Amelia

Jag gick igenom de tomma korridorerna och tittade modfällt ner i golvet, jag hade precis suttit och pratat med McGonagall om min utbildning och vi hade båda kommit fram till att jag inte skulle kunna gå kvar skolan. Det var ingenting jag inte räknat med, men det kändes även jobbigt att höra det. Det enda jag var bra på var just plugga, och lära mig saker. Jag var inte bra på tekniska eller praktiska saker, och helst ville jag bara gå kvar mitt sista år i skolan.

Jag höjde volymen på min iPod och lade handen på min mage, jag hade ända sedan det funderat på om jag borde adoptera bort honom, kanske var det bäst för oss alla? Jag hade inte James längre utan skulle förmodligen vara tvungen att klara det här helt själv, och jag var inte säker på om jag skulle göra det. Och om jag skulle tänka smart och göra det som är bäst för barnet så är det kanske bäst att adoptera bort honom?

Jag skakade på huvudet och öppnade dörren, jag slängde snabbt ut några böcker och tog upp nya innan jag gick emot nästa lektion. Nu hade vi professor Holstein, jag skyndade dit och fann mig snart stående utanför klassrummet med andan i halsen och kunde knappt andas. Jag kände hur det stack till i sidan men brydde mig inte utan gick bara in i klassrummet. Professor Holstein höll precis på att förklara en särskilt krånglig dryck när jag störtade in. Han vände sig om och gav mig en besviken blick, jag sa ingenting utan väntade på att han skulle säga någonting. Varje gång någon kom försent så sa han någonting, olika varje gång. Han skällde aldrig ut någon men bara genom en enda blick och några ord så kunde han få sig att känna sig som om man gjort det mest ondskefulla i världen även om man bara kommit tjugo minuter försent på en lektion.

"Miss Underwood", sa han skarpt, jag log försiktigt emot honom och kände hur de flesta tittade på mig med förvånade och lätt hånfulla blickar. "Det här är inte eran stil, har du någon ursäkt?"

Jag nickade, och titta åt höger, där satt Kim och Scorpius jämte varandra, framför de satt alla killarna som Scorpius normalt sett umgås med och de visste förmodligen inte om de skulle stirra på mig och vara allmänt elaka genom att slänga ut sig en massa kommentarer om att jag var med barn eller om de skulle slänga ur sig en massa kommentarer om Kim och Scorpius. De valde mig, förmodligen för att Scorpius så fort de kollade på honom och ens försökte håna Kim gjorde en konstigt min som faktiskt såg väldigt läskig ut.

"Jag var på ett möte hos McGonagall", sa jag lugnt.

"Då du är ursäktad." Jag nickade. "Du sätta dig jämte Mr Malfoy."

Jag nickade tomt och gick fram dit, jag satte mig sedan och tog upp ett block och började snabbt skriva ner allt jag missat. Jag kände hur Scorpius eller någon lade något i min väska men ignorerade det och fortsatte skriva. Jag ville inte sluta skolan, om jag gjorde det så skulle jag få alldeles för mycket fritid. Och för mycket fritid betyder att man tänker, och i mitt fall leder tänkande bara till en massa skit.

Snett framåt till vänster satt James, han vände sig ibland om och tittade på mig men jag låtsades inte om det utan fortsatte bara skriva. Efter ett tag kom jag in i det och märkte ingenting runt omkring mig utan skrev bara länge och lyssnade noga på vad Professor Holstein sa. Läxor och plugg var ett sätt att glömma allt annat och gömma sig för verkligheten. Vissa föredrar att göra det genom att dagdrömma och skapa en annan verklighet, medan jag behöver bara något annat att koncentrera mig på.

När lektionen var över gick jag direkt därifrån och brydde mig inte ens om att vänta på varken Kim eller Scorpius, de hade förmodligen inte ens tänkt på att jag gick därifrån. Jag gick snabbt och blev andfådd efter bara några meter, jag kände hur det blev torrt i halsen och för en gångs skull så tyckte jag synd om honom. Inte James, utan min son, om det fortsatte så här så skulle det sluta med att han föds till världen till en värre familj än den jag hade.

Jag hörde hur folk gick efter mig, vissa av de slängda förolämpningar åt mitt håll och jag förstod inte varför det var kul just idag att göra det. Jag trodde att de hade vant sig, men tydligen inte tänkte jag bittert där jag gick med väskan runt min axel. Jag gick med rak rygg och tittade framför mig och försökte att stänga ute alla rösterna, jag kunde inte förstå hur folk faktiskt trodde att bara för att James varit otrogen så måste jag varit det först. Det var ungefär det de flesta sa, och sa att det var mitt fel och att jag var en hora. Jag kände hur mina ögon fylldes med tårar och jag kände hur de blev tyngre och tyngre, till slut rann de nerför mina kinder och jag sprang emot min sovsal. Jag slängde upp dörren och satte mig i min säng, jag höll knäna emot mig och lutade huvudet framåt.

"Amelia", jag tittade upp och såg Kim, hon såg sorgsen ut och jag kände hur jag började rodna, hon måste vara oerhört trött på mig och mina hormonella utbrott, jag hade aldrig varit en gråtare men nu grät jag minst två gånger per dag.

Och det var uttröttande, det enda som var mer uttröttande än det var att gå i en trappa med minst två kilo extra på kroppen. Det jobbiga var också att man aldrig hinner vänja sig vid en vikt utan man går upp konstant i nio månader, eller 40 veckor som man också kan säga. Det är ju ändå samma tidslängd, så man säger det man känner för.

"Förlåt", sa jag bara och torkade tårarna, lade sedan handen på min mage och kände hur han sparkade. "Jag är ledsen för att du får stå ut med det här."

Hon satte sig ner jämte mig och lade en arm runt min nacke, jag kunde inte låta bli att tänka att jag hade nog varit ett bra föredöme för henne. Min klängig het hade smittat av sig på henne, vilket förmodligen bara var bra, eller det hoppades jag i alla fall.

"Det gör ingenting." Jag var tyst och kände återigen hur han sparkade.

Jag höll handen där han sparkade och tänkte sorgset på vilket liv han skulle få, jag hade fått höra hela tiden att man ska inte ge löften som man inte kan hålla. Vilket kanske inte låter som om det har någonting att göra med min och James son, men det hade i högsta grad någonting med honom att göra. Jag hade under en natt inte kunnat sova och hade då lovat att han skulle få ett bra liv, kanske med lite yngre föräldrar än de andra i hans ålder men förutom det så skulle han få det bra. Men nu hade allt krossats, jag skulle inte klara att ta hand om honom helt själv, och han skulle inte få någon pappa och kanske inget liv om jag inte fixade ett jobb.

"Jag funderar på att adoptera bort honom", viskade jag tyst, nästan så tyst så att Kim inte hörde det, men genom hennes reaktion förstod jag att hon hörde det.

"VA?" skrek hon nästan, jag höll handen för örat och tog ett litet hopp åt sidan, jag tittade på hennes min för att se om hon var arg eller om hon bara var förvirrad men såg till min lycka att hon bara var förvånad.

Hon hade ingen som helst rätt att bli arg på mig för det, och det förstod hon nog. Kimberly är ingen dum person, hon om någon borde förstå att det är mitt och James val, och efter allt som hänt, vore det verkligen så konstigt. Kanske att jag just efter att varit gravid så länge bestämde mig för det, men annars tyckte jag inte att det var så konstigt.

"Jag vill att han ska få ett bra liv, med bra föräldrar", sa jag bara, och syftade inte bara på mina egna icke existerande föräldrar, utan även hennes väldigt dysfunktionella föräldrar som bara var dumma i huvudet. "Och utan James blir allt svårare."

"Ska du göra slut med honom?" frågade hon förvånat, jag ryckte på axlarna, jag ville inte det men skulle man ge en person som varit otrogen en andra chans? "Jag tycker du borde .. vänta lite."

Hon tog fram min väska och började rota igenom den, jag tittade bara på henne och såg hur hon drog fram en lapp och gav den till mig.

"Läs den", jag vek upp den och kände snabbt igen James kråkfötter.

"Amor vincit Omnia,

Amicule, deliciae, num is sum qui mentiar tibi?"

Jag skrattade tyst, Kim tittade över min axel och såg vad det stod. Hon tittade bara dumt på det, jag tänkte inte på det men hon läste ju inte latin. Det var en tillvals kurs som jag valt för att få lite extra poäng, men det var inte många som tagit det. James var inte en av de, men han hade förmodligen kollat upp det i någon bok. Det betydde att han varit i biblioteket, jag lade handen över hjärtat och kände hur jag log större och större för varje sekund. Han hade varit i biblioteket för min skull, och han som lovat och svurit att han aldrig skulle gå dit.

"Vad står det?" frågade Kim, jag hörde hur dörren öppnades och in kom Scorpius, han såg annorlunda ut, jag kunde inte sätta fingret på det men något konstigt var det med honom.

"Kärlek övervinner allt", sa jag bara. "Sötnos, älskling, skulle jag ljuga för dig?"

Kim suckade och flinade emot mig.

"Typiskt James, eller hur?" sa jag bara och hon nickade. "Ska vi gå eller?"

Hon nickade igen och jag tog min väska, gick sedan nerför trappan och emot stora salen där vi skulle ha en föreläsning, jag visste inte varför men det måste vart viktigt. När vi kom dit såg jag med en gång hur Melissa stod och skällde på James, han såg ut som om han var förbannad och som om han ville smälla till henne men inte kunde göra det, vilket han faktiskt inte kunde. Det var nästan som en lag för honom, och alla normala killar. Man slår inte en tjej. Jag gick fram emot de. James log stort när han såg att jag var på väg emot honom, Melissa vände sig om och såg mig. Genast flinade hon elakt och slängde sig på James och började kyssa henne.

"Nej nu jävlar", hörde jag Kim muttra, hon tog några snabba steg och var framme vid deras sida innan Scorpius hunnit stoppa henne, jag skyndade fram till de.

Inte för att det behövdes, jag hörde exakt vad Kim skrek åt Melissa, Scorpius och James höll henne tillbaka och försökte göra så att hon inte attackerade henne. Jag gick fram till de och flinade elakt emot Melissa.

"Vad fan kollar du på din hora?" skrek Kim när hon såg att Melissa tittade på mig.

"Din äckliga gravida slampiga kompis", svarade hon kaxigt.

"Släpp mig jag vill slå henne", sa Kim då. "Ni kan inte stoppa mig."

"Jo det kan vi faktiskt", sa Scorpius bara.

Jag drog näven bakåt och slog Melissa i ansiktet, hon ramlade bak och började genast blöda från näsan. Förvånat tittade alla på mig, jag flinade bara.

"Din galna häxa", skrek hon åt mig. "Jag borde förhäxa dig till nästa århundrade."

Jag tog upp staven och siktade den på henne.

"Gör det då om du vågar." Hon tvekade några sekunder och knuffade sig sedan förbi mig.

Jag gick fram till James och gav honom lappen tillbaka.

"Du är en idiot och om du är otrogen emot mig så sparkar jag skiten ur dig." Han flinade retligt emot mig.

"Is that so?" jag tog hans händer och placerade de runt min midja.

"Amicule, deliciae, num is sum qui mentiar tibi?"

Kimberly

"Släpp mig nu!" fräste jag irriterat. Scorpius släppte mig och jag rättade till min klädnad. "Jag skulle inte ha släppt in dig i vårat sällskapsrum, kolla hur du tackar mig redan!"

"Meyer, ge dig! Jag hjälpte dig bara."

"Hjälpte? Jaså, Malfoy, du hjälpte mig? Okej, tack för att du visar hur det går till när man hjälper någon så jag kan återgälda det!" Och med det vände jag mig om och stormade ut ur salen där föreläsningen skulle äga rum, vilken jag sket fullständigt i just nu. Men det handlade inte bara om det, det var bara det lilla som fick bägaren att rinna över. Han ville ju väl, men ... jag behöver min frihet, jag behöver göra som jag alltid gjort, och det fanns så mycket mer som hindrade mig från att ha det än Scorpius.

"Jag menade inte så! Du vet att det inte var så!"

"Gör jag?"

"Kim, snälla ..."

Jag brydde mig inte, jag fortsatte rakt fram. Det kändes inte som om det handlade om bara att han hållit fast mig nu, utan som om allt kommit tillbaka, allt som varit förtryckt och som jag struntat i förut, allt som hans vänner tycker, allt som våra föräldrar tycker, kommer tycka ... Allt.

"Kim! Stanna, vänta ..!"

"Så nu går det bra att fråga snällt? Nej, jag skulle inte tro det, Malfoy. Bara ge dig iväg." Jag såg ilsket på honom och han stannade upp mitt i ett steg. Jag hade tårar i ögonen när jag mötte hans blick och sa något jag själv inte trott jag skulle säga. "Jag ... jag tror inte att det här kommer fungera, snälla, jag ... jag behöver utrymme."

Han ser förvånat på mig. Han sträckte ut handen och gick några steg mot mig. Jag backade och såg bort från honom. Från hans ljusa ögon som försökte finna en förklaring till det jag gjorde. Och jag hade inte modet att titta upp, jag kunde inte förklara. Det var för komplicerat, han skulle bara tolka det fel, se allt bra.

"Scorpius, bara ... bara ..." Jag kunde inte avsluta meningen. Jag vände mig om och sprang mot trapporna, jag försökte skynda mig för att komma så långt bort från honom och alla andra som jag kunde. Jag visste inte vad jag gjorde här, jag hörde inte hemma på en sådan här plats, allt hade sagt emot mig och den här platsen. När jag åkte blev jag straffad, när jag var här fick jag inte träffa min bror, när jag kom hem blev jag straffad för att jag var här, och när jag kommer tillbaka hit försvinner min bror och när jag kommer tillbaka hem blir jag straffad igen ... Allt hade gått åt helvete här, förutom för några månader sedan då jag träffade Amelia, och jag träffade Scorpius, och allt blev fantastiskt, men nu har verkligheten hunnit ikapp mig och jag bara vet att det som finns nu inte kommer att kunna fortsätta.

Jag var nästan framme vid trappan, nästan borta från Scorpius synfält ... Då dök Peeves upp. Han kastade en stinkbomb mot mig. Jag duckade. Plötsligt var trappan just nedanför mina fötter och jag föll framåt när marken inte längre fanns där jag trott. Första smällen var hårdast. Nästa kändes inte lika mycket. Alla efter det avtog rätt snabbt. Jag kände plötsligt hur jag slutade rulla nerför och landade på golvet nedanför trappan. Min arm låg i en konstig vinkel och mitt huvud föll åt sidan, men jag kunde inte göra något åt det. Smärtan bultade i hela kroppen, men sakta avtog den tillsammans med allt ljus.