Hermiones hemlighet

Jag äger ingen av karaktärerna, de tillhör J. K. Rowling

Del 25.

Harry kände sig nu förtvivlad, han var intryckt i ett hörn av rummet, hade ingenstans att ta vägen, ingenstans att fly undan Voldemorts förbannelser. Han hade blivit träffad av förbannelser ofta de sista tio minuterna och hela hans kropp värkte. Han ville bara lägga sig ner, ge upp och låta Voldemort göra det som alla redan visste att han skulle göra. Nämligen skicka den dödande förbannelsen mot honom och sedan skratta åt hans döda kropp. Även om Harrys hjärna sa åt honom att slaget var förlorat, att han snart skulle dö, och att allt hopp nu var ute så kämpade hans kropp vidare, som av sig själv. Han såg sina armar höja sig när han kastade förtrollningar, kände hur munnen rörde sig när han uttalade orden. Han visste inte hur det gick till, men han rörde sig, pratade och försvarade sig. På någon undermedveten nivå ville hans kropp inte ge upp, vägrade ge sig.

Draco hade börjat vakna, han öppnade försiktigt ögonen. Framför sig såg han en suddig figur. Var det Hermione som hade kommit till honom? Hade allt bara varit en hemsk dröm? Men när figuren sakta blev skarpare såg han att personen vid hans sida var rödhårig, att det var Ginny som var där. Vad gjorde hon där? Och varför var hon ensam? Var fanns Hermione?

"Hej du…"

Han hörde Ginnys mjuka röst, hörde henne sucka av lättnad över att han nu var vid medvetande. Hans egen röst lät skrovlig, hes och svag när han svarade.

"Hej…"

"Hur känner du dig?"

"Trött och öm… Har ont överallt…"

"Vila dig en liten stund, sen måste vi försöka ta oss ut…"

"Var är vi?"

"I källaren hemma hos dig."

Minnena kom tillbaka till Draco. De hemska minnena av hans far som misshandlade Hermione, hans älskade som skrek i rummet intill, hans far som torterade honom, hur han blev instängd här, medvetslös, oförmögen att hjälpa sin Hermione. Han satte sig upp, grimaserade av smärta. Ginny kastade sig fram för att hjälpa honom, hon såg på honom med oroliga ögon. Han tittade tillbaka med samma oroliga blick.

"Ginny… Vad gör du här? Och vart är Mione?"

Han tittade frågande på henne och såg mycket förvirrad ut. Han visste ju vad han själv gjorde där, men hur hade Ginny hamnat här? Ja, nu mer var hon Ginny för honom och inte mini-Weasley. Hon hade ju hjälpt honom att träffa Hermione, och det trots att hon inte riktigt litade på honom, ändå hjälpte hon dem, för att hon sett hur lycklig Hermione var. Men vad gjorde hon här nu? Han lutade sig mot väggen, huvudet sprängde, Ginny väntade med att svara tills han såg ut att sitta någorlunda bekvämt, och såg ut att slappna av något.

"Draco, Mione är på St Mungos. Hon är väldigt illa skadad och levde knappt när vi hittade henne."

"Men hon kommer väl att klara sig?"

"Jag vet inte…"

Ginny viskade svaret, även hon var rädd för att veta, rädd för att förlora sin bästa kompis. Så hon försökte att inte tänka på det. Hermione måste överleva, så enkelt var det.

"Men vad gör du här?"

Dracos fråga avbröt Ginnys funderingar. Hon tittade på honom, såg in i hans ögon.

"Efter att du gett dig av hem så var jag tvungen att berätta om dig och Hermione, så att Harry och Ron insåg att du inte var skyldig, sen så begav vi oss också hit. "

"Vi…?"

"Ja, Harry, Ron, Luna, Neville och jag. "

"Är Longbottom och Lolliga Lovegood också här?"

"Kalla dem inte det! Men ja, de följde med och var med och slogs mot dödsätarna. Vi fick kämpa hårt, men oron för Hermione drev oss vidare. Men de är inte kvar längre. Neville tog med Hermione till St Mungos, och Ron och Luna tog med dödsätarna till ministeriet."

"Potter då?"

"Han är nog en våning upp och kämpar mot Voldemort."

"VA?"

"Ja, din far stängde in mig här, och tog med sig Harry för att möta Voldemort."

"Varför gav ni er inte av med de andra?"

"Ja, varför? På grund av dig Draco! Vi kunde väl inte lämna dig här!"

Hennes ögon blixtrade till och Draco förstod att Potter just nu stod öga mot öga med Mörkrets Herre för hans skull. Han hade haft chansen att fly men stannat för hans skull. Han kunde inte tro på det riktigt, men Ginnys ögon berättade för honom att det var sant. Det var först nu han såg att hon också var skadad. Hon var sårig, men verkade bry sig mer om hans sår än om sina egna. Än en gång kom han och tänka på vänskapen som fanns mellan gänget i Gryffindor, och på något sätt kände han sig lycklig över att få vara en del av den, även om situationen kanske inte var den rätta för att känna sig lycklig.

"Vi måste hjälpa Harry…"

Ginny lät förtvivlad, de måste ut härifrån och det snart, innan det var för sent. Draco gjorde en ansats att ställa sig upp men sjönk ner på golvet igen, benen ville inte bära honom. Ginny tog de få stegen fram till honom på två sekunder och var bredvid honom och hjälpte honom att stå upp, lutandes mot henne, och hon stöttade honom. Han var förvånad över att hon var så stark, som lyckades hålla honom uppe som var större än henne. Men det gjorde hon och hon hjälpte honom till dörren. Han vände sig mot henne.

"Du måste öppna dörren. Det är en speciell formel som min mor lärde mig efter att far låst in mig lite för ofta i hennes tycke. Han har skapat en egen formel som bara kan användas på den här dörren, ingen annan. Förstår du mig Ginny?"

"Ja… Men varför gör du det inte själv?"

"Min far har min trollstav."

Hon tittade på honom och han sa trollformeln till henne. Hon siktade med trollstaven, uttalade orden och dörren öppnades. Draco stödde sig på Ginny när de gick ut ur rummet, benen värkte, huvudet sprängde, ja hela hans kropp gjorde ont. Smärtan ökade för varje steg som han tog. Såren som Ginny försökt hela gick upp igen och han lämnade ett blodspår efter sig på golvet. Hans blick blev suddig, han såg trappan med sin dimmiga blick, tog ett par steg till innan benen vek sig under honom. Han föll ihop i en hög på golvet. Han hörde Ginnys röst någonstans ovanför sig, den verkade långt bort, sen blev allt svart…

Harry hade ingenstans att fly, Voldemort hade nu ett stort övertag. Dock hade Harry lyckats ta sig ur hörnet, men stod fortfarande med ryggen mot väggen. Än så länge hade han lyckats undvika de flesta av Voldemorts förbannelser. Han kastade efter bästa förmåga förtrollningar åt det håll Voldemort befann sig, men visste egentligen inte vad han träffade. Han reagerade inte nämnvärt på Voldemorts röst när han uttalade den dödliga förbannelsen för vad Harry tyckte var tjugonde gången. Han hade slutat bry sig. Enda skillnaden var att denna gång så såg han honom i ögonen och hans trollstav var riktad rakt mot Harrys ansikte. Harry såg hans läppar röra sig när han sa orden, tänkte att nu är det över. Nu är det slut... Men än en gång så tog hans kropp överhanden och i sista sekunden duckade han. Voldemorts förbannelse flög förbi bara centimeter över hans huvud, och träffade spegeln som Harry stod framför. När den gjorde det så for den tillbaka mot Voldemort som inte hann reagera, utan träffades av sin egen förbannelse. Han skrek, ett genomträngande skrik, och hela scenen fastnade på Harrys näthinna. Sen föll han ihop, rörde sig inte mer, och med en sista, svart, rökpuff försvann han. Kvar på golvet låg hans mantel. Harry stod och tittade på den, oförmögen att röra sig, trodde inte på det som just utspelat sig framför hans ögon. Var Voldemort verkligen borta? Harry rycktes från sina tankar av ett öronbedövande skrik. Ett skrik som fyllde hela rummet, som kom långt nerifrån strupen på den som skrek. Harry vände sig tvärt om, mot det fasanfulla skriket. Det var Lucius Malfoy som skrek. Vrålade ut sin bedrövelse över att hans herre nu inte fanns mer. Sen vände han sig mot Harry, stirrade stint på honom. Vreden blixtrade ur hans ögon. Han höjde sin trollstav och riktade den mot Harry. Harry bara tittade på honom, han orkade inte röra sig, inte tänka… Han orkade inte mera, han hade inget mer att ge, visste att nu var verkligen slutet här. Han stod bara still när Lucius spände ögonen i honom. Han slöt ögonen, han ville inte titta på när Lucius dödade honom… Dödade honom, ja men han brydde sig inte längre. Voldemort var död, uppgiften som ålagts honom när han liten hade nu fullbordats. Det var det enda som betydde något. Han stod där med slutna ögon och bara väntade, då kom de, orden som skulle bli hans död.

"AVADA KEDAVRA!"

Harry föll till marken…