I det här kapitlet får James lite botgörelse (men inte tillräckligt kanske) och Remus får en hel del att svettas kring. Enjoy

Alison Haworth

"Då var det väl min tur." sa jag och knäckte fingrarna. Jag visste redan vem jag skulle fråga och vad jag skulle fråga. Jag skulle offra en av mina frågor för Lilys skull för jag stod inte ut med att se henne längta efter James men inte våga vara med honom.

"James." sa jag. Han tittade upp och mötte min blick. Jag var nästan övertygad om att han redan visste vad jag skulle fråga.

"Talade du om sanningen för Lily? Det om att du aldrig någonsin skulle tvinga henne till något hon inte ville." frågade jag. James gav mig en tacksam blick men när han besvarade frågan såg han på Lily.

"Ja. Det finns ingenting som jag vill hellre än att vara med dig, Lily, men jag skulle aldrig tvinga dig till det om du inte vill vara med mig. Jag skulle aldrig tvinga dig till det om det inte är vad du vill. Jag svär på allt jag äger att det är sanningen."

Lily sa ingenting men hon slappnade av lite i ansiktet. Något som troligen bara jag märkte. Jag nickade och lät frågan gå vidare.

"Min tur?" frågade James. Liksom alla andra tog han en stund för att bestämma sig. Trots att jag precis frågat honom bestämde han sig för att fråga mig.

"Från din sida, hur seriöst är ditt förhållande med Sirius?" frågade han och jag måste medge att jag blev lite tagen av frågan. Jag hade aldrig tänkt på det tidigare. Under tiden jag tänkte kände jag allas blickar på mig och jag insåg att jag tog för lång tid. Sirius skulle börja tro att jag inte brydde mig om honom.

"För att vara ärlig har jag inte så mycket att jämföra med. Det här är mitt första riktiga förhållande. Vi är bara femton så hur seriöst kan det liksom bli? Jag menar allt är relativt." sa jag och insåg att jag babblade. Det trängde fram svett i mina handflator men jag förstod inte egentligen varför jag blev så nervös.

"Jag vill att det ska vara seriöst. Jag hoppas att han ser det som seriöst och äkta, för det gör jag i alla fall."

Sirius sträckte sig över James och tog min hand. Jag lät honom hålla den ett tag tills jag drog tillbaka den. Till skillnad från alla andra behövde inte Sirius någon betänketid alls.

"Måntand." sa han. "Förutom varulvsgrejen, vad är din största hemlighet?"

Remus Lupin

Det svartnade nästan för mina ögon. Just den frågan var den frågan jag absolut inte ville svara på. Visste han? Hade Sirius listat ut det? Jag kunde passa men inte utan att det skulle bli fruktansvärt misstänksamt. Det skulle inte spela någon roll ifall jag passade för jag skulle ändå behöva svara på frågan sen. Jag torkade av mina händer på byxorna.

"Låt mig tänka." svarade jag i ett försök att köpa tid. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var skräckslagen. För att det inte skulle verka misstänksamt såg jag alla i ögonen innan jag tittade på Peter. Jag ville inte att någon skulle förstå att han visste. Jag såg i hans ögon att han förstod vad som försegick. Samtidigt undrade jag varför Sirius ställt frågan. Det var en så konstig fråga för egentligen borde jag ju inte ha några hemligheter annat än varulvsgrejen. I alla fall inte för gänget. Varför frågade han?

"Innan jag svarar skulle jag vilja slå upp något i regelboken." sa jag sakligt och hoppades att de inte skulle se igenom min fasad. Sirius vände sina handflator mot himlen och sa:

"Var god fråga vad som helst och regelboken skall besvara din fråga."

Hur jag än gjorde nu skulle det bli lite misstänksamt men det fick jag leva med. Det var värt risken.

"Får man undra varför frågaren valde att ställa just den fråga som hen ställde?" undrade jag och hoppades att jag fortfarande lät objektiv.

"Hmm." Sirius funderade en stund innan han sa något. Han gnuggade sina händer och vände de sedan mot himlen igen.

"Ja, det är inte mot reglerna. Däremot måste frågaren inte svara om denne vill avstå. Frågaren får också ljuga vid den frågan om denne så behagar." sa han med överdrivet mörk och formell röst. Jag funderade en stund. Han kunde alltså ljuga. Jag skulle inte få veta om han talade sanning eller inte men det kanske inte spelade någon roll. Eller?

"Sirius. Varför valde du att ställa den frågan. Du om någon vet väl alla mina så kallade 'hemligheter'." sa jag, men kunde inte låta objektiv längre. Jag svor tyst för mig själv när jag insåg att min röst darrade och att jag lät skrämd. Dock verkade inte Sirius märka det. Någon som däremot hade märkt var Alison.

"Det var länge sedan jag frågade någon av er den frågan, Måntand." sa Sirius. "Av egen erfarenhet vet jag att om man inte frågar den frågan på tillräckligt länge har i alla fall någon gått och skaffat sig en ny hemlighet. Jag försöker avgöra om det är du som gjort det."

Det var ett bra svar som var trovärdigt. Men det kunde vara lögn för jag visste hur duktig Sirius var på att komma på nödlögner som lät trovärdiga. Jag hade sett honom göra det många gånger. Han hade dessutom haft ganska gott om betänketid när jag frågade regelboken. Men även om Sirius visste om min förälskelse skulle han väl ändå inte vara så grym att tvinga mig att säga det inför alla? Eller skulle han? Jag var fruktansvärt förvirrad och kände mig en aning svimfärdig.

"Ser ni inte att han inte mår bra?" sa Alison plötsligt och gick fram mot mig. "Remus är du sjuk?"

När hon satte sig på huk bredvid mig såg jag att hon blinkade med ena ögat. Hon försökte rädda mig insåg jag. Åh, Alison, om du bara visste, tänkte jag. Om hon bara visste att hon räddade mig från att avslöja att jag älskade hennes pojkvän, inte så långt efter att han ljugit om sin förra flickvän. Alison var guld värd och jag skämdes för att jag hatade henne. Jag älskade henne, men jag hatade henne för att hon var med Sirius. En dag skulle sanningen se dagsljuset men inte idag.

"Ja, jag tror det." sa jag och fejkade en svag röst. "Jag mår inget vidare. Jag tror jag kommer svimma."

Resten av gänget avbröt genast leken och hjälpte mig upp på fötter.

"Här luta dig mot mig, Månis." sa James och la mina ena arm över sina axlar.

"Och mot mig." sa Lily och la min andra arm över sina axlar. Sedan släckte Peter ljuset och vi började vandra hemåt.

I följande kapitel börjar det bli spännande på riktigt. Sirius får något att bita i och Alison får en hel del att kämpa med. Vännerna som tidigare inte haft ett problem i världen annat än kärleksgnabb hamnar plötsligt på väldigt djupt vatten och börjar tvivla på om de ska klara uppgiften de står inför.