Löven prasslade försiktigt uppe i träden och en mild sommarvind rufsade om Embers man. Hans rygg var perfekt att sitta barbacka på och nu kunde jag känna hans värme stråla upp mot mig och även om det var lite kallare här i norr så var det för varmt för att kunna rida ordentligt. Jag sträckte på benen och började tänka på Elizabeth. Elizabeth, som skulle visa vägen till Den Hemliga Stencirkeln. Där de skulle berätta om Ödesryttarna för mig. Jag försökte pussla ihop allt, men det fick mitt huvud att snurra. Det enda jag visste var att det var något speciellt med mig - annars hade jag inte kunnat höra Ember. Två flickor racade förbi mig och jag kunde känna Embers längtan att vänta på fläcken och galoppera ikapp de andra hästarna. Jag lutade mig fram och kramade om Embers hals, och undrade i mitt stilla sinne hur länge sedan det var sedan jag red ut med en vän - verkligen red ut, galopperade längst stigarna och hoppade över stockarna. Alldeles för länge. Jag andades in doften av häst och skog, och suckade. I hela livet hade jag längtat efter äventyr, men nu - nu hade jag ingen att prata med om vad som hände. Embers gungiga gångstil var ovanligt skön när man låg sådär över hans hals och jag slöt ögonen.
"Siri?" frågade någon och jag slog upp ögonen, rätade på mig. Ember stannade upp och spanade in i skogen. Det var Elizabeth, och hon hade som vanligt hennes rödblonda hår flätat. Hon log stort mot mig och hennes gröna ögon glittrade glatt.
"Vi har väntat på dig" sa hon och jag blinkade till. Elizabeth väntade inte på något svar, utan fortsatte: "För att komma till den hemliga stencirkeln så går du upp på stigen bakom mitt hus, förbi stenarna du aktiverade, och då kommer du till en annan glänta med en stig som går i en spiral. Följ den stigen, och då kommer du till stencirkeln"
Jag stirrade stumt på henne. Jag hade varit med om en del - stenar som lyste, bilder i mitt huvud, hästar som pratade, men jag förstod inte hur man skulle komma till en stencirkel genom att gå i en spiral.
"Skynda iväg nu, vi har mycket att prata om!" sa Elizabeth, och jag öppnade munnen utan att veta vad jag skulle säga.
"Men.. men du då?" sa jag och hon log.
"Jag ska samla in lite av Aideens tårar - det är daggen från Aideens blommor. Jag kommer dit så fort jag är klar!" sa hon och jag drev på Ember, för jag hade så många frågor jag ville få svar på och Elizabeth tänkte uppenbarligen inte säga något mer, eftersom hon vände sig bort från mig och gick djupare in i skogen.
Både jag och Ember stirrade på den lilla gläntan. Den var ljus, och omgiven av små grönskande träd och rosenbuskar. Av någon anledning såg den inte ut att höra hemma i mörka Hollow Woods - det var alldeles för ljust här.
"Wow" andades jag när jag drev på Ember, och han skrittade spänt längst stigen. Luften verkade bli tyngre ju längre mot mitten vi kom, och alla skogens ljus hade tystnat. Så hörde jag ett ljud jag inte kunde identifiera - jag hade aldrig hört något liknande, och det var omöjligt att beskriva. I mitten av spiralen kunde jag se hur luften böljade, och jag stannade Ember innan vi nuddade det. Jag kunde känna hur jag drogs mot det, och jag lutade mig framåt, över Embers hals, och sträckte fingertopparna mot det. I samma stund som mina fingertoppar nuddade den böljande luften slets jag framåt, ur sadeln, och jag kände hur Ember skuttade framåt för att hänga med. Jag flög genom ett mörker, och någonstans där tappade jag greppet om tygeln. Och i nästa sekund landade jag på Ember, eller rättare sagt på Embers sida och gled av, landade på sten. Det var fortfarande mörkt omkring mig, eller rättare sagt, det var mörkare. Det var som någon lagt en lila slöja över det här stället. Jag ställde mig förrvirrat mig upp och tittade mig omkring. Jag stod i mitten av en stor cirkel, omgiven av stentrappor. Över stentrapporna stod enorma stenar med lysande, rosa mönster inkarvade, och några få träd. Framför mig stod Elizabeth, Linda, Alex och tre figurer i gråa kappor med huvan uppfälld i en halvcirkel. I mitten satt.. en ekorre? En blå ekorre. Jag stirrade. Ember buffade mig i ryggen, och jag gick tveksamt närmare dem.
"Vi är Aideens beskyddare. Välkommen, nykomling. Jag är Fripp" sa ekorren och jag stirrade lite mer.
"Druider och Ödesryttare, vi har samlats idag för att diskutera de senaste händelserna, och vi måste också diskutera Siris krafter" sa Elizabeth och jag ville fråga vilka krafter hon pratade om, men jag vågade inte öppna munnen.
"Hon är inte redo! Hon har inte visat några krafter över huvud taget. Ni ska veta att jag är emot det här..." hördes en djup röst från en av de gråklädda figurerna, som jag antog vad druider.
"Tystnad! Siri har en stor chans att bli den största Ödesryttaren någonsin. Berätta, Elizabeth" sa Fripp, och druiden tystnade omedelbart.
"Jag berättade ju att hon klarade testet, det som ska visa vilka krafter du ska få. Men jag berättade aldrig vad som egentligen hände.." började hon.
"Kom till saken, druid" sa druiden som inte verkade övertygad.
"Hon aktiverade alla" sa Elizabeth, och en förvånad tystnad var allt som hördes från druiden som protesterat. "Det var flera hundra år sedan det hände sist, och Siri har potential att bli den starkaste Ödesryttaren någonsin"
Jag kunde inte förstå att de pratade om mig - det verkade omöjligt. Alla blickar verkade vara riktade mot mig, och jag tittade ner på mina skor. Massa frågor bubblade runt i mitt huvud.
"Hon behöver träning" sa en annan druid, och de andra hummande instämmande.
"Vi hade ingen träning när det började oss" protesterade Alex, och jag tittade snabbt mot henne. Vad menade hon?
"Nu måste vi gå vidare till nästa ämne - ett mycket viktigare ämne!"