väldigt mäktig trollkarl, men ändå…" sa Atea.
Roberta, som hade suttit och tittat ut genom fönstret enda sedan tåget sattes i rullning, sa plötsligt "Jag tror att det var uppgjort redan innan."
De andra tittade på den brunhåriga flickan.
"Vad menar du?" frågade Gabriel.
"Jag vet inte… det verkade bara så uppgjort när man läste om det i tidningen… som om han nästan ville bli fångad," funderade Roberta.
Narcissa hade svårt att dölja ett leende. Roberta hade alltid varit smartare än vad hon såg ut. Hon hade nästan alltid ett drömmande ansiktsuttryck och verkade gå i sin egen värld. Hon hade egentligen inga vänner förutom Atea och Narcissa. Nancy och Roberta hade aldrig tyckt om varandra.
Men ibland visade Roberta tecken på att hon visste precis vad som hände runt omkring henne och hon hade en enastående förmåga att tolka allt precis som det var. Narcissa hade ofta undrat ifall Roberta visste vart hon försvann vissa nätter, men ingen av dem hade sagt något om det.
John skrattade "Kom igen Roberta, är du inte lite paranoid nu?"
Roberta ryckte bara på axlarna och såg ut genom fönstret igen.
Samtalet fortsatte in på andra saker och när vagnen med mat kom så köpte alla lite att äta.
"Vad har ni gjort i sommar föresten?" frågade Gabriel samtidigt som han slängde i sig en halv pastej.
Förra året hade Narcissa haft det väldigt svårt med den här frågan. Alla kunde ju märka att något hade hänt eftersom hon hade kommit tillbaka till skolan över tio kilo lättare och med en sorglig blick. Då hade hon skyllt på att hon hade blivit sjuk i någon märklig sjukdom, men att hon var på bättringsvägen.
Det här året kunde hon tala sanning.
"Jag har mest varit hos min syster, hon ska gifta sig till vintern," sa hon glatt.
De andra stirrade på henne, till och med Roberta.
"Menar du Andromeda?" frågade Roberta efter ett tag.
"Nej, Bella, hon ska gifta sig med Rodolphus Lestrange."
Gabriel var den första som började skratta "Tänka sig! Bellatrix Black ska stadga sig!"
De andra började också skratta, förutom Narcissa som blev irriterad.
"Vad är det med det då?" frågade hon.
"Kom igen, Cissy, alla har hört om din systers rykte," skrattade John.
"Det är inte roligt," fräste hon.
De andra slutade abrupt att skratta.
"Förlåt, Narcissa, men det… roligt för henne i alla fall," ursäktade sig Gabriel.
Narcissa fnös och de andra fortsatte att prata om vad de hade gjort under sommaren.
Efter ytterliga några timmar var de framme vid Hogwarts. Som vanligt var det en överdådig välkomsbankett, men av någon anledning kunde Narcissa inte riktigt njuta av den. För det första så hade ryktet om att Bella skulle gifta sig spridit sig. Det var lite märkligt att det hade blivit en så stor nyhet med tanke på att åtminstone en tredjedel av dem som nu gick på skolan aldrig hade sett Bella, men av någon anledning levde hennes rykte kvar. Den andra anledningen till att hon inte trivdes var för att Andrew satt och bevakade henne. Narcissa förstod inte varför, vad hade hon någonsin gjort honom?
Hon var väldigt tacksam när de tillslut fick gå till sina sovsalar.
"Tror ni att det kommer bli lika tufft i år som under vårat femte år?" frågade Atea när de höll på att byta om för natten.
"Det hoppas jag verkligen inte," sa Nancy som nu hade lyckats slita sig från sin älskade pojkvän för att sova. Hon var lika lång som Narcissa och långt blont hår som visserligen var flera nyanser mörkare än Narcissas.
"Av någon speciell anledning?" frågade Narcissa retsamt.
Nancy log mot henne "Självklart, om jag har läxor, hur ska jag då ha tid med Barty?"
"Du och Barty är så söta tillsammans," suckade Atea "Men jag har hört att hans pappa är väldigt sträng."
Nancy suckade dramatiskt "Ja, jag träffade faktiskt mr Crouch i somras, han verkade inte gilla mig." Hon putade missnöjt med läpparna "Vad finns det att inte gilla?"
Narcissa och Atea skrattade.
"Hur går det med din mystiska pojkvän då, Narcissa?" frågade Nancy och satte sig på Narcissas säng.
Atea, som redan lagt sig i sin säng såg nyfiket på dem. Roberta verkade redan sova.
"Det går bra," svarade Narcissa blygt. Hon hade inte berättat för någon vem hon var tillsammans med eftersom hon var rädd att det skulle ställa både henne och Lucius i dåligt ljus. Inte för att det skilde så många år mellan Lucius och Narcissa, utan för att det alltid hade gått rykten om vart familjen Malfoys lojalitet låg.
"Varför får vi inte träffa honom?" frågade Nancy "Vi måste ju få veta om han duger!"
Narcissa skrattade "Han duger."
Atea fick en livlig glimt i ögonen "Så ni har redan… du vet… gjort det?"
Narcissa rodnade och Atea gav till ett tjut. Nancy gav henne en road och samtidigt förstående blick.
"Vi kanske ska sova nu," föreslog Narcissa och lade sig tillrätta i sängen.
Till hennes lättnad så gick Nancy bort från hennes säng och Atea släckte sin lampa.
Trots den glada stämningen i rummet kunde inte Narcissa somna. Hon hade onda aningar inför det nya läsåret.