Avskrivande; Harry Potter, alla plaster och karaktärer (utom de jag har hittat på), namnen och så vidare tillhör mrs J.K Rowling, hennes förlag (de är så många, så, tja…), och Warner Brothers™. Alla rättigheter reserverade. Detta är inte menat som stöld eller förolämpning – Jag skrev detta för mitt eget nöjes skull.

Kapitel 24

Det hade gått två veckor sedan Harry och Hermione talade med varandra. Under tiden hade Harry och Ginny pratat, och blivit på bra humör. Ginny hade visat Harry mycket kärlek och hade pratat med honom om allt annat än krig, Lord Voldemort eller något i den stilen, vilket verkade hjälpa Harry att förbereda sig i sitt undermedvetna. Ginny kände att hon var tvungen att stötta upp Harry, det gjorde det lättare för honom att fokusera, och det gjorde honom allmänt livsglad, vilket smittade av sig på Ginny. Hermione gladde sig åt att hennes två bästa vänner äntligen hade hittat tillbaka till varandra. Hon och Ron hade nu också slutat vara oroliga, och därmed också blivit allmänt friska och krya.

De hade observerat kartan då ofta de kunde, och de hade en pergamentsnutt vid kartan där de skrev ned var "prickarna", om nu var de inofficiella smeknamnen på Lord Voldemort och Nagini löd, och nu gick Harry förbi och såg att punkterna flyttat sig från Little Hangleton till…

Harry fick omedelbar panik. Han gastade högt ut: "Hjälp! Kom hit!"

Med ens dundrade fem par fötter i olika takt nedför trappan. Ginny kom först ned med ett undrande ansiktsuttryck och gick mot honom. Sirius kom springande mot Harry, och Dumbledore kom inte alls långt efter. I samma stund som Ron och Hermione kom springande sa Harry:

"Voldemort är på Hogwarts."

Hermione tog sig för bröstet och svimmade av. Harry tänkte att hon nog inte skulle bli glad om hela biblioteket försvann. Ginny stirrade uttryckslöst på honom. Ron såg oroad ut på sitt eget sätt och väldigt uppskrämd. Han ser ut som han gjorde när Mr Weasley blev biten, tänkte Harry. Sirius såg, som Ron, förfärad ut. Harry tänkte att Sirius hade upplevt en hel massa saker på skolan, bara faktumet att han kunde mer genvägar än självaste vaktmästaren och rektorn på skolan visade ju en del av vad skolan betydde för honom. Och Dumbledore, som hade varit rektor i trettio år och varit lärare ungefär lika länge var ju inte att tala om. Harry kände djupt i sitt bröst att han måste försvara sin skola till varje pris. Han hade ju räknat skolan som sitt hem i sex år, och han älskade lektionerna, rasterna, måltiderna, skolgården, Hagrid, quidditchplanen, och faktiskt till och med den Förbjudna Skogen lika mycket som han älskade Ginny, fast han aktade sig för att säga det högt, och han ville inte tänka på vad Ginny kunde tänkas göra om hon visste det.

"Vad ska vi göra?" Ginnys svaga röst hördes.

"Jag tror att det är dags att informera Hogwarts kollegium och Order of the Phoenix om min och Sirius överlevnad."

-----

Och så blev det. Dumbledore uttalade orden "Expecto Patronum" och med ens började ordensmedlemmar strömma in. Han såg Remus och Tonks, som redan visste att Dumbledore levde, och den del av familjen Weasley som inte redan var där, och som också de visste att Dumbledore och Sirius levde. Snart fylldes huset på med mer och mer folk. Harry kunde inte hålla reda på dem allihop. Något han såg var att en majoritet gapade stort och pekade mot Dumbledores och Sirius håll. Plötsligt insåg Harry att han var med om sitt första ordensmöte.

"Kära Order of the Phoenix! Som ni ser är jag tillbaka efter ett år, ett år nästan alla har trott att jag var död. Som ni vet saknas Severus Snape bland oss, men ni tror säkert att det var av anledningen att han gick över till Lord Voldemorts…" de flesta skrek till "…sida, men så var det inte. Severus Snape var bara dödsätare en gång. Ni undrar säkert vem det var som gestaltade Severus Snape den där maj-kvällen år nittonhundranittiosju?" Ett surr av pladder tog genast vid. "Jag säger er – Severus Snape finns inte längre ibland oss, ty han offrade sig för vår skull. Vi bytte ut Polyjuicedryck med varandra. Jag mördade Severus Snape. Han offrade sig frivilligt för den goda sidan. Jag låtsades dö för att jag skulle kunna användas som ett hemligt 'vapen' nu i slutstriden…" Han avbröts av att femhundra husalver kom från luften.

"Mästare!" Kreacher närmade sig bugande Harry. "Kreacher har inte sett sin mästare på länge. Sin avskyvärda, smutsiga, vidriga, lömska mästare. Oja, tänk om Kreachers matmor kunde se honom nu, i händerna på ett värdelöst halvblod…"

"Håll käft!" Kreacher tog sin hand om sin mun.

"Harry Potter! Dobby har inte sett Harry Potter på länge. Rykten går i köket att Harry Potter hade lämnat skolan till sitt sjunde år. Dobby har inte sett Harrry Potter och Dobby vet inte vad han ska tro."

"Ja, Dobby. Jag har lämnat Hogwarts för att jag måste förgöra Voldemort…"

Kreacher muttrade: "Det förbannade halvblodet ska förgöra den rättmätige Herren, håhåjaja…"

"Kreacher, nu håller du käften tills någon tilltalar dig, annars…" Ärligt talat visste inte Harry vad som hände annars. "Dobby, nu ska vi förgöra Voldemort. Kreacher", husalfen närmade sig honom", du håller käft och krigar för den ljusa sidan. Dobby, jag ber dig inte om något…"

"Dobby tänker försvara den gode Harry Potter och den ljusa sidan till sista blodsdroppen!"

Harry vände sig mot Dumbledore, som sa:

"Alla övriga alfer beordras härmed att strida för rektorn till sista blodsdroppen, inga undantag!" Synen av hundratals alfer som bugade sig inför Dumbledore var överväldigande.

-----

Harry och Ginny drog sig undan, för de insåg att det här kanske var den sista stunden tillsammans. Ginny grät tysta tårar. Hennes vackra ögon glänste. Tårarna rann nedför hennes ansikte och Harry kunde inte hindra sina egna tårar. Han sträckte ut armarna och lade dem om Ginny.

"Vad som än händer", viskade Harry, "ska jag för evigt älska dig. Om jag dör vill jag att du ska veta det. Om du dör kommer jag aldrig att glömma dig. Jag ska aldrig älska någon annan som jag älskar dig."

Ginny suckade. "Jag kommer alltid att älska dig, som jag har gjort sen den första gången jag såg dig utanför Plattform Nio och Tre Kvart. Jag har aldrig riktigt slutat älska dig sen dess, som jag sa på Dumbledores 'begravning', jag hoppas att du kommer ihåg det", sa hon och drog Harry till sig.

-----

"Mästare… Mästare… Var är den förfärliga halvblods…"

"Kreacher, vad vill du?"

"Den långa vithåriga stollen vill er något, oja, monstret som är i vägen för den Mörke Herren…"

"Våga… Inte… Förolämpa… Albus… Dumbledore… Inför… Mig!" Hagrid, som just kommit in, tog den lille alfen och slängde honom i väggen med en kraft som åstadkom ett förvånansvärt oväsen.

"Hagrid, vad tar du dig till?"

"Det här kräket" ytterligare en dunk i väggen "förolämpade er, Sir."

"Hagrid, var vänlig och släpp ned Kreacher, så hans herre kan bestraffa honom."

Harry visste inte vad han skulle göra. Han bestämde sig för: "Kreacher, jag varnar dig, sluta upp om du inte vill ha kläder!"

Den lilla varelsen på golvet stannade upp, bugade så djupt hans rygg tillät och sa: "Förlåt Mästare, Kreacher ska sluta."

"Bra", sa Harry. "Kom så går vi ut till de andra."

Efter att ha gått ut i vardagsrummet, som uppenbarligen fyllts på med mer häxor och trollkarlar, vinkade Dumbledore fram Harry.

"Som ni alla vet, är det Harry Potter som ska förgöra Lord Voldemort. Idag kommer Lord Voldemort med största sannolikhet attackera Hogwarts. Minerva." Han vinkade till sig Professor McGonagall. "Ta dig till skolan. Ordna de yngre eleverna i grupper och låt alla Apparationkunniga stå i centrum för var och en av dem. Få eleverna sedan till Magiministeriet."

"Ja, Albus." Hon transfererade sig därifrån.

"Till er andra tänker jag dela upp oss i grupper. Harry Potter kommer stå i centrum för den som försvarar slottet…"

"Kommer jag?"

"Ja, det kommer du. Jag kommer att leda gruppen bakom. Remus Lupin och Nympahdora Tonks", Tonks ögon sköt blixtar, "står i spetsen för 'sida ett'. Sirius Black och Kingsley Shacklebolt står i spetsen för den andra sidan. Vi får själva välja ut vilka människor och alfer…"

"Får jag ta med Grawp?"

"Jag tror du får fråga din ledare. I vilket fall, man får välja vilka man vill ha i sin armé, totalt får man välja ut tio varelser. Resten av varje art delar sig på fyra. Undantag: Kreacher tillhör Harry Potter. Därför får han ta med elva varelser."

Harry vinkade till sig Hermione, Ron, Ginny, Hagrid och Grawp med en gång. "Klart att Grawp ska vara med", sa han. Vidare tog han Luna Lovegood, som insisterat på att vara med, Fred, George, Bill och Charlie.

Efter tio minuter hade alla tagit ut sin armé. Mr och Mrs Weasley platsade hos Remus och Tonks. Percy hade blivit kvar bland trollkarlarna och häxorna som skulle lottas ut. Till gruppens stora lättnad fick Dumbledore Percy Weasley och Mundugus Fletcher.

McGonagall ploppade fram och sa: "Skolan är evakuerad." Dumbledore vinkade till sig henne och sa:

"Nu är det klart. Grupperna tar i varandra", han tog en paus och ett par händer, "och alla som kan Apparate gör det på tre. Ett… Två… Tre!"

Med ett enormt plopp transfererade sig hela hopen iväg mot Hogwarts. De möttes av ett tomt slott, med undantag av lärare som de delade på fyra och lät ta plats i de olika grupperna.

-----

Harry stod med sin grupp på Hogwarts framsida och höll om Ginny. De visste båda att Voldemort var i närheten; Harrys ärr värkte. Allt eftersom att Harrys ärr värkte mer och mer gjorde de sig redo. Till slut sa Harry:

"Okej, han är nära. Trollstavar fram; Jag tror att allt kommer på en gång. Ha era trollstavar redo och förbered er på vad som helst!"

Harry gjorde som han precis sagt och sträckte ut sin trollstav medan ärret värkte mer och mer, tills höga skuggor tornade upp sig runt hörnet. Tillsammans med flera andra trollkarlar och häxor skrek Harry: "Han kommer!" Alla började koncentrera sig på förbannelser, förhäxningar och förtrollningar; de hade pannorna i djupa veck.

Snart syntes ansiktena på häxor, trollkarlar, jättar, troll, Dementorer, svartalver och allsköns varelser. Harry tänkte att han kunde lamslå alla som kom i hans väg, och snart kom det i görning. Han blev nästan hes av att uttala alla "Stupefy", och han fick snart kramp i benen. Han såg inte Voldemort någonstans, men däremot såg han Hestia Jones, som verkade ha trollar fram träpålar att ha ihjäl vampyrerna med. Han slet en ur hennes hand. För en sekund såg hon förvånad ut, men när hon insåg vad som hade hänt log hon. Harry såg en vampyr och körde pålen i hjärtat på honom. Vampyren svajade till, och gav upp andan. Harry drog ur pålen och sprang vidare.

-----

Hermione Granger sprang omkring och kastade lamslagningsförtrollningar över dem som hon trodde var Dödätare. Hon såg plötsligt Voldemorts orm.

Ju fortare vi blir av med dem, ju bättre, tänkte hon. Hon trollade fram ett nät, tog ormen i det och sprang bort. Hon sprang till utkanten av den förbjudna skogen. Ingen var där. Hagrids stuga är säkert tom, kom hon på. Hon tog ett språng in och frigjorde Nagini. Ormen slingrade sig mot henne. Här måste jag handla snabbt. Hon är ju inget föremål, så hon behöver ju inte "Diffindo". Det här kan jag göra själv.

"Avada Kedavra!"

To the Dark Lord

I know I will be dead long before you read this

But I want you to know that it I who discovered your secret.

I have stolen the real Horcrux and intend to destroy it as soon as I can.

I face death in the hope that when you meet your match,

You will be mortal once more.

R.A.B.

Author Notes Sitter här i Tunisien och undrar om Sveriges "kristna" bidrag kommer med i finalen ikväll. Jag får väl se.

Det här kapitlet är längre än kapitel 17, ungefär dubbelt så långt. 2103 ord, närmare bestämt. Känner mig väldigt nöjd med mig själv. Har kortat ner historien ännu mer; slog ihop två kapitel (kanske det är därför det här är så långt…?), och gillar kapitlet lika mycket som jag gillar kapitel 20. Jag har inga gem. Det är omöjligt att hålla isär kapitlen.

Och till sist; jag har (som vanligt) varit på toa. Vi har självlåsande dörrar. Jag glömmer nyckeln på hotellrummet. Typiskt mig. När jag samlar ihop det här tjocka (jämfört med Où sont les Horcruxes?-standard) kapitlet kommer jag med en enligt mig lätt fråga: Varför lade jag in R.A.B:s meddelande? Jag får väl erkänna att jag grät när jag skrev det tredje stycket. Det måste ha sett roligt ut; en solande kille med block i knäet och sprutande tårar ser man nog inte ofta.