Thalia: Jag kan inte heller fatta att tredje boken är slut. Jag tror du har rätt i att någon måste ha använt en Tidvändare. Jag tror jag får ta och kontakta Ministeriet… eller jag kanske ska låta bli, jag äger ju en själv och jag kanske använde den i sömnen. Jag menar om jag pratar i sömnen ibland så kan jag väl lika gärna gå. Bäst att låta bli att anmäla det så att jag själv inte blir arresterad. Jag längtar också till Hinnys, Jilys, Charlus och Doreas reaktioner till att Harry & Ginny uppkalla sina namn efter Harrys föräldrar, Sirius, Dumbledore, Snape och även Luna. Det är som du säger otroligt fint men jag vet inte hur jag ska göra med Albus Severus. Oavsett hur jag gör det så kommer hälften säkert bli arga för hälften tycker att det var ett dåligt beslut att döpa honom till det och att han borde hettat Arthur Remus Potter istället eller något sådant, men men vi får se hur jag gör med det namnet när jag kommer dit. Nej, det är ingen dålig idé. Jag tycker att det är logiskt faktiskt.
Jo, det har du ju en poäng i att hon skulle göra. Jag får se vad som händer när jag kommer dit. Jag tror att de kommer kontakta dem antingen mot slutet av fjärde boken eller någon gång i femte boken för att lösa situationen om Harrys vårdnad. Jo, jag har också läst en bra fanfics där någon av hans föräldrar/båda hans föräldrar kommer tillbaka, men jag tror inte att det passar in här. Så det är nog uteslutet även om det för ett tag kommer vara tillbaka enbart för läsningen. Haha, glad att du gillade det. Ha det bra.
PS: Är det bara jag som ibland önskar att jag glömde allting om Harry Potter, bara för att kunna få chansen att läsa böckerna igen och känna de där reaktionerna man hade då? Jag kommer knappt ihåg mina reaktioner till de fyra första böckerna när jag läste dem första gången, och jag önskar att jag kunde komma ihåg alla reaktioner.

Linneagb: Tur att din helg blev bättre sen :D. Jo, det är aning sorgset att Harry inte visste vem Jasmine var, men eftersom hon inte existerar i böckerna och jag i början lade upp det som om Harry först fick veta det för tre dagar sedan så var jag tvungen att lösa det på det sättet. Men jag kanske tar med henne i boktexten i senare böcker när de väl kommit förbi det förflutna. Jag tror alla i salen satt som på nålar medan de väntade på att få höra ifall de lyckades ta sig tillbaka till sjukhussalen i tid. Det är dock inte för sent för Madam Pomfrey att förgifta honom än ;) Dumbledore borde definitivt veta bättre än att gå emot madam Pomfrey. Om marodörerna lyssnade på henne, nåja, i de flesta fall lyssnade på henne, så är det ett tecken på att alla ska lyssna på henne. Hon har total makt. Jag vill faktiskt ha Remus som lärare på riktigt, och jag vet exakt vem av mina lärare jag skulle byta ut, och det är inte ens min mattelärare (hon är för underhållande för att byta ut och hon är bra på matte egentligen. Vi i klassen misstänker dock att hon tror hon är en fågel för hon säger 'HOHO HOHO' hela tiden).
Jag önskar nästan att J.K Rowling någon gång hade låtit Harry utpressa någon på ett liknade sätt i någon av böckerna, bara så vi skulle få se hur det skulle gå till och vad han skulle säga. Och jo, det måste ha betytt en del för Harry att höra hans farfar säga han var lik sin pappa. Jag tror däremot att tvillingarna hade sprängt slottet i bitar innan de lät Umbridge få tag i marodörkartan om jag ska vara ärlig, eller bättre, göra sig av med henne men man kan ju inte få allt.
Grejen med King/kung är att min klasskamrat alltid säger "King eru" "King e han" osv, och då ville jag få med det men jag tänkte att det måste vara en mugglarsak och därav borde de renblodiga bli förvirrad, så då föddes den idén om det.
Jag håller nog med dig när det gäller att Sirius tänker likadant som Dumbledore, anledningen till varför han inte skulle gilla det är för att Dumbledore placera Harry hos Dursley som skadade Harry, något Sirius inte kan acceptera, men samtidigt är ju Dumbledore en väldigt smart/kraftfull man och jag tror att när han var yngre var Dumbledore Sirius förebild. Det med Susan skulle inte ens vara med från början, utan egentligen skulle det ta slut vid när Sirius säger att han nog är liten galen och han alltid har varit det. Men så läste jag igenom det och insåg att det var Susan som tog in honom i huset och det skulle då vara mest troligt att Sirius skulle få stanna i hennes rum, och resten av konversationen växte fram. Dock har jag en känsla av att Umbridge fortfarande kommer försöka använda det mot honom och till sin egen fördel, jag tvivlar att det är sista gången ett argument mellan de två hä vet inte vart idén om att Luna gillar tvättbjörnar dock kom ifrån, jag antar att det var en udda tanke som dök upp och då kopplades till Luna. Jag ser väldigt mycket fram emot att få skriva om tungtänjarkolan.
Aww, tack för dina vänliga ord. De gör mig så lycklig att höra det. Jag är verkligen glad att du tog dig tiden att läsa alla kapitel trots att jag hunnit en bit, jag vet att kvalitén på dem inte är den bästa. Men jag tänker inte ge upp, och tack du Linnea för att du ger mig ditt stöd och fortsätter läsa. Jag mår mycket bättre nu också för den delen, så din krya på dig hälsning och kramarna hjälpte. Tack så mycket för dem.
- Lea
PS: Jag är glad att du aldrig ångrade att du läste den här fanficen även om det tog några försök innan du lyckades. Jag är tacksam att du inte gav mig, och har fortfarande svårt att fatta att den här hör till dina favoriter. Och vore det inte för er så hade kapitlen inte fortsatt komma, det hade troligtvis tagit stopp halvvägs in i första boken. Så jag antar att vi kan säga att det är en gemensam ansträngning från mig och från er. Haha, tack så mycket. Jag är väldigt rörd över jublet :D

Brujaflu: Thank you, I'm very happy that you liked the chapter. I'm happy that you liked that I highlighted Sirius madness and imprudencia (recklessness I think it means). I hope that you like this chapter too, even if it isn't really about Harry. Thank you once again.

Cjutiepaj: Det tog runt en månad att uppdatera som jag trodde, jag hoppades självklart på att det skulle ta mindre tid men jag har goda nyheter sen för alla. Det är lugnt, du behöver inte lämna en review för varje kapitel, eller ens någon om du inte vill det. Vetenskapen om att du läser är tillräckligt för mig. Men jag kan lugna ner dig med att säga att det inte finns några skitreviewer. Jag uppskattar alla jag får oavsett om det är på en mening eller om det täcker en halv sida i word. Oroa dig inte över vad du skriver, utan skriv bara vad du anser även om det är något negativt om det. Men tack så mycket för stödet, jag uppskattar det verkligen. Speciellt din tro i att jag kommer klara av att göra klart karaktärer läser serien' idéen. Det enda som kan stoppa mig är ifall jag blir blind eller ifall sidan tar ner min fanfic. Men då lägger jag upp den igen, och fungerar inte det får jag väl lägga upp det på någon annan sida. För jag vill och tänker avsluta det här projektet även om jag kommer vara i senare tjugoårsåldern när jag är klar. De flesta ger verkligen upp innan första boken är över, och det spelar ingen roll inom vilken fandom det är i, för det är i alla. Jag tror inte de flesta inser hur mycket jobb och hur jobbigt det ibland kan vara att skriva när de först påbörjar det.
Pausen som jag tänkte ta blev inte så lång som jag trodde. Jag trodde att det skulle ta mycket mer än en månad om jag ska vara ärlig. Nu när jag skriver det här har det inte ens gått två veckor och jag är redan halvvägs klar med kapitlet. Jag är inte bra på att ta pausar från det här projektet.

AlexaAsterix01: Jag kan inte fatta att bok tre är slut ärligt talat. Tack för lyckönskningen, jag hoppas att jag kommer kunna göra boken rättvisa om det är dina andra favoritbok, personligen kommer fenixordern på andra plats för mig (även om jag gav den minuspoäng för Sirius död). Jag kan inte heller vänta till Umbridges reaktion till sanningen. Tyvärr kommer det dröja minst ett och ett halvt år innan jag kommer dit om jag fortsätter att skriva i samma takt som jag gjort de senaste tre åren.

Aveline01: Hej Aveline. Jag är en aning chockad över att bok tre redan är slut. Hur gick det här till, hur gick det så fort. Varför måste boken vara slut, nu kan jag inte längre skriva kommentarer till min favoritbok :( Men, men, allting måste komma till ett slut förr eller senare, och som du sa ger bok 4 nya möjligheter.
Kul att du gillade Jack Sloper, jag vet inte varför men jag gillar den killen, han verkar så söt trots att vi egentligen inte vet något om honom. Hm, jag tror att Sirius är en aning mer dramatisk än Snape, även om Snape var väldigt dramatisk i boken.
Jo, jag tycker också synd om Remus, han kan inte hjälpa sitt problem och jag tvivlar att Umbridge kommer ge sig snart, men han har sina vänner som beskyddar honom. Jag visste faktiskt att Remus var en av två personer som grundade Rom. Jag älskar Grekisk mytologi, och även Romersk, men det är ju egentligen samma fast gudarna/gudinnorna har andra namn, utom Apollo som är alldeles för grym för att byta namn. I Grekisk mytologi heter han egentligen Apollon, även om många tror det endast är Apollo, men det är vad han kallas i den Romerska mytologin. Men tillbaka till Remus i grekiska mytologin. Han och hans bror Romulus blev hittade av en varginna som ammade dem och sedan växte de upp bland herdarna. De två bröderna beslöt senare att grundlägga en stad i den trakt de växt upp i, men de blev osams över var de skulle sätta upp stadens murar och Romulus blev så arg att han mörda sin bror och byggde upp staden, dvs Rom, själv. Hur är det här relevant till Harry Potter, tja. Det finns en teori, jag vet inte om du har hört den. Men Remus använde sig av namnet Romulus som pseudonym under radiosändningarna i sjunde boken. Vissa hävdar då att genom att välja det namnet så dömde han sig själv till döden då Romulus dödar Remus, vad händer senare i boken? Remus dör. Det finns självklart en mer beskrivande version på internet men jag orkar inte gå in på detaljer, jag finner det dock ändå intressant. Jo, det var lite lustigt att Sirius varit hos madam Bones hela tiden, jag fattade det beslutet redan när jag skrev första boken om jag ska vara ärlig. Jag behövde en anledning till hur han visste vart Harry befann sig efter att ha varit i Azkaban i 12 år, och då kom den idén bara till mig. Men jag är glad att du gillade det och även repliken "...mitt hjärta har tillhört Jasmine i över tjugo år". Jag ville framhäva Sirius kärlek till Jasmine.
Jag håller helt med dig när det gäller Harrys och Hedwigs band. Och jag kan acceptera att hon dog, om, och endast om hon föddes på nytt och Harry efter kriget hittade henne i Diagongränden och köpte henne, och den som var ansvar för butiken var chockad därför att Hedwig hade attackerat alla andra som försökt köpa henne eftersom hon väntade på Harry. Jo, Lunas patronus är en hare. Tur att du fann det intressant att läsa det från så många vinklar.
Nej, jag har faktiskt inte läst John Flanagans andra serie. Jag har hört om den, men jag har inte haft tid att läsa den ännu, eller så har jag inte haft pengar för att köpa första boken när jag väl hitta den i en bokaffär. Men vad bra att ni fick Ipads. Vi fick knappt pennor och sudd på min gamla skola. Fast i gymnasiet fick vi vår dator i oktober, även om vi fick betala för allt annat material själva. Tack så mycket, jag är väldigt förväntansfull över att den ska översättas till spanska. Det var något jag aldrig hade trott skulle hända.
Ha det bra du med och vi hörs
Lea.

Boknord: Aw, jag är glad att du gillade repliken "Mitt hjärta har tillhört Jasmine i tjugo år", jag ville lyfta fram hans kärlek för henne, och jag är glad att jag lyckades få fram en sån respons att du nästan började gråta. Jag ser det som om att jag lyckades med att förmedla hans kärlek då. Och det var så lite, men det är egentligen ni som ska ha tacket för utan er hade det här aldrig hänt. Men jag håller med om att tredje boken är den bästa i hela serien och som du älskar jag den och är lite sorgsen över att jag är färdig med den nu. Jag får bara hoppas att jag kan göra de andra böckerna rättvisa.

Emilia01love: Tack så mycket, jag kan inte fatta att jag är klar med första boken, som du sade har tiden verkligen gått snabbt. Jag minns även när du började läsa. Jag kan inte ens fatta att det har gått ett år sen jag började tredje boken, på ett sätt känns det som om det var längre sen, men samtidigt som om det var för mycket kortare tid sen. Jag mår mycket bättre nu, hoppas att även du mår bra. Kram *hjärta*

Mira: Tack så mycket Mira, jag skulle aldrig ha klarat mig så här långt om det inte var för personer som du. Woa, sträckläst alla tre på två dagar. Imponerande måste jag säga.

Guest: Aw, tack så mycket. Jag kan inte fatta att du har läst ettan och tvåan fem gånger medan du vänta på att jag skulle bli klar med den här boken. Finns det någon chans att jag kan få ett namn, jag gillar att försöka lära känna mina läsare. Och jag skulle verkligen vilja veta ditt namn nu när du kallar dig mitt största fan i hela världen. Du behöver inte ens uppge ditt riktiga namn om du inte vill, men det skulle vara kul att ha något namn att kalla dig.

Lily Luna Potter02: Det gör inget att du inte hann och missade att lämna en review. Och tack så mycket, jag skulle aldrig ha nått så här långt om det inte vore för er läsare. Jag är mållös över att jag fick upp tre kapitel på sådan kort tid. Wow, kommit halvvägs snart. Det hade inte ens slagit mig. Åtminstone halvvägs när det gäller böcker, ifall man ska kolla på kapitel så är det vid tredje kapitlet i femte boken. Men det känns ändå som om jag har hunnit väldigt långt, speciellt om man jämför med en del andra. Kul att du gillade Harrys kommentar. Jag tror att du är sugen på att se hur Narcissa kommer att se ut efter att Tonks gett henne en makeover, och inte Andromeda, men det är ett misstag som alla kan göra.
Det fanns faktiskt en särskild anledning till varför jag lät Sirius ge Harry något. I min värld så är Harry och Sirius redan närmre varandra än vad de är i böckerna, förhoppningsvis så kommer jag lyckas få med en bra förklaring i femte boken till det, och genom att låta Sirius ge Lilys halsbandet till Harry så stärktes deras band redan där, sen tyckte jag även att det skulle vara gulligt, men även sorgligt för jag får syner av att efter Sirius hittat halsbandet så brukade han studera fotona innan han tittar upp mot månen på himlen och ber om förlåtelse för att ha fått dem dödade (i hans tankar i alla fall) medan han lovar att han ska hämnas dem. Jag tror definitivt att det kommer att bli en lättnad för Harry när alla får beviset, men jag tror även att det kommer vara otroligt jobbigt att läsa det.

HQanna: Haha, blev lite orolig där ett tag ;) Men det gör inget att du inte kommenterade på förra kapitlet. Aww, dina fina ord får mig att bli så glad, och du är en underbar person du med för den delen.
Jo, Harry kanske reagerade lite för lite på de riktiga dementorerna, jag läste igenom kapitlen idag då jag hade brist på annat, jag kunde ha skrivit lite men hade inte riktigt lust då, i alla fall så håller jag med dig lite. Nej, dementorerna kommer inte vara med nu längre. Bortsett från i sjunde boken då de nämns… och i fjärde men då är det bara en boggart… åh just ja de är med i femte boken med, där kommer jag nog att nämna effekterna mer än vad jag gjorde nu. I de här kapitlen fanns det så mycket annat att fokusera på. Och vem vet, kanske det dyker upp en fanfic från mig snart som inkluderar en dementor… ;) Tur att veta att ditt hjärta inte krossades för mycket, och jag börjar fatta att du älskar mig nu. Och vet du vad? Jag älskar dig med.
Har du något emot wolfstar. Jag är nyfiken, eller tyckte du bara att det inte skulle ha passat, eller är det för att du föredrar Remus med Tonks. Jag personligen gillar den parningen. Jag tycker att de är gulliga tillsammans, men jag älskar Tonks med och älskar att hon blev ihop med Remus så jag är lite i mitten av de två paren. Men jag är själv glad att jag lät/låter Remus bli ihop med Tonks och Sirius med Jasmine. Heter det Lurry, eller heter det Larry eller Huna? Nu måste jag kolla… hm, enligt wikipedia (som har en officiel lista med de flesta paren oavsett om de är het, slash eller femslash där de nämner parnamnen och hur de förkortar paret. Dvs Harry/Ginny är H/G, Ron/Hermione är R/Hr osv med alla par), i alla fall så kallas Harry/Luna officiellt för antingen Huna eller Lunarry, men sen finns självklart det andra variationer.
Okej, du kommer inte läsa på engelska. Då vet jag att du inte kommer läsa den när jag väl blir klar med den. Oroa dig inte, det har inget med Harry Potter att göra. Jag tycker också att det känns lite sorgligt att tredje boken är slut, det är ju min favorit, men det ska bli intressant att skriva om alla uppgifterna. Yay, jag är en utomjordning. Då behöver jag inte längre drömma om att träffa en, allt jag behöver göra är att titta mig i spegeln.
Kram
PS: Grattis till din tidvändare. Vad fick du ge för den? Jag köpte en egen för några månader sedan, de hade en jätterea så istället för att ge nästan femhundra fick jag betala sjuttiofem, plus 18 kr i fraktavgift.

"Då så, ännu en bok som kommit till ända", sade Dumbledore leendes. "Jag tror att vi alla har lärt oss något nytt sen vi startade den här boken…"

"Något nytt? Runt 600 stycken lärde sig precis att den mest jagade och tämligen farligaste mannen i landet i själva verket är oskyldig", sade George högt och skratt fyllde salen.

"Eller det faktum att en död man i själva verket var fullt levande", sade Fred.

"Påminn mig inte om det", muttrade mr Weasley mörkt.

"Som sagt har vi alla lärt oss något nytt, och jag är säker på att ni alla är ivriga att diskutera de nyaste upptäckterna. Därför kommer vi nu ta lunch där ni får möjlighet att prata om vad ni vill och får chansen att sträcka på benen", sade Dumbledore med en liten skrockning och mat dök genast upp på borden i salen och alla tog snabbt för mig.

"Så Sirius", sade Remus milt och Sirius stelnade till, han hade en känsla att han inte skulle gilla vart samtalet var på väg. "Har du någon lust att berätta varför du aldrig berätta sanningen angående händelsen med piskande pilträdet?"

"Um… inga kommentarer?"

"Sirius", sade Remus varnande.

"Okej, sanningen är att jag inte riktigt vet varför jag inte berättade för er. Jag fick panik, så jag skyndade efter James istället för att ge mig efter Snape på direkten. När jag kom in på Dumbledores kontor berätta han historien som Snape berättat, en historia som jag visste att nästan alla skulle acceptera för den var logisk. Så jag höll med…"

"Jag fattar den delen Sirius, men jag förstår inte varför du inte kunde berätta sanningen för oss. Vi var dina vänner!"

"Jag vet inte okej. Jag hade panik. Kanske trodde jag att ni inte skulle tro på mig ifall jag försökte berätta och det skulle göra mycket mer ont än om ni endast hatade mig för något som ni trodde att jag hade gjort. Att ni skulle hata mig för att ni trodde att jag förrått dig men även ljög om det sen skulle vara det värsta som hänt mig."

"Varför skulle du tro att vi inte skulle tro dig. Om du bara hade förklarat Sirius", sade Remus med en tung röst, fullt medveten om att de hade allas uppmärksamhet av de som satt i närheten.

"Jag antar att mina föräldrars ord fastnade hos mig och att jag trodde på dem i slutändan", suckade Sirius. "Men du vet sanningen nu, och jag vill tillägga att jag aldrig klandra dig eller James för att inte prata med mig under den perioden. Jag ljög för er och fick er tro att jag förrått din hemlighet, jag har aldrig skyllt på er eller varit förbannade för er. Sorgsen över att jag förlorade på grund av jag av misstag förrådde dig, men aldrig för att ni höll er undan."

"Du förrådde mig inte. Snape pressade ur dig informationen och du försökte fixa det så fort du kunde", sade Remus bestämt och Harry kunde se att han hade röda ögon. "Så sluta klandra dig själv för allt."

"Sluta klandra dig själv för att du blev biten", sköt Sirius tillbaka och de två vännerna log mot varandra innan de skrattade.

"Professor Remus verkar verkligen vara en annan person nu, tycker du inte?" viskade Katrina medan hon betraktade de två männen.

"Det är inte så konstigt egentligen. Jag menar han förlorade alla sina vänner under kriget, att få en tillbaka måste vara en dröm som gick i uppfyllelse", sade Amanda till svar till sin vän i en viskande ton.

Hermione betraktade Sirius fundersamt, en fråga hade brunnit i hennes huvud i flera timmar nu och hon ville verkligen få sitt svar på den, men att fråga rakt ut vore okänsligt så hon höll tyst medan hon själv försökte komma på en giltig förklaring.

"Hermione, ställ bara din fråga. Jag bits inte", skrattade Sirius innan han såg på Ron. "Tja inte längre", tillade han retsamt och Ron skrattade.

"Okej, jag vill inte vara okänslig men du visste att Harry var hos familjen Dursley… hur, hur kunde du då inte veta att Jasmine, var du vet… död?" frågade Hermione en aning tveksamt och Sirius suckade.

"Min första förhoppning när jag insåg att Harry var hos Dursley var att Jasmine hade något jobb som krävde att hon åkte bort och Harry därför den sommaren behövde bo hos dem… jag försökte övertala mig själv om att det var sant, men jag känner Jas, hon skulle aldrig lämna Harry där oavsett vad. Snarare skulle hon smuggla med sig honom om det inte fanns något annat alternativ. Så jag intalade mig själv, och trodde helhjärtat på det, att Jasmine måste ha förlorat sina rättigheter till att få vara Harrys vårdnadshavare."

"Och hur skulle hon ha förlorat det?" frågade Narcissa med ett höjt ögonbryn.

"Jag antog först att det var för att hon gjorde något dumt eller gått emot ministeriet, antagligen med det faktum att jag blev arresterad. Hon skulle aldrig ha lämnat mig där om ingen annan stoppade henne. Så jag gissade på att hon hade hävdat att jag var oskyldig och ministeriet tog ifrån henne rättigheterna då hon var gift till mig och då skulle kunna antas vara en dödsätare själv, eller ha vetat om det eller något. Jag kom upp med många anledningar om jag ska vara ärlig, jag lät mig aldrig tänka att hon var död."

Alla var tysta medan de övervägde hans ord, det var uppenbart att han älskade Jasmine väldigt mycket, och de tyckte alla synd om honom för att ha förlorat henne. Han hade verkligen den natten förlorat allt, sin bror, svägerska och sin fru, chansen att uppfostra sin gudson, sina vänner och även sin frihet.

"Mr Black", sade madam Bones medan hon dök upp bakom mannen. "Har du tid? Jag tänkte att vi skulle kunna gå igenom ditt försvar för din rättegång."

"Självklart, vad vill du veta?" frågade Sirius genast och vände sig om. "Och kalla mig Sirius är du snäll."

"Toppen, miss Patil, jag tror du nämnde något om att din far är en advokat. Tror du att du skulle kunna skicka en uggla till honom och be honom kolla på fallet", sade madam Bones en aning frånvarande.

"Det går snabbare om jag kan få tillåtelse att använda flampulver. Han föredrar att jobba hemma", sade Parvati med en axelryckning.

"Vad får dig att tro att han skulle vilja vara min advokat", protesterade Sirius. "Jag uppskattar hjälpen men du behöver dig inte känna dig tvingad. Jag kan hitta någon annan."

"Jag vet att min pappa är rättvis, och han kommer inte ge sig förrän du fått en rättvis dom, och inget illa menat men det här skulle vara det fallet i hans livstid. Det som gör upp hela hans karriär. Att han skulle vara din advokat gynnar er båda."

"Nåväl, du kan komma med", suckade madam Bones. "Vi har fått lov att låna Minervas kontor."

"Ni går ingenstans utan mig. Ledsen, jag litar på dig madam Bones, men jag litar inte på alla andra och jag vill gärna se till att Sirius håller sig säker."

"Det faktum att jag hotade Sirius igår hjälper inte heller antar jag", sade madam Bones med ett torrt leende och Harry höjde bara på ett ögonbryn.

"Vi två kommer med, som stöd och för att vi behövs. Vi var där den natten, ju fler vittnen desto bättre, inte sant?" sade Ron i en retorisk röst medan han ställde sig upp, och Hermione följde snabbt efter.

"Jag tror att det är bäst om du bara låter de följa med. När de tre väl har bestämt sig för något så kan ingen få dem att ändra sig", sade Sirius med ett leende åt dem.

"Nåväl, jag tror att det är bäst ifall ni väntar någon annanstans medan jag och Miss Patil kontaktar mr Patil i Minervas kontor", suckade madam Bones en aning motvilligt, hon hade föredragit ifall Potter och hans två vänner inte hade blandat sig i.

"Ni kan gå i förväg till kontoret så kommer vi om ett tag, jag har någon att be om ursäkt till", sade Sirius innan han vände sig om igen. Madam Bones skakade på huvudet innan hon frågade Parvati om hon var klar, och tillsammans lämnade de salen för att gå till McGonagalls kontor.

"Ron, jag skulle fördra om du stannade kvar", sade mr Weasley medan han såg på sin yngste son. "Jag har något att diskutera med er alla."

"Är du säker på att det inte kan vänta pappa?" stönade Ron. "Jag menar det gäller Sirius frihet!"

"Det gäller hur ni behandlade… öh… råttan", sade mr Weasley en aning osäker på vad han borde kalla mannen.

"Då kan du lika gärna låta Ron gå iväg, han tog bra hand om den", sade Fred med en axelryckning.

"Perfekt, då kan vi gå nu. Vi har ett slags schema att hålla oss till trots allt", sade Sirius medan han reste sig upp efter att ha sett till att alla hade ätit upp.

"Så vart ska vi? Vem behöver du be om ursäkt för", frågade Hermione medan de lämnade salen.

"Väldigt många troligtvis om jag ska vara ärlig", sade Sirius med ett litet leende. "Men just nu behöver jag be Agnens om ursäkt, ah här ska vi svänga."

"Vad pratar du om? Sirius, vi ska uppför trapporna", sade Ron förvirrat medan de skyndade sig efter Sirius som svängt åt vänster istället för att fortsätta upp för trapporna till nästa våning innan han försvann in i en liten sidogång där han stannade framför en av väggarna och stirrade koncentrerat på den. Harry, Ron och Hermione utbytte en blick, halv övertygade om att han förlorat förståndet.

"Vad gör vi här? Varför går vi inte bara uppför trapporna?" krävde Hermione medan hon borrade in sina ögon i mannens rygg.

"En genväg bara som innebär att vi inte behöver gå upp för alla de där trapporna, med den här genvägen hamnar vi bara en korridor bort från hennes porträtt", sade Sirius medan han lät handen löpa över en del stenar och emellanåt trycka på dem. "Det är gångarna som professorerna, och Filch för den delen, använder sig för att ta sig runt snabbt inne i skolan."

"Varför är de inte med på kartan?" frågade Harry nyfiket medan han såg på hur ett hål uppenbarade sig i väggen, tillräckligt stort för att en vuxen man skulle kunna ta sig igenom utan problem.

"Vi funderade på att ta med de gångarna, men vi beslutade att kanske skulle det vara bäst ifall vissa av slottets hemligheter inte skrevs ner. Ifall kartan skulle bli stulen eller hamna i fel händer på andra sätt så kunde det vara bra ifall vi hade någon slags fördel. Ingen idé att berätta alla hemligheter."

"Så använde ni de här gångarna ofta?" frågade Hermione efter att alla gått igenom hålet och Sirius fick det att 'växa igen' bakom dem.

"Då och då, mest när vi satte upp de stora upptågen och behövde förflytta oss snabbt mellan olika platser utan att synas. Självklart var det inte den ideala lösningen", sade Sirius medan de började gå uppför en smal spiraltrappa. "Vi åkte nästan fast ett par gånger genom att hålla på att springa in lärare här i gångarna, än av nackdelarna med att inte ha de här gångarna utmärkta på kartan. Vi hade tur och lyckades alltid undvika att bli upptäckta dock."

"Otroligt, det får mig att önska att vi hade kunnat få uppleva och med egna ögon se alla upptåg ni drog", sade Ron imponerat.

"Fred och George skulle döda för den chansen, det är jag säker på", fnissade Hermione.

"De kanske inte får se det med egna ögon, men jag och Remus kan alltid berätta vad de vill veta, det skulle inte vara några problem."

"Det finns ingen baktanke med att ni skulle berätta det?" frågade Harry misstänksamt medan de började gå genom en smal gång efter att ha stigit av trappan.

"En baktanke? Vad skulle det ha varit?" frågade Sirius oskyldigt, i en alldeles för oskyldig röst. "Ifall de väljer att använda de eventuella råd vi skulle kunna ge dem till att terrorisera Umbridge är inte det mitt fel."

Harry, Ron och Hermione brast ut i skratt medan Sirius stannade och återigen började trycka in någon slags kombination i väggen, som snabbt öppnade sig och släppte ut dem ur den smala gången. Han ledde dem runt ett hörn och de insåg till sin förvåning att de var i samma korridor som tjocka damens porträtt befann sig i. Vandringen upp till det hade inte tagit mer än fem minuter, mer än halva tiden av vad det vanligen tog att ta sig dit.

"Woa, du måste lära oss kombinationerna till hur man tar sig in i de där gångarna", sade Ron medan de närmade sig tjocka damens porträtt.

"Senare när hela den här röran med böckerna….", Sirius blev avbruten av ett högt skrik och de såg sig en aning förvirrade omkring innan deras blickar landade på den tjocka damen.

"Huh, jag vet att hon är melodramatiskt men jag trodde faktiskt inte att hon skulle skrika så högt", mumlade Hermione medan hon höll för öronen. Slutligen, efter en minut av hennes skrikande utan en paus för hämta andan så tystnade hon till slut och alla fyra av dem tog bort händerna från sina öron.

"Ah, Agnes. Trevligt att se dig igen", sade Sirius med ett leende och hon blängde mordiskt på honom.

"Tillbaka för att avsluta vad du påbörjade två år sen?" fräste hon.

"Oroa dig inte, jag är inte här för att döda någon. Och jag kan inte avsluta det jag påbörjade för två år sen. Personen är inte längre på Hogwarts område."

"Åter igen Sirius, måste du alltid prata så där. Kan du aldrig säga nej, jag tänker inte göra det därför att jag är oskyldig?" sade Harry krävandes medan han himlade med ögonen.

"OSKYLDIG!" skrek tjocka damen upprört. "Han dödade mig nästan!"

"Snälla, du lämnade tavlan så fort som min kniv kom i närheten av dig", protesterade Sirius och Harry stönade, tydligen så var Sirius alltid tvungen att prata så.

"Du försökte döda mig, och sen försökte du döda en av pojkarna!" sade tjocka damen och fortsatte att skrika.

"För Merlins skull Agnes, var tyst. Jag är här för att be om ursäkt!" vrålade Sirius över hennes skrik, och antingen så var det det faktum att han skrek som fick henne att tystna eller så var det hans ord, ingen av dem skulle troligtvis få veta, men de var tacksamma för att hon hade tystnat.

"Du är vad?" frågade hon häpet.

"Här för att be om ursäkt. Jag borde inte ha behandlat dig så och jag borde verkligen inte ha hotat dig. Jag var inte vid mina fulla sinnes bruk, och jag vet att det inte är en ursäkt, men jag är ärligt ledsen för hur jag betedde mig."

"Hpmh, jag antar att jag kan förlåta dig för det. Men jag vill ha en förklaring. Jag trodde du vill döda unge Potter",

"Nej, jag var faktiskt ute efter att skydda Harry. Lång historia kort så är jag oskyldig till allt, tja utom det jag gjorde i skolan antar jag, men jag är inte skyldig till vad jag står anklagad för", sade Sirius med en axelryckning.

"Det var faktiskt Pettigrew som var skyldig", sade Hermione.

"Peter Pettigrew!" flämtade tjocka damen.

"Och det är inte det värsta, hör på det här", sade Ron flinandes, han visste trots allt hur mycket tjocka damen, eller skulle han kalla henne Agnes, älskade skvaller. "Han gömde sig i tolv år som en råtta i väntan på att kunna återvända till Voldemort, han var hans spion hela tiden."

"Du kan inte vara seriös. Som en råtta, men hur…? Var det vad du och Potter gjorde varje gång ni smög er ut på kvällen. Förvandla er till råttor!"

"Inte råttor direkt, men något sådant", sade Sirius med ett litet leende.

"Men historien slutar egentligen inte där", sade Harry med en tung suck.

"Det finns mer?" utbrst tjocka damen ivrigt.

"Oja", sade Hermione och nickade med huvudet. "Han gömde sig som Percy Weasleys råtta i nio år innan han 'ärvdes' vidare till Ron här. Kan du tänka dig, mannen som var delvis skyldig till familjen Potters död stannade i samma sovsal som Harry Potter i tre år. Föreställ dig vad han hade kunnat gjort om Sirius inte brutit sig ut för att skydda Harry."

"Vilket påminner mig om att vi borde gå, vi har trots allt ett möte med madam Bones angående mitt försvar och kommande rättegång", sade Sirius en aning ursäktande. "Det var fantastiskt att se dig igen Agnes, ta hand om dig. Och åter igen, jag är så ledsen för problemen jag ställde till för dig."

"Ska du redan lämna Hogwarts?" frågade tjocka damen en aning överraskat.

"Absolut inte, jag kom precis, åtminstone officiellt. Egentligen har jag redan varit här i tre dagar nu, det här är fjärde dagen. Men jag kommer vara här åtminstone resten av veckan. Jag är säker på att jag kan komma tillbaka och prata med dig snart igen", sade han med ett litet leende innan gruppen vände sig om och började gå mot McGonagalls kontor, den här gången utan att använda de hemliga gångarna.

…...

"Så pappa, du ville prata med oss?" sade George medan han såg hur Sirius, Harry, Ron och Hermione försvann ut ur salen.

"Ja", sade Mr Weasley medan han betraktade sina barn strängt. "Hur ni behandlade Scabbers var inte rätt."

"Men han var inte Scabbers!" utbrast Charlie. "Han var Pettigrew en förrädare och mördare. Han förtjänade allt han fick."

"Det måhända vara sant", suckade mr Weasley, trots allt så skulle han säkerligen göra något mycket värre mot Pettigrew än vad hans barn gjort om han någonsin fick tag i honom. "Men ni visste inte om det vid det tillfället, eller hur? Använda honom som en kvick, kastrering-förbannelse…För Merlins skull det är djurplågeri!" utbrast han i en ursinnig viskning.

"Åter igen vill jag bara påpeka att kastrering-förbannelsen var en olycka", protesterade Percy. "Jag hitta den i en bok och jag hade ingen aning om vad den gjorde. Jag var nyfiken, ifall jag hade vetat vad den var så hade jag inte försökt använda den."

"Men du övade andra trollformler på dem, gjorde du inte?" frågade mr Weasley och Percy såg skamset bort från sin pappas besvikna blick.

"Jag vet inte vad du vill att vi ska säga", sade George en aning frustrerat. "Att vi är ledsna, att vi ångrar det?"

"Titta inte på mig, jag ångrar det inte alls", sade Fred med en axelryckning.

"Och inte jag heller för den delen. Lyssna, den där mannen förtjäna allt vi gav och ännu mer", avslutade George bestämt.

"Poängen är inte vad han förtjäna eller inte förtjäna. Hade han varit en riktig råtta som vi trodde så hade det ni utsatte honom för varit djurplågeri."

"Det var inte så illa pappa", protesterade Ginny. "Jag menar när de spela quidditch med honom så var det inte som om de kastade runt honom mellan sig. De kasta bara en förtrollning över honom så han susade runt i luften, sedan jagade de bara efter honom på sina kvastar."

"Exakt, tack Ginny", sade Bill lättat och mr Weasley suckade frustrerat. Han visste att oavsett vad han sade så skulle de inte ändra åsikt, kanske den här gången så kunde han släppa ämnet. Det var inte så att hans barn var grymma och han visste att ifall det hade varit en riktig råtta så hade de säkert ångrat sig, nej de skulle ha ångrat sig. Han var säker på det.

…...

Parvati och madam Bones stod framför brasan i McGonagalls kontor påväg att ge sig av till Parvatis pappa för att se om han skulle vara villig att ta på sig jobbet som Sirius advokat.

"Jag tror att det är bäst om vi åker tillsammans", sade Parvati fundersamt. "Jag berätta för mina föräldrar att Harry sett V-Voldemort bli återupplivad, pappa fråga bara om jag trodde att han talade sanningen och jag sade ja. Efter det satte han upp ett skydd runt vårt hus så ingen kan ta sig in genom spöktransferens eller flampulver om de inte redan fått tillåtelse."

"Han är en väldigt smart man i så fall", sade madam Bones lugnt medan hon steg in i eldstaden tillsammans med den yngre flickan som ropade ut namnet på sitt hus och genast började de snurra runt medan olika öppningar åkte förbi dem. Tillslut, efter att ha åkt in i varandra och slå i väggarna så började de äntligen att sakta ner farten och landade slutligen på en grå matta inne i ett kontor.

Bakom ett skrivbord satt en indisk man iklädd en vit skjorta och bakåt kammat svart hår, han såg förvånat upp när han hörde elden få liv och två person tumlade ut ur eldstaden, eller tumlade kanske var fel; den ena steg ut ur den utan några problem medan den andra snubblade. Till sin förvåning insåg han att den som snubblade var hans dotter och han ställde sig överraskat upp.

"Pappa", sade Parvati förtjust och skyndade sig fram för att ge honom en kram. Det hade trots allt varit månader sen hon såg honom senast.

"Parvati vad gör du här?" frågade han medan han placerade armarna runt sin dotter, innan han såg upp för att betrakta den andra personen. "Madam Bones, vad kan jag stå till tjänst med?"

"Raji?" sade Madam Bones förvånat. "Miss Patil, du sade aldrig att din far var Raji Patil", hon rynkade på pannan. Det här försvårade allt och hon var inte riktigt säker varför.

"Jag sade att han var känd", sade Parvati en aning fåraktigt.

"Nu, varför är ni här? Jag hoppas att Parvati eller Padma inte har gjort något som fått dem att hamna i knipa på något sätt", sade Raji allvarligt.

"Ånej pappa, jag är faktiskt här för att be dig göra en tjänst för en av mina vänner. Han har en släkting som skulle behöva hjälp", sade Parvati fort och såg bedjande upp på sin pappa.

"Nå, vad har den här personen gjort", suckade Raji och visade med händerna åt de två kvinnorna att de skulle slå sig ner i de två stolarna framför skrivbordet medan han återvände till sin egen plats bakom det efter att ha skakat hand med Madam Bones. Han hoppades innerligt att hans döttrars vänner inte utnyttja dem för att få hans tjänster.

"Mer som vad han inte har gjort. Han är oskyldig."

"Parvati, du vet att jag är en åklagare, inte en försvarsadvokat. Jag förstår inte varför du skulle be mig att ta ett sådant fall. Någon annan kan försvara den här personen", sade Raji medan han betraktade sin dotter med en ursäktande min innan han vände sig emot madam Bones. "Och jag förstår inte varför du gick med på det, du vet vilka fall jag sköter."

"Jag var inte medveten om vem du var. Din dotter sade bara att du var en advokat", sade madam Bones enkelt.

"Parvati, varför?"

"Därför att jag inte tror att någon annan kommer acceptera jobbet, och gör de det kommer de inte göra ett bra jobb och den här mannen kommer bli fälld för något han inte gjorde. Pappa, vi pratar om hans själ!"

"Och varför skulle ingen annan vilja försvara honom. Vad kan han möjligtvis stå anklagad för så att ingen annan vill representera honom. Vem är det?"

"Sirius Black", sade madam Bones med en liten suck.

Raji stirrade misstroget på henne. "Är det här ett skämt?" frågade han tillslut lågmält.

"Du känner mig pappa, du vet att jag aldrig skulle skämta om något sådant", protesterade Parvati.

"Varför skulle du be mig om att försvarar Sirius Black, en ökänd massmördare?"

"Jag, um, du kommer inte att gilla svaret pappa", suckade Parvati. "Men jag träffade honom för två dagar sen, officiellt träffade jag honom tidigare idag…"

"Du presenterade min dotter till en massmördare", fräste Raji och såg mordiskt på chefen för Justitiedepartementet medan han halvt reste sig upp från stolen.

"Jag har inte presenterat din dotter för någon…"

"Hon fångade faktiskt honom, pappa", avbröt Parvati och Raji satte sig ner.

"Okej, Parvati ta det från början. Varför vill du att jag ska försvara honom, en enkel förklaring. Om jag gillar den så kommer du madam Bones att ge mer detaljer till vad det innebär och efter det kommer jag fatta mitt beslut."

"Okej, han är Harrys gudfar, och varken Harry eller Sirius bad om att du skulle försvara honom, jag föreslog det. Jag tror att Sirius Black är en god man som är oskyldig till brotten han anklagats för. Jag har hört honom prata om familjen Potter och han hyser bara kärlek för dem. Han förtjänar att få bevisa sin oskuld och Harry förtjänar en familj… dessutom har Harry har indirekt räddat mitt liv på skolan…", sade Parvati snabbt men Raji höll upp sin hand och stoppade henne.

"Nåväl, madam Bones. Varför borde jag, en åklagare, ta på mig jobbet att representera Sirius Black i en rättegång."

"Så som Miss Patil tror jag att han är oskyldig, nej jag vet att han är oskyldig. Jag har pratat med honom, jag har hört Remus Lupin försvara honom, jag har hört Harry Potter, Ronald Weasley och Hermione Granger försvara dem, och ingen av dem har någon som helst anledning till att försvara honom, allra minst Harry Potter. Jag har sett dem två; de behandlar varandra som familj…."

"Du tänker bygga ett fall på att en man behandlar en pojke som en familjemedlem, ingen jury i världen skulle döma honom som oskyldig, speciellt inte med vad han står anklagad för."

"Jag vill inte berätta allt, jag tror det är bättre om Sirius får berätta sin historia själv. Men jag har hört den och den är trovärdig.

"Jag antar att jag kan göra ett försök", sade Raji med ett litet leende. "Men jag är fortfarande osäker på ifall jag är den bästa personen att försvara honom. Det kommer inte se bra ut för honom när en åklagare försvarar honom."

"Jag kan hålla med dig, och jag vet att du inte är en van försvarsadvokat, men jag är rädd att det här fallet kommer att sluta i att Ministeriet blir stämt utav Sirius", suckade madam Bones.

Raji höjde ett ögonbryn medan han såg från sin fnissande dotter till den allvarliga chefen. "Varför tror du det?"

"Det är här Sirius fall blir riktigt intressant, Sirius fick aldrig en rättegång och blev sänd till Azkaban i tolv år utan att bli dömd för något brott."

Raji stirrade på henne, något han hade gjort väldigt mycket sedan de kom. Ifall han varit tveksam till att fallet tidigare så hade all den tvekan försvunnit nu. Det här fallet var en riktig utmaning, och om han kunde klara av det så skulle det bli det fallet i hans karriär. "Okej, hur kan jag få tag i honom?" frågade han tillslut.

"Han befinner sig just nu på Hogwarts i förhoppning om att du ska vilja ta jobbet."

"Nåväl, jag har en halvtimme som jag kan avvara innan jag måste bege mig till ett möte", sade Raji medan han kollade på sin klocka. "Låt oss bege oss dit."

Han reste sig upp och gick fram till eldstaden, lät Madam Bones och Parvati åka före innan han själv klev in på sig och sade Hogwarts, McGonagalls kontor.

…...

Sirius, Harry, Ron och Hermione hade satt sig ner och väntat i professor McGonagalls kontor och Sirius var i full färd med att återberätta ett upptåg marodörerna hade dragit genom att använda sig av de hemliga gångarna som inte var med på kartan och de tre tonåringarna tjöt av skratt när elden i eldstaden flammade upp och Parvati snubblade ut med Madam Bones stående bakom sig. De borstade snabbt bort askan från sina klädnader och klev längre in i rummet.

"Hej Parvati, hur gick det?" frågade Harry med ett leende och vände sig mot den indiska flickan.

"Jag är ganska säker på att han kommer försvara Sirius i en rättegång", sade Parvati med ett leende. "Han vill prata med Sirius själv först innan han fattar något slutgiltigt beslut. Han borde vara här när som helst."

Bara sekunder efter det så flammade elden upp igen och Raji Patil klev ut ur eldstaden, borsta av sig askan innan han rätade upp sig och såg sig omkring i rummet, hans blick stannade tillfälligt på Sirius vars arm vilade på ryggstödet till Harrys stol.

"Mr Black, Mr Potter, ni båda måste ha gjort ett väldigt starkt intryck på min dotter för att hon skulle be mig att ta på mig ditt fall Mr Black", sade han i kylig ton medan han ställde sig bredvid sin dotter.

"Jag sade att det inte var nödvändigt och att jag kan hitta en egen advokat. Parvati insisterade att det skulle gynna oss båda. Mig genom att jag skulle få en bra advokat och dig genom att du skulle få ett väldig ovanligt fall."

"Du kallar min dotter vid hennes förnamn", sade Raji en aning misstänksamt.

"Pappa, spänn av", stönade Parvati.

"Du kan antingen lämna rummet Parvati eller så är du tyst, nu svara på frågan Black", sade Raji irriterat.

"Jag var under uppfattningen att man gav barn namn för att de skulle användas. Parvati är en vän till Harry och jag försöker komma på god fot med hans vänner."

"Varför skulle du göra det? Du vill väl se Mr Potter död, du är väl ansvarig för att sälja ut James och Lily Potter, något som ledde till deras död."

"Jag har inte sålt ut någon", sade Sirius och såg bestämt på Raji. "Jag är oskyldig. Jag var inte familjen Potters hemlighetsväktare, jag har aldrig varit en dödsätare och jag dödade inte Pettigrew."

"Så säger du."

"Lyssna, jag vill inte vara till några problem men antingen så lyssnar du på vad jag har att säga utan att ifrågasätta det tills jag har pratat klart eller så lämnar du kontoret, åket hem till mig och glömmer bort den här konversationen. Jag kan hitta en annan advokat. Jag satt 12 år i Azkaban och det här är tredje året på flykt. Du får ursäkta mig men jag vill att min advokat ska ta mig på allvar och faktiskt tro att jag är oskyldig."

"Övertyga mig då", sade Raji, men hans kyliga ton hade försvunnit, han lät mer imponerad nu istället."Som du sade har du varit betraktad som en massmördare i fjorton år nu. Vad gör lite extra tid för skillnad?"

"Jag vill gärna bli fri ganska fort, jag har ett hus att köpa och göra beboeligt tills sommaren så Harry kan flytta in med mig."

Raji vände sin blick mot Harry som blängde tillbaka på honom, och vid sidan av honom så gjorde hans två vänner samma sak, Weasley och Granger trodde han deras namn var.

"Och vill du flytta in med honom?"

"Det är klart. Han är min gudfar. Han räddade mitt liv. Ifall han ville döda mig hade han kunnat gjort det för länge sen. Jag spenderade halva min sommar med honom, han är min familj. Dessutom var Pettigrew den skyldiga."

"Pettigrew? Han är död", sade Raji.

"Åh, så nu säger du det. Men när jag sade det så håna du mig bara!" fnös Sirius och han ryckte till när Hermiones hand kolliderade med hans bakhuvud.

"Se inte på mig sådär som om jag har förrått dig", utbrast Hermione när hon mötte hans blick. "Harry har rätt, du måste lära dig att kontrollera dina ord och inte prata som om du är skyldig eller vara respektlös mot de som försöker hjälpa dig. Ärligt talat, jag kommer se till att alla kvinnor i salen smäller till dig om du förvärrar situationer för dig."

"Nå väl Mr Black, varför tar du inte och berättar din historia. Jag har ett möte om en kvart."

Alla andra i kontoret utbytte förvånade blickar, häpna över att han ändrat ton så fort. "Okej, jag, familjen Potter, Remus Lupin och Peter Pettigrew var med i en organisation kallade för Fenixordern med uppdraget att stoppa Voldemort. Genom det fick vi veta att Voldemort var ute efter familjen Potter och vi bestämde att de skulle gömma sig under Fidelius besvärjelsen. James ville att jag skulle vara hemlighetsväktaren och jag tackade ja… men jag insåg att det inte var så smart strategiskt sett. Alla var medvetna om hur nära jag var familjen Potter, trots allt var James och jag som bröder och jag var gift med Jasmine…", Sirius tog ett djupt andetag. "Jag blev nästan fångad av dödsätare, det var ett ren tur att jag kom undan. Pågrund av det så kom jag fram till att jag var ett dåligt val för hemlighetsväktaren och jag övertalade James och Lily att välja någon annan istället, något som inte var så förutsägbara. Jag föreslog Pettigrew och alla gick med på det."

"Och sen?"

"Jag kollade upp att allt var okej med Pettigrew, insåg att han var borta och han lämnat frivilligt. Jag insåg vad som måste ha hänt, vad han måste ha gjort och begav mig till deras hus. Det var förstört. Hagrid anlände och informera mig om att Harry skulle föras till sin moster, Dumbledores order. Jag kunde inte göra något annat än att lämna över Harry. Jag gav Hagrid min motorcykel så han kunde hålla Harry säker under resan. Jag stanna kvar vid huset i några minuter innan jag bestämde mig för att ge mig efter Pettigrew. Men han överlistade mig, så fort jag om ikapp honom så börja han skrika, du vet detaljerna om det, och i nästa sekund hugger han av sig sitt finger, spränger gatan i luften och förvandlar sig till en råtta och rusar ner i kloakerna."

"Vänta vad? Vad menar du med att han är en råtta?" avbröt Raji.

"Han är en oregistrerad animagus, och jag antar att det här är ett bra tillfälle att nämna att även jag är det", sade Sirius i en aning fåraktig ton.

Raji slöt ögonen och andades långsamt ut. "Jag antog att ni inte skämtade när ni sade att hans fall var svårt. Så du är oskyldig till att vara dödsätare, sälja ut familjen Potter, döda Pettigrew och de där mugglarna men är däremot skyldig till att vara en oregistrerad animagus."

"Det låter helt rätt", sade Sirius.

"Du är medveten om att straffet för det varierar mellan ett till tre år i Azkaban", sade Raji med ett höjt ögonbryn.

"Självklart, men med tanke på att jag spendera 12 år därinne som en oskyldig man så har jag en liten aning om att med rätt ordval så kan juryn välja att ignorera det faktumet."

"Okej, jag kan arbeta med det. Men om jag ska vara ärlig så ser jag inte varför de här tonåringarna är här, Harry Potter kan jag förstå, han är din gudson trots allt."

Ron tog ett djupt andetag innan han började prata och Raji vände sin uppmärksamhet mot honom: "Pettigrew sprang ner i kloakerna som en råtta, det är där jag kommer in, och min familj. Min bror hitta några dagar senare en råtta som sakna en tå i vår trädgård. Han tog in den och adopterade den som sitt husdjur… tolv år senare började råttan, Scabbers, förlora vikt och tappa päls. Vid den tidpunkten var jag dens ägare. I juni så träffade vi på Sirius och han avslöjade att Scabbers var Pettigrew. Han och Remus Lupin fick honom att anta sin sanna form och han erkände sig skyldig till alla brott."

"Det är även varför jag är här", sade Hermione. "Alla tre av oss såg Pettigrew levandes. Alla tre av oss är redo att vittna till Sirius fördel."

Raji tittade på sin klocka. "Jag måste verkligen ge mig av nu tyvärr, men jag kommer kontakta dig igen Sirius, jag skulle gladeligen vara din advokat."

"Tack Mr Patil", suckade Sirius lättat. "Jag var inte säker på att någon annan skulle vilja representera mig. Jag har bara en fråga. Varför agerade du så kyligt i början mot mig?"

"En taktik jag har skapat under åren. I längden får det de flesta att berätta exakt vad jag behöver veta. Jag ska erkänna att jag var lite tveksam till allt det här med ditt rykte men du överdrev inga av dina reaktioner. Du var helt ärlig när du svarade."

"Jag har inte att dölja. Jag är beredd att berätta vad du än vill så länge det innebär att jag har en bra chans till att bli frigiven."

Raji nickade med huvudet, gav Parvati en sista kram innan han steg in i eldstaden och försvann i ett virvel av flammor.

"Det gick ganska bra antar jag", sade Ron.

"Jag gillar inte hur han behandlade Sirius", sade Harry bestämt.

"Oroa dig inte Harry, pappa behandlar alla så", sade Parvati en aning ursäktande. "Det får dem att bli nervösa och avslöja mer än vad de vill säga, eller åtminstone säga mer än vad de egentligen vill för att han ska försvara dem. Han menar inget illa med det."

"Och han är bra?"

"Den bästa inom sitt område. Å andra sidan är jag hans dotter så jag kan vara lite fördomsfull", sade Parvati med ett leende medan de allesammans lämnade kontoret.

"Så länge han kan få mig frikänd så är jag nöjd", sade Sirius med ett leende medan de går in i stora salen igen. Den var relativt lugn med tanke på att hela skolan var inne i den och att alla elever satt blandade med olika elevhem. Eller det var åtminstone lugnt överallt i salen bortsett från stället där de hade suttit tidigare där en brottningsmatch verkade ha brutit ut mellan Fred och George.

"Tramptass!" ropade George och ställde sig upp vinkade innan han blev fälld till marken av sin tvilling, som sedan själv hoppade upp.

"Så Sirius, Tramptass, kommer du behöva at…", innan han hann avsluta meningen så blev han själv fälld till marken av Fred.

"Vad är det som pågår?" frågade Hermione förvirrat medan hon betraktade scenen av tvillingarna brottandes på marken, vad som förvånade henne ännu mer var att ingen hade ingripit. Hon kunde förstå varför ingen av deras vänner hade gjort det, eller ens några av de andra eleverna. Men varför hade varken professorerna eller deras föräldrar brutit upp brottningen.

"Ginny kastade en brödrulle på Percy, som duckade och den träffade… öh, Colin tror jag", sade Katie med skratt i rösten, medan hon räckte över Hedwig som suttit på hennes axel till Harry.

"Vad sjutton har det att göra med att Fred och George brottandes på marken?" frågade Ron medan han betraktade sina bröder som fortfarande rullade runt på den yta de andra gjort upp.

"Percy hånade Ginny för att ha blivit sämre på att sikta, vilket ledde till att Alicia sade att det inte spela någon roll eftersom hon ändå inte spelar jagare och att hon, Angelina och Katie var de bästa jagarna", förklarade Tonks medan hon ivrigt såg på hur Fred gned sin knytnäve mot Georges huvud… eller var det tvärtom? Hon var inte riktigt säker, det var nästan omöjligt att skilja dem åt i vanliga fall men brottandes på marken var det helt omöjligt.

"På något sätt så fick det George att säga att han var bäst på att fånga flest vindruvor på raken genom att kasta upp dem i luften och fånga dem i munnen", sade Ginny skrattandes. "Det fick Fred att hävda att han var bättre och en tävling mellan dem utbröt."

"Så vem vann?"

"Vi vet inte, Hedwig snodde en av vindruvorna i luften från Fred som hävdar att det då inte räknades men George envisas med att säga att han hade lyckats fånga den i alla fall och att det bara bevisar att han är bäst", sade Lee och skakade på huvudet.

"Men vi misstänker att det bara brottas för att få tiden att gå och för att de vill roa sig", avslutade Percy ointresserat. "Det är därför ingen har ingripit." I samma ögonblick släppte tvillingarna taget om varandra och log änglalikt upp mot sina vänner från golvet. Men innan de hann säga något blev de avbrutna av ett skrik.

"DU!" skrek Filch och stirrade vilt på Sirius med ett finger pekandes på honom, Harry rynkade på pannan; varför skrek han först nu, men sedan insåg han att Filch aldrig hade dykt upp i salen imorse. Han måste ha hållit på och städat korridorerna och visste pågrund av det därför inte om att Sirius var i slottet, eller oskyldig.

"Hejsan Filch, har du saknat mig?" frågade Sirius glatt medan han log strålande mot mannen som bara blängde kraftfullare. "Jag har goda nyheter, jag är tillbaka och jag planerar att stanna i närheten de närmaste två åren dessutom."

Filch stirrade skräckslaget på mannen som rymt från Azkaban, han hade hatat Sirius Black och hans vänner när han gick i skolan, de ställde till med så mycket problem för honom; att nu få veta att han var tillbaka var en mardröm och de kunde inte bli mycket värre än det.

"Jag har hört att du har saknat mig de senaste åren", fortsatte Sirius flinades, han njöt av det här alldeles för mycket för att låta bli. "Men du behöver inte vara orolig. Jag planerar att lära upp andra", vid de orden försvann all färg helt och hållet ur Filchs ansikte, och hans ansikte var inte det enda som bleknade; alla professorer såg oroligt på varandra. "Weasley tvillingarna är en självklarhet, och sen min gudson, Ron och Hermione har potential också…", fortsatte Sirius säga fundersamt. "Remus du hjälper mig va?"

"Varför inte, det är inte som om jag har något bättre för mig", sade Remus allvarligt men ett leende ryckte i hans läppar.

"Nej snälla!" tjöt Filch medan han skyndade sig fram tills han stod framför Dumbledore. "Vad har jag gjort. Varför straffar ni mig så här? Ha barmhärtighet, förlåt mig. Snälla stoppa dem. Jag står inte ut. I sju år stod jag ut med, i sju år städa jag upp efter deras upptåg. Låt mig inte genomgå det igen. Jag ber dig. Jag gör vad som helst!"

Till allas förvåning såg de Filch bryta ihop framför dem totalt, han satt på knä med händerna hopknutna framför sig medan han såg ut att vara nära att brista i gråt och rycka ut sitt hår.

"Otroligt. Jag fick honom att bryta ihop!" utbrast Sirius. "Det är är seriöst allt som krävdes. Några ord om att lära upp andra", han tillade sedan i en viskande ton: "Jag hoppas verkligen att du ser det här var du än är James."

"Oroa dig inte Argus", sade Dumbledore under tiden en aning road, "jag är säker på att Mr Black och Mr Lupin endast skämtade."

"Nej, du måste ta det på allvar! De kommer förstöra hela slottet. Riva ner det till grunden. Du kan inte tillåta det!" skrek Filch och alla bet sig i läppen för att inte börja skratta högt. "Sju år med dem och när jag äntligen trodde allt var över, att jag faktiskt var säker så kommer demontvillingarna!" Fred och George utbytte flinandes en high five, överlyckliga att Filch gett dem ett slags smeknamn. "Sju år har de varit här och gjort mitt liv eländigt, och nu tänker de slå ihop sig med marodörerna. Nej, jag tänker inte acceptera det. Vi är dömda. Fasan av vad de kan göra tillsammans."

Alla professorer utbytte blickar; de visste alla att Filch hade rätt, att ifall tvillingarna och Remus och Sirius utbytte idéer och liknande så var de dömda.

"Jag tror du överdriver lite Argus", sade Dumbledore med ett leende. "Jag tvivlar att de kommer riva ner slottet till grunden."

"Bara halvt Dumbledore", ropade Sirius skrattandes i en retande röst och Filch började skaka innan han hastigt och skrämt drog sig in i ett av hörnen så långt bort som möjligt från Sirius och Remus alltmedan han mumlade om marodörer och att de var djävulens avkomma.

"Ni är medvetna om att alla professorer komma ha järnkoll på alla er fyra nu", sade Ginny roat medan hon såg på de två återstående marodörerna och sina tvillingbrödet.

"Det är vad vi räknade med", sade Sirius med ett flin.

"Vad Sirius försöker säga är att de kommer vara jättenervösa nu och förvänta sig att vi tänker göra något, kommer driva dem till vansinne. Vi avhöll oss från att dra upptåg i en månad och då fick de ett nervöst sammanbrott", sade Remus med ett skratt.

"Det här kommer vara fantastiskt", sade Fred med ett brett leende och till sin förtjusning såg han att flera professorer rös.

"Kanske är det dags att vi börjar på nästa bok", sade McGonagall till sist och alla samtal i salen stannade när de förväntat vände sig mot sin professor.

AN: Sista kapitlet på den här boken. Jag hoppas att ni gillade det för det var en plåga att skriva. Ingen av karaktärerna ville samarbeta med mig och det blev inte som jag hade tänkt mig, men det är i alla fall inte det värsta jag har skrivit, om ni frågar mig det vill säga.