Kapitel 25

DET ÄR INGA SOM SKRIKER!

Julen är över och stressen har lagt sig.

Granbarren som Krumben tyckt var kul att leka med, ligger runt om i huset och sticks under fötterna när man går.

Om bara några timmar slår klockan prick tolv och en sekund senare har det nya året börjat. Stämningen är glad och lite spänd. En härlig middag som Mrs Weasley håller på lagar sprider sin ljuvliga doft åter igen genom huset.

Uppe i ett av rummen – mer exakt Harrys och Snapes – är stämningen inte glad och inte baralite spänt mellan dem utan de är jätteirriterade på varandra och det går nästan att skära spänningen med kniv.

Något som Harry omedvetet gör får det att brista för Snape.

"Lägg av!"

"Lägg av med vad?" frågar Harry lika irriterat.

"Att göra ljud!"

"Jag viker dinakläder det ger ifrån sig så lite ljud som det bara går! Inget alls!"

"Då är du den enda som lyckas då, för du låter!" fräser Snape.

Harry kastar ner det klädesplagg han håller i handen på golvet. Han tittar två sekunder på Snape innan han vänder på klacken och stormar ut ur deras sovrum.

"Potter du stannar när jag pratar med dig!"

"Du pratar inte med mig du skriker!" Harry klampar hela vägen ner för de två trapporna och genom hallen och in i vardagsrummet. Sirius sitter i en av fåtöljerna och tittar förvånat upp när han hör de höjda rösterna och när de kommer in genom dörren.

"Jag skriker inte alls!"

"Jo det gör du visste!"

Hermione och Ron kommer in i rummet med förvirrade miner.

"Vilka äre som skriker?" frågar Ron.

"DET ÄR INGA SOM SKRIKER!" skriker Harry och Snape i korus.

"Vad bråkar ni om?" frågar Hermione och tittar på Harry.

"Snape säger att jag gör ljud!"

"Vad för ljud?"

"När jag viker hans tvätt!"

"Varför viker du hans tvätt?" frågar Hermione förvånat. Men hon blir inte förvånad över samma sak som Ron, hon blev mer förvånad över att Harry viker Snapes tvätt, medan Ron blir förvånad över att Harry ens vill ta i Snapes kläder!

"Nej en ännu bättre fråga är varför i Merlins namn ni bor i ens samma rum? Alla undrar men ingen får svar!" Ron avbryter Hermiones fråga.

Alla vänder blicken mot Sirius när denna börjar skrocka lågt. Han döljer inte sitt leende och tittar roat på dem allihop. Alla vänder sig tillbaka och återgår att glo på personen de gjorde innan (Snape på Harry, Harry på Snape och Hermione och Ron på både Harry och Snape).

Harry försöker komma på något bra att svara Ron och han försöker få Snape att sluta vara irriterad på honom och hjälpa honom komma på någon bra historia att säga till Ron. När Snape inte öppnar munnen för att säga något stönar Harry till och stampar otåligt i golvet.

"Vi får inte plats någon annanstans, okej?" Svarar Harry vresigt samtidigt som Remus kommer in i rummet med en förvirrad min. Han går fram till Sirius och ställer sig vid sin väns sida.

"Vad skriker de om?" frågar Remus Sirius.

"Tydligen skriker de inte alls", svarar Sirius roat. Han känner på sig att de snart av avslöjat sig.

Snape som tydligen också känner på sig det håller fast Harrys blick en lång stund innan han går från rummet.

"Tro inte att jag inte är irriterad längre!" ropar Snape efter sig.

Remus tittar på Harry ett tag innan något verkar gå upp för honom och han tittar ner på Sirius och upp på Harry igen. Sirius möter Remus blick och tittar roat tillbaka på sin vän. Varulven bara gapar av förvåning.

Sirius som känner på sig att han behöver få med sig Remus bort därifrån innan den chockade mannen börjar babbla. Så därför tar Sirius tag i hans tröjärm och börjar dra med honom därifrån.

"Harry kom."

Harry följer med än villigt med, bara han slipper ifrån Rons blickar.

"Du…! Han…! Du och han…! Han och du…!"

"Det jag tror Remus försöker säga är att han vet om er två."

"Men va i Merlins namn har hänt med världen?" frågar Remus chockad och sätter sig ner på Sirius sängkant.

"Ja du fråga inte mig, jag är lika chockad som du över det här. Jag vet inte riktigt vad det tänker med."

"Hallå? Jag står här!"

De båda vännerna ser nästan förvånande ut över att han är där i rummet.

"Vad tänker du med?" utropar Remus plötsligt och ser näsan arg ut.

"Oj, inte ens Sirius blev sådär arg!"

"Nej och det kan jag inte fatta. Han borde ha blivit det. Han borde skydda dig!"

"Skydda mig från vad?"

"Från Snape. Han är dubbelt så gammal som dig. Över dubbelt så gammal. Han är inte bra för dig."

"Remus! Lugna ner dig lite" Sirius går fram och sätter sig på huk framför honom, låter sin hand försiktigt och snabbt smeka Remus kind.

"Jag låter honom göra det här för han verkar verkligen gilla Snape och tro't eller ej så verkar Snape verkligen gilla Harry också. Vi kan väl låta det gå förbi? Vara där för honom när det går fel istället? Än att vi ska hålla på skälla ut honom nu? Det är väl bättre att vi stöttar honom och slår ihjäl Snape sen?" Remus ler vid de sista orden och nickar mjukt.

Harry backar sakta ut genom dörren och går mot sitt eget istället.

Men så fort som han kommer in genom dörren förvandlades allt till en stumfilm. Han ser Snapes mun häftigt röra på sig. Formar ilskna ord som inte når fram.

Hans ögon är svarta och han gestikulerar ilsket.

Harry vet inte vad Snape är arg eller upprörd över, men där står han och skriker åt honom, igen.

Då går han fram utan att tänka sig för. Lägger sina läppar på Snapes arga mun och kysser honom häftigt.

"Du är så sexig när du är arg." Andas Harry tungt och tittar på den förvånande Snape. Dock återhämtar hans sig snabbt och kysser Harry. De kysses häftigt, letar sig fram till sängen. Harry stannar upp lite och tittar på Snape. Han ögon är mörkare än vanligt. Harry fångar upp Snapes läppar igen och låter sina händer treva över hela Snapes kropp. Smeker allt han kommer åt.

De sliter och river i kläderna för att göra sig fria, det skulle nog kunna liknas mer som en brottningsmatch än som en kärlekshandling. Snape ger Harry en sista blick innan han tränger in i honom och Harry känner att allt som inte har med Snape att göra kan fara åt skogen.

Utmattade faller de ihop bredvid varandra. Harry kryper tätt intill Snape låter bara Snapes andetag och doft få existera.

"Varför föddes du så tidigt?" mumlar Harry plötsligt.

"Försökt inte!" säger Snape mjukt. "Det är du som föddes så sent."

Harry ler mot Snapes hals och placerar en liten kyss. Ritar ett litet hjärta på sidan av mannens bröstkort.

Klockan klämtar plötsligt tolv. Det nya året börjar nu.

"Nått nytt år."

Som sagt GOTT NYTT ÅR allesammans. Så Flamestodustloverstofriends här har du ditt kapitel! Hoppas du är rätt nöjd. Till alla som inte är "inloggade" när ni kommenterar Tack för era kommentarer de värmer jättemycket! Hoppas ni får en underbar dag imorgon.