Kapitel 24 :3
Jag tvingar er inte att läsa... MEN jag tvingar er att kommentera! MOHAHAHA... okej, jag skojade bara. xD
… Haldir Fan fiction …
A Past and A Future Secret
Kapitel 24
Den nedåtgående solen lämnade efter sig den reflekterande månen och kring dess runda form skimrade de miljontals stjärnor som fångade upp Haldirs blick. Han lutade sig mot det kalla marmorgjorda räcket och andades ut en djup suck. En kylig bris svepte genom hans långa blonda hår och automatiskt for den högra handen upp och petade tillbaka håret bakom örat.
Vattenfallet gav ifrån sig sitt porlande ljud och Haldir lutade ned huvudet för att betrakta dess skönhet och månen avspeglade sig i dess djupa grund. Ett litet leende for över hans läppar då Evelyn dök upp i hans tankar. Han hade vakat över henne dag och natt, tagit några få promenader för att inte somna, för att sedan sätta sig vid hennes sida igen. Haldir ville så gärna tro att hon skulle bli bättre igen. Tanken på att hon kanske aldrig skulle vakna igen gjorde honom illa till mods och därför pressade han undan den tanken. Lät den hållas kvar i burken medan han satte en stor tyngd för locket, som för eller senare skulle gå sönder och inte kunna hålla stånd mot känslorna. Knäna under honom skakade av trötthet och Haldir ansträngde sig för att inte falla ned i sömn.
"Nej… Haldir, du lovade, jag ber dig… Nej…"
Rösten. Var det en illusion eller hade han hört rätt? Det tystande och Haldir lyssnade noga efter rösten som snabbt började prata igen och han hade inte fel. Snabbt vände han sig om och sprang fram till sängen där Evelyn nu satt upp. Hon blundade fortfarande, med tårar rinnandes från dem stängda ögonen.
"Haldir, låt mig få säga… Nej, du förstår inte… Jag…"
Han lade märke till ynkligheten i hennes röst, hur svag den lät.
"Evelyn", sade han försiktigt och satte sig ned på sängen mitt emot henne. "Du drömmer, vakna."
Evelyn skakade på huvudet.
Haldir omfamnade henne lätt och viskade gång på gång åt henne att han fanns där.
"Nej. Du är inte Haldir", sade hon som svar till honom och drog sig undan hans famn. "Haldir har lämnat mig."
"Du har fel, jag är här hos dig."
"Du sade att du inte ville vara hos mig." Hon började hyperventilera och fläktade med armarna för att få luft. "Det är mitt fel", skrek hon.
Haldir ryggade tillbaka, men lutade sig sedan fram mot henne, tog hennes huvud mellan hans händer och blundade. Han förde sitt huvud emot hennes och försiktigt lade han sina läppar mot Evelyns som direkt slutade vifta på armarna. Handlöst for de ned sida vid sida om hennes kropp och hon besvarade kyssen.
"Det var bara en dröm…" svaret lät nästan som en fråga och Evelyn öppnade långsamt sina ögon.
"En mardröm, du vet att jag aldrig någonsin överger dig."
"Säg inte så."
"Varför?"
Evelyn tystnade för en stund.
"Jag kan inte säga detsamma och jag… vill inte ge dig falska förhoppningar. Det var alltför nära den här gången och nästa…"
"Tyst", sade Haldir och satte ett finger vid hennes mun, "Jag vet att vårat liv tillsammans inte kommer vara det vi strävat efter, men låt oss inte tänka på det nu, jag har varit så orolig för dig."
"Varför kysste du mig?"
"Vad är det för fråga?"
"Jag är bara nyfiken."
"För att jag älskar dig, Ev… mer än allt annat på denna jord."
"Du får allt att verka så bra Haldir", Evelyn torkade bort en tår från kinden och la huvudet i hans knä. "Stanna hos mig."
Haldir drog täcket över henne och sade: "Sov, jag är här hela tiden, även i drömmarna är jag hos dig."
Morgonen kom och bar med sig en grå himmel utan någon som helst sol. Ett stort pådrag pågick i Imladris och alver skyndade sig från hörn till hörn för att samla alla detaljer. Elrond hade kallat till ett stort möte, då Gandalf berättat för honom att den stora Ringen hittats. Den enda. Själv höll sig Haldir undan, han ville inte bli mer inblandad i krig utan han ville stanna vid sin älskades sida och vaka över varje andetag hon tog. Hon sov fortfarande och mjukt höll han om henne och lade sig själv ned igen bredvid henne.
"Jag är vaken."
"Du såg ut att sova", svarade Haldir.
"Jag ville inte störa."
"Du stör aldrig."
"Jag trodde det."
"Dummer!"
Då for plötsligt Evelyn upp ur sängen.
"Vad är det?" undrade Haldir.
"Det är någonting som händer här, vad är på gång Haldir?" Hon riktade blicken mot honom.
"Ringens krig har startat."
"Har den hittats?"
Haldir nickade.
"Ska du med dem?"
"Dem?"
"Jag antar det, Elrond kallar alltid till råd när stora saker händer och skickar iväg andra. Han ta sig inte an äventyr längre."
"Nej det ska jag inte… Och inte du heller!" Haldir uttalade det sista med hård betoning och spände blicken i Evelyn som direkt lade armarna i kors och såg sur ut som ett litet barn.
"Du är för svag Ev."
"Vad har det med saken att göra?"
"Sluta, du vet mycket väl att du inte har tid med det."
"Du förstår visst inte…" Evelyn klev ur sängen och gick fram till balkongen. Hon böjde sig fram över den och lutade ned huvudet.
"Ev, vet du något… som jag inte vet?"
"Vet och vet. Jag fick höra det varje dag. Han delade alla sina tankar och frågor med mig, men fick aldrig några svar. Han sökte Ringen för så länge sedan och vet att den har hittats. Det är en fälla, för det är ju inte direkt en slump att allt sker nu. Alverna är svaga, vi lämnar det här landet. Dvärgarna blir allt färre… människorna står utan konung. Det är ett lysande drag av ondskan.
"Vem pratar du om?"
"Curunir! Även Sauron. Han har vaknat."
Haldir förstod varje ord av vad Evelyn sagt, men han ville inte tro på dem, men hon hade rätt och det visste Elrond också.
"Sade du något till honom någon gång?" frågade han sedan och ställde sig bredvid Evelyn och blickade ut över den tunga himlen.
"En gång… Jag sade att inget av det han hoppades på skulle ske."