Okej, breathe Josephine, breathe. Jag är typ sååå taggad inför att se Twilight ikväll (tack sf! I love you!). Jag kan inte sitta still, det här är helt sjukt. Jag har inte varit så här hypad sen sjunde Harry Potter-boken släpptes. Iiiip! Men jag tänkte att alla skulle dela denna glädjens dag med mig; därav ett nytt kapitel. Precis som med det förra, är det kanske inte rikigt mitt bästa. Men första scenen älskar jag.

Bara en person antog min utmaning, btw. Nu är det bara att se om han hade rätt! :P

En högdragen röst ropade mot honom. "Potter!" Harry sänkte staven ett par centimeter, mer av chock än något annat.

"Vad gör du här Malfoy?" Han var absolut inte beredd på att höra den rösten igen. Allra minst här. En ganska bra tanke.

Malfoy rörde sig närmare honom och drog bort luvan från ansiktet. Han såg ut precis som Harry mindes; med det blekblonda håret bakåtstruket över huvudet, och den smala näsan något i vädret. Men han hade fortfarande det jagade uttryck som han haft under deras sista år på Hogwarts. Livet efter slutstriden hade alltså inte varit så lätt för honom. Harry kunde inte låta bli att tycka att det var rätt åt honom.

Malfoy höll fram båda händerna för att visa att han inte var beväpnad. "Du kan sänka staven, jag är inte här för att slåss mot dig." Harry sänkte staven lite till. "Du tror mig inte? Men tänk så här då: om jag verkligen tänkte anfalla, tror du jag är så dum att jag ropar på dig först?" Harry tänkte över det. Det var ju rimligt. Han sänkte staven ytterligare, men var fortfarande beredd på attack.

Han upprepade sin fråga. "Vad gör du här, Malfoy?"

Malfoy fnös. "Ja, jag vill inte komma över på te och kakor. Min far skickade mig." Harry rynkade pannan. "Jag är här för hela min familjs vägnar." Harry rynkade pannan ännu mer. Han kunde inte komma på en enda anledning till att familjen Malfoy ville ha något som helst med honom att göra. De delade annars varandras intresse att hålla sig så långt bort ifrån varandra som möjligt. "Min far bad mig… tacka dig." Orden verkade vara svåra att få fram. Malfoy mer eller mindre spottade ut dem.

Harry öppnade munnen för att avbryta honom, men Malfoy höll upp ett finger för att tysta honom. "Det här är tillräckligt pinsamt utan att du ska avbryta mig, Potter. Låt mig fortsätta, så att jag kan sticka härifrån." Harry kunde inte säga emot den idén, den lät faktiskt ganska bra.

Malfoy fortsatte igen. "Vi vet att om du inte varit där hade vi inte överlevt. Vi står i skuld till dig. Om det finns något vi kan göra för dig, så vet du var vi finns. Jag vet att vi aldrig kan bli vänner, men vi" Han rös till vid ordet. "jag vill att vi lägger fiendskapen bakom oss. Vad säger du? Vi blir varken vänner eller fiender." Han sträckte fram en hand och Harry tog den. Han kunde inte låta bli att klämma så hårt han kunde, och Draco svarade med samma behandling. "Men jag skulle lätt kunna döda dig efter vad din flickvän, den där morrhoppan till Weasley, gjort mot Daphne."

"Ginny gör precis som hon vill. Men om du säger så om henne en gång till så lovar jag att jag…" Harry knöt näven och mumlade osammanhängande. Han kunde inte komma på ett ord tillräckligt grovt, eller en handling tillräckligt smärtsam för att det skulle täcka hur innerligt han menade hotet.

"Göra vadå, Potter? Stamma ihjäl mig? Du har tydligen inte odlat några nya hjärnceller under sommaren." Harry andades tungt genom näsborrarna. Han koncentrerade sig på att de befann sig mitt inne på mugglarområde. Det här var inget ställe att ställa till en scen på. Draco verkade ha känt på sig detsamma. "Jag tror det där var min signal att det är dags att ge sig av. Den här icke-fientlighets-grejen fungerar nog bäst på avstånd, eller vad tror du?" Harry slog igen käkarna med en ljudlig knäpp. Och med ett plopp försvann Draco i natten.

Harry skakade på huvudet för att vara säker på att han inte drömt det hela. Hade Draco verkligen kommit över för att begrava stridsyxan efter alla dessa år? Harry kliade sig i huvudet. Fast i sina tankar gick han in i hallen på Grimmaldiplan.

"Hallå? Är det du, Harry?" Rons röst kom inifrån vardagsrummet. Harry höjde på ena ögonbrynet. Han var tvungen att hålla med Ginny att Ron kunde vara lite trögtänkt ibland. Det här var Harrys hus, vem annars skulle komma in utan att knacka?

Harry slängde sig ned i fåtöljen framför brasan, och bet sig i läppen. Han var fortfarande inte säker på vad den där grejen med Malfoy betydde. Han vände sig mot Ron för att berätta för honom vad som hänt, och höra vad han hade att tänka på saken. Men han var borta. Harry såg sig om i rummet. Hade han varit så borta att han inte hört att Ron rest sig upp? Men två sekunder senare plingade det på dörren. "Jag öppnar!" skrek Ron ifrån hallen.

Harry suckade och sjönk tillbaka i fåtöljen. Han hade väl kunnat gissa att Hermione skulle komma över. Den senaste tiden hade han blivit allt mer glad över att Ron och Hermione inte blivit tillsammans tidigare. Han var redan dödstrött på att vara det tredje hjulet hela tiden.

Ron och Hermione kom tillbaka in i rummet igen, hand i hand. "Åh, hej Harry!" Hermione log och satte sig i soffan. "Jag trodde du skulle träffa Ginny idag."

"Det gjorde jag också. Men hon var tvungen att åka tillbaka till skolan." Harry suckade igen.

"Jaha." Ron satte sig bredvid henne och la handen i hennes knä. Han sken som en sol. Bra att någon var glad åtminstone, tänkte Harry surt.

"Stannar du över, Hermione?"

"Om jag får." Ron log så att alla tänder syntes. Harry ville inte tänka på varför han såg så glad ut.

"Det kanske är lika bra att du får ett eget rum direkt om du ska sova här så mycket. Säger inte dina föräldrar nåt om att du aldrig är hemma?" Harry hade inte menat låta så anklagande, men han hade inte haft en så bra kväll. Pirret efter Ginny var försvunnet och kvar blev bara en gnagande tomhet i magen. Usch.

Hermione blev lite blek i ansiktet och såg ursäktande på Harry. "Förlåt, Harry. Jag menade inte att tränga mig på. Jag håller med om att det blivit några gånger, men-"

Harry blundade och skakade på huvudet. "Nej, det var mitt fel. Jag mår inte så bra. Jag träffade Malfoy."

Ron satte andan i halsen och såg förskräckt på Harry. "Var han i Hogsmeade? Vad tusan gjorde han där?"

"Nej, han var inte i Hogsmeade. Han var här utanför, alldeles nyss." Harry pekade med tummet ut genom fönstret. Ron spottade häftigt och verkade inte få fram ett ord. Hermione la en lugnande hand på hans arm och vände sig mot Harry oroligt.

"Var han här? Vad ville han? Varför sa du inget?"

"Ja, han var här, jag sa ju det. Jag vet inte riktigt vad han ville." Och sen redogjorde Harry för det som Draco sagt honom. Ron fnös några gånger, men avbröt honom inte.

"Malfoy, försöker han övertyga dig om att ni ska bli vänner nu? Han vill bara att du ska gå i god för honom, så att han slipper straff för det han gjort." Ron var nästan lila i ansiktet.

"Ron, lägg av. Du kommer få en hjärtattack eller nåt."

"Och vad var det där pratet om den där Daphne? Vad har hon med Ginny att göra?"

"Har hon inte berättat det?" Oj då. Harry svalde. Det här var inte bra. Inte bra alls.

"Nej. Men du får gärna göra det."

"Daphne är Dracos flickvän. Hon och Ginny bråkade lite på en trolldryckslektion."

"Hur mycket är lite?"

"Inga trollstavar." Ron spände blicken i Harrys. "Men jag tror det var knytnävar inblandade." Återigen andades Ron tungt genom näsborrarna. Hermione tog snabbt tag i hans arm.

"Oj, du ser jättetrött ut Ron. Kom, vi går och lägger oss." Och sen drog hon med honom uppför trappan. Harry blev förundrad över att hon lyckats distrahera honom. Det hade Harry aldrig lyckats med. Men vissa saker kanske var bättre om Harry inte visste. I alla fall när hans bästa vänner var inblandade.

Självklart hade du rätt, henrik96. Hur skulle jag kunna motstå att få med lite Draco emellanåt? Mmmm, me like him. Anyho, nån som uppskattade lite hederligt RonxHermione-fluff? Jag gjorde det! Har haft lite dåligt samvete att de inte är med så mycket. Ska försöka bättra mig på den punkten. Men jag gillar Ginny så mycket... vill helst bara skriva om henne. Aja, det löser sig. Nu saknas det bara recensioner. Btw, över 70 kommentarer! Yay! Ni ska bara veta hur mycket det betyder för mig! Inget gör mig gladare. Ah, det skulle vara Edward förstås. ;)