Wow, vilken by! Jag hade aldrig sett ett så vackert samhälle, inte ens Hillcrest kunde mäta sig med denna vackra lilla stad. Även här var alla hus vita, men det fanns många fler hästar, upp mot tjugo stycken skulle jag tro.
Stallägaren hette Charlotte och verkade jättesnäll, och efter en liten stund visade det sig att hon också var byns veterinär.
"Det var verkligen tur att du hittade honom", sade hon då hon spolade av den bruna hingstens såriga ben. "Monica på Hillcrest ringde och berättade att en av hennes hingstar rymt. Han heter Butterfly, den här grabben."
"Butterfly? Det passar honom."
Hela vägen till Valedale hade den vackra hingsten nästan flugit fram i en töltliknande gångart bredvid mig, och han hade ryckt till vid minsta lilla ljud ifrån skogen. Han påminde mycket om en fjäril.
Jag jobbade i Valedalestallet i två dagar och fick ihop hela 500 starmynt. Lönen varierade tydligen kraftigt i byarna, och Valedale var en stor by med bra ekonomi.
På den tredje dagens morgon skulle några hästar in från betet, och det var där jag upptäckte drömhästarna.
Den ene var en mörkbrun, nästan svart hingst, som utstrålade fantastisk styrka och skönhet då han travade runt i hagen med krökt nacke. Den andra var hästen som rappen snart dök på och slogs med, en borkfärgad hingst med en smal strimbläs.
"Vad heter de där båda?" frågade jag Charlotte då hon räckte mig ett träns för att kunna fånga in någon av hästarna.
"Rappen heter Precious", sade Charlotte och pekade, "och fullblodet heter Ray. Det är dem vi ska fånga in. Du kan få rida någon av dem senare, om du vill."
Jag blev förstås jätteglad, men det dröjde innan vi fick fast de båda grabbarna. På vägen tillbaka till stallet var båda väldigt ivriga och nästan släpade oss genom skogen.
Jag tyckte att Precious var ett väldigt långt namn, särskilt eftersom jag föredrog korta och lättutalade namn, men hans fulla namn var långt. Precious Time And Glory Days. Men det var vackert, och det passade honom bra.
Rays fullständiga namn var Ray Charles, vilket jag tyckte var gulligt på en sådan fin häst.
Ett stort problem med de båda hästarna var att de var så extremt bortskämda. De hade båda mycket humör, och Charlotte kunde inte säga ifrån då de började busa. De var som två dagisbarn och Charlotte var som en ständigt förvirrad mamma. Det var knappt någon av eleverna som red vid ridskolan som ens vågade rykta hingstarna.
Men jag tyckte om dem. Jag var inte rädd att säga ifrån då de började nafsa och bråka, och de visade åtminstone lite respekt för mig.
Butterfly, Monicas bruna hingst, blev snabbt bättre. Då jag kvällen efter ankomsten gick förbi hagen han stod i galopperade han runt på en jämn volt, som om han hade en osynlig ryttare på ryggen. Då och då gjorde han ett lyckligt bocksprång, och jag måste säga att jag aldrig tidigare hade sett en häst på det sättet. En häst i fångenskap som älskade livet. Han visade bara ren lycka.