Kapitel 25

"Följ med in" Sa jag när jag väl hade stigit ut ur bilen "Du kan få något att äta om du vill". Han steg ut ur bilen och nickade mot mig.
"Det vill jag absolut, jag är jättehungrig" Sa han och vi begav oss mot huset. Jag började laga mat (tack vare magi så lyckades jag nästan varje gång utan att bränna vid maten) och Peter satte sig vid bordet.
"Har du gjort den tavlan?" Frågade han pekade på min tavla. Jag nickade och han förblev tyst.
"Tycker du inte att den var fin?" Frågade jag och granskade tavlan mer än vad jag hade gjort förut.
"Ärligt talat, nej" Sa han och mitt leende på läpparna försvann.
"Vad taskig du är" Sa jag med lite skämtsamt och slog honom lätt på armen för att retas, jag brydde mig egentligen inte om vad han tyckte.
"Man ska väl vara ärlig, ska man inte vara det? Och du behöver ju inte slå mig för det" Sa han och jag log mot honom.
"Det gjorde ju inte ont direkt" Sa jag och skrattade men slutade när jag såg att han tittade på mig surt.
"Men du slog ju mig fortfarande" Sa han alvarligt och jag tvekade över vad jag skulle säga, var han seriös?
"Peter hjälper du mig med maten istället för att vi bråkar om det här?" Frågade jag och han ställde sig upp. Vi hjälptes åt i tystnad och vi ställde maten på bordet. Jag vände mig om för att hämta vattentillbringaren när jag möttes av Peters hand i full fart mot mitt ansikte. Den träffade kinden och lämnade efter sig stickande smärta. Jag tittade förvånat på honom med en hand på kinden.
"Vad gör du?" Frågade jag i chock och han log mot mig.
"Nu vet du hur det känns" Sa han leendes och min mun bildade ett runt O. "Och nu vet du att inte gjorde så ont eller hur?"
"Det gjorde ont, Peter" Sa jag och han log mot mig. Han flyttade min hand och pussade mig försiktigt på kinden.
"Förlåt" Viskade han och vi började äta.

Den kvällen var jag lite fundersam. Varför hade han slagit mig? Jag knuffade honom bara försiktigt och det kan inte varit något speciellt med det. Det kanske hade med hans föräldrar att göra, jag menar, han hade ju haft en tuff uppväxt. Jag måste stötta honom mer tänkte jag Jag får inte göra bort mig så han blir upprörd. Det hela var nog ändå mitt fel och hade inte min tavla hängt på väggen skulle inget speciellt hänt. Jag gick och tittade på tavlan. Jag var nöjd med den, men om Peter inte tyckte om den skulle han inte behöva se den igen. Jag lyfte försiktigt av den från väggen och ställde den mot dörrkarmen. Jag tog fram en stol och ställde mig sedan på den för att öppna vindsluckan. Jag ryckte så hårt jag kunde och jag lyckades till slut få upp luckan. Det yrde om dammet och jag hostade. Jag drog ner stegen och satte fast den så att risken att jag skulle ramla var mindre. Jag tog tavlan i en hand och började gå upp långsamt.

Jag lade tavlan i en av flyttkartongerna med gamla kläder och saker i. Där låg även alla saker från Hogwarts som jag försökte undvika att titta på dem. Jag lyckades inte och min blick fastade på ett av fotona på mig och Marcus. Jag saknade honom, men jag hade Peter och jag är säker på att han hade någon också. Det skulle ändå ha tagit slut mellan oss förr eller senare och när det ändå var som det var, var det väl de bästa besluten som fattades. Jag suckade och började gå ner från vinden.
Dagen hade slutat oväntat, men jag antar att det är så livet är.