Kapitel 25

"Mördad."

Remus ryckte till när han hörde Dumbledores röst bakom sig. Han vände sig om och fick se Dumbledore såt där i dörröppningen och titta allvarligt på eleverna.

"Professor Lena Mintra blev mördad."

Remus hörde hur de flesta prefekterna i rummet flämta till. Remus var själv väldigt förvånad.

"Men hur?" var det någon som frågade.

"Vi vet inte än," svarade McGonagall "Men vi kommer ta reda på det."

"Vi kommer att underrätta resten av skolan senare ikväll," fortsatte Dumbledore "Men fram till dess vill jag att ni ska hålla öronen öppna efter någon som verkar veta någonting om mordet, om ni upptäcker något, vad som helst, så berätta det för era respektive föreståndare."

Alla i klassrummet nickade.

Lily tog tag i Remus hand och tryckte den hårt. Remus såg på henne, det såg ut som hon skulle kräkas. Han klappade henne lätt på axeln.

"Kom ihåg att du inte får säga något till James," viskade han.

Lily nickade stumt. Men innan någon hann resa sig så öppnades dörren och sjukföreståndaren kom in. Hon gick fram till McGonagall och sa något tyst till henne. McGonagall spärrade upp ögonen och frågade något tyst. Sjukföreståndaren skakade på huvudet.

McGonagall vände sig om till de nyfikna prefekterna "Ni kan gå nu," sa hon bryskt.

Prefekterna suckade besviket och lämnade salen. Remus och Lily reste sig också för att gå, men innan Remus hann lämna rummet så grep Mcgonagall tag i hans axel.

"Det är nog bäst att du följer med mig, mr Lupin."

Remus följde förbryllat efter henne efter att ha tecknat åt Lily att gå utan honom.

Han blev inte förvånad när han upptäckte att han förde honom till sjukhusflygeln. När han kom in så var det lika luftigt och välkomnade som det brukade. De flesta sängarna var tomma, men i den som var näst närmast dörren låg en liten pojke som antagligen gick andra året och vars fot såg ut att ha förvandlats till en kaktus, men som började ändras tillbaka. Och lite längre bort så låg det en flicka från femte året som såg ut att ha försökt trolla bort sina finnar, vilket istället hade lett till att finnarna hade blivit tredubbelts så stora och lyste gröna. Remus hade svårt att inte le. Han kom ihåg när James hade försökt kasta en förbannelse över Peters finnar vilket hade fått hela Peters huvud att bli osynligt.

Men leendet försvann när han fick se sängen längst bort. Där låg Kassandra.

"Nej!" flämtade Remus och sprang fram till henne.

Hon var medvetslös och blek som ett spöke och hennes händer var kalla som is.

"Vad har hänt?" frågade han chockat.

Föreståndaren kom fram till honom och "Hon svimmade."

Remus kände sig irriterad. Det kunde han faktiskt lista ut på egen hand.

"Ja, men varför?" frågade han.

"Näringsbrist, sömnbrist antar jag, det brukar bli så när…" föreståndaren tystnade.

"När?" krävde Remus att få veta.

Föreståndaren såg snabbt på McGonagall.

"Hon är gravid, Remus," suckade McGonagall.

Remus hjärnverksamhet slutade fungerade och han frågade "Hur då?"

McGonagall suckade och skakade på huvudet "Nej, vet du vad, har ingen förklarat för er hur barn blir till?"

Remus rodnade "Jo… såklart… jag…" han satte sig ner på en stol som fanns bredvid Kassandras säng "Jag är bara lite chockat, vi har tagit det så försiktigt och använt skydd och…" Remus rodnade ännu mer.

McGonagall suckade igen "Jag måste underrätta rektorn om det här…" och hon lämnade rummet.

"Och jag måste titta till mina andra patienter," sa föreståndaren "Du kan få sitta här tills hon vaknar."

Remus tog båda Kassandras händer i sina och beredde sig för en lång väntan.

Solljus. Eller rösterna. Kassandra visste inte vad som hade väckt henne. Hon slog halvt upp ögonen. Skymningsljuset tittade in genom fönstren. Och hon låg i en säng och det luktade blommor. Någon höll hennes händer. Hon vände lite på huvudet och såg Remus sitta där och tittade irriterad på något som hände längre bort i salen. Hon vände på huvudet igen, långsamt, det kändes som bomull. På andra sidan salen stod sjukflygelföreståndaren med en elev som tydligen hade blivit utsatt för något elakt skämt. Eleven var nämligen inlindad i några stinkande lindor av något slag, som en mumie.

"Jag börjar tröttna på det här, Snape," suckade föreståndaren "Jag hoppas du anmäler vilka det nu var…"

Det kom några kvävda mumlade från lindorna. Och föreståndaren ledde Snape in på hennes kontor.

Kassandra skrattade lite och Remus såg ner på henne.

"Du är vaken!" utropade Remus glatt.

"Nätt och jämt," muttrade Kassandra och log blekt "Vad hände."

Remus såg ner mot sina fötter. Kassandra visste att det var ett säkert tecken på att han hade något jobbigt att säga. Som den gången då han skulle berätta för henne att han hade åkt på en strafftjänstgöring för att Sirius och James hade dragit med honom ut på något nattligt äventyr då det självklart hade åkt fast. Vilket hade inneburit att Remus inte hade kunnat fira att de hade varit tillsammans i fyra månader. Men det hade inte gjort så mycket, Remus hade gett henne en underbar ros dagen efter och de hade tillbringat hela helgen tillsammans och det hade varit hur underbart som helst och vilka fel och dumheter Remus gjorde så skulle Kassandra alltid älska honom.

"Du… svimmade," började Remus.

Kassandra log "Jo, det märkte jag också, vet du varför?"

Remus fortsatte att titta ner på sina fötter.

"Kommer du ihåg när du sa att du hade börjat äta p-piller och vi inte behövde... Andra skydd längre?" frågade Remus tyst.

Kassandra kände hur hon bleknade ännu mer.

"Ja…"

"Jo… det blev visst…" Remus drog ett djupt andetag "Du är gravid."

Kassandra hann inte ens reagera fören föreståndaren kom ut från sitt kontor.

"Mr Lupin," skrek hon gällt "Varför sa ni inte har hon var vaken?!"

Remus hann inte svara. Han blev istället utschasad ut salen och föreståndaren drog fram sitt trollspö och trollade fram en antal olika drycker och började pyssla om Kassandra.

"Öh…" försökte Kassandra men föreståndaren tog tillfälle i akt och stoppade en termometer i Kassandras mun innan hon han fortsätta meningen.

"Jag kan inte förstå vad som flög i pojken," muttrade hon medan hon rusade runt i salen "Att han inte ropade… han vet hur allvarligt…"

Termometern flög ur Kassandras mun och in i handen på föreståndaren "Du har ingen feber," konstaterade hon.

Då tog Kassandra tillfälle i akt och frågade "Är det sant att jag är gravid?"

Föreståndaren stannade upp mitt i en rörelse och tittade sorgset på Kassandra.

"Ja, tyvärr…"

Kassandra kände hur hon ilsknade till "Vadå tyvärr?!"

Men innan föreståndaren hann svara kom McGonagall in salen.

"Miss Danosas, du är vaken," utbrast hon lättat.

"Ja," svarade Kassandra och såg arg på föreståndaren som inte låtsades om henne.

"Och du har blivit underrättad om ditt tillstånd?"

Kassandra nickade.

"Så, vad vill du göra nu?"

"Göra?" Kassandra så förvirrat på henne.

"Du är myndig nu och får alltså göra vad du vill med dig själv och barnet, och du kommer inte få det fören efter skolan…" McGonagall avbröt sig "Men du kanske vill ta upp det med Remus också…"

Kassandra nickade blekt. Hur sjutton skulle hon klara det här?