Så :P det här kapitlet är lite längre, hoppas att ni gillar det!

Megan

När jag vaknade nästa morgon var det inte med ett dunkade huvud och lätt illamående pågrund av att jag blivit så full förgående kväll. Även om det var sånt som brukade hända när man hade varit på bröllop så var det inte det jag kände när jag vaknade. Istället var det en skarp smärta direkt ovanför mitt högra knä, varje gång Flamming försökte få ner mig ifrån kvasten flög han in i en punkt som låg precis där. Alltså var det inte så konstigt att jag hade så ont som jag hade. Sirius hade sina armar runt min midja och höll mig hårt emot honom. Jag kom att tänka på den där matchen för så länge sedan, då jag bestämt att jag verkligen älskade honom. Och kom då på ytterligare några saker som var väldigt bra med Sirius. Att han oavsett hur hårt han sover alltid håller mig nära sig hela natten, att han inte har dålig morgon andedräkt är också något av ett plus. Och självklart att han stödjer mig i allt jag gör, som quidditch till exempel. Han har alltid vetat hur mycket det betydde för mig, till och med innan vi blev ihop förstod han att det här var något jag aldrig skulle ge upp för någon. Och han accepterade det, vilket var bra. För tack vare det var mitt liv perfekt, jag hade Sirius, James, Lily, mamma, pappa, Benji, Joel, Kayly, Remus och även quidditchen. Jag saknade ingenting, för tillfället var mitt liv perfekt.

"Ne-e-ej", gnällde Sirius när jag försökte slingra mig ur hans grepp, om det fanns något som var negativt med mitt liv så var det just det här.

Nicklas satte upp träningar på dem mest konstiga tider på dygnet, och en skulle bland annat börja om en halvtimme. Och om man kom försent skulle han skälla ut en i minst en halvtimme och då var ju hela träningen förstörd. Den mannen, eller pojken var en konstig varelse ibland. Han körde på oss så hårt att ibland var det faktiskt några som låg kvar på marken vid quidditch planen och kunde inte röra sig. Det har till och med hänt att någon var tvungen att skicka en uggla till sin familj så att dem kunde hämta. Jag har aldrig blivit så uttröttad, men däremot blev jag så trött så att jag spydde en gång. Men till skillnad ifrån dem andra hade jag en förklaring, det var faktiskt min alldeles första träning.

"Jo-o", svarade jag retligt och kysste honom ömt innan jag hoppade upp ur sängen och gick fram till garderoben och började leta efter min qudditichdräkt.

Det tog bara fem minuter innan jag kände Sirius slingra sina armar runt min rygg, sedan bar han mig och börja gå runt i huset.

"Jag kommer att bli försenad", skrek jag och skrattade på samma gång som han marscherade runt i huset och sa nej om och om igen.

"Kom igen Megs, när vi gick på skolan var du aldrig så här nervös över att komma försent", sa han skämtaktigt, stannade sedan och släppte ner mig på marken igen men höll mig fortfarande tätt intill sig.

Jag log bara emot honom och lutade mitt huvud emot hans bröst innan jag blundade och mindes för ett ögonblick den sista dagen. Jag hade trott att det skulle bli en av dem bästa dagarna i mitt liv, men på något konstigt sätt så hade det inte det. Utan livet som det var nu, det var något jag kallade perfekt. Någon knackade på dörren och in kom helt plötsligt James och Lily, båda två såg trötta ut.

"Hej vad gör ni här?" båda två satte sig ner vid köksbordet och tittade enkelt på mig och Sirius som om vi var dumma i huvudet, jag tittade ner på mig själv och kom då på varför dem tyckte att vi såg korkade ut. "Jag ska bara ta på mig min quidditchsak, kommer snart."

Jag gick efter det upp för trappan och försökte verkligen ignorerar hur ont jag hade i knäet, jag bet mig i läppen för att inte säga något. Om det var något jag lärt mig så var det att den skadan jag nu hade var inte så farlig. Runt omkring i England så fanns det människor som låg mellan liv och död, som hade förlorat sina nära och kära pågrund av en hemsk äcklig gubbe. Att jag hade ont i knäet var då, jämfört emot allt det hemska i världen inte så farligt. Jag drog på mig dräkten, satte upp håret med en tofs och gick sedan ner till köket där Sirius, Lily och James satt och pratade om ingenting verkade det som.

"Så vad var det ni ville?" frågade jag, dem log emot mig och James såg mycket gladare ut nu när jag faktiskt hade kläder på mig.

Det var något med att se sin syster i bh och trosor som han inte gillade tydligen, och jag förstår på något sätt varför han inte gillar det. Även om jag inte svimmar eller dör så fort jag ser honom gå omkring i bara kalsonger så förstår jag varför han inte gillar det.

"Vi ville prata med er om någonting", sa James, han och Lily satt där jämte varandra och det var först nu jag märkte hur spända och nervösa dem såg ut.

Båda två hade bestämda ansiktsuttryck som om vi aldrig skulle kunna få dem att ändra sig. Vilket betydde att dem skulle göra något, eller hade gjort något som vi tyckte var otroligt korkat. Jag tittade ner på min klocka, och såg att träningen skulle börja om tjugo minuter. För första gången ville jag verkligen inte träna, utan kände mer för att skicka en uggla till Nicklas och säga till honom att jag inte kunde komma idag. Men då hade han sparkat mig ur laget, vissa av våra supportrar kallade honom bödeln. För att inte komma till träningen var för honom brottsligt och han var den som straffade folk, ofta genom att få dem utslängda ur laget och ersatta av någon med mer disciplin.

"Jag har träning om tjugo minuter", sa jag då, James och Lily såg ut som om dem inte riktigt visste vad dem skulle säga, vilket innebar att det måste vara riktigt viktigt. "Men ni kan följa med, hämta Kayly och Remus också så kan ni berätta för dem också."

"Det är nog bäst att bara ta med en av dem", sa Sirius då och fick både mig och Lily att utropa va medans James nickade vetandes. "Kayly träffade Remus nya flickvän igår."

Jag suckade djupt och slog mig själv i huvudet, jag borde ha följt efter henne när hon stack. Hur dåligt kunde hon inte mått efter det, man såg tydligt att hon fortfarande var kär i Remus. Vilket betydde att även Remus såg det, men ingen sa att han hade en flickvän. Det måste ha krossat Kayly.

"Hämta Kayly, jag borde prata med henne", sa jag då, dem andra nickade medhållande. "Men om ni hämtar henne, hon är ledig idag, så åker jag till träningen så träffas vi där?"

Dem svarade ja och transfererade sig sedan därifrån medans jag tog kvasten och gjorde samma sak men till våran hemma arena. Mitt på planen stod redan Nicklas och hånlog emot två andra spelare. Man såg på deras färger och ensemblen att dem inte var med i vårat lag, det var dem som förlorade igår. Jag skrattade tyst för mig själv när jag såg exakt vilka det var och gick sedan fram och ställde mig jämte Nicklas.

"Nej men Flamming, vad kul att träffa dig igen", sa jag och hånlog emot honom. "Hur gick det igår när du ramlade av kvasten, jag hoppas att du inte slog dig."

"Oroa dig inte för mig Potter", sa han och tittade nu ner på mig, han var så lång att han faktiskt fick titta ner på mig vilket andra förmodligen skulle tyckt var förnedrande men jag brydde mig inte. "En tjej kan inte skada mig så lätt."

"Vad sägs om att vi kör en träningsmatch?" frågade då Jonathan, en av killarna i laget.

Dem andra hade kommit fram och stod nu bakom oss, alla hånlog emot Flamming som inte såg så säker ut längre utan väntade på sitt lag att komma fram så att han hade stöd bakom sig. Han var inte så modig om det var fler emot honom än med honom.

"Varför inte, då kan vi bevisa vilka som är dem riktiga mästarna", sa han, genast öppnade Nicklas lådan med alla bollarna i, alla satte sig upp på kvastarna och flög upp flera meter i luften.

"1, 2, 3", han släppte lös alla bollar, flög upp i luften själv och slängde iväg klonken.

Mathen var igång, det vanliga adrenalinet flög runt i min kropp och jag stängdes nästan av. Jag såg ingenting förutom klonken, mina motspelare och självklart medspelare. Det är omöjligt att vinna quidditch ensam, det är en lagsport vilket betyder att man är bara så bra som den sämsta spelare i laget. Man både vinner och förlorar tillsammans.

"Börjar du bli trött Potter?" Flamming och en annan äcklig grobian i deras lag flög på två sidor om mig och försökte trycka ut mig emot läktaren där Sirius, James, Lily och Kayly satt.

Vi var inte långt ifrån nu och jag visste ärligt talat inte vad jag skulle göra, därför tvärstannade jag och lyckades på något sätt ta tag i Flammings och den andras jackor så att dem båda två också stannade.

"Det var nära", sa Kayly då, både hon och Lily var vita i ansiktet medans James och Sirius bara gjorde tummen upp.

"Flamming, om jag var du skulle jag avsluta den här matchen medans ni fortfarande kan gå härifrån med lite värdighet", han tittade upp emot ställningstavlan och såg att vi ledde med 100 poäng trots att vi ändå inte spelat så länge.

Han sa inget utan flög genast därifrån, och lämnade sin kompis till att samla ihop laget. Nicklas sa till oss att det var träning nog och att vi kunde gå därifrån. Så det var det vi gjorde, och efter träningen träffade jag James, Kayly, Lily och Sirius i mitt och Sirius hus.

"Vad ville du prata om?" frågade jag och satte mig ner jämte Sirius, denna lade genast armen runt min nacke och drog mig närmare sig.

Lily och James tog båda två ett djupt andetag och tittade sedan upp på oss igen, detta gjorde mig rädd. För vad det än var dem skulle berätta för oss så var det något väldigt viktigt.

"Vi ska bli föräldrar", sa James då, min första reaktion var att hoppa upp och ner i luften och skrika, för det här var en otrolig nyhet. Men något fick mig att bara sitta kvar. "Så vi kommer gå under jorden och vi vill ha Sirius som våran hemlighetsväktare."

Jag sa inget utan tog bara Sirius hand och tryckte den, om det kom ut att han var deras hemlighetsväktare, vilket det självklart skulle göra, så skulle han bli ett mål för Voldemort. Det gjorde mig rädd, att han skulle vara i mer fara än någon av oss.

"Tack för förtroendet, men är det inte bättre om ni har någon som ingen tror att ni skulle ha", sa han, James rynkade pannan och såg sedan förvånad ut. "Som Peter, ingen skulle någonsin tro att han var eran hemlighetsväktare."

"Men varför inte du?"

Jag tittade upp på Sirius, han ryckte på axlarna och log sedan emot James som satt och såg väldigt förvånad ut.

"Du är min bästa kompis, Taggis, jag skulle aldrig lämna över varken dig eller Lily till Voldemort", sa han, alla i rummet visste nog hur ärlig Sirius var i det ögonblicket. "Och jag tycker att vi borde byta till någon annan mindre uppenbar för att hålla er säkra."

Jag stirrade argt ner i marken, först hade jag inte blivit Lilys tärna och nu tog dem där lilla äckliga råttan som hemlighetsväktare. Vad höll på att hända med världen egentligen? Räknades varken jag eller Kayly, dem verkade inte tänka på att jag är James syster och borde också bli tillfrågad om jag vill vara hemlighetsväktare. Och ingen skulle misstänka att Kayly var hemlighetsväktare, varför kunde dem inte fråga henne.

"Megs?" jag tittade upp på James, och märkte först då att alla gratulerade Lily och kramade om henne flera gånger, ingen verkade tänka på att dem skulle gå under jorden. "Kan vi prata?"

Jag nickade och kände mig plötsligt för trött för att prata, vi gick sedan in till vardagsrummet och satte oss på soffan där. Det kändes hemskt, ända sedan jag och James blev vad man kallade riktiga syskon så har jag aldrig velat lämna honom. Visst att han flyttade med Lily var okej för jag kunde hälsa på honom när som helst vi hade tid. Men att gå under jorden var inte samma sak som att flytta hemifrån.

"Jag vet att du undrar varför du inte blev hemlighetsväktare", jag rodnade och bet mig i läppen för att hindra mig själv ifrån att gråta. "Och det är för att det vore uppenbart och så har jag redan pratat med Sirius om det här och vi tyckte båda två att det är onödigt att sätta dig i mer fara än du redan är."

"Jag är redan i lika mycket fara som alla andra", hulkade jag då fram. "Och jag litar inte på Peter, kommer du ihåg dödsätarattacken då Kay blev blind? Dödsätaren attackerade inte honom utan stod bara där och stirrade. Ni kan inte lita på honom."

"Jag är ledsen att du tycker det", sa han. "Men Peter har varit en av mina närmsta vänner väldigt länge, och han ska bli min hemlighetsväktare. Och det skulle kännas bättre om min tvillingsyster stöttade mitt val. Kan du göra det?"

Jag skakade motvilligt huvudet, James drog mig till sig och kramade mig sedan hårt.

"Om han får er sprängda i luften så får ni skylla er själva", James skrattade lågt, medans jag torkade bort mina tårar.

På något sätt hade jag förlorat min bror, igen.

Kayly

Jag kände mig helt tom inuti, men ignorerade det och spelade istället glad när Lily berättade att hon var gravid.

Jag hade känt mig helt tom och ensam när dem hade kommit och dragit mig med mig hemifrån. Jag hade stretat emot, men dem var tre mot en, och jag hade ingen chans. Och nu satt jag här på soffan och kände för att börja gråta. Dem hade omedvetet gjort allting värre. Remus hade hittat en ny tjej, trotts att vi praktisk taget var förlovade redan. Och för att vrida om den där kniven ett extra varv berättade dem att dem skulle få barn tillsammans. Remus har lämnat mig, och dem säger att deras familj är så bra den kan bli. Mitt liv suger, och deras ligger på topp. Jag hade önskat att det hade varit jag och Remus som hade gift oss och det var vi som skulle få berätta att jag väntade barn, men ödet hade valt att spela ett spratt med mig och tycktes inte vilja ändra sig.

Jag försökte smita undan så jag kunde åka därifrån och hem igen, men då var det alltid någon som var där och stod i vägen och började en ny konversation, så jag var tvungen att stanna kvar.

Det här hade varit dem sämsta dagarna i mitt liv, men alla andra verkade vara så lyckliga. Alla hade en partner, men jag stod ensam och blind kvar i ett kallt mörker som inte ville släppa.

Ingen visste heller om den smärta jag kände, eftersom dem själva aldrig varit med om det. Och förmodligen aldrig skulle det heller. Dem var mina bästa vänner, men dem kunde ändå inte muntra upp mig, och jag kände mig obekväm i deras sällskap när alla var så glada och lyckliga.

Men ett tag senare lyckades jag ändå ta mig därifrån när alla var ute i köket. Jag tog mig hem och andades skakigt ut innan jag med huvudet i händerna sjönk ner i soffan. Jag funderade på att säga upp mig från mitt jobb, sälja lägenheten och flytta till något nytt land där ingen kände mig och jag kunde börja om på nytt.

Just när jag höll på att somna hörde jag ett frenetiskt pickande på fönsterrutan. Jag struntade i det och slöt ögonen igen och försökte somna om. Men pickandet blev bara värre och det var omöjligt att kunna få någon sömn alls. Trött satte jag mig upp och släppte in ugglan. Den flaxade snabbt in och satte sig på soffkanten. Jag tog bort brevet den hade om foten och han flög snabbt iväg igen.

Jag märkte att brevet var skrivet i blindskrift och kunde utan problem läsa det. Men jag önskar att jag inte gjort det.

"Hej, Kay,

Jag är ledsen att du får reda på det såhär, men jag har inget val. Sandra och jag hade varit ihop med varandra i ett år, och när jag berättade för henne att jag är en varulv var hon snabb på att lämna mig. Så därför tänkte jag bara säga adjö nu, jag kommer sakna dig, Kay, men jag kan inte nu längre leva med att jag är ett monster och en fara för resten av världen. Jag önskar dig lycka i livet, och en dag kommer vi kanske att ses igen.

Förlåt för att jag inte har tagit kontakten med dig de här senaste två åren, och inte berättade om mig och Sandra. Jag ångrar nu att jag inte gjort det.

Jag skulle bli glad om du kunde ta hand om min kropp och anordna en begravning. Förmodligen hittar dem min kropp vid Finnish Gates Bron tidigt imorgon. Jag har och kommer alltid älska dig,

Din Remus, för alltid."

Nej. Nej, nej, han kan inte mena allvar. Han kan inte ... Jag satte mig förvånat ner med brevet darrande i händerna. Han får inte. Hu-hur kan han? Det brände bakom ögonlocken och jag kände hur det välde över i ögonen och tårar rann längst mina kinder.

Jag kan inte sitta ner längre, jag måste göra något. Jag ställde mig tvärt upp och brevet singlade sakta ner och la sig till rätta på golvet. Jag sprang till dörren och slet åt mig min jacka på vägen. Dörren smällde igen bakom mig medans jag sprang nerför trapporna. Finnish Gates Bron, Finnish Gates Bron... Vart låg den? Jag stannade upp och slog mig argt i huvudet. Här tänker den person som jag älskar mest av allt i hela världen ta självmord, och jag kan inte ens komma på vart det ligger.

The Single Tiger, 23. Jag tackade allt vad som fanns att tacka för att jag kom på gatan. Snabbt transfererade jag mig till det stället och jag sprang längst bron för att försöka hitta Remus. Det var inte mycket folk alls, men jag kunde inte hitta honom. Dessutom var jag blind! Det kunde ju redan vara försent! Det var helt folktomt när jag kände hur en ensam figur sakta gå fram till räcket och långsamt klättrade upp och ställde sig på räcket. Jag sprang snabbt fram dit, då jag hade hört att stegen var identiska med Remus. Mina tårar började rinna igen när jag kom fram och ställde mig bakom honom och tog tag i hans ena ben. Han vände på sig och jag tittade gråtandes upp på honom.

"Snälla Remus, gör det inte. Du är inget monster", snörvlade jag. "Du har inte skadat någon annan förut, och du kommer aldrig att göra det heller, det vet jag. Jag litar på dig, Remus, du skulle aldrig göra någon illa. Det är inte ditt fel att du är vad du är, men snälla, gör inte såhär bara för henne! Om hon lämnar dig för det, är det ju helt uppenbart att hon inte älskar dig som du är."

"Kay, du skulle aldrig ha kommit", suckade Remus lågt och jag släppte snabbt honom.

"Tror du jag tänker låta dig ta livet av dig?" skrek jag. "Det kan du ju glömma och drömma om! Remus, du kan inte ge upp så fort något kommer i vägen! Och om du hoppar, så hoppar jag efter. Mitt liv har sugit dem senaste åren, och jag kan inte fortsätta att leva normalt om jag vet att du hoppat nerför bron för en dum tjejs skull!" Min röst skar sig och det var tur att jag var blind, jag skulle ändå inte se något för så mycket jag grät. "Hoppar du, ger jag mig efter, bara så du vet. Och jag vill inte bli av med dig, Remus. Jag älskar dig. Jag kan inte leva utan dig. Bestäm dig snabbt för vad du väljer, så jag vet vad jag ska göra."

Han var tyst och förutom vinden som blåste genom träden och visslade i bladen så hörde jag ingenting. Plötsligt kände jag hur han torkade bort mina tårar med sin hand och sen kände jag hans läppar mot mina. "Jag älskar dig också, Kay. Jag vet inte vad som hade hänt om du inte kommit hit."

"Du hade hoppat", berättade jag dumt för honom.

Han skrattade med gråten i halsen. "Förlåt mig, Kay. Jag är så ledsen."

"Gör inte om det, bara", grät jag.

"Jag lovar, Kay. Jag lovar."

Review?