Kapitel 25: En sjukling
När Maria vaknade nästa morgon kände hon sig ovanligt trött och frös. Hon drog till sig en filt och gick ner till köket med den tätt virad omkring sig.
- Har ni sett pappa? frågade hon de två dödsätarna som satt vid bordet och diskuterade lågt med varandra.
- Maria, mår du riktigt bra? Frågade en av dödsätarna oroligt.
Maria identifierade honom som Rockwood och satte sig på en stol.
- Jag fryser bara lite, svarade hon sanningsenligt. Har ni sett pappa?
- Du borde inte störa honom nu, han är på dåligt humör, svarade den andra dödsätare som hon identifierade lika lätt. Det var Dolochov.
- Snälla, bara berätta var han är, bad Maria.
- Du ger visst aldrig upp. Han och Slingersvans skulle någonstans. Fråga mig inte vart för det vet jag inte. Du borde ligga i sängen om du inte mår riktigt bra.
- Jag mår fint. Jag går ut en stund.
- Du går inte ut, inte om du är sjuk. Gåt till ditt rum och vila istället, protesterade Rockwood.
- Jag tar inte order av dig, fräste hon och stormade ut genom bakdörren.
- Maria vänta. Du vet vad jag menar. Om något händer dig så är det jag och Dolochov som får skulden. Det vet du Maria. Ta åtminstone på dig en mantel så att du inte blir sämre, sa Rockwood och räckte fram hennes mantel.
Maria tog den och pulsade vidare i snön. Hon såg Rockwood vända in till huset igen.
När hon hade gått en bit kände hon sig svimfärdig igen och satte sig på en omkullfälld gran och tittade ut över den isbelagda sjön. Sen svartnade det för ögonen på Maria och hon föll ner i en djupa snön.
När hon vaknade någon timme senare hade det snöat igen och hon var nästan helt övertäckt med snö. Hon drog fumligt fram trollstaven med de blåfrusna fingrarna och sände upp en skur med röda gnistor i luften.
Någon minut senare låg hon i Rockwoods famn på väg in igen.
- Jag sa ju att du skulle stanna inne, gnällde han.
- Jag visste väl inte att jag skulle bli så sjuk och bli medvetslös igen, försvarade hon sig.
Maria kände hur dörren öppnades och hur hon kom in i värmen igen.
- Vad har hänt, hördes plötsligt en hotfull röst bakom dem.
Rockwood stannade genast och tvekade att vända sig om.
- Rockwood, jag ställde en fråga och jag förväntar mig ett svar, fortsatte Voldemort när hon inte fick något svar.
Rockwood vände sig snabbt om och la ner Maria på golvet och knäböjde vid fötterna på sin Herre innan han började berätta.
När han hade berättat hela historien verkade Voldemort vara rasande.
- Du menar att du lät min dotter gå ut fast hon var sjuk.
- Jag försökte stoppa henne, men hon vägrade lyssna, försvarade Rockwood sig.
- Inte tillräckligt, klippte Voldemort av. Försvinn nu.
Rockwood var borta på ett ögonblick och Voldemort lyfte upp Maria. Han gick tyst med henne till sitt ''kontor'' där han la henne i en säng.
När Maria vaknade några timmar senare drog hon filten hon hade runt sig närmare. Några meter framför henne såg hon en man som låg på golvet och vred sig i plågor. Hon satte sig försiktigt upp och reste sig på vingliga ben och tog sig på något sätt fram till den stora tronen där hon visste att hennes far fanns.
- Far, när börjar skolan igen? Huttrade hon.
- Om två dagar, tror du att du klarar det?
Maria nickade och stapplade tillbaka till sängen.
Två dagar senare satt Maria på Hogwartsexpressen tillbaka till Hogwarts.
Plötsligt slogs dörren upp och Maria flög upp med ett ryck.
- Draco, fnyste hon när Draco Malfoy kom intravandes i kupén.
- Far sa att du har varit riktigt sjuk, stämmer det? frågade han obarmhärtigt.
- Nej, så sjuk har jag faktiskt inte varit, jag låg bara medvetslös i snön i någon timme.
Draco stod bara och gapade innan han stängde munnen och slängde sig ner på sätet mittemot Maria.
- Föresten så svarade du aldrig på brevet jag skickade till dig, fortsatte Maria.
- Jag orkade inte skriva. Riktigt sorgligt det där med Devon men jag tycker du ser ut att må bra.
Maria satt bara och stirrade ut genom fönstret och verkade inte bry sig om vad Draco sa.
Plötsligt stannade tåget tvärt och Maria och Draco flög in i varandra och blev liggandes medvetslösa på golvet.