Hogwarts läser HP: Den flammande bägaren

by lealover1

Alla vet nu sanningen om Sirius & Pettigrew, men det finns fortfarande sanningar kvar att avslöja. Vem anmälde Harry till magiska trekampen, vem dödade Cedric; var hans död ett mord eller en tragisk olycka. De har äntligen nått boken där de får alla svar, men kommer Umbridge & Fudge tillåta sanningen bli hörd & kommer trions förbannelsen försvinna i tid innan de är för sent för dem

26. Julbalen

Kristin: Tack så mycket, jag hoppas att du hade en bra jul. God jul i efterskott och gott nytt år.

Linneagb: Jag blev först lite orolig och gjorde mig bered för hård kritik, men jag blev så glad när du istället sade att det tog slut alldeles för fort :D Jag är glad att du fann det "intressant" (vi nöjer oss med det ordet) när tjejerna fick veta vad Harry och Ron sade, jag visste inte riktigt hur jag skulle skriva den scenen om jag ska vara allvarlig. Tvillingarna är bland mina favoriter, så jag är glad att du anser att de är bland de bästa. Och ja, det blev lite kärleksdrama i det kapitlet. Jag försöker nu komma ihåg i vilket kapitel som en sak händer, att skriva tre olika kapitel på en och samma gång är en väldigt dålig idé, så tänker inte säga något för då kommer jag antagligen spoila något. God jul i efterskott och gott nytt år.

DenLillaTjejen: Tack så mycket, och det var så lite. Jag hoppas att du gillar/gillade den.
/Lea

Thalia: Hej Thalia, god jul i efterskott. Det glädjer mig att veta att även du älskade filmen. Jag längtar också tills den kommer ut på DVD, även om jag kanske har streamat den några gånger efter att jag såg den på bio… Jag är inte heller riktigt säker på vad som kommer hända i tvåan, men Jo kommer säkert på något. Som dig trodde jag att filmen skulle sluta med att några varelser fortfarande var på fri fot. Jag såg dock för ett tag sen en intervju med alla skådespelare och de fick frågan om de visste vad nästa film skulle heta, och Dan Fogler (Jacob) föreslog "Fantastic beats and ops we forgot one", vilket jag gillar. Newt räknade trots allt fel i filmen, så han skulle ha kunnat glömma någon. Men spoiler, de hade en scen som visade att Credence överlevde och följde med på båten med Newt, men de klippte bort den. Så jag antar att det på något sätt kommer dras upp i en av de kommande filmerna, annars har jag ingen aning bortsett från förhoppningar om att Newt ska hitta den riktiga Graves för jag älskar hans karaktär.
Jag kände att det var värt sig att klä ut sig inför premiären, inför nästa film kommer jag förhoppningsvis ha fler saker att ha på mig :P Jag har lite tur, jag har en kompis som har börjat sälja fandoms-saker, och hon tillverkar bland annat smycken för Harry Potter, så hon kommer i fortsättning vara min supplier :D Jag hade även tur, utan att ha önskat mig det så köpte mamma och pappa ett halsband som har gyllene kvicken, och när man öppnar den så har man en klocka. Fick du ett Dödsrelikshalsband eller önskade du dig något annat, förresten?
Jo, Ron saknar definitivt taktkänsla, och han får en del utskällningar om det i det här kapitlet, även om Hermione verkar förlåta honom för det i det här kapitlet också så kommer det fortfarande ligga kvar och jag kommer nog dra upp det någon mer gång. Dock så är jag glad att de gifter sig i slutändan, jag tycker om dem som ett par. Jag blev själv förvånad över hur o-otäck (kom inte på något bättre ord) han ser ut. Du har helt rätt att Remus som varulv i Fången från Azkaban är läskigare än det där. Jag kommer ihåg att jag var riktigt rädd när varulven kom, och jag brukade spola förbi scenen när de är jagade av den i skogen för att jag blev så rädd. Odjuret däremot ser bara Meh ut. Finns inget bättre sätt att beskriva det på.
Åh, jag älskar din idé. Jag hade inte tänkt dra upp det någon mer gång men gud, så himla bra. Jag älskar det. Tror att jag måste ta med det nu. Jag ska hålla utkik efter ett bra ställe att ta med det på. Jag tror jag vet hur jag kan få det att samspela med en annan händelse också. Jag kanske lägger till lite text, men överallt så var det perfekt som det var så jag kommer inte göra några stora ändringar. Tack så hemskt mycket. Ha det bra och gott nytt år
MVH Lea

Emelie100: Jag är glad att du gillade kapitlet och förhoppningsvis är det här kapitlet värt väntan.

Tinsy-girl:Tack så mycket. En varning bara, om du tyckte Umbridge var illa i förra kapitlet kommer du dö när du läser vad hon tänker i det här kapitlet. Harry har tröttnat på att sitta ner och hålla tyst, han kommer kämpa emot Umbridge. Åh nej, Snape har brutit mot en hel del skolregler under sin period som elev, han bara ogillar Harry väldigt mycket. Snape är lite av en hycklare. När det gäller saken vid diskuterade via PM är jag rädd att jag måste säga att jag misslyckades. Kan ha glömt bort den diskussion och inte haft en tanke på det när jag skrev det. Ska nog snabbt sätta mig och kolla igenom det en sista gång innan jag publicerar kapitlet, kan kanske rädda det, men garanterar inget.
Öh nej, det har jag inte. Jag ska göra det någon gång, har skrivit ner det. Vi får se när det blir, efter jag har besvarat alla kommentarerna hade jag tänkt fortsätta med mitt gymnasiearbete.

Frida: Ledsen för det, ifall du någonsin vill sluta betaläsa så är det bara att säga till, vill inte förstöra upplevelsen för dig. Äsch, strunt i det. Det är inte så viktigt :) För mig så tar du inte för lång tid, jag hinner komma igång med kapitel som kommer efter vilket ger allt ett flyt. Det var någon som tweeta Jo och frågade om det, och medan jag inte orkar leta upp svaret eller komma ihåg exakt vad hon sa så var det något i stil med att medan familjen Dursley var hemska mot Harry, så tvingade de honom aldrig att förtrycka sin magi, de var rädda för den och ville inte göra Harry medveten. Obscuriusen i Fantastic Beasts däremot hade förtryckt sin magi och vägrade använda den för rädsla att hen skulle bli skadad om hen använde magin, vilket skapade obscuriusen. Eller något sådant.
Jag tänker inte avslöja något men jag har en del planer för vad Du-vet-vem kan tänkas göra i framtiden ;) Allt med tidsresor är förvirrande. Man får nästan huvudvärk när man tänker på det. Jag vill inte avslöja allting (har insett att jag kanske har lite lätt för att börja berätta vad som händer i framtiden… aja, Jo hade tydligen samma problem med uppföljaren till Fantastic Beasts för hon letade tydligen ofta upp skådespelarna och sa "jag borde inte berätta det här, men…".) I alla fall så kommer jag någon gång uppmärksamma på vilket sätt det här påverkar framtiden och sånt, vad det är de gör egentligen men det kommer antagligen ske senare. Däremot kan jag lova att ni kommer få en epilog där vi ser framtiden efter sista bokens läsning… okej det kommer mer vara sin egna berättelse än endast ett kapitel. Så HLHP kommer bli åtta olika fanfictions så att säga.
Du gör som du vill :) Jag uppskattar dina reviewer lika mycket ovett längden eller detaljerna, även om jag blir väldigt glad när jag i Google Docs ser en kommentar om något som du tyckte om. Tack så mycket, och tack själv :)
Kram Elvira.

Tricsha Wren: Tack så mycket, jag hoppas att julbalen lever upp till dina förväntningar, jag kan lova en del drama i den. Jag tror du bör varna din familj om att du garanterat kommer skrika håll tyst åt henne i det här kapitlet. Jag tror att jag i det här kapitlet kan ha skrivit henne mer ondskefull än jag gjort tidigare. Det enda jag kan göra är att be om ursäkt för det men även påminna om att hon kommer få vad hon förtjänar förr eller senare. Jag har faktiskt inte hört talat om HEX tidigare, jag kanske får ta och kolla upp det.
Gott nytt år
Lea

---

AN: Tack Frida för att ha rättat även det här kapitlet, ifall någon är intresserad har hon skrivit några egna fanfictions och går att hitta under namnet Friday2220

---

"Så vem ska läsa?" frågade Kevin och viftade med boken. "Äsch, här Stewart, du kan göra det."

Stewart Ackerley, en andraårselev från Ravenclaw tog förvånat emot boken innan han ryckte på axlarna och letade reda på rätt sida. "Åh toppen, du var tvungen att ge mig ett sånt här kapitel. Varför kunde jag inte få något coolt som med drakar?"

"Tänk positivt, jag kommer inte bli skadad så vi slipper se blod", påpekade Harry i en aning irriterad ton.

"Jaja", mumlade Stewart innan han började läsa.

Julbalen

"Åh, jag har sett fram emot det här eventet", sade Dorea lyckligt.

"Varför då?" frågade Harry misstroget, och en aning förskräckt.

"Din farmor älskar baler", svarade Charlus med en grimas. "Var glad att du sluppit genomlida dem."

"Åh, som om du led. Du befann dig i ett hörn och fnittrade tillsammans med James medan ni spelade spratt på gästerna", sköt Dorea tillbaka en aning ogillande.

"Det var vår deal, vi fick göra det i utbytte mot att inte klaga över alla baler", påpekade Charlus med en axelryckning.

"Jag är med farfar, jag gillar inte att dansa", muttrade Harry.

"Amen", instämde Ron med en rysning.

Trots de många läxorna som fjärdeårseleverna hade fått över jullovet var Harry inte på humör för att fortsätta plugga när terminen äntligen var slut. Han tillbringade veckan fram till jul med att ha det så trevligt som möjligt tillsammans med sina kamrater. Det var minst lika livligt i Gryffindortornet nu som det hade varit under terminen.

"Det vill säga att inget lugn fanns över huvud taget", sade Percy sarkastiskt.

"Jo, det var lugnt tidigt på morgonen och under nätterna, och när folk åt…", sade Lee flinandes.

"Jag förstår inte hur ni står ut. Det är mycket skönare när det är lugnt", sade Susan med en grimas.

"Nej, det är tråkigt", sade Fred avfärdande.

"Det är klart att en av Demonduon anser det", muttrade Susan.

Uppehållsrummet verkade nästan ha krympt, eftersom det var proppfullt av elever som stojade och stimmade mer än vanligt. Fred och George hade stor framgången sina kanariekakor, och under de första lovdagarna slog många av deras kamrater ut i full fjäderprakt.

"Det var underbart", skrattade Ron.

"Allra bäst var det när det hände på lektionstid", påpekade Alicia med ett skratt.

"Även om vi alla hade en outtalad pakt om att inte göra det på Snapes lektioner", sade Neville med en rysning, det hade varit hemskt ifall det hänt.

"Jag är glad att höra att det finns någon gnutta logik hos er", sade Snape med ett höjt ögonbryn. Han var förvånad över att ingen hade försökt förvandla sig själv eller en klasskamrat under hans lektion.

Men så småningom lärde sig alla Gryffindoreleverna att vara misstänksamma mot mat som någon annan bjöd dem på, i händelse att det skulle finnas en kanariekaka gömd inuti. George anförtrodde Harry att han och Fred nu höll på att uppfinna något annat i samma stil. Harry lovade sig själv att han i fortsättningen inte skulle ta emot så mycket som ett potatischips från Fred och George. Han hade fortfarande inte glömt Dudley och tungtänjarkolan.

"Vem skulle göra det", skrattade Ginny.

"Vadå för någonting?" sade Gordon med rynkad panna.

"De gav Dudley en kola och när han åt den så blev hans tunga över en meter lång. Självklart så kunde jag förminska den sen, även om föräldrarna egentligen inte ville det", sade mr Weasley med rynkad panna. "Mina söner gillar upptåg. Och tyvärr så är de väldigt duktiga på det."

"Varför lät de icke mr Weasley minska tungan?" frågade Krum förvirrat.

"Därför att min moster och morbror hatar allting som har med magi att göra, så de trodde att mr Weasley skulle förhäxa dem eller något sånt istället för att hjälpa", förklarade Harry och himlade med ögonen.

Krum blinkade i chock snabbt i chock medan han betraktade den yngre mannen. "Vad menar du?

"Harrys familj… nej, inte familj, familjen Dursley är skitstövlar och behandlar Harry värre än ett tuggummi under sulan på din sko", väste Ginny ilsket

Tung snö hade börjat falla över slottet och omgivningarna. Den ljusblå Beauxbatonsvagnen liknade en jättestor, djupfryst pumpa, och Hagrids stuga alldeles intill såg ut som ett pepparkakshus med isglasyr. Durmstrangskeppets hytt ventiler var igenisade och riggen var vit av frost. Husalferna nere i köket hade överträffat sig själva med en rad mäktiga, heta stuvningar och välsmakande puddingar, som bara Fleur tycktes ha något att anmärka på.

"Maten som vi får 'är på 'ogwarts är alldeles för tyng och fet", hörde de henne missnöjt säga då de var på väg ut ur stora salen en kväll (medan Ron hukade sig bakom Harry för att hon inte skulle se honom).

"Jag förstår inte varför du gömde dig bakom Harry, han var inte särskilt långt i sitt tredje år och från vad jag sett har han inte blivit mycket längre", sade Oliver och Harry blängde på honom.

"Jag kanske inte är lika lång som dig, men jag har vuxit. Jag är längre än Ginny och ungefär i jämnhöjd med Seamus!"

"Ja, Harry det säger inte så mycket, jag är inte direkt den längsta killen", fnös Seamus.

"Snart är jag så 'emsk tjock att jag inte får på mig min galaklädnad längre"

"Det hade varit hemskt", sa Narcissa förskräckt och Dorea nickade instämmande.

"De va vad jag oroa mig för", sade Fleur.

"Det är förståeligt", sade Lavender med en rysning.

"Åååå, en sån tragedi", sa Hermione ilsket och såg efter Fleur, som var på väg ut i entréhallen. "Den där, hon har verkligen höga tankar om sig själv, va?"

"Jag är ledsen", sa Hermione ärligt. Fleur log mot henne.

"De är okej, 'Ermione, dy mena de inte."

"Hermione, vem ska du gå med på balen?" frågade Ron. Han frågade henne hela tiden när hon minst väntade det, i hopp om att lura henne att svara. Men Hermione rynkade bara pannan och sa:

"Det talar jag inte om för dig, för då gör du bara narr av mig."

"Så länge det inte är Malfoy är det nog lugnt", sade Charlie.

"Varför skulle jag gå med Malfoy?" frågade Hermione misstroget.

"Weasley, du måste skämta,va?" sa Malfoy bakom dem. "Du vill väl inte påstå att nån har bjudit den där på balen? Inte mugglarblodstjejen med valrossbetarna väl?"

"Han kalla dig åtminstone inte vid det vidriga ordet", sade Harry positivt.

"Åh vilken glädje", muttrade Hermione sarkastiskt.

Harry och Ron for runt, men Hermione vinkade åt någon bakom Malfoy och sa med hög röst:

"Goddag, professor Moody!" Malfoy ryckte till och blev alldeles blek. Han såg sig försäkrat om efter Moody, men Moody satt fortfarande kvar vid huvudbordet och åt sin gryta. "En sån nervös liten iller du är, Malfoy!" sa Hermione dräpande.

"Snyggt Hermione, du hade passat in som en marodör", sade Sirius med ett skratt.

"Nah, jag är fokuserad på skolan", sade Hermione och flinade. "Inte riktigt min grej heller, jag hänger bara på på sånt när de tvingar mig."

"Hennes kunskaper kommer till bra användning", sa Harry med en axelryckning.

Hon, Harry och Ron fortsatte skrattande uppför marmortrappan.

"Hermione", sa Ron och sneglade på henne med plötslig uppmärksamhet, "dina tänder…"

"Vad är det med dem?" frågade Oliver och såg förvirrad ut.

"Han tänker kanske vara vänlig och säga att de ser bra ut", föreslog Narcissa tveksam.

Percys ögonbryn sköt i höjden när han hörde hennes förslag. "Det är Ron vi pratar om, han är inte direkt den typen av person."

"Ja, vad är det med dem?" frågade hon.

"Jo, de ser annorlunda ut, jag lade just märke till det."

"Det är klart att de gör, trodde du kanske att jag skulle ha kvar de där huggtänderna som Malfoy gav mig?"

"Jag tvivlar att det är vad de syftar på", fnös Tonks.

"Med dem så vet man aldrig", fnissade Hermione.

"Nej, men de är annorlunda än de var innan han förhäxade dig. De är ju raka och i alldeles normal storlek." Hermione log plötsligt ett okynnigt leende, och nu lade Harry också märke till det: leendet var helt olikt hennes tidigare.

"Hon skulle inte ha…" muttrade madam Pomfrey misstänksamt.

"Skulle inte ha gjort vad?" frågade Vector.

"Gjort sina tänder mindre än de var från början", nästan väste sjuksköterskan medan hon betraktade den unga häxan.

"Jo, när jag gick upp till madam Pomfrey för att få tänderna förminskade höll hon upp en spegel framför mig och sa åt mig att själva säga stopp när de såg ut som förut", sa hon. "Och då lät jag henne bara fortsätta en liten bit till." Hon log ännu bredare.

"Miss Granger!" utbrast madam Pomfrey högt.

"Jag tänker inte be om ursäkt för att jag tillät dig göra dem mindre än originalstorleken, jag är alldeles för nöjd med dem. Däremot är jag ledsen för att jag ljög för dig", sade Hermione .

"Det förklarar varför du inte log stort i bilderna från ditt första till fjärde år medan du gör det nu", påpekade Ginny. "Jag har inte tänkt på det tidigare."

"Jo, jag föredrog att inte visa mina tänder när jag log", erkände Hermione.

"Mamma och pappa kommer inte att bli särskilt glada. Jag har tjat på dem att låta mig förminska tänderna, men de tycker att jag ska fortsätta med tandställningen. De är ju tandläkare och anser inte att man bör använda magi i samband med tänder.

"Så hur reagerade de?" frågade Katie intresserat.

"De var inte särskilt glada först, men de vande sig vid det", sa Hermione med en axelryckning.

Nej, men titta! Piggelin är tillbaka!"

Rons pyttelilla uggla satt och hoade häftigt ovanpå det istappsförsedda trappräcket med en pergamentrulle fastbunden vid benet. Eleverna som gick förbi honom skrattade och pekade på honom. Några tredjeårsflickor stannade till och sa::

"Å, titta på den lilla miniugglan! Är han inte söt?"

"Han är otroligt söt", instämde Ginny och nickade.

"Och har fortfarande inte blivit något lugnare", skrattade George.

"Jag jobbar på det", muttrade Ron.

"Ditt dumma lilla fågelskrälle!" väste Ron. Han sprang uppför trappan och grep tag i Piggelin. "Du ska avlämna brevet direkt till mottagaren i stället för att sitta och kråma dig!"

"Han kanske inte trivs i uggleboet", föreslog Rose vänligt.

"Oroa dig inte, Hedwig ser efter honom, oavsett hur irriterande hon tycker att han är."

"Vad tror ni att ugglor pratar om när vi inte är i närheten?" frågade Lee och flinade.

"Jag vet inte, men jag är säker på att du har en idé om det", suckade Vaneza.

"Okej, jag tror att de studerar flyglektionerna vi har och pratar om hur konstigt det är att vi människor inte använder våra fladdrande bitar, det vill säga klädnaderna, för att flyga och glida genom luften istället för att använda kvastar", sade Lee med ett stort leende.

"Du måste verkligen kolla upp ditt huvud", sade Katie och skakade på huvudet.

Piggelin, vars huvud nu stack upp ur Rons slutna näve, hoade glatt. Tredjeårsflickorna såg helt förskräckta ut. "Stick iväg med er!" fräste Ron åt dem och svängde med Piggelin, som hoade än mer förtjust då han susade genom luften i Rons näve.

"Han tar ingen skada av det, jag tror nästan han trivs i att vara i en näve", fnös Ron.

"Antagligen, det ger väl honom värme eller nåt", instämde Ginny, som vid ett flertal tillfällen sett ugglan frivilligt sätta sig i Rons hand och försökt få honom att stänga handen runt om hans kropp.

"Här… ta det, Harry", tillade Ron lågt medan tredjeårsflickorna kilade iväg med upprörda blickar på honom. Harry tog loss brevet från Piggelins ben och stoppade det i fickan. Sedan skyndade de tillbaka till Gryffindortornet för att läsa det.

"Varför du kunde inte läsa på direkten?" frågade Krum.

"Det var från Sirius, vid den tidpunkten var det yttersta få som var medvetna om att han var oskyldig. Jag kunde inte riskera att bli upptäckt."

Alla andra i uppehållsrummet var alldeles för upptagna av att vädra sina egna uppslitna känslor inför julen för att lägga märke till dem. Harry, Ron och Hermione satte sig för sig själva vid ett mörkt fönster, som snöade igen mer och mer. Harry läste högt:

"Du läste högt… det går inte ihop", påpekade Ernie.

"Vi var i Gryffindortornet strax innan jul, man behöver aktivt tjuvlyssna för att kunna höra vad andra pratar om", förklarade Harry. "Det var lugnt. Dessutom så har jag större förtroende för de i Gryffindor än i andra hus, i alla fall en del utvalda."

"Det är bäst för dig att jag ingår i den gruppen", sade Angelina och Harry räckte ut tungan åt henne.

"Var försiktig så vi inte kommer över och kittlar dig", skämtade Alicia och Harry spärrade upp ögonen innan han började flytta sig bakåt till allmänt skratt.

"Käre Harry!

Grattis till att du klarade taggsvansen! Den som lade ditt namn i bägaren, vem det nu var, kan inte känna sig särskilt nöjd just nu! Jag hade själv tänkt föreslå en Conjunctivisförbannelse, eftersom drakens ögon är dess svagaste punkt…

"Det är det mest uppenbara, men jag är glad att du inte använde den", sa Charlie.

"Jag själv var bara otroligt tacksam över att Harry överlevde, och med så få skador", sade Sirius och skakade på huvudet. Han hade knappt kunnat sova efter han fått veta vad det var hans gudson skulle möta förrän han fick höra att Harry klarat av uppgiften galant.

"Det var en sån som Krum använde!" viskade Hermione.

… men din metod var bättre. Jag är imponerad.

"Väldigt imponerad, och väldigt stolt", sade Sirius leende.

"Det var väldigt imponerande", instämde Remus, "men du får inte göra om det."

"Oroa dig inte, jag har inga direkta planer på att gå i närheten av en drake", försäkrade Harry med ett snett leende.

Men tro inte att du kan slå dig till ro med det, Harry. Du har bara utfört en uppgift av tre. Den som fick dig utvald till turneringen kommer att få många fler möjligheter att skada dig. Håll ögonen öppna - i synnerhet då den person vi talade om är i närheten - och försök att undvika trassel och bråk.

"Det är omöjligt för Potter", avbröt Snape silkeslent.

"Jag hatar att säga det här, men Snape har tyvärr rätt", suckade Harry i en motvillig.

Hör av dig, för jag vill fortfarande veta om någonting inträffar.

Sirius

"Han låter precis som Moody", sa Harry tyst och stoppade tillbaka brevet under klädnaden. "Ständig vaksamhet!' Man skulle tro att jag gick omkring med slutna ögon och stötte emot väggarna överallt…"

"Med tanke på tidigare år så är det inte så konstigt om man tror det", påpekade Bill.

"Men Sirius var inte medveten om mina tidigare år vid det tillfället."

"Nej tack, jag fick veta genom ett par böcker exakt hur många gånger du har varit nära att dö", sade Sirius allvarligt, omedveten om hur mrs Warren skrämt betraktade dem.

"Men han har rätt, Harry", sa Hermione. "Du har fortfarande två uppgifter kvar som ska klaras av! Du borde verkligen ta dig en närmare titt på det där ägget och börja fundera på vad det betyder."

"Hermione, han har ju evigheter på sig!" bet Ron av. "Ska vi ta oss ett schackparti, Harry?"

"Det är nästan ingen i Gryffindortornet som vill möta Ron i en match längre, han är obesegrad", skrattade Harry och Ron rodnade.

"Jag kan spela mot dig någon gång", lovade Remus och Ron log ivrigt.

"Ja, kör för det", sa Harry. Sedan såg han Hermiones ansiktsuttryck och sa: "Jamen, hur tror du att jag ska kunna koncentrera mig i all det här oväsendet? Inte ens ägget kan överrösta alla de här gaphalsarna."

"Det har du nog rätt i", suckade hon

"Hur högljudda är ni egentligen!" utbrast Padma misstroget.

"Varför frågar du, jag trodde att du varit med på våra fester", protesterade Lavender med rynkad panna. "Jag vet att vi har bjudit in dig ett antal gånger, som Parvatis syster du vet."

"Jag gick på en, men det var inget för mig så jag gick ganska snabbt efter jag såg någon experimentera med eld", förklarade Padma med en axelryckning.

"Det var definitivt Seamus", mumlade Dean fnissandes.

och satte sig tillrätta för att titta på deras parti, som slutade med att Ron gjorde Harry schack matt efter en serie spännande drag, som omfattade ett par hänsynslöst modiga bönder och en mycket våldsam löpare.

"Den var verkligen våldsam", skrattade Ron.

"Åh kom igen, så illa kan den inte ha varit."

"En bonde valde att ta självmord via en annan pjäs för att slippa möta löparen. Det var illa", sade Harry i en monoton röst.

"Din pjäs tog självmord!" sade Fay misstroget medan hon blinkade misstroget.

"Som sagt var löparen väldigt våldsam, vi är inte säkra på exakt vad som hände", skrattade Ron.

"Det kanske var en kvinnlig riddare som hade mens", föreslog Tonks oskyldigt och majoriteten av elvaåringarna och tolvåringarna i salen började fnittra.

Harry vaknade med ett ryck på juldagens morgon. Medan han undrade vad som hade fått honom att vakna så tvärt slog han upp blicken och fick syn på ett par jättelika runda gröna ögon, som stirrade tillbaka mot honom i mörkret, så nära att näsan under dem nästan stötte ihop med Harrys.

"Vad gör Dobby där?" frågade Sirius med ett höjt ögonbryn.

"Det är väl uppenbart, han önskar honom en god jul", sade Hermione.

"Dobby!" skrek Harry och drog sig undan från alfen så fort att han nästan trillade ur sängen. "Gör aldrig om det där!"

"Dobby ber om ursäkt, sir", pep Dobby ängsligt och tog ett skutt bakåt med sina långa fingrar över munnen. "Dobby vill bara önska Harry Potter god jul och ge honom en julklapp! Harry Potter sa ju att Dobby fick komma på besök nån gång!"

"Våga inte bli arg på honom", sa Hermione i en varnade ton.

"Oroa dig inte, jag blev bara väldigt överraskad. Jag uppskattade ändå att han kom och hälsa på", försäkrade Harry sin vän.

"Det är okej", sade Harry, som fortfarande andades häftigare än vanligt, medan hans hjärta långsamt återgick till sin gamla rytm. "Du kan väl bara… bara peta på mig eller så i fortsättningen, är du snäll. Du får aldrig mer luta dig fram över mig på det där sättet." Harry drog himmelsängens förhängen åt sidan, tog upp sina glasögon från sängbordet och satte dem på sig.

"Det måste vara så jobbigt att behöva ha glasögon", sade Lavender med en grimas.

"Det är inget som jag rekommenderar", fnös Harry.

"Det beror väl på, är inte så jobbigt ifall man endast behöver dem när man läser", påpekade mr Weasley.

"Nope, glasögon suger", sade Harry bestämt.

Hans skrik hade väckt Ron, Seamus, Dean och Neville. Allihop kikade ut genom öppningen i sina egna förhängen, med sömndruckna ögon och rufsigt hår.

"Ni såg bedårande ut", sa Harry med ett retsamt leende.

"Som om du kan prata med ditt rufsiga hår", fnös Neville.

"Jag skulle vilja se er med mitt förbaskade hår. Det är omöjligt", protesterade Harry.

"Har nån överfallit dig, Harry?" frågade Seamus sömnigt.

"Nej, det var bara Dobby", muttrade Harry. "Lägg er ner och sov igen,"

"Som om vi hade gjort det, det var ju jul!" skrattade Dean.

"Nej, men jag ville sova mer", suckade Harry.

"Ledsen, vi låter dig sova nästa gång", sade Ron ursäktande.

"Det ligger ju julklappar här!" sade Seamus, som just fick syn på den stora högen vid sängänden. Ron, Dean och Neville beslöt att de lika gärna kunde börja öppna sina paket, eftersom de ändå var vakna. Harry återvände till Dobby, som nu stod och väntade nervöst bredvid Harrys säng. Han såg fortfarande orolig ut för att han hade skrämt upp Harry. Han hade en julgransprydnad fastbunden i stroppen på tehuvan.

"Och inom minuter så var rummet lika stökigt som innan husalferna städade", fnös Fay.

"Du måste erkänna att det är skönt när husalferna städar åt oss", påpekade Neville.

"Enda nackdelen är när man vänjer sig vid det", sköt Dean in. "Jag fick en ordentlig utskällning efter första året när jag inte städat mitt rum. De ifrågasatte ifall skolan tillät mig att ha ett så smutsigt rum."

"Vill vi veta vad du svarade?" suckade Parvati.

"Att små alfer kommer i mitten av natten och städar", flinade Dean. "De blev helt tysta innan de tillslut lyckades fråga ifall jag var seriös."

"Får Dobby ge Harry Potter sin julklapp?" pep han försiktigt.

"Ja, visst får du det", sade Harry. "Öh… jag har nånting åt dig också."

"Hade du verkligen det?" frågade mrs Weasley förvånat.

"Nej, jag tänkte inte på det", erkände Harry.

"Så vad gav du honom?" frågade Alicia.

"Strumpor", svarade Harry, Ron och Hermione i munnen på varandra.

Det var inte sant, för han hade inte alls köpt någonting åt Dobby, men han öppnade kvickt sin koffert och letade fram ett knöligt, hoprullat par strumpor. Det var hans äldsta par, senapsgula och gräsliga, och de hade en gång tillhört morbror Vernon. Att de såg extra knöliga ut berodde på att Harry hade haft sitt snokoskop nerstoppat i dem i över ett år.

"Åh just ja, det var för att det hela tiden aktiverades", sade Ron.

"Antagligen på grund av råttan", tillade Harry.

"Råttan?" frågade Krum.

"Min råtta var i själva verket Peter Pettigrew", sade Ron. "Vi fick veta det i slutet av vårt tredje år", lade han till när Krums frågande ansiktsuttryck inte ändrades.

Han drog ut snokoskopet och räckte fram strumporna mot Dobby medan han sade: "Förlåt att jag glömde slå in dem…" Men Dobby var överförtjust.

"Dobby är väldigt fäst vid dig, du hade antagligen kunnat ge honom en näsduk och han skulle varit överlycklig", påpekade Fred.

"Nej, att få näsdukar som present suger", sa Harry bestämt och pressade ihop sina läppar så hans mun endast blev ett långt streck.

"Strumpor är de allra, allra bästa plagg Dobby vet!" sade han och slet av sig sina egna omaka strumpor och drog på sig morbror Vernons senapsgula. "Jag har sju stycken nu, men titta…" sade han med ännu rundare ögon efter att ha dragit upp på strumporna ända till kanten på shortsen, "de måste ha tagit fel i affären, Harry Potter, de har gett dig två av samma sort!"

"Aww, sötnosen tror att det är meningen att de ska vara omaka", kuttrade Amanda.

"Å, men Harry, hur kom det sig att du inte upptäckte det!" flinade Ron borta från sin säng, som ni var full med julklappspapper. "Vet du vad, Dobby, här får du, ta det här strumpparet. Nu kan du blanda dem, så det ser riktigt ut. Och här har du din tröja." Han kastade åt Dobby ett par lila strumpor som han just hade packat upp tillsammans med den hemstickade tröjan från mrs Weasley. Dobby såg alldeles överväldigad ut.

Mrs Weasley kunde inte låta bli att le när hon hörde det. "Det var väldigt vänligt av dig."

"Jag hade fortfarande kvar min tröja från året innan, den var bara lite kort i ärmarna", sade Ron med en axelryckning.

"Den var inte värre än Georges tröja det året åtminstone", fnös Lee.

"Vad pratar du om? Den var fabulös", protesterade George i en skandaliserad ton.

"Den visade halva din mage", sade Ginny i en ton som avslöjade att hon haft det här argumentet med sin bror många gånger förut.

"Um, jag har det lite svårt att föreställa mig att mrs Weasley skulle sticka en tröja som visar halva Georges mage", sade Tonks med ett höjt ögonbryn.

"Det är för att hon inte gjorde det, jag vaknade upp och öppnade mitt paket för att finna en alldeles för stor tröja, när jag sen gick ner för att möta mina bröder så hade de på sig sina tröjor och Georges satt tajt och visade hans mage", suckade Ginny. "Mamma skickade tröjorna till fel person och George vägrade byta."

"Den var min. Den hade första bokstaven i mitt namn på sig!" protesterade George bestämt.

"Våra namn börjar med samma bokstav, idiot!" Ginny höjde rösten medan hon blängde på sin bror. "Den var i en fin färg. Jag vill fortfarande ha tillbaka den."

"Du kan inte få tillbaka något som aldrig varit ditt", svarade George i en envis ton och satte näsan i vädret.

"Å, så vänligt av er, sir!" pep han och bockade sig djupt för Ron, medan hans ögon svämmade över av glädjetårar igen. "Dobby visste att ni måste vara en stor trollkarl, eftersom ni är Harry Potters bäste vän, men Dobby visste inte att ni också är givmild, ädel och osjälvisk…"

"Jösses, alfen kommer göra allt för er", sade Krum en aning förvånat.

"Vet inte ifall han kommer bli värre eller bättre nu när han är min alf", sa Harry fundersamt.

"Det är bäst att du inte utnyttjar det, Harry", sa Hermione bestämt och Harry himlade med ögonen.

"Det är ju bara ett par strumpor", sade Ron, som hade blivit lite röd om öronen, men ändå så mycket glad ut. "Wow, Harry…" Han hade just öppnat Harrys present, en Chudley Cannons-hatt. "Vad häftigt!" Han pressade ner den över sitt röda hår, som skar sig förfärligt mot färgen på hatten.

"Jag bryr mig inte. Jag älskar den hatten", sa Ron lyckligt.

Dobby räckte nu Harry ett litet paket, som visade sig innehålla - ett par strumpor.

"Dobby har själv stickat dem!" sade alfen belåtet. "Dobby har köpt garn för sin lön, Harry Potter!" Vänsterstrumpan var klarröd med ett mönster av kvastar medan högerstrumpan var grön med gyllene kvicken på.

"Aww, de låter så gulliga", sade Katrina.

"Jag använder dem då och då", sade Harry leendes.

"De är… de är verkligen… tusen tack, Dobby", sade Harry och drog på sig dem, vilket fick Dobbys ögon att flöda över av glädjetårar igen.

"Dobby måste gå tillbaka till köket nu, för vi håller redan på att förbereda julmiddagen!" sade Dobby och satte i väg ut ur sovsalen, medan han i förbifarten vinkade adjö till Ron och de andra.

"Hur fick han ens lämna köket, de måste ha haft otroligt mycket att göra", sade Percy med rynkad panna.

"Min gissning är att Dobby förklarade varför han han behövde gå", fnös Dean.

"Alferna gillar verkligen Harry", instämde Fred.

Harrys andra julklappar var betydligt mycket bättre än Dobbys omaka strumpor, naturligtvis med undantag av familjen Dursleys present, som utgjordes av en enda pappersnäsduk, ett verkligt bottenrekord från deras sida -

"Åh, det förklarar varför du var så bestämd på att det inte är kul att få näsdukar som present", sade Colin en aning förskräckt.

"Det är lugnt. Det är inte som om jag egentligen bryr mig. Jag längtar tills den dag jag aldrig behöver återvända till Privet Drive igen", sade Harry i en lugn ton.

"Pappa kommer att fixa det, hedersord", sa Parvati allvarligt.

"Och ifall han, mot all förmodan, skulle misslyckas med det, så får jag köpa ett hus och flytta till Privet Drive", sa Sirius.

"Var inte så löjlig, Sirius, du kommer inte flytta dit", sade Remus bestämt. "Ifall något går fel så kommer Harry bara försvinna mystiskt och vi kommer eventuellt bli anklagade för kidnappning, även om jag är säker på att Harry inte skulle protestera."

"Jag börjar undra varför jag antog att Remus skulle vara ansvarsfull", mumlade mrs Weasley och skakade på huvudet.

"Det ska inte ske någon kidnappning", avbröt McGonagall bestämt och blängde på Remus och Sirius.

"Ni kan alltid bara prata med Vernon och Petunia, jag är säker på att de inte har några problem att låta er ta hand om Harry på somrarna", sade Charlus i en kylig ton.

Harry misstänkte att inte de heller hade glömt tungtänjarkolan. Hermione hade gett Harry en bok med titeln Storbritanniens och Irlands quidditchlag. Av Ron fick han en påse proppfylld med stinkbomber, av Sirius en praktisk fickkniv med tillbehör, som kunde öppna alla lås och lösa upp alla knutar,

"Åh, det kan vara praktiskt", sade Neville imponerat. "Jag skulle älska att ha en sån i växthuset."

"Hur fick du tag på den? Du var på flykt!" protesterade madam Bones misstroget. "Du borde inte ha kunnat köpa den!"

"Jag lyckades köpa en kvast, och nu hade jag dessutom Remus, men jag köpte den inte", förklarade Sirius tålmodigt.

"Du stal en kniv och gav bort det som en gåva! Sirius! Har du inget samvete?" flämtade mrs Weasley och blängde på honom.

Sirius blängde tillbaka och svarade i en kylig ton: "Jag stal den inte, jag ägde den redan när jag bestämde mig för att ge den till Harry."

"Ägde redan? Varför kan du inte bara säga sanningen om att du stal den, du hade inga… " började mrs Weasley innan hon plötsligt tystnade och blev vit i ansiktet. Remus blängde mordiskt på kvinnan, hon hade ingen rätt att påminna Sirius om det, eller ens hålla det emot honom.

"Tack för påminnelsen, Molly, jag hade glömt att jag förlorade allting på en natt", sade Sirius i en darrande, sarkastisk ton. "Remus tog hand om många av mina saker, inklusive den kniven."

"Jag kan inte fatta att du gav bort den, du älskade den kniven", sade Remus hänfört och skakade på huvudet.

"Det var en gåva från Jasmine", sade Sirius när han såg Harrys frågande min som genast blev förskräckt när han fick förklaringen.

"En gåva? Sirius, jag kan inte ta emot den. Varför gav du bort…"

"Därför att du har mer användning för den än mig", Sirius log mjukt mot sin gudson. "Jag har mina minnen av Jasmine, jag behöver inte en kniv för att minnas henne. Dessutom har jag några andra ägodelar kvar, och om några veckor kan jag förhoppningsvis hämta hennes porträtt från Gringotts."

"Men… det var Jasmines!" utbrast Harry och lade stor vikt på sin fasters namn. "Remus sa att du älska kniven."

"Jag gjorde, eh, gör det, men du har bättre användning för den. Jag hade inte gett dig kniven ifall jag inte var säker på det." Sirius log försäkrande mot Harry som fortfarande såg misstroget på honom. Han kunde inte förstå hur Sirius kunde ge bort en kniv han fått i present av Jasmine, en gåva han enligt Remus hade älskat och som måste vara en av få ägodelar han hade kvar från sin fru.

"Det behöver inte vara logiskt", sa Sirius medan han förflytta sig så han satt framför Harry på huk. "Det var en gåva till mig från någon som älskade mig väldigt mycket, jag gav den bara vidare till någon som jag älskar väldigt mycket, och Jasmine skulle ha uppmuntrat det valet."

Harry log en aning darrande mot sin gudfar som såg på honom med sådan otrolig värme, det var så svårt att föreställa sig att en vuxen brydde sig så mycket om honom som Sirius gjorde. Harry kunde inte hålla sig tillbaka och innan han hann stoppa sig själv hade han placerat armarna runt Sirius och gav honom en hård kram.

"Jag tror att vi ska fortsätta läsa", sa mr Weasley mjukt.

och av Hagrid en jättestor godisask som innehöll alla Harrys favoritsorter: Bertie Botts bönor i alla smaker, chokladgrodor, Doktor Dregels bästa bubbelgum och surrande smaskbin.

"Harrys favoritgodis", sade Hermione medan hon betraktade Harry som fortfarande kramade om sin gudfar.

Där fanns naturligtvis också det vanliga paketet från mrs Weasley, som innehöll en ny hemstickad tröja (grön, med ett drakmotiv framtill - Harry antog att Charlie hade berättat för henne om taggsvansen) och en stor trave hembakta småpajer.

"Tror du att maten på Hogwarts inte är tillräcklig?" frågade Seamus roat.

"Det har blivit en vana att ge honom mat", sade mrs Weasley, som fortfarande var blek, en aning fåraktigt. "Han har alltid uppskattat dem, så jag har bara fortsatt."

Harry och Ron träffade på Hermione i uppehållsrummet, och tillsammans gick de ner till frukosten. De tillbringade förmiddagen i Gryffindortornet, där alla glatt visade varandra sina julklappar. Sedan återvände de till stora salen för att äta en storslagen lunch, bland annat bestående av minst hundra kalkoner och plumpuddingar samt massor av Magikerns krubbkex.

"Hur funka era sovsalar?" frågade Krum.

"De är uppdelade i kön och sedan efter vilket år man går i, vi killar kan inte ta sig upp för trappan till flickornas sovsalar för någon tyckte det skulle vara en bra idé att förvandla trappstegen till en snorhal kana", förklarade Lee.

"Från vad jag har hört är de trapporna väldigt bra rutschkanor", sade Harry som släppt taget om sin gudfar, även om Sirius valde att sitta kvar på golvet framför honom.

"Jag känner att det är en historia du har att berätta", sade Seamus intresserat.

"Jag tror det är bättre ifall någon som var där förklarar det", sade Harry flinandes.

Remus himlade ögonen men harklade sig för att tillkalla uppmärksamheten. "Det hela började med att James skulle ha tag i Jasmine som var i sin sovsal, och han var vid den tidpunkten inte medveten om förtrollningen så när han försökte gå upp förvandlades den självklart och alla steg försvann. Han rullade neråt och jag är ganska säker på att han var intrasslad i sina klädnader i fem minuter efter det. Kortfattat så insåg han och Sirius vilken fantastisk möjlighet det var…"

"Hur är den en fantastisk möjlighet? Det är smärtsamt!" protesterade en av killarna i Gryffindor misstroget.

"Därför att de anordnade madrasstävlingar", avbröt McGonagall. "Jag blev tvungen att ingripa."

"Det bästa var när hon snubblade, steg på en madrass och började glida ner för banan surfande på en madrass", sade Sirius skrattandes.

"McGonagall madrassurfade!" utbrast Neville hänfört.

"Se! Det här är varför hon är bästa elevhemsföreståndaren", sade Fred lyckligt.

"Jag hade hoppats att de hade glömt bort och aldrig skulle nämna det igen. Vi kommer få ännu mer upptåg från eleverna nu", suckade Flitwick.

"Jag var väldigt fantastisk på det", sade McGonagall fundersamt medan hon såg stolt ut och hennes kollegor himlade med ögonen. Hon fick en glimt i ögonen som inte sågs så ofta. "Vilka är med på att ordna tävlingarna på nytt?"

De gick ut en sväng på eftermiddagen. Snön var alldeles orörd så när som på de djupa spår Durmstrangs och Beauxbatons elever hade lämnat efter sig på vägen upp till slottet. Harry och bröderna Weasley var snart inblandade i ett vilt snöbollskrig, medan Hermione nöjde sig med att titta på. När klockan blev fem sa hon att hon tänkte gå upp och göra sig klar till balen.

"Vid fem? Vi började nästan två timmar innan det!" sade Lavender och skakade på huvudet.

"För att ni gjorde en hel del komplicerade ansiktsmasker och liknande", påpekade Hermione.

"Dessutom så hann jag klart på den tiden."

"Va, behöver du tre timmar på dig?" sa Ron och såg misstroget på henne, men han fick omedelbart böta för sin ouppmärksamhet då George träffade honom i huvudet med en stor snöboll. "Vem ska du gå med?" ropade han efter Hermione, men hon vinkade bara och försvann uppför stentrappan in i slottet.

"Någon som hon vill se bra ut för", sa Tonks med ett leende. Hermione rodnande medan Krum log svagt vid minnet av balen.

Det vankades inget eftermiddagste den dagen, eftersom det skulle serveras en festmåltid under balen. Vid sjutiden, när det hade blivit svårt att sikta ordentligt i det fallande mörkret, övergav de snöbollskampen och tågade tillbaka till uppehållsrummet. Den tjocka damen satt i sin ram med sin vännina Violet från rummet under. De var båda ganska berusade, och i bottnen på tavlan låg massor av tomma chokladliköraskar och skräpade.

"Det kan inte vara lämpligt bland skolbarn", påpekade mrs Warren med rynkad panna.

"Åh det där är inget jämfört med vad som händer på fester", fnös Gabriel.

"Jag tvivlar att du hjälpte situationen", sade Leanne och himlade med ögonen.

"Det är inte som om vi inte har åldersgränser", påpekade en sjundeårselev. "De yngre tar inte direkt någon skada utav det."

"Guljansgrus, det stämmer precis!" fnissade hon när de gav henne lösenordet och svängde åt sidan för att släppa in dem.

"Det var ett konstigt lösenord", sade Anthony en aning överraskat.

"Hon är full, det var julgransljus som var lösenordet", fnös Demelza.

Harry, Ron, Seamus, Dean och Neville bytte om till galaklädsel uppe i sovsalen. Allesammans såg mycket besvärade ut, men värst var det med Ron. Han betraktade sig i den höga spegeln i hönset med ett förfärat ansiktsuttryck. Det gick helt enkelt inte att förneka att hans galaklädnad i högsta grad liknade en damklänning. I ett förtvivlat försök att få den att se mer manlig ut använde han en Avskärningsbesvärjelse på ryschkragen och manschetterna. Den fungerade ganska bra - nu var han åtminstone befriad från spetsarna och halskråset. Men han hade inte gjort något särskilt prydligt jobb, och kanterna såg fortfarande sorgligt fransiga ut.

"Harry var inte till någon hjälp heller", påpekade Neville med ett leende.

"Åh håll klaffen, Longbottom", stönade Ron medan de andra pojkarna i sovsalen brast ut i skratt.

"Vad gjorde Harry?" frågade Ginny intresserat.

"Ron klagade över att det såg ut som en klänning och Harry var väldigt hjälpsam med att peka ut att den åtminstone matchade hans ögon", skrattade Dean.

"Det hela var ännu bättre när han hittade en bahytt att ha till den", tillade Seamus som skakade av skratt.

"Vad är en bahytt?" frågade Orla förvirrat.

"Det är en huvudbonad för kvinnor", fnissade Hermione. "De var populära på 1800-talet."

"Jag försökte bara få Ron att se det positiva i situationen", sade Harry oskyldigt med tindrande ögon.

"Det är i såna här ögonblick som man verkligen kan se James i honom", sade Charlus med ett litet leende.

När alla var klara lämnade de sovsalen.

"Jag kan fortfarande inte begripa hur ni båda fick tag i de sötaste flickorna från vår årskurs", mumlade Dean.

Parvati och Padma såg väldigt glada ut över den kommentaren och log mot Dean som rodnade en aning.

"Djurisk dragningskraft", sa Ron dystert medan han pillade bort lösa trådar ur ärmlinningarna. Uppehållsrummet såg främmande ut, fyllt med folk i olikfärgade klädnader istället för den vanliga massan av svartklädda elever. Parvati stod och väntade på Harry vid foten av trappan. Hon var verkligen söt att se på, i en chockrosa klädnad, men glänsande guldarmband om handlederna och det långa mörka håret flätat med guldtrådar. Harry blev lättad över att hon inte fnissade.

Narcissa betraktade den indiska flickan innan hon nickade godkännande. "Det var ett bra val, det visar inte bara diskret din kultur, men framhäver även dina naturliga toner."

"Mamma hjälpte oss att välja ut våra klänningar", sade Parvati med ett lyckligt leende.

"Du… öh… ser fin ut", sa han genererat.

"Tack", sa hon. "Padma möter dig i entréhallen", tillade hon vänd till Ron.

"Bra", sa Ron och såg sig omkring. "Var är Hermione?"

Tonks skakade på huvudet, hon hade en känsla av att balen skulle sluta illa för Hermiones del ifall hennes misstankar stämde. Ron var avundsjuk för att han inte fick gå på balen med henne och med pojkens häftiga temperament så var det störst chans att det skulle sluta i katastrof.

"Jag vet inte." Parvati ryckte på axlarna. "Ska vi gå ner då, Harry?"

"Okej", sa Harry, som helst önskade att han kunde fått stanna i uppehållsrummet. Fred blinkade till Harry när han passerade honom på väg ut genom porträtthålet.

"Angelina låg lite efter i sitt schema", sade Fred.

"Och vems fel var det egentligen?" frågade Angelina misstroget.

"Det var inte mitt fel att det hände, ifall du inte sprungit in i mig…"

"Sprungit in i dig? Det var du som sprang med en tickande bomb i händerna och kraschade in i mig", utbrast Angelina misstroget.

"Ingen fara skedd, geggan gick att tvätta bort", sade Fred flinandes och flickan himlade med ögonen.

Entréhallen myllrade också av elever, som alla väntade på att klockan skulle bli åtta, då dörrarna till stora salen skulle slås upp. De elever som skulle gå på balen med någon från ett annat elevhem knuffade sig fram mellan kamraterna och försökte hitta varandra i mängden. Parvati fann sin syster Padma och förde henne med sig bort till Harry och Ron.

"Hej", sa Padma, som såg lika söt ut som Parvati i en klart turkosfärgad klädnad. Hon verkade emellertid inte alltför förtjust över att få Ron som partner, hennes mörka ögon vilade ett ögonblick på hans fransiga ärmar och halsringning då hon skärskådade honom uppifrån och ner.

Narcissa nickade igen. "Åter igen ett bra val."

"Tack", sa Padma och log en aning blygt.

"Hej", sa Ron utan att titta på henne. I stället stirrade han sig omkring bland mängden. "Å, nej…" Han hukade sig ner bakom Harry, för Fleur Delacour kom just förbi, klädd i en klädnad av silvergrått siden, som fick henne att se bländande vacker ut.

Bill log, även om han inte hade sett henne i den klänningen så var han övertygad om att hon hade varit slående vacker.

Hon var i sällskap med Ravenclaws quidditchkapten, Roger Davies. När de hade försvunnit rätade Ron på sig igen och stirrade ut över huvudet på de myllrande eleverna.

Bill kunde inte låta bli att blänga på boken avundsjuk och Fleur fnittrade innan hon tryckte en kyss mot hörnet av hans mun. Bill log mot henne innan han gav henne en snabb kyss på pannan och placerade armen runt om henne.

"Var är Hermione?" frågade han om igen.

"Jag ville se till att hon faktiskt hade en dejt", mumlade Ron rodnande och Hermione blinkade chockat.

"Det var gulligt av dig", sa hon tillslut och kysste hans kind, något som fick Ron att rodna ännu mer.

En grupp Slytherinelever kom uppför trappan från sitt uppehållsrum nere i källarvalven. Malfoy fick först, han var iförd en galaklädnad i svart sammet med hög krage, som fick honom att se ut som en kyrkoherde, tyckte Harry.

"Det är vårt mode", fnös Charlie.

"Vilket är varför vi till stor del försöker efterlikna mugglarnas mode", instämde Charlie.

"De 'ar rätt, jag 'ärmar ockso mugglarna avec mes robes", instämde Fleur.

Pansy Parkinson klamrade sig fast vid Malfoys arm i en blekrosa klädnad med mycket spetsar och rysch. Crabbe och Goyle var båda klädda i grönt, de liknade ett par misstänkta stenblock. Det glade Harry att se att ingen av dem hade lyckats skaffa någon partner.

"Jag tror inte att någon tjej skulle gå med dem", fnittrade Ginny.

"Det skulle betyda att tjejen var blind i så fall", sa Fay innan de två flickorna brast ut i skratt, något som snabbt smittade av sig bland deras vänner.

Den tunga huvuddörren öppnades, och alla vände sig om för att titta när Durmstrangeleverna trädde in tillsammans med professor Karkaroff. Krum gick i spetsen, åtföljd av en söt flicka i blått, som Harry inte kände.

"Såg jag verkligen så annorlunda ut?" tänkte Hermione medan hon försökte komma ihåg hur hon hade sett ut.

Över huvudet på dem kunde han se att en stor bit av gräsmattan framför slottet hade förvandlats till ett slags konstgjord grotta fylld med kulörta lyktor - det var i själva verket hundratals älvor, som satt i de framtrollade rosenbuskarna eller fladdrade över något som liknade statyer av jultomten och hans renar.

"Vill turneringsdeltagarna vara vänliga och komma fram hit!" hördes professor McGonagalls röst.

"Det är något med McGonagall och få hennes förmåga att få alla att lyssna utan att egentligen försöka", påpekade Lee.

"Verkligen, mr Jordan? Du verkar ha svårt att lyssna på mig", påpekade McGonagall torrt.

"Om jag ska vara ärlig så ignorerar jag det mer vid quidditchmatcher", erkände Lee fåraktigt och gned sig i nacken.

Parvati rättade till sina armband med ett strålande leende. Hon och Harry sa: "Vi ses om ett litet ögonblick" till Ron och Padma innan de började röra sig framåt genom den högljudda elevhopen, som trädde åt sidan för att släppa fram dem. Professor McGonagall, som bar en röd festklädnad i skotskrutigt klanmönster och hade bundit en ganska ful tistelkrans runt hattbrättet,

"Verkligen, Mr Potter", sa McGonagall med ett höjt ögonbryn och Harry bleknade medan hans vänner började skratta.

"Öh… jag, jag menar… tiselkransen, var… öh, öh… väldigt va-vacker", sa Harry tveksamt. "Livade verkligen upp, i andan av jul… ja, det funkar."

"Harry, håll bara tyst", sade Ron som skakade av skratt.

"Den var väldigt gräslig, mr Potter, jag kan inte klandra dig för din åsikt", sade McGonagall vänligt och skrattet i salen avtog en aning när alla misstroget betraktade professorn i förvandlingskonst.

"Jag förstår inte", sade Harry förvirrat. "Varför ha den ifall du anser att den är gräslig?"

"Jag förlorade ett vad och mina kollegor tyckte det var en… lämplig… accessoar", sade McGonagall i en torr ton.

"Som mr Potter sa så var den verkligen i julandan", skrattade Sprout.

"Den var hemsk", väste McGonagall.

"Seså, Minerva, den matchade dina festklädnader förvånansvärt bra", sade Snape med ett självbelåtet leende. "Vi lade ner väldigt mycket tid på den."

sade åt dem att vänta bredvid dörrarna medan alla andra gick in i stora salen - turneringsdeltagarna skulle göra entré i samlad procession när alla andra hade tagit plats. Fleur Delacour och Roger Davies placerade sig närmast dörrarna. Davies såg så överväldigad ut över sin stora tur att ha fått Fleur till dam att han knappt kunde slita ögonen från henne. Cedric och Cho stod alldeles intill Harry. Han tittade bort, så han inte skulle behöva prata med dem. I stället föll hans blick på flickan vid Krums sida. Han tappade fullkomligt hakan.

"Var det någon du kände?" frågade Dorea intresserat.

"Ja, det kan man verkligen säga", skrattade Harry.

Det var Hermione.

"Du var hans dejt till balen?" frågade Tonks intresserat.

"Ja, och efteråt blev vi vänner", sade Hermione.

"De va trevligt å ha en vänner som inte dömer berömmelsen på mig", Krum rynkade på pannan, "dömer mig av berömmelsen?"

"På grund av din berömmelse", sa Hermione vänligt och Krum nickade med ett leende.

Men hon liknade inte alls Hermione. Hon hade gjort något med håret, det var inte längre tjockt och buskigt, utan slätt och glänsande och uppsatt i en elegant nackknut. Hon bar en klädnad av något svävande lätt blågrönt tyg, och hon förde sig också på ett annat sätt - kanske var det bara för att hon inte var nertyngd av alla böcker som hon jämt släpade på i sin axelväska.

"Det är sant", sa Hermione med ett skratt.

Dessutom log hon - ett ganska nervöst leende - men nu märktes det verkligen att hennes framtänder hade blivit betydligt förminskade. Harry kunde inte förstå att han inte upptäckt det tidigare.

"Antagligen för att du hade panik inför första uppgiften", föreslog Oliver torrt.

"Det kan vara en bra anledning", instämde Harry med en nickning.

"Hej, Harry", sa hon. "Hej, Parvati."

Parvati glodde på Hermione med oartig misstro. Hon var inte heller den enda. När dörrarna till stora salen slogs upp tågade Krums beundrarinnor från biblioteket förbi med mördande blickar på Hermione. Pansy Parkinson stirrade på henne med gapande mun då hon passerade tillsammans med Malfoy, och inte ens han kunde hitta på något förolämpande att slänga åt henne. Ron däremot stegade rakt förbi Hermione utan att titta på henne.

"Jag var vid den tidpunkten inte medveten om att det var du", sa Ron ursäktande, han såg inte fram emot senare i boken när han startat ett bråk.

"Jag ansträngde mig verkligen för att se vacker ut", sa Hermione och Ron kunde inte låta bli att rynka på pannan. Hon var redan vacker, en tanke som fick honom att rodna.

När alla väl hade slagit sig ner i stora salen sa professor McGonagall åt turneringsdeltagarna och deras partners att ställa upp sig parvis på led och följa efter henne. Det gjorde det, och alla i salen klappade i händerna då de visade sig. De rörde sig fram mot ett stort runt bord överst i salen, där domarna satt. Väggarna i stora salen hade täckts med gnistrande silverfärgad rimfrost, medan hundratals girlanger av mistel och järnek löpte kors och tvärs över den stjärnbeströdda svarta himlen. Elevhemsborden hade försvunnit och i stället fans där ett hundratal mindre bord, upplysta av tända lyktor och med rum för tolv personer vid varje.

"Det låter lite dåligt planerat", påpekade en kille.

"Jag vet inte, vi var väl runt fem, sex hundra i salen eller något sådant", påpekade Terry Boot.

"Det är det jag menar, säg att det är sexhundra elever i salen och varje bord har plats för tolv personer, det blir då femtio bord som fylls men enligt boken fanns det ett hundratals bord."

"Inget av borden var fyllda dock, folk satt med sina vänner", protesterade Anthony.

"Känns ändå som om man hade kunnat planerat det bättre."

Harry koncentrerade sig på att inte snubbla på sina egna fötter. Parvati verkade njuta av det hela, hon log mot alla och styrde Harry med ett så fast grepp att han kände sig som en cirkushund som skulle förevisa sina konster. Han fick syn på Ron och Padma är han närmade sig det runda domarbordet. Ron tittade på Hermione med hopknipna ögon. Padma såg surmulen ut.

"Jag var avundsjuk", muttrade Ron och Hermione log mot honom, hon hade förlåtit honom för det även om hon varit väldigt upprörd den kvällen.

Dumbledore log glatt då processionen närmade sig, men Karkaroff hade nästan samma ansiktsuttryck som Ron då han såg Krum och Hermione komma närmare.

"Det är inte förvånande, han gillar varken mugglare eller mugglarfödda", sade Sirius.

"Vilket inte är konstigt med tanke på att han var en Dödsätare", muttrade mr Weasley ogillande.

Ludo Bagman, som för kvällen var iförd en lyssnade mörkröd klädnad med stora gula stjärnor, klappade minst lika entusiastiskt i händerna som eleverna. Madame Maxime, som hade bytt ut sin vanliga uniform av svart sidensatäng mot en böljande dräkt i lavendelblått siden, applåderade dem artigt. Men mr Crouch, upptäckte Harry plötsligt, var inte där. Den femte domarplatsen vid bordet upptogs av Percy Weasley.

"Varför var du där?" frågade Remus förvånat.

"Det kommer förklaras", svarade Percy.

När turneringsdeltagarna och deras partners kom fram till bordet drog Percy ut den tomma stolen bredvid sig och stirrade menande på Harry. Harry uppfattande vinken och satte sig bredvid Percy, som var klädd i en splitter ny, marinblå festklädnad och såg ytterst självbelåten ut.

"Jag är förvånad att du fick hoppa in i mr Crouchs ställe", sade madam Bones med ett höjt ögonbryn.

"Jag var tillgänglig", sade Percy med rodnande kinder.

"Jag har blivit befordrad", sa Percy innan Harry ens hann fråga, och att döma av hans ton kunde det ha varit sin utnämning till universums härskare han tillkännagav. "Jag är nu mr Crouch personliga assistent, och jag är här för att representera honom."

"Varför kommer han inte själv?" frågade Harry. Han såg inte fram emot att behöva lyssna till föreläsningar om kittelbottnars tjocklek under hela julmiddagen.

Percy rodnade ännu mer, han hade aldrig insett hur tråkigt hans jobb lät för alla andra.

"Mr Crouch är tyvärr inte särskilt kry. Han har känt sig dålig ända sen världsmästerskapen. Men det är knappast förvånande med allt övertidsarbete han har haft. Han är ju inte så ung längre, även om han förstås är oerhört duktig fortfarande. Hans hjärna är lika skarp som nånsin. Men världsmästerskapen var ett fiasko för hela Trolldomsministeriet, och sen drabbades mr Crouch av en djup personlig chock i samband med den där husalfens olydiga uppförande… Blinky, eller vad hon nu hette.

"Winky!" sade Hermione och blängde på tredje Weasleybarnet.

"Jag visste inte vad hon hette, han pratade inte direkt om henne", sade Percy ursäktande.

Han avskedade hennes förstås genast efteråt, men som sagt, han är inte ung längre och han behöver nån som ser feer honom. Jag tror inte alls att han har det lika skönt och bekvämt hemma sen hon gav sig av. Och så har vi också haft allt arbete med att arrangera turneringen och med att hantera efterspelet till världsmästerskapen… och det där vidriga fruntimret Skeeter som surrar omkring överallt.

"Se. Han tycker också hon är hemsk!" sade Kingsley triumferande.

"Du behöver inte peka ut alla som anser att hon är hemsk", suckade madam Bones irriterat.

"Jo, ifall jag ska få mitt förslag om att förbjuda henne använda sin penna ska gå igenom så måste jag veta vilka jag ska kontakta för att skriva under listan", mumlade Kingsley envist.

Nej, stackars man, han har verkligen förtjänat en jul i stillhet. Jag är bara glad att han förstod att det fanns nån han kunde lita på, som kunde gå i hans ställe.

Harry motstod frestelsen att fråga Percy om mr Crouch hade slutat upp med att kalla honom "Weatherby".

"Harry, varför gjorde du det inte? Du hade varit vår hjälte", sade George.

"Jag trodde att han redan var det för att han var släkt med Marodörerna, var det vad de kallade sig va?" sade Percy roat.

"Percy, påminn dem inte om det", stönade Harry.

Det hade ännu inte kommit någon mat på de glänsande guldtallrikarna, men det låg små menyer vid varje kuvert. Harry tog osäkert upp sin och såg sig omkring - det fanns inga servitörer. Dumbledore läste emellertid noga igenom sin egen meny och sa sedan mycket tydligt till sin tallrik: "Fläskkotletter!" och fläskkotletterna dök genast upp på fatet.

"Woa, det är så coolt", viskade Bradley.

De andra kring bordet fattade galoppen och började också ge sina tallrikar beställningar. Harry kastade en blick bort mot Hermione för att se vad hon tyckte om det här nya och mer invecklade sättet att få maten serverad på - det måste ju betyda en massa extra arbete för husalferna -

"Jag tänkte inte ens på det", viskade Hermione förskräckt.

"Ignorera det bara, du kan inte göra någonting åt det nu", sade Ron avfärdande.

"Ignorera det! Ronald, har du ingen tanke på hur stressad de måste vara", protesterade Hermione och gned ängsligt sina händer.

men för en gångs skull verkade Hermione inte ha F.I.S.A. i tankarna. Hon var så upptagen av att prata med Viktor Krum att hon knappt verkade lägga märke till vad hon åt. Det slog Harry att han faktiskt aldrig hade hört Krum säga någonting förut, men nu pratade han på, ivrigt och förtjust.

"Hör-mio-nej var en av få som prata normalt me mej", förklarade Krum.

"Det tog lite tid, jag trodde han var självupptagen från början", sade Hermione med röda kinder.

"Det är okej", sade Krum med ett leende.

"Ja, vi har också en slott, men det är inte lika stort och bekvämt som den här slott", berättade han för Hermione. "Vi bara har fyra våning och eldet i spisar är bara till för trolldomsbruket. Men vi har ännu större område utomhus än här… fast på vinter vi har inte mycket glädjen av det, för dagsljusen varar så kort. Men på sommar flyger vi omkring varenda dagen, över sjöar och berg…"

"Det låter underbart", sade Oliver drömmande.

"Krum, jag tror inte att du har blivit presenterad för Oliver här, han är Hogwarts quidditchexpert. Jag har en känsla av att ni har mycket gemensamt", sade Harry flinande.

"Din dykning i quidditchfinalen var fenomenal, men om du väntat två minuter hade ni kommit lika. Vulchanov skulle ha gjort mål", sade Oliver flinande.

"Um, wa?" sa Krum förvirrat.

"Zograf hade tagit bollen bara sekunder innan du fångade kvicken, han skulle sedan ha passat Ivanova som Irländarna ignorerat till stor del, Ivanova hade sedan chans på mål, men för ett garanterat mål skulle han passat Vulchanov som hade skjutit mål. Efter det hade du kunnat fångat kvicken och ni hade kommit lika."

"Hur kan du veta det?" frågade Krum misstroget.

"Veta är att ta i, men jag älskar att studera spelares teknik, och det hade varit det troligaste händelseförloppet och resultatet", sade Oliver ivrigt.

"Ingen annan har kritiserat mig så… alla var överens om vi förlorat mycket större annars", sade Krum förvånat.

"Utan positiv kritik kan man inte förbättras", kontrade Oliver.

"Harry kan antingen ha gjort något genialiskt eller begått ett stort misstag som kommer sluta i katastrof", sade Alicia allvarligt medan hon betraktad de två quidditchspelarna som ivrigt utbytte tankar om spelet.

"Så, så, Viktor!" sa Karkaroff med ett skratt som inte nådde hans kalla ögon "Avslöja nu ingenting mer för din förtjusande dam, för då förstår hon ju precis var hon kan finna oss!"

Dumbledore log, med en glimt i ögat.

"Igor, du och ditt hemlighetsmakeri. Man skulle nästan kunna tro att du inte vill ha några besökare."

"Han vill inte ha det", sade Dumbledore och skakade på huvudet.

"De förvånar mig inte", sade Krum.

"Ja, Dumbledore", sa Karkaroff och visade sina gula tänder i ett stort grin, "vi värnar ju alla om våra privata domäner, eller hur? Bevakar vi inte misstänksamt de lärdomens salar som har överlämnats i vår vård? Har vi inte rätt att vara stolta över att bara vi känner till vår egen skolas hemligheter, och gör vi inte rätt i att skydda dem?"

"Å, jag skulle aldrig ett ögonblick inbilla mig att jag känner till alla Hogwarts hemligheter, Igor", sa Dumbledore i vänskaplig ton.

"Vilket jag inte gör", sade Dumbledore leendes med tindrande ögon.

"Jag tror att en del av upptågsmakarna vet mer än lärarna", tillade McGonagall medan hon betraktade marodörerna och demondun som log oskyldigt mot henne.

"Så sent som i morse gick jag till exempel åt fel håll när jag skulle till badrummet och befann mig plötsligt i ett mycket vackert rum som jag aldrig förr hade sett. Det visade sig innehålla en verkligt praktfull samling nattpottor. När jag gick tillbaka för att se närmare på det upptäckte jag att rummet hade försvunnit. Men jag måste verkligen hålla utkik efter det. Det kanske bara är åtkomligt klockan halv sex på morgonen. Eller också visar det sig endast vi kvartsmåne - eller när den som letar efter det har en ovanligt ful blåsa."

"Vid-behov-rummet", mumlade Harry till sina två bästa vänner som nickade. Runt om dem så utbytte en hel del av medlemmarna i DA vetande blickar.

"Varför får jag en känsla av att en del av eleverna vet vad det är för rum?" frågade madam Hooch medan hon betraktade eleverna misstänksamt.

"Potter", väste Snape och blängde på pojken som satt med huvudet nedböjt och lågmält samtalade med sina vänner.

"Vi har pratat om det här Severus, du kan inte beskylla Potter för allt", sade Sinistra och himlade med ögonen.

"Jag har rätt, han har något med det att göra. Han vet vad det är, och böckerna kommer avslöja det", muttrade Snape.

"Och förra veckan anklagade du honom för att ändra färgen på en av dörrarna i fängelsehålan", påpekade madam Hooch och himlade med ögonen.

Harry frustade till av skratt med huvudet nedböjt mot maten på tallriken. Percy såg ogillande ut, men Harry kunde ha svurit på att Dumbledore gav honom en lite blinkning. Under tiden satt Fleur och kritiserade juldekorationerna inför Roger Davies.

"Oh toppen, jag gör bort mig mer", mumlade Fleur missnöjt.

"Ledsen Fleur, jag är säker på att jag missade en del information, så det kommer nog låta värre än vad det var", sa Harry ursäktande

"Det är okej, jag jämförde de två skolorna, men jag tror dy vill 'öra mig kritisera 'Ogwarts", sade Fleur.

"Det 'är är jy inte mycket att komma med", sa hon avfärdande och såg sig omkring på Stora salens glittrande väggar. "I Beauxbatonspalatset 'ar vi isskylturer rynt väggarna i 'ela matsalen på jylen. De smälter förstås inte och de ser yt som stora glittrande diamantstatyer. Och maten är 'elt enkelt syperb. Och vi 'ar körer med skogsnymfer som sjunger serenader medan vi äter. Vi 'ar inga fylla rysningar som ni 'ar överallt, och om en poltergeist nånsin tog sig in på Beauxbatons, skylle han bli utkastad på momangen." Hon smällde otåligt handen i bordet.

Roger Davies såg på henne med bedövad blick medan hon talade och träffade ideligen vid sidan av munnen med gaffeln. Harry hade en känsla av att Davies var för upptagen av att stirra på Fleur för att höra ett ord av vad hon sa.

"Jösses Roger, försök att behålla något förstånd", väste Marietta och smällde till Roger.

Roger rodnade och gned punkten han blivit slagen medan han försökte undvika allas ögon i salen, speciellt den flickan som han gått till balen med. Han ville inte tänka på det.

"Du har alldeles rätt", sa han hastigt och smällde sin egen hand i bordet precis som hon. "På momangen! Just det."

"Jag antar att jag ska vara glad över att du åtminstone gav något svar", sade Marietta sarkastiskt.

"Jag var distraherad", mumlade Roger generat.

"Jag ser inte hur han kan vara för distraherad av hennes utseende för att agera som en normal människa", påpekade Cho och skrattade medan hon nickade mot Bill som lekte med en lock av Fleurs hår medan han hade ett samtal med en av sina bröder.

Harry såg sig omkring i stora salen. Hagrid satt vid ett annat av borden tillsammans med lärarna. Han var åter ifred sin förskräckliga bruna kostym och kikade upp mot domarbordet. Han vinkade lite diskret, och Harry såg att madame Maxime vinkade tillbaka. Opalerna runt hennes hals glänste i skenet från de levande ljusen. Hermione var i färd med att lära Viktor att uttala hennes namn riktigt - han kallade henne hela tiden "Herr-majån".

"Jag är ledsen Herrmån-nini", sade Krum och Hermione log igen, även om han fortfarande uttalade det fel så var det nära nog.

"Det är okej."

"Hör-maj-å-ni", sa hon långsamt och tydligt.

"Herr-mån-nini."

"Nästan rätt", sa hon och kastade leende en blick åt Harrys håll. När alla hade ätit färdigt reste sig Dumbledore och bad eleverna göra detsamma. Sedan svängde han sin trollstav och fick borden att flyga tillbaka längs väggarna så att golvet blev fritt. Därefter trollade han fram en hög scen vid väggen till höger och försåg den med ett trumset, flera gitarrer, en luta, en cello och ett par säckpipor.

"Åh, det är dags för första dansen", sa Dorea förtjust och slog ihop händerna.

"Och den enda", mumlade Harry för sig själv.

Nu trädde systrarna Spök upp på estraden under våldsamma applåder. De hade stora vilda hår och var klädda i svarta, konstfärdig sönderrivna och fransade klädnader. De tog sina instrument, och Harry, som hade varit så upptagen att titta på dem att han nästan glömt vad som väntade honom, upptäckte plötsligt att lyktorna på borden hade slocknat och att de andra turneringsdeltagarna och deras partners hade rest sig upp.

"Kom nu då!" viskade Parvati. "VI ska ju dansa första dansen!"

"Jag gillar inte att dansa inför alla", mumlade Harry.

"Det är bara att ignorera alla andra, fokusera helt och hållet på din partner", sade Sirius lugnt.

"Inte helt och hållet, Alice tog det lite för bokstavligen och det slutade med att hon dansade in i en isskulptur som välte", skrockade Remus.

"Min mamma?" sade Neville överraskat och vände sig mot Remus.

"Du ärvde din klumpighet från någon trots allt", sade Remus och blinkade med ena ögat mot den blyga pojken.

Harry snubblade på sin festklädnad då han reste sig upp. Systrarna Spök spelade upp en långsam, sorglig melodi. Harry gick ut på det klart upplysta dansgolvet och undvek noga att fånga någon annans blick (han kunde se att Seamus och Dean fnissande vinkade till honom) och i nästa ögonblick hade Parvati gripit tag i hans händer och placerade den ena runt sin midja medan hon höll hans andra hand hårt i sin. Det var inte så illa som det kunde ha varit, tänkte Harry, medan han långsamt snurrade runt på stället (det var Parvati som förde).

"Hm, jag får lära dig dansa nu i jul", sa Sirius med ett leende.

"Aw, måste jag?" stönade Harry.

"Oroa dig inte, du kommer gilla mina lektioner och du kommer ha det tillsammans med dina vänner, vi kommer trots allt fira tillsammans", sade Sirius leendes.

"Åh nej, du ska inte leda några danslektioner", avbröt Dorea och blängde på sin svärson. "Det kommer sluta i kaos."

"Och vem ska lära ut dem?" frågade Sirius utmanande.

"Jag", sade Dorea bestämt i en ton som inte lämnade någon plats för diskussion.

Han höll blicken stelt fäst över huvudet på åskådarna, men det dröjde inte länge förrän många av dem också var uppe på dansgolvet, så att Harry och de andra turneringsdeltagarna inte längre var i centrum för uppmärksamheten. Neville och Ginny dansade alldeles intill - han kunde se hur Ginny grimaserade varje gång Neville trampade henne på tårna.

"Ledsen", sade Neville med röda kinder.

"Det är lugnt, jag är bara glad att jag var där", sade Ginny vänligt.

Harry kunde inte låta bli att föreställa sig hur det hade varit ifall han själv hade gått med Ginny på balen, han hade antagligen ha haft det roligare än vad han haft.

Dumbledore valsade runt med madame Maxime. Han var så liten i förhållande till henne att spetsen på hans hatt knappt kittlade hennes haka, men hon rörde sig mycket lätt och smidigt, trots att hon var så stor. Monsterögat Moody dansade en ytterst klumpig twostep med professor Sinistra, som skuttade nervöst för att undvika hans träben.

"Smart val, att bli stampad av hans träben kan ge stora skador på ens fötter", sade madam Pomfrey.

"Jo tack, jag lyckades lista ut det", mumlade Sinistra.

"Snygga strumpor, Potter", brummade Moody då han svängde förbi, medan hans magiska öga stirrade rakt igenom Harrys klädnad.

"Å, javisst, husalfen Dobby har stickat dem åt mig", sa Harry och log.

"Du hade de strumporna till balen, de matchar inte ens dina klädnader", protesterade Dorea.

"De var en gåva från en vän, det kändes rätt att använda dem", sade Harry bestämt.

Doreas ansikte mjuknade och hon log mot sin sonson. "Såklart. Jag blev bara överraskad över valet, varför vet jag inte för min make hade betydligt värre val vid baler."

"Jag hade bara en väldigt bra smak", sade Charlus och satte näsan i vädret, något som fick hans fru att fnittra.

"Usch, vad han är kuslig!" viskade Parvati då Moody klampade vidare. "Jag tycker det borde vara förbjudet att ha ett sånt öga!"

"Ärlig talat så tror jag att det i teorin är förbjudet, men Alastor hittade något kryphål", suckade madam Bones.

Harry hörde till sin lättnad en avslutande, skälvande säckpipston - första dansen var över. Systrarna Spök upphörde att spela och alla klappade i händerna. Harry släppte genast taget om Parvati.

"Vi kan väl sätta oss ner?"

"Ja, fast nu kommer det en riktigt svängig låt!" sa Parvati då Systrarna Spök började spela ett nytt nummer i mycket snabbare tempo.

"Lägg även till trollkarlsetikett över saker Harry ska lära sig över lovet", sade Charlus med rynkad panna.

"Det är en riktigt bra idé", instämde Dorea.

"Jag antar att pappa kommer hålla i de lektionerna?" sade Sirius medan han skrev ner det.

"Det är nog en bra idé, jag är säker på att Dorea kan ta över när det kommer till regler runt dukning som exempel", instämde Charlus.

"Runt dukning? Är inte det något som är för flickorna?" frågade Susan förvånat medan hon tänkte tillbaka på de lektioner hon fått när hon var liten.

"Traditionellt sätt ja, men vi hade tvillingar som var väldigt nära varandra, vi lät därför Jasmine och James att få lära sig om båda könens utbildning så att säga", förklarade Dorea vänligt.

"Jag kommer inte få något jullov", stönade Harry uppgivet. "Jag kommer vara fast i lektioner.

"Jag skulle inte vara så fort med att skratta pojkar, Ginny", sade mr Weasley medan han betraktade sina fyra yngsta barn. "Ni kommer få ta samma lektioner över jul."

"Nej, den där sortens dans gillar jag inte!" ljög Harry och ledde bort henne från dansgolvet, förbi Fred och Angelina som dansade så vilt att folk omkring dem backade undan för att inte bli skadade. De gick fram till bordet där Ron och Padma satt.

"Vart lärde du dig att dansa?" sade Narcissa förskräckt medan hon betraktade vem hon trodde var Fred.

"Jag har inte lärt mig", flinade Fred.

"Det förklarar mycket", muttrade Narcissa och skakade på huvudet.

"Hur går det?" frågade Harry Ron. Han satte sig ner och öppnade en flaska honungsöl. Ron svarade inte. Han blängde ilsket på Hermione och Krum, som just dansade förbi. Padma satt med korslagda armar och ben och vippade med ena foten i takt med musiken. Med jämna mellanrum kastade hon en missnöjd blick på Ron, som totalt struntade i henne. Parvati slog sig ner på Harrys andra sida och lade armarna och benen i kors på samma missnöjda sätt som sin syster. Det dröjde inte länge förrän en pojke från Beauxbatons bjöd upp henne.

"Inte konstigt, som sagt är de två de vackraste i vår årskurs", mumlade Dean.

"Det har du väl inget emot, Harry?" sa Parvati.

"Vad då?" sa Harry, som var fullt upptagen av att betrakta Cho och Cedric.

"Jösses Harry, inte konstigt att Parvati klagade dagen därpå", sa Ginny och skakade på huvudet.

Harry rodnade och gned sig fåraktigt i nacken. "Jag var inte den bästa dejten… jag är ledsen Parvati."

"Det är okej, jag hade ändå kul sen", sa Parvati när hon såg att Harrys ursäkt var ärlig.

"Äsch, glöm det", fräste Parvati och försvann därifrån med pojken från Beauxbatons. När dansen var slut kom hon inte tillbaka. Hermione kom fram och satte sig i Parvatis tomma stol. Hennes kinder blossade lätt efter dansen.

"Jag hade väldigt roligt", sade Hermione flinande.

"Ni dansade bara två danser dock", påpekade Ginny en aning förvånat.

"Vi var törstiga", svarade Hermione med en axelryckning.

"Hej", sa Harry. Ron sa ingenting.

"Visst är det varmt, tycker ni inte?" Hermione fläktade sig med handen. "Viktor ha gått för att hämta nåt att dricka."

Ron gav henne en förintande blick.

Tonks suckade, hennes misstankar hade stämt och hon tyckte synd om Hermione. Hennes natt skulle troligtvis bli förstörd på grund av Rons avundsjuka.

"Viktor?" sa han. "Har han inte bett dig att kalla honom Vicky än?"

Hermione tittade överraskat på honom. "Vad är det med dig?" frågade hon.

"Väldigt bra fråga", väste Ginny och blängde på Ron.

"Om du inte fattar det själv", sa Ron dräpande, "så inte tänker då jag tala om det för dig." Hermione stirrade på honom, och sedan på Harry som ryckte på axlarna.

"Ron, vad…?"

"Han är ju från Durmstrang!" spottade Ron fram. "Han kämpar mot Harry! Mot Hogwarts! Du… du…", Ron sökte efter tillräckligt starka ord för att beskriva Hermiones förbrytelse, "… du fraterniserar med fienden, det är just vad du gör!" Hermione bara gapade.

"Din idiot", stönade Fred.

"Hon fraterniserar inte med fienden, hon gör bara vad turneringen går ut på", instämde George och skakade på huvudet.

"Och du kommer förstöra hennes kväll", avslutade de tillsammans och blängde på sin yngre bror.

"Var inte så idiotisk!" sa hon efter ett ögonblick. "Fienden! Ärligt talat - vem var det som var alldeles ifrån sig av förtjusning när han kom? Vem var de som ville ha hans autograf? Vem var det som har en modell av honom uppe i sin sovsal?"

Ron låtsades som om han inte hade hört.

"Han kan låtsas som om han inte hörde, men det var en bra comeback", sade Ginny utan att ta ögonen från Ron, som hon fortfarande blängde på.

"Han bjöd väl in dig till dansen när ni satt i biblioteket tillsammans, antar jag?"

"Ja, det gjorde han." Hermione kinder blossade ännu rödare. "Än sen då?"

"Hur gick det till? Försökte du kanske få honom att få med i din fisa?"

"Jag gick till henne. Ville prata", sade Krum, som med rynkad panna betraktade Ron.

"Nej, det gjorde jag visst inte! Om du verkligen måste veta, så… så sa han att han hade kommit till biblioteket varenda dag för att han ville prata med mig, men han hade inte lyckats ta mod till sig!" Hermione sa alltihop väldigt snabbt och rodnade så djupt att hennes kinder hade samma mörkrosa färg som Parvatis klädnad.

"Aww, det är så gulligt", sade Katrina.

"Men varför henne?" frågade Katie. "Och jag menar det absolut inte på något dåligt sätt, jag bara undrar eftersom du inte haft en konversation med henne innan."

"Hon verkade vänligt, hon var inte besatt av mig… hon verka ensam emellanåt", förklarade Krum.

"Därför att hon föredrar att vara själv i biblioteket, det är enda gången hon faktiskt får vara ifred", skrattade Ginny.

"Jaså, det är så hans lilla lögnhistoria låter", sade Ron elakt.

"Vad menar du med det?"

"Är det inte alldeles tydligt? Han är ju Karkaroffs elev, eller hur? Han vet vem du hänger ihop med, han försöker bara komma Harry in på livet, så att han kan få lite förhandstips om honom… eller komma så nära att han kan förhäxa honom."

"Han skulle kanske, men aldrig jag", sa Krum bestämt.

"Tack", sade Harry med ett leende mot världsstjärnan. "Men jag visste redan det, du hade flera chanser förra året."

"Åh toppen, varför får jag en känsla av att Harry gick med Krum ensam någonstans trots att han var medveten om att Karkaroff var en Dödsätare", suckade Charlus.

"För att han får det från dig", sköt Dorea genast tillbaka.

Hermione såg ut som om Ron hade slagit till henne. Hon darrade på rösten när hon svarade.

"Upplysningsvis kan jag tala om att han inte har frågat mig en enda sak om Harry, inte en enda sak."

"Harry var inte av intresse", sade Krum med en axelryckning.

"Non, i närheten av une très jolie fille, inget annat spelar roll", instämde Fleur med ett litet skratt och Hermione rodnade.

Ron ändrade taktik med ljusets hastighet.

"Då hoppas han bara att du ska hjälpa honom lista ut hemligheten med hans ägg! Ni har säkert slagit era huvuden ihop under era små mysiga biblioteksträffar."

"Jag behöver inte hennes hjälp med något. Varför skulle jag henne be om hjälp?" frågade Krum.

"Hon en skolflicka på fjorton, hon kan inte tillräckligt för att ha hjälpt mig."

"Åh, så jag är inte längre en bra hjälp", fräste Hermione. "Jag ska komma ihåg det nästa gång du ber om råd. Den stora Krum behöver ingen hjälp från en liten dum fjortonåring. Han vet bäst."

"Att kalla henne dum är det mest korkade du kan göra", fnös Ron.

"Och du", fräste Hermione och vände sig ilsket mot Ron. "Du är inte mycket bättre. Du anklagade mig för att förrådda Harry, som om det hade varit jag som övergivit honom, som om jag inte hjälpt honom överleva första uppgiften!"

"Hermione", protesterade Ron men hennes ilskna blick fick tyst på honom.

"Ni båda borde vara tysta och tänka innan ni pratar", sade Ginny sakligt men båda trollkarlarna ignorerade henne.

"Her-maj-åni", sade Krum. "Jag mena bara att du inte har samma utbildning, du var tre år yngre. Du skulle inte klara uppgifterna."

"Det är Hermione!" utbrast den rödhåriga häxan häftigt och hon drog försiktigt pekfingret och tummen under Hermiones ögon och torkade bort tårarna som envist började trilla ned på hennes kinder. "Du har ingen aning om vad hon kan eller inte kan! Hon hjälpte Harry genom turneringen, men ni tror att hon är inkapabel bara för att hon är yngre. Eller i ditt fall, Ron, en tjej? För det är väl så du tycker?" Hans syster blängde på honom.

Ron kunde inte stoppa det kvävda skrattet som flydde. Hermione var den smartaste häxan i deras generation och att säga att hon var inkapabel av att göra något var bara rent sagt dumt.

"Vad skrattar du åt? Över det faktum att någon jag trodde var en vän bara använde mig som rådgivning men inte vågar erkänna det, att han trodde att jag är dum?" hickade Hermione.

Krum började protestera men en blick från Fleur stoppade honom, det var inte läge att be om ursäkt nu. Hermione skulle behöva lugna ner sig först. De andra i salen såg andlöst på häxan som nu skrek på sin rödhåriga vän, det var tydligt att boken hade väckt känslor och osäkerhet igen. Det faktum att Krum sen förolämpade henne verkade ha blivit droppen.

"…Hermione, du vet att jag gillar dig."

"Som läxhjälp! Det är det jag är bra till, är det inte? Någon som kan hjälpa dig med skolarbete och förolämpa när du känner dig på dåligt humör! I fem år har du klampat ner på mig…"

"Vänta nu ett ögonblick", avbröt Ron som själv började ilskna till. "Du ger lika bra som du får! Du förolämpar mig ständigt!"

"Jag ser dig åtminstone som en vän, du är bara vän med mig för Harry!" skrek Hermione, som nu hade tårar som forsade nerför kinderna. Det var en tanke som hade funnits i hennes bakhuvud sen de blivit vänner, och hennes anklagelse fick Ron att tystna och stirra misstroget på henne. "Se, du protesterar inte ens. Du hatar mig egentligen, om det inte var för Harry skulle du undvika mig!"

"Är du dum eller?" spottade Ron ilsket ur sig. "Du är en av mina bästa vänner!"

"Du har ett bra sätt att visa det på!"

"JAG VAR AVUNDSJUK!" skrek Ron som var alldeles röd i ansiktet. "Jag var avundsjuk på Krum, okej! Jag ville gå på balen med dig, men jag frågade aldrig, och när jag väl tog mod till mig och försökte spela cool blev du upprörd."

"Ron…" Hermione stirrade på sin vän med vida ögon, hennes underläpp darrande.

"Jag var en idiot, okej. Jag vet det nu. Jag är ledsen att jag förstörde balen för dig", sade Ron med en axelryckning. "Men jag menar vad jag sa, du är en av mina bästa vänner."

"Du är en sån idiot", snyftade Hermione till och slog armarna om Ron och begravde sitt ansikte i hans nacke.

"Bra, nu när vi har det här överstökat", sa Harry lugnt och alla såg misstroget på honom.

"Har det överstökat? Dina vänner bröt nästan sin vänskap", protesterade Hannah misstroget.

"Nah, det här är vanligt. Jag ska erkänna att det eskalerade och var värre än vad det brukar vara, men det löste sig", sade Harry med en axelryckning.

"Jag skulle aldrig hjälpa honom med hans ägg!" utbrast Hermione upprört. "Aldrig! Hur kan du säga nånting sånt? Jag vill ju att Harry ska vinna turneringen. Det vet Harry också, visst gör du det, Harry?"

"Du har ett konstigt sätt att visa det på!" sa Ron hånfullt.

"Ron, hon har visat det bättre än vad du har", sa Ginny hånande.

"Jag vet", mumlade Ron som fortfarande hade armarna om Hermione.

"Weasley, kan jag ändra mitt vad till slutet av nästa vecka?" mumlade Anthony.

"Nope, inga vad får ändras, bara att acceptera att din gissning när de blir tillsammans kommer vara fel", väste George tillbaka, noga med att inte låta Ron eller Hermione höra.

"Hela den här turneringen går ju ut på att lära känna utländska trollkarlar och häxor och bli vän med dem!" sa Hermione gällt.

"Nej, det gör den inte!" skrek Ron. "Den går ut på att vinna!" Folk runt omkring började stirra på dem.

"Ron", sa Harry med låg röst, "jag har faktiskt ingenting emot att Hermione följde med Krum på balen." Men Ron låtsades inte om Harry heller.

"Tack Harry, du är den enda jag gillar just nu", mumlade Hermione.

"Du kramar Ron!" sade Fay misstroget.

"Var tyst. Jag är upprörd, ni får inte hålla saker emot mig", mumlade Hermione och Ron skrockade vid hennes svar.

"Varför går du inte och letar reda på Vicky, han undrar säkert var du är", sa han till Hermione.

"Låt bli att kalla honom Vicky!" Hermione hoppade upp och störtade iväg bort över dansgolvet, där hon försvann in i mängden. Ron såg efter henne med en blandning av ilska och skadeglädje i blicken.

"Har du inte alls tänkt bjuda upp mig?" frågade Padma honom.

"Jag hade glömt du var där", sade Orla förvånat.

"Du var inte den enda", sa Padma en aning bittert.

"Nej", sa Ron, som fortfarande satt och glodde efter Hermione.

"Då så", fräste Padma. Hon reste sig upp och gick bort till Parvati och Beauxbatonspojken, som trollade fram en av sina kamrater så snabbt att Harry kunde ha svurit på att han använt en Locka till sig-besvärjelse.

"Jag tror han gjorde det", fnittrade Parvati.

"Var är Herr-mån-nini?" sa en röst. Krum hade just kommit fram till deras bord med två honungsöl i händerna.

"Ingen aning", sa Ron tjurigt och såg upp på honom. "Kan du inte hålla reda på henne själv?" Krum fick tillbaka sitt sura ansiktsuttryck igen.

Hermione drog sig undan och smällde till Ron på armen. "Din idiot", väste hon och blängde på honom, hennes ögon fortfarande röda efter tårarna.

Ron ryckte hjälplöst på axlarna och Hermione fnös innan hon flyttade sig närmare Harry och istället lade sitt huvud på hans axel och Harry placerade sin arm runt om henne.

"Se, de kommer bli tillsammans", sade Dumbledore och betraktade leendes de två tonåringarna.

Babbling frustade till och skakade på huvudet. "Snälla, alla har hört ordspråket att kärlek börjar med bråk, Potter kommer sluta upp med Malfoy."

"Malfoy är heterosexuell, hur många gånger ska jag säga det?" frågade Snape uppgivet.

"Det kommer vara Weasley", sade Trelawney. "Han var hans gisslan. Den han skulle sakna mest."

"För en sekund höll jag med dig, vänta du bara, Potter kommer sluta upp med miss Weasley, som jag har sagt hela tiden", sade McGonagall belåtet. "Och Granger med yngsta mr Weasley."

"Potter har blivit väldigt nära med miss Lovegood annars", påpekade Flitwick ivrigt.

"Ånej, blanda inte in någon mer, det var tillräckligt illa med miss Chang", protesterade madam Hooch. "Men hon verkar vara ute ur bilden nu, eller?"

"Ursäkta, men vad pratar ni om?" frågade Umbridge sött och hennes kollegor utbytte en lång blick.

"Absolut ingenting, åh kolla, de fortsätter att läsa", sade Sprout tillslut.

"Om ni ser henne, så säg åt henne att jag har hämtat de saker att dricka", sa han och lufsade i väg igen.

"Har du bekantat dig med Viktor Krum, Ron?" det var Percy som kom flängande fram till dem. Han gnuggade händerna och såg oerhört viktig ut. "Utmärkt!

Krum blängde bittert på golvet, det var illa nog att han förstört sin vänskap med den yngre häxan, nu skulle han tvingas höra en annan pladdra om hans berömmelse.

Det är ju precis det som är meningen med hela arrangemanget - internationellt magisamarbete!"

"Jag älskar dig!" sade Fred, George och Ginny i kör och Percy log osäkert mot dem.

Krum under tiden blinkade förvånat med ögonen, han hade varit övertygad om att mannen skulle ha fokuserat på hans berömmelse, och inte på att han kom från ett annat land.

Till Harrys förargelse satte sig Percy utan vidare på Padmas lediga stol. Domarbordet var nu alldeles tomt. Professor Dumbledore dansade med professor Sprout, Ludo Bagman med professor McGonagall, madame Maxime och Hagrid plöjde upp en vid bana runt dansgolvet då de valsade mellan eleverna, och Karkaroff syntes inte till någonstans.

"Han döljer sig väl i något hörn med Snape", föreslog Julia sarkastiskt.

"De var ihop!" skrek en fjärdeårselev misstroget.

"Nej, det var vi inte", fräste Snape innan någon annan hann kommentera.

"Har några lärare någonsin dejtat?" frågade Su Li intresserat.

"Självklart, Filius och Pomona hade ett förhållande ganska länge, de fattade gemensamt beslutet att göra slut och förblev vänner", sade Charlus självbelåtet, och ignorerade de irriterade blickarna från de två nämnda professorerna.

"Han menar professor Flitwick och professor Sprout", förklarade Remus med ett oskyldigt leende när flera stycken såg oförstående ut. Hans ord fick alla att se förvånat mellan de två professorerna, oförmögna att föreställa sig dem i ett förhållande. Sprout rodnade under alla blickarna medan Flitwick utnyttjade sin korthet till att dölja sig bakom några bägare.

När nästa dans tog slut klappade alla i händerna igen, och Harry såg Ludo Bagman kyssa professor McGonagalls hand och bana sig väg tillbaka genom myllret. Just då dök Fred och George på honom.

"Vad sysslar de med? Hur kan de ge sig till att störa en högre tjänsteman från Ministeriet på det sättet?" väste Percy och betraktade misstänksamt Fred och George. "Ingen respekt…"

"Vad gjorde ni?" frågade mrs Weasley misstänksamt.

"Öh, det kan dyka upp i boken. Harry lista ut det", sade Fred.

"I slutet av boken" instämde George nervöst.

"Varför är allting i slutet av boken", stönade Leanne uppgivet.

Ludo Bagman skakade emellertid ganska kvickt av sig Fred och George. Han fick syn på Harry, vinkade och kom fram till deras bord.

"Urgh, jag ville verkligen inte tala med honom", sade Harry med en grimas.

"Jag hoppas att mina bröder inte besvärade er, mr Bagman?" skyndade sig Percy att säga.

"Va? Nej, inte alls, inte alls!" sa Bagman. "Nej, de berättade bara lite mer för mig om sina falska trollstavar. De undrade om jag kunde ge dem några goda råd om marknadsföringen av dem. Jag lovade att sätta dem i förbindelse med några kontaktpersoner jag har i Zonkos butik för skämtartiklar."

"Jag är inte säker på att jag tror på det", sade Oliver med rynkad panna. "Fred och George vill starta upp eget och inte ha ett kontrakt med en redan existerande affär. De kommer aldrig kunna överleva i så fall."

"Tack så mycket", flinade Fred självsäkert. "Och vi har våra planer."

"Vi har självklart studerat Zonkos, men vi har en helt annan idé", instämde George med ett brett leende.

Percy såg inte alls särskilt glad ut över hans hjälpsamhet, och Harry kunde slå vad om att han skulle berätta det för mrs Weasley i samma ögonblick som han kom hem. Freds och Georges planer hade tydligen blivit ännu ambitiösare på sista tiden, om de hoppades kunna sälja sina produkter till allmänheten. Bagman öppnade munnen för att fråga Harry om någonting, men Percy stack emellan.

"Ledsen", sa Percy.

"Nej, nej, var inte det. Jag var tacksam över att du avbröt", sade Harry bestämt. "Dessutom skulle han säkert ha försökt ge mig fler tips."

"Percy är väldigt bra på att ignorera vad folk försöker säga", fnös Oliver.

"Som om du är mycket bättre. Du lyssnar aldrig!" sköt Percy tillbaka med korsade armar.

"Jag är den som aldrig lyssnar!" utbrast Oliver misstroget och skrattade.

"Jag tycker verkligen synd om de som tvingades dela sovsal med de båda", sade Ginny och skakade på huvudet.

"De delade sovsal. Merlin ha barmhärtighet på de stackars själar som fick stå ut med dem tillsammans", sade Tonks förskräckt.

"Det va hemskt", sade Lee med en grimas. "Jag delade inte sovsal med dem men det var tillräckligt illa. Båda av dem är perfektionister, fast på olika sätt och de drev varandra galna. Percy var så irriterad när Oliver muttrade om sina quidditch strategier när de hade prov dagen därpå."

"För att inte tala om att båda försökte övertala den andra om att deras position var bättre än den andras. Jag har ingen aning om hur mycket jag hörde argument om att vara försteprefekt är bättre än att vara quidditchkapten och tvärtom", sade Alicia och himlade med ögonen.

"Quidditchkapten är bättre", mumlade Angelina bestämt. "Men det var hemskt när Oliver anlitade tvillingarna för att bestraffa Percy för att han inte ansåg att vinna quidditchpokalen inte var särskilt viktigt, vilket det är."

"Var det inte någon som hamnade i sjukhusvingeln för att de inte kunde hantera hur mycket de stressade upp varandra?" frågade Leanne och lade huvudet på sne.

"Var inte det strax efter argumentet de hade när de skulle ta sin G.E.T och de skrek på varandra mitt i natten?" frågade Harry med rynkad panna när han försökte minnas händelsen.

"Det är det, Percy hade panik över att han bara hade tre veckor kvar till proven och behövde öva medan Oliver hade panik över en uppkommande quidditchmatch och att laget inte tränade tillräckligt hårt", sade Katie och himlade med ögonen. "Jag är förvånad att ingen av de andra i sovsalen kvävde dem mitt i natten med kuddar."

"De var inte redo. De var alldeles för otränade!" protesterade Oliver högljutt.

"Det var G.E.T. Det är otroligt viktigt, vi var tvungna att öva!" utbrast Percy samtidigt.

"Föreställ er att leva igenom det där i sju år, och att de även är vänner", sade Alicia och himlade med ögonen igen.

"Hur tycker ni att turneringen går, mr Bagman? På vår avdelning är vi mycket nöjda. Det lilla missödet med Den flammande bägaren…", han kastade en hastig blick på Harry, "… var förstås lite olyckligt, men allt verkar ju ha gått som smort sen dess, eller hur?"

"Lite olycklig?" frågade Remus misstroget.

"Jag kunde inte uttrycka mina egentliga åsikter, jag hade även vid det tillfället haft tillfälle att bearbeta det", sade Percy ärligt.

"Javisst", sa Bagman muntert. "Alltsammans har varit väldigt roligt. Hur står det till med gamle Barty? Synd att han inte kunde komma."

"Å, jag är säker på att mr Crouch mycket snart är i gång igen", sa Percy med viktig min, "men under tiden rycker jag ytterst gärna in i hans ställe. Det innebär förstås inte bara att gå på baler." Han skrattade lätt. "Nej, jag har minsann fått lov att ta hand om en massa saker som dykt upp under hans frånvaro. Har ni hört att Ali Bashir åkte fast då han smugglade in en stor sändning flygande mattor i landet? Och sen har vi försökt övertala transsylvanierna att skriva under Det internationella föredraget om duelleringsförbund. Jag har ett möte med deras chef för magisamarbete i början av nästa år."

"Du hade tillåtelse att ha möten med så viktiga personer", sade Charlie förvånat.

"Från vad jag har sett så jobbade mr Weasley väldigt flitigt", sade madam Bones fundersamt, hon hade för det mesta hört enbart positiva kommentarer om den unga mannen tillsammans med att han var väldigt ivrig, men det var inte alltid något negativt.

"Kom, vi går en sväng", mumlade Ron till Harry. "Bara för att slippa Percy..." De låtsades att de skulle hämta mer att dricka och lämnade bordet.

Percy himlade med ögonen, han var inte direkt dum, han hade varit medveten om varför de två yngre pojkarna hade gått.

De banade sig fram utmed dansgolvet och slank ut i entréhallen. Huvuddörren stod öppen, och de fladdrande lyktorna i rosenträdgården blinkade och glittrade när de gick nerför stentrappan. Nere vid foten fann de sig omgivna av buskar, konstfärdig slingrande stigar och stora marmorstatyer.

"Hade ni några julgranar?" frågade en förstaårselev intresserat.

"Vi hade några, men efter att två mr Weasley erbjöd sin hjälp, som professor Moody accepterade lade vi ner projektet att skaffa fler granar."

"Fred, George, vad gjorde ni?" frågade mr Weasley en aning uppgivet.

"Låt oss säga att det ledde till en ny skolregel", sade Fred försiktigt.

"Fred, George", sa mrs Weasley varnande.

"Deenu förbjudet att rycka uppet Piskande pilträdet åanvända som julgran", sade George så snabbt att han snubblade på vissa av orden.

"NI GJORDE VAD!" skrek mrs Weasley och Remus stirrade i chock på dem, medan eleverna i salen brast ut i skratt.

"Det är inte som om vi faktiskt gjorde det, vi lyckades bara fästa några rep och gräva lite", protesterade George.

"Ni försökte göra vad?" frågade Remus i en sträv ton.

"Åh ledsen Remus, vi visste faktiskt inte vad trädet var för, vi trodde bara att det skulle vara ett bra skämt", sade Fred ursäktande.

"Åhnej, oroa er inte över det, jag skulle gärna se trädet försvinna", sade Remus och blinkade förvånat, som om han inte riktigt trodde på att de försökt rycka upp trädet.

"Tänk inte ens tanken", sade McGonagall strängt när hon såg de fundersamma blickarna en hel del elever hade fått. "Ingen här inne ska rycka upp pilträdet."

Seamus räckte upp handen och McGonagall slöt ögonen innan hon gav tecken för att han fick prata. "Professorn, ifall vi inte får rycka upp det, kan vi få bränna ner det i så fall? Jag har ett experiment jag skulle vilja prova och Piskande pilträdet skulle vara perfekt…"

"Nej mr Finnigan, ni har inte tillåtelse att bränna ner trädet", sade Sprout strängt, och hon hade en blick som avslöjade att hon skulle bekämpa alla som försökte skada trädet.

Harry kunde höra plasket av vatten, som från en springbrunn. Här och där satt elever på utsirade stenbänkar. Harry och Ron började gå längs en av de slingrande stigarna mellan rosenbuskagen, men de hade bara hunnit ett kort stycke när de hörde en obehagligt välbekant röst.

"… kan inte se att det är nåt problem, Igor."

"Serverus, du kan inte blunda för vad som händer!" Karkaroffs röst lät ängslig och ansträngt dämpad, som om han var rädd för att någon skulle höra honom. "Det har blivit mer och mer tydligt de senaste månaderna.

"Se de har ett förhållande", sade Luna lugnt.

"Vi var inte i något förhållande", snäste Snape ilsket.

"Men professorn, du har en förmåga att smyga undan och träffa andra män i avlägsna hörn", påpekade Luna.

"Ja, vi får ju inte glömma ditt kvällsmöte med Quirrell i skogen", fnissade George.

"Eller mötet med Filch och klädnaden ovanför knät", sade Neville lågmält i en skrämd ton.

"Bra poäng, Neville. Du råkade inte också ha något privat möte med Lockman?" frågade Ginny roat.

"Nästa person som antyder att jag har eller har haft ett förhållande med någon från Hogwarts personal kommer avtjäna straffkommendering i en vecka med mig", sade Snape iskallt.

"Så… du hade ett förhållande med Karkaroff? Du nämnde inte honom", frågade Luna och lutade på huvudet och Snape slöt ögonen medan han långsamt räknade till tio baklänges.

"Nej, miss Lovegood, jag har inte haft något förhållande med honom. Han är endast en bekant", sade han tillslut i en ansträngd ton.

"Oroa dig inte professorn, du kommer hitta någon", försäkrade Luna trolldrycksprofessorn självsäkert innan hon började humma lågmält.

"Jag är allvarligt oroad, det ska jag inte neka till."

"Fly då", sa Snapes röst bryskt. "Fly din väg, så ska jag hitta på nån ursäkt för din frånvaro. Men jag för min del tänker stanna kvar här på Hogwarts." Snape och Karkaroff kom gående runt ett hörn. Snape hade ett elakt ansiktsuttryck och smällde av små explosioner i rosenbuskarna med sin trollstav. Det kom svaga skrik inifrån buskarna, och mörk skepnader dök fram ur dem.

"Du njöt alldeles för mycket av det där, Severus", sade Vector och skakade på huvudet.

"Jag såg bara till att regler följdes", påpekade Snape silkeslent. "Dessutom var det inte jag som lät plantor separera paren."

"Det var effektivt", sade Sprout med en axelryckning innan hon blängde på trolldrycksläraren. "Däremot gillar jag inte att du skadade buskarna."

"Det är växter. De har inga känslor", fnös Snape.

"Jag spenderar timmar med att sköta om dem, och du sätter av explosioner mitt i dem!" väste Sprout ilsket.

"Tio poängs avdrag för Hufflepuff, Fawcett!" röt Snape då en flicka sprang förbi honom. "Och tio poängs avdrag för Ravenclaw också, Stubins!" väste han när en pojke kom rusande efter henne.

"Vad gjorde de?" frågade Lee med höjt ögonbryn.

"Hångla åtminstone, jag är inte säker på hur långt det gått", sa Harry med en axelryckning.

"Och vad gör ni båda här?" tillade han då han fick syn på Harry och Ron på stigen framför sig. Karkaroff verkade lätt bringad ur fattningen av att se dem där, märkte Harry. Hans hand gled nervöst upp till pipskägget, som han började sno runt ett finger igen.

"Vi är ute och går", sa Ron kort. "Det är väl inte förbjudet, hoppas jag?"

"Varför är mina barn uppkäftiga?", suckade mrs Weasley

"De får det från sina morbröder", påpekade mr Weasley lugnt.

"Fortsätt att gå då!" brummade Snape ilsket och svepte förbi dem med den långa svarta klädnaden böljande efter sig, Karkaroff skyndade i väg efter honom, medan Harry och Ron fortsatte längs stigen.

"Vad kan Karkaroff vara så oroad över?" mumlade Ron.

"Och sen när har han och Snape blivit så nära bekanta att de duar varandra?" sa Harry fundersamt.

"Tydligen sen de startade ett förhållande", skrattade Sirius.

"Jag tror inte de hann inleda det, jag tror fortfarande de är i första stadiet av att dejta där", avbröt Remus flinande.

"Åh håll käften, Black, Lupin", fräste Snape och blängde på de två skrattande männen.

De kom fram till en stor marmorstaty av en ren, över vars huvud de kunde se glittrande vattenstrålar från en hög springbrunn. På en stenbänk syntes de otydliga silhuetterna av två enorma personer som satt och betraktade springvattnet i månskenet. Och sedan hörde Harry Hagrids röst.

"Jag visste de i samma ögonblick jag fick se dej", sa han med besynnerligt skrovlig stämma.

"Han är kär", flämtade Abbie Smith, en Ravenclaw, förtjust.

"Öh, det med, men det var inte vad han syftade på", sade Harry stelt. Han var inte glad över att Hagrid nu skulle få veta att de hade varit där.

Harry och Ron stelnade till. Det här verkade vara någonting som de faktiskt inte borde lyssna till. Harry såg sig om och fick syn på Fleur Delacour och Roger Davies lite längre ner på stigen. De stod halvt gömda bakom en rosenbuske. Han petade Ron på axeln och nickade i riktning mot dem för att visa att de lätt kunde smyga sig förbi utan att märkas (Harry tyckte att Fleur och Davies såg väldigt upptagna ut), men Ron, vars ögon vidgades av fasa vid åsynen av Fleur, skakade häftigt på huvudet och drog med sig Harry längre in i skuggorna bakom renen.

Bill blängde buttert på boken och Fleur himlade med ögonen och valde att ignorera honom. Ifall han ville vara avundsjuk så fick han vara det. Det var inte hennes problem, vid den här tidpunkten borde han vara medveten om att han var den enda för henne.

"Vad var det dy visste, Hagrid?" frågade madam Maxime med låg röst, som lät som en spinnande katt.

Harry ville definitivt inte höra på längre, han visste att Hagrid skulle avsky att någon annan lyssnade på honom i en sådan här situation (det skulle han i varje fall själv göra). Om det hade varit möjligt, skulle han ha stoppat fingrarna i öronen och nynnat högt, men det var inget tänkbart alternativ. Istället försökte han koncentrera sin uppmärksamhet på en skalbagge, som kröp över renstatyns rygg, men skalbaggen var helt enkelt inte intressant nog för att avleda honom från vad Hagrid sa.

Hagrid rodnade, han hade varit omedveten om att Harry och Ron hade varit närvarande när han avslöjade att han var en halvjätte. Han var inte helt hundra på hur han kände om det, glad över att de fick höra det från honom istället för tidningen eller arg för att de lyssnat på en privat konversation. Han nöjde sig tillslut med en orolig känsla, nervös över att få veta hur de reagerade över det.

"Jag visste de bara… att du e en sån som jag. Va de din mor eller din far?"

"Det där gick inte i den riktningen som jag trodde", sade Amanda besviket.

"Det är inte försent än, de kan fortfarande bli ihop", mumlade Katrina hoppfullt.

"Jag… jag förstår inte vad dy menar, Hagrid…"

"De va min mamma", sa Hagrid stilla. "Hon va en av dom sista i England. Jag minns hon förstås inte särskilt bra… hon lämna oss, ser du. När jag va sådär en tre år. Hon va inte direkt nån mammatyp. Men de ligger väl inte i deras natur, kan jag tro. Jag vet inte va de blev av hon, hon kan mycket väl va död utan att jag vet om de…"

Umbridge blängde ilsket mellan boken och Dumbledore, hon förstod inte varför rektorn hade vägrat att låta henne sparka halvrasen, det var inte som om han var någon viktig. Ingen skulle sakna honom. Sedan de börjat läsa böckerna så hade en sak blivit säker, och det var att Hagrid var en av generalerna i Dumbledores dolda armé. Det var tydligt att Hagrid hade varit ute och försökt hitta svagheter i Ministeriets försvar inför Dumbledores kommande attack, inte för att det fanns några men vad visste ett dumt monster? Hon skulle behöva börja göra sig av med Dumbledores generaler snart, flera stycken av dem befann sig i rummet nu… det borde inte vara så svårt att förgifta några av dem, speciellt varulven och halvjätten. De hade ändå ingen rätt att existera, monster som plundrar, förstör och mördar familjer. Ifall det bara varit mugglare och mugglarfödda hade det inte varit ett problem, men flera antal renblodiga hade blivit drabbade på grund av såna som dem och det var oacceptabelt. Nej, hon skulle behöva göra något åt situationen, och snart. Det var inte som om någon skulle märka det, hon hade kommit undan med sina straffkommenderingar utan att någon insett vad som pågick, att göra sig av med oönskade varelser skulle inte vara särskilt svårt.

Madame Maxime sa ingenting. Och trots att han egentligen inte ville det, tog Harry blicken från skalbaggen och kikade över toppen på renhornen medan han lyssnade. Han hade aldrig hört Hagrid prata om sin barndom förut.

"Min pappa vart alldeles nedbruten av sorg när hon lämna oss. Han va en pytteliten karl, min pappa. När jag va sex år kunde jag lyfta opp han på köksskåpet om han irritera mej.

"Det skulle vara så coolt", utbrast Fred imponerat. "Georgie…"

"Redan på gång kära broder", sade George medan han ivrigt antecknade.

"De är väl medvetna om att göra godis som gör folk starka kommer sluta i katastrof ifall barn får tag i det?" frågade Hermione medan hon uppgivet slöt ögonen.

"De sätter förhoppningsvis en åldersgräns", sade Katie och ryckte hjälplöst på axlarna.

De bruka få han å skratta…" Hagrids djupa röst bröts. Madame Maxime satt alldeles orörlig och lyssnade medan hon stirrade på springbrunnens silvriga vattenkaskader. "Pappa uppfostra mej ensam… men så dog han, precis när jag börja skolan.

"Och sen blev han orättvist relegerad", kom Lavender ihåg med en flämtning. "Åh stackars Hagrid."

Efter de måste jag liksom klara mej själv. Fast Dumbledore hjälpte mej verkligen. Han va väldigt snäll mot mej, de va han."

"Inte konstigt han är så lojal", mumlade Dean.

"Dumbledore har gjort mycket för många, men det är viktigt att komma ihåg att han fortfarande gör fel", påpekade Remus med en suck, han önskade bara att han kommit på det tidigare, innan Harry fick lida.

Hagrid drog fram en stor, prickig näsduk och snöt sig kraftigt. "Men hur som helst… nog talat om mej. Hur förhåller de sej me dej? Vems sida har du ärvt de från, din mors eller din fars?"

Madame Maxime hade tvärt rest sig upp.

"Det är kyligt", sa hon, men hur kallt vädret än föreföll henne var det ingenting jämfört me kylan i hennes röst. "Jag tror absolyt jag måste gå in igen."

Fleur skakade på huvudet, hon hade aldrig förstått hur madame Maxime hade kunnat uppmuntrat henne att inte låta hennes gener komma i vägen eller styra hennes liv, men hur hon själv lät sina gener göra det. Maxime var en framgångsrik häxa och utomordentlig rektor, och medan alla visste att hon var halvjätte så var det ingenting de kunde bevisa med säkerhet, och ändå så brydde sig ingen i Frankrike. Det enda de brydde sig om var att hon gjorde sitt jobb.

"Va?" sa Hagrid oförstående. "Nej, gå inte! Jag har… jag har aldrig mött nån annan som mej förut!"

"Exakt vad då för en annan?" frågade madame Maxime i isande ton.

Harry kunde ha talat om för Hagrid att han gjorde bäst i att inte svara. Han stod där i skuggorna bakom renstatyn och skar tänder, medan han mot all förmodan hoppades att Hagrid inte skulle säga något - men det hjälpte inte.

"En annan halvjätte förstås!" sa Hagrid.

"Åh, Hagrid. Du borde inte ha sagt det", suckade Remus och skakade sorgset på huvudet.

Umbridge rynkade på näsan, hon kunde inte förstå hur en halvjätte hade nått den position som madame Maxime hade gjort. Varför hade ingen stoppat henne, förstod de i Frankrike inte hur farliga jättar var? Och även om de inte var farliga, så förtjänade ingen halvras att vara rektor över en skola och ha kontroll över de nya generationens utbildning.

"'Yr ynderstår du dig!" skrek madame Maxime. Hennes röst exploderade som en mistlur i den stilla nattluften, och bakom sig kunde Harry höra hur Fleur och Roger kom utrakande ur rosenbusken. "Jag 'ar aldrig blivit så förolämpad i 'ela mitt liv! 'Alvjätte! Moi! Jag… jag 'ar bara en kraftig benstomme!"

"Det är ett sätt att dölja det på", mumlade Narcissa.

"Men tänk om hon verkligen har det?", sade en förstaårselev nervöst.

"Tänk inte på det du", sade Cho vänligt.

Hon stormade iväg, och stora svärmar av älvor i alla regnbågens färger susade upp i luften då hon ilsket skuffade sig fram genom rosenbuskarna. Hagrid satt kvar på bänken och stirrade efter henne. Det var alldeles för mörkt för att kunna se hans ansikte. Efter någon minut reste han sig och stegade iväg, inte tillbaka till slottet, men bort genom mörkret i riktning mot sin stuga.

"Åh stackars Hagrid", suckade Amanda och skakade sorgset på huvudet.

"Oroa dig inte, de är vänner nu", sade Hermione vänligt.

"Kom", sa Harry mycket tyst till Ron. "Kom, så går vi." Men Ron rörde sig inte ur fläcken. "Vad är det med dig?" frågade Harry och såg på honom. Ron såg tillbaka på honom med ett djupt allvarligt ansiktsuttryck.

"Visste du det?" viskade han. "Att Hagrid är halvjätte?"

"Nej, det skulle ha kommit upp i så fall", sade Seamus.

"Åh, jag ber om ursäkt, jag borde ha kollat igenom alla de här böckerna då för att kontrollera om Harry visste eller inte", sade Ron sarkastiskt.

"Så det var ni som skapade böckerna", sade Fudge triumferande, överlycklig över att hans karriär inte var i fara alls.

"Öh nej, jag använde något som heter sarkasm", sade Ron med höjt ögonbryn.

"Ron, försök att inte vara oartig", sade mr Weasley med en suck och Ron muttrade något ohörbart.

"Nej", sa Harry och ryckte på axlarna. "Vad är det med det?" Han förstod med en gång av blicken som Ron gav honom att han återigen hade avslöjat en okunnighet om trollkarlsvärlden. Eftersom han hade vuxit upp hos familjen Dursley var många saker om andra trollkarlar tog för givet rena uppenbarelser för Harry.

"Fördelen med det är att du inte har förutfattade meningar mot alla som inte är helt mänskliga, eller som inte har magi för den delen", sade Tracy.

"Jag tvivlar att jag skulle växa upp och hata de som inte har magi, speciellt när mamma var mugglarfödd. Och med en farbror som varulv så är chansen liten att jag skulle fått lära mig diskriminera de som har mer än mänskligt blod i sig", påpekade Harry lugnt och Remus log svagt.

"Ifall du kollar bakåt i ditt släktträd kommer du hitta magiska varelser av olika slag, familjen Potter har alltid varit accepterande", sade Charlus stolt.

"Ett faktum han gillar att skryta om", sade Dorea torrt och himlade med ögonen.

De här överraskningarna hade dock blivit sällsyntare allt eftersom han kom högre upp i klasserna och lärde sig mer. men nu såg han på Rons ansiktsuttryck att inga andra trollkarlar skulle ha sagt "Än sen då?" vid nyheten om att en av deras vänner hade en jättinna till mor.

"De är samma sak när de får veta om min grande mère", sa Fleur.

"Väldigt många reagerar med hat", tillade Remus. "Det är sättet de har blivit uppfostrade på. Vissa lär sig att acceptera…"

"Och fler än vad man tror bryr sig inte ett dugg", avbröt Sirius. "Vi kanske inte är så många, men vi blir fel. Kolla bara här, ingen härinne bryr sig om att ni har magiska varelsers blod."

Sirius ord kanske inte var helt sanna, men det drev hem poängen och både Fleur och Remus log .

"Jag ska förklara för dig när vi kommer in", sa Ron lågmält. "Kom nu."

Fleur och Davies hade försvunnit, förmodligen till några mer ostörda buskar. Harry och Ron återvände till stora salen. Parvati och Padma satt nu vid ett avsides bord tillsammans med en hel skock pojkar från Beauxbatons, och Hermione dansade återigen med Krum.

"Bra, låt inte Ron förstöra", sade Tonks bestämt och blängde utmanade på Ron, som endast skakade på huvudet.

Harry och Ron slog sig ner vid ett bord långt borta från dansgolvet.

"Nå?" sa Harry uppfordrande till Ron. "Vad är det för problem med jättar?"

"Jo, de är… de är…", Ron sökte efter orden, "… inte särskilt trevliga", avslutade han lamt.

"Än sen då?" sa Harry om igen. "Det är ju inget fel på Hagrid!"

"Det täcker det inte riktigt", sa Neville torrt.

"Det finns de som är trevliga", protesterade Harry.

"Hur kan du veta det?"

"Tja… jag vet inte egentligen, men jag menar det måste finnas någon vänlig! Hagrid är halvjätte och han är en av de vänligaste personerna som finns. Bara för att man tillhör en ras som har en historia av att vara våldsam betyder det inte att de själva är det."

"Det vet jag att det inte är, men för tusan… det är ju verkligen inte konstigt att han håller tyst om det." Ron skakade på huvudet. "Jag trodde alltid att han hade blivit så stor för att han råkat ut för en misslyckad Uppsvällningsbesvärjelse när han var ett barn eller nåt. Jag har aldrig velat nämna det."

"Men vad spelar det för roll att hans mamma var en jättinna?" undrade Harry.

Remus kände hur andan fastnade i halsen, han visste att Harry hade ett stort hjärta, men att fortsätta höra hur enkelt pojken accepterade alla som hade annat blod i ådrorna än helt mänskligt. Det gjorde honom otroligt stolt att Harry trots sin uppväxt blev en sådan godhjärtat person.

"Tja, ingen som känner honom kommer att bry sig om det, för de vet att han inte är farlig", sa Ron dröjande. "Men jättar är helt enkelt onda och elaka, Harry. Det är som Hagrid sa, det ligger i deras natur. De är som troll, de gillar att döda och det vet alla. Men nu finns det förstås inga kvar här i England."

"Vad har hänt med dem?"

"Jo, de var redan påväg att dö ut, men sen blev också massor av dem dödade av Aurorer. Fast det ska visst finnas jättar i utlandet, de gömmer sig i bergen för det mesta."

"Varför blev de dödade av Aurorer?" frågade en förstaårselev.

"Den enkla förklaringen är att anslöt sig till Voldemort", sade Sirius.

"Och den komplicerade?" frågade Jimmy Peaks intresserat.

"De flesta litar inte på jättar och anser dem farliga, att de anslöt sig till Voldemort, men även tidigare; Grindelwald gav bara politikerna en anledning till att göra sig av med jättarna."

"Jag vet inte vem madame Maxime tror hon kan lura", sa Harry och tittade bort mot henne. Hon satt ensam vid domarbordet och såg mycket dyster ut. "Om Hagrid är halvjätte, är hon definitivt också det. Kraftig benstomme… den enda som har kraftigare benstomme är en dinosaurie."

"Jag kan inte klandra 'enne, att vara en 'alvras kan vara svårt", sade Fleur.

"Folk är idioter", morrade Sirius medan han tänkte tillbaka på all diskriminering Remus hade tvingats utstå, och hur mycket han antagligen fått utstå efter att de inte fanns kvar för stötta honom.

Harry och Ron tillbringade resten av balen med att diskutera tätar i sitt hörn, eftersom ingen av dem hade någon lust att dansa. Harry försökte låta bli att titta på Cho och Cedric - det gav honom en stark önskan att sparka till någonting riktigt hårt. När Systrarna Spök slutade spela vid midnatt gav alla dem en sista dånande applåd och började sedan strömma ut i entréhallen. Många önskade att balen skulle ha fortsatt mycket längre, men Harry var glad att få gå och lägga sig. För hans del hade kvällen inte varit särskilt lyckad.

"Fyra timmar av att få uppleva Systrarna Spök live", suckade Tonks drömmande.

"Mer som tre timmar, vi åt också", påpekade Hermione.

"Det låter fortfarande underbart."

Ute i entréhallen fick Harry och Ron syn på Hermione, som just sa godnatt till Krum innan han gick tillbaka till Durmstrangskeppet. Hon gav Ron en kall blick och svepte förbi honom utan att säga ett ord. Harry och Ron följde efter henne, men halvvägs uppför trappan hörde Harry någon ropa.

"Hallå där… Harry!" Det var Cedric Diggory. Harry kunde se att Cho stod och väntade på honom i entréhallen nedanför.

"Vad vill han?" frågade Susan förvånat.

"Åh tusan", muttrade Harry.

"Vad sade du?"

"Låt oss bara säga att jag kommer hamna i problem snart antagligen, i något av de kommande kapitlen", suckade Harry. "Inget livshotande dock."

"Du får inte avgöra vad livshotande är", fnös Sirius.

"Ja, vad är det?" sa Harry kyligt då Cedric kom springande uppför trappan mot honom. Cedric såg inte ut att vilja säga vad det var i Rons närvaro. Ron ryckte på axlarna och såg sur ut, men han fortsatte vidare.

"Hör på", sa Cedric och sänkte rösten. "Jag är skyldig dig en gentjänst för att du berättade för mig om drakarna. Det där gyllene ägget, du vet? Skriker och jämrar sig ditt också när du öppnar det?"

"Ni hjälpte varandra", sade Krum.

"Det var ett öga för ett öga situationen antar jag", sade Harry med en axelryckning. "Gengäld för att jag berättade om drakarna."

"Ja", sa Harry.

"Okej, då ska du ta dig ett bad, förstår du?"

"Va?"

"Väldigt bra reaktion, jag förstår inte", sade Ernie med rynkad panna. "Hur kan ett bad hjälpa."

"Ah, såklart", mumlade Remus samtidigt. "Det förklarar allting. Synd att jag aldrig gick igenom det i mina lektioner…"

"Ta dig ett bad, och… öh… ta med dig ägget och ligg bara ett tag och fundera lite i det varma vattnet. Det får tankarna att klarna… lita på mig?" Harry stirrade på honom.

"Det skulle jag också göra, det där är inte till någon hjälp", sade Narcissa.

"Åh nej, det är till väldigt bra hjälp, lite diskret möjligtvis men det kommer avslöja allting", sade Remus leendes och ett flertal personer gav honom irriterad blickar.

"Vet du vad", sa Cedric, "du kan använda prefekternas badrum. Fjärde dörren till vänster om statyn av Boris den Bortkomne på femte våningen. Lösenordet är Pinjefärsk. Nu måste jag ila, jag vill gärna säga godnatt…" Han log brett mot Harry igen och skyndade tillbaka nerför trappan till Cho. Harry fortsatte ensam upp till Gryffindortornet. Vilket besynnerligt råd han hade fått. Varför skulle ett bad hjälpa honom att lista ut vad jämren från ägget betydde? Gjorde Cedric narr av honom? Försökte han få Harry att framstå som en idiot, så att Cho skulle tycka ännu bättre om Cedric?

"Cedric skulle aldrig!" utbrast Cho.

"Jag vet det, jag var fjorton och avundsjuk", påpekade Harry lugnt. "Jag vet nu att han försökte hjälpa mig."

Den tjocka damen och hennes väninna Violet slumrade intill varandra på tavlan över porträtthålet. Harry måste ropa lösenordet högt innan de hörde honom, och de blev högst irriterade över att han väckte dem. Han klättrade in i uppehållsrummet och fann Ron och Hermione mitt uppe i ett häftigt gräl. De stod och skrek åt varandra på tre meters avstånd, båda illröda i ansiktet.

"Det kan inte vara bra", mumlade mr Weasley med rynkad panna.

"Det är aldrig en bra sak", sade Harry ogillande.

"Ja, om du inte gillar det, så vet du ju vad lösningen är, eller hur?" vrålade Hermione. Håret höll på att lossna ur den eleganta nackknuten och hela hennes ansikte var förvridet av ilska.

"Jaså, du säger det?" vrålade Ron tillbaka. "Vad skulle det vara då?"

"Snälla säg att vi inte behöver genomlida en månad av bråk mellan er", stönade Bill desperat.

"Vi blev vänner fort igen", sade Hermione försiktigt.

"Nästa gång det är bal, kan du ju fråga mig innan nån annan gör det, och inte som en sista utväg!"

Ron stod och snappade efter luft som en guldfisk på torra land. Hermione vände på klacken och rusade uppför trappan till flickornas sovsal. Ron vred på huvudet och såg på Harry.

"Hon har en poäng", påpekade Ginny medan hon blängde på sin bror. "Du är så himla korkad ibland, och du var tvungen att förstöra hennes kväll!"

"Jag är ledsen, det är allting jag kan säga", mumlade Ron.

"Det var värst", spottade han fram med en min av yttersta förvåning. "Men det bevisar bara att hon har missuppfattat det hela totalt.."

Harry sa ingenting. Han var alldeles för glad över att vara sams med Ron igen för att säga sin ärliga mening just nu - men han tyckte nog att Hermione hade fattat det hela betydligt bättre än Ron.

"Tack Harry", sade Hermione triumferande.

"Öh, det var så lite?" svarade Harry frågandes.

"Det här var ett tråkigt kapitel, kan vi skynda på lite", frågade Moody irriterat och hans magiska öga snurrade runt utan att hitta någon punkt att fokusera på.

"Jag tror inte nästa är mycket mer spännande, jag måste lista ut ledtråden i ägget innan uppgift nummer två kommer", påpekade Harry.

"Jag bryr mig inte. Jag vill bara få det överstökat. Läs", brummade Moody.

---

AN: God jul i efterskott och gott nytt år alla :) Vill bara peka ut att för er som har missat det så har jag lagt upp sista kapitlet på HLHP:Hemligheternas kammare AU.