Brumbrum.


/ Mikaela

Kapitel 8 - "I had power and glory."

Innan han hann resa sig slutade knackandet och dörren öppnades. De ilskna stegen fick James att stålsätta sig, och då, mer än någonsin, önskade han att skräpet i rummet kunde försvinna.

Månskenet som sken över henne gav hennes hy den perfekta vita kontrasten mot det eldröda håret. De gröna ögonen mötte hans nötbruna och raseriet som blixtrade inom dem fick James att rygga tillbaka en aning. Utan ett ord gick Lily fram till James och nästan slet Harry ifrån honom.

"Kom nu gubben, vi går hem nu. Säg hej då till pappa."

"Ne-ej. Ja-g vill so-ova här," fick Harry fram genom hulkandet och tårarna.

Lily såg helt ställd ut, och för en sekund eller två fick hon inte fram ett ord:

"Men… Varför skulle jag komma?"

"Så får du sova med pappa."

Efter tio minuter låg Harry nerbäddad i Sirius säng (James hade kört ut honom över helgen) och Lily satt i soffan samtidigt som hon kritiskt granskade rummet. Utan att riktigt tänkta på vad han gjorde, drog han fram trollstaven och samlade ihop allt skräp i en stor plastpåse.

"Hoppas du inte använt magi framför honom," Lilys röst var kylig.

"Hur dum tror du att jag är?"

"Jag har känt dig för länge för att tro något annat."

James vände ner blicken och mumlade:

"Förlåt för att jag förpestade ditt liv."

"Det har jag aldrig sagt!" Utropade Lily.

"Du uttryckte dig så."

"Om det är någon så är det jag som har förstört ditt liv, inte tvärtom. Du har gett mig det mest underbaraste och vackraste jag någonsin haft, Harry."

Lily reste sig upp och hennes ansiktsdrag hade mjukats upp en aning.

"Ja, han är rätt häftig," James vände upp blicken och möttes Lilys leende med ett bredare. Stämningen blev genast lättare och några minuter senare satt de båda uppkrupna i soffan smuttandes på varsitt glas vin.

Samtalet flöt på, men James kunde ändå känna av den muren som funnits mellan dem sedan deras möte om kontraktet. Alla känslor och minnen som de skulle kunna prata om, skämta om, vågade han inte yttra ett ord om. Det slet sönder hans inre och det kändes nästan som om allting runt omkring skulle få honom att gå itu vilken minut som helst. En sekunden ville han luta sig fram och kyssa de röda läpparna tills han svimmade, men i nästan ville han bara slänga ur sig alla svordomar han kunde och i den tredje sekunden ville han göra båda sakerna. Men den osynliga barriären mellan dem gjorde det omöjligt.

"Hur klarade du egentligen av att uppfostra Harry?" Frågade James nyfiket, men tillade hastigt," ekonomiskt."

"Det var inte så svårt. Jag ammade honom så länge som möjligt för att spara in på matkostnaderna. Jag åt ett halvt nudelpaket till lunch och andra halva till middag. Sen försökte jag sno så mycket mat som möjligt från jobbluncher. Jag försökte också få kontakt med mina föräldrar igen, först blev de överlyckliga för att jag började prata med dem igen. Men sen när jag frågade om pengar var jag ute innan någon hann tänkta 'Merlin'. Petunia hjälpte mig då, vilket jag blev sjukt överraskad över," Lily gjorde en grimas.

James visste det ansträngda och invecklade förhållandet mellan systrarna. Han mindes de nätter han tröstat Lily efter deras bråk, och det kändes tomt när han kom på att aldrig mer skulle få göra det. På något sätt hade uppbrottet från Lily gjort att han levt sitt liv på paus och det var inte förens hade träffat henne igen efter alla dessa år han förstod det som varit uppenbart: att han inte vågat inse att deras kärlek var försvunnen.

Tystnaden som la sig över dem var inte behaglig som den kunnat bli för flera år sedan, utan James kände att ju fler sekunder som passerade desto påtagligare blev verkligheten. När frågan någon sekund senare flöt över hans läppar visste han inte vad som fått honom att uttala de orden. Kanske var det vinet, stämningen eller skenet från de tända ljusen. Det han visste med säkerhet var att varenda cell inuti honom ångrade sig.

"Hur kunde du överhuvudtaget bli gravid?"

Lily blinkade förvånat till och verkade först mållös, så James fortsatte i ren panik att prata:

"Jag menar, vi skyddade oss?

"Minns du inte?," Lilys tvekade och bet sig i läppen innan hon fortsatte," den söndagen det spöregnade och vi kom hem från dina föräldrar?"

Minnet dök upp ifrån ingenstans, dofterna, ljuden, känslorna, bilderna... James slöt ögonen för att slippa minnas, men då spelades scenen upp i små, korta klipp och han lät fingernaglarna borra in sig i armen för att kunna koncentrera sig på något annat. När han senare mötte Lilys blick förstod han att hon kunnat urskilja hans reaktion.

"Jag blir också så där ibland," mumlade hon svagt och ställde undan sitt glas på bordet.

"Vi hade det bra va? Egentligen?"

James reste sig upp och förväntade sig inget svar. Han plockade upp hennes glas och gick ut till köket och ställde ner dem i diskhon där han lät dem ligga. Disken fick vänta. Med en sista blick på det smutsiga köket släckte han lampan och gick ut till vardagsrummet.

Skramlet från köket tystnade och hon förstod att han skulle vara tillbaka vilken sekund som helst. Lily försökte torka bort tårarna, men de fortsatte att rinna. Alla minnen som spelats upp under kvällen hade nästan fått hennes själ att explodera av saknad och hon drog upp benen till hakan. Hennes kärlek till James hade aldrig dött, hon hade bara förnekat den.

Han sträckte på sig och tänkte förslå att hon skulle få sova i hans säng, när han såg de stora tårarna trilla ner för hennes kinder. Utan att egentligen tänkta på vad han gjorde skyndade han sig fram och böjde sig ner på knä bredvid henne:

"Hur är det Lily?"

En hårtest hängde ner framför hennes ansikte och han la den tillrätta bakom hennes öra. När hans hand precis lagt de röda slingorna på plats flög hon rakt in i hans famn och började snyfta hysteriskt mot hans axel:

"Förlåt, jag skulle aldrig ha rymt. Jag ville inte såra dig, jag älskar dig. Förlåt James, jag älskar dig. Jag var bara en idiot som rymde den där natten, jag blev bara så jävla rädd när vi stötte på lite hinder. Jag trodde att du inte ville ha mig längre när jag blev tjock och full med bristningar och spydde varenda morgon och... Jag älskar dig. Det har inte passerat en dag utan att du har funnits i mina tankar och nu när du finns här vill jag inte förlora dig igen. Jag älskar dig."

Plötsligt släppte greppet och Lily ställde sig upp samtidigt som hon torkade bort tårarna med ärmen.

"Förlåt. Självklart vill du inte ha mig, jag sårade dig. Glöm det här."

Hon började gå med James tog tag i hennes hand och drog ner henne. Hon hann viska fram ett svagt aj innan deras läppar möttes. Det kändes som fyrverkerier inuti hans mage och han försökte torka bort hennes tårar med händerna samtidigt som han kysste henne allt djupare. Hungrigt förde han vidare henne till sovrummet och det kändes nästan som om han skulle spricka, men den här gången av glädje.

Nästan morgon när han vaknade och såg det röda håret var han nästan rädd att han hade drömt och det var Laura som låg där bredvid honom igen. Men när varelsen vände på sig spräcktes hans ansikte upp i ett enda stort leende som besvarades av Lily. Han böjde sig fram och kysste henne svagt och släppte fram en suck av lycka. Men i samma sekund som hans läppar släppte greppet om hennes, dök en gnista av panik upp i hennes ögon.

"Harry! Vad är klockan? Tänk om han bränt ner köket? Eller gjort illa sig.. " Lily började resa sig upp och försökte få av sig den stora duntäcket.

James började skratta och drog ner henne igen:

"Han tittar på tv. Klockan är långt över tolv och han är som förhäxad av Pokémon."

"Tog du hand om honom?" Lily såg förvånad ut.

"Ja?" Han log," tänk att du gav upp en helt egen betjänt," James gav Lily ett flirtigt leende och hon började skratta.

"Är det allt? Då har jag ju inte missat något."

"Jag ska minsann visa dig vad du har missat," mumlade James och började kyssa hennes nacke," du ska allt få dig en repris från i natt."