Hermiones hemlighet

Jag äger ingen av karaktärerna, de tillhör J. K. Rowling

Del 26.

Under tiden stödde Draco sig på Ginny uppför trappan, än en gång hade hon fått honom tillbaka till medvetande. Han förvånades hur mycket hon brydde sig om honom när hennes pojkvän stod öga mot öga med Voldemort. Han visste att han måste försöka hålla sig vaken för hennes skull. Hon måste ju till Harry och han hade redan förstått att hon inte tänkte lämna honom, så han måste ju följa med henne. Han hade förlorat mycket blod, och det hade fortfarande inte slutat. Ginny hade gjort så gott hon kunnat, med att hela och denna gång dessutom lagt förband för att stoppa blödningen. Han stapplade uppför trappan, ramlade flera gånger. Men Ginny var hela tiden vid hans sida. Han tänkte på Hermione, skulle han någonsin få se henne igen? Eller skulle de dö på var sitt håll? Han hade egentligen inget mer att ge, han ville bara lägga sig ner och fly in i sömnen, så trött, men tanken på Hermione fick honom att ta ett par steg till. Sen sjönk han ner på trappan, det var bara ett par steg kvar men han måste vila. Ginny satte sig bredvid honom, tittade in i hans ögon.

"Draco, tror du Harry är död nu?"

"Jag vet inte Ginny, men han brukar ju klara sig."

Draco tittade på Ginny, lade armarna om henne, drog henne till sig, försökte trösta henne. Ginny begravde sitt ansikte mot hans axel och grät. Hon hade antagligen förlorat den hon älskade mest, för hur skulle Harry klara en kamp man mot man med Voldemort, och han förstod hur hon kände sig. Han hade ju antagligen förlorat Hermione också. De bara satt där en stund, sökte tröst hos varandra. Sen hörde de ett skrik uppifrån. Ett fasansfullt skrik. Ginny såg förskräckt ut.

"Harry…"

"Ginny, jag vet att det inte är rätt sak att säga nu… Men vi måste slutföra Potters, jag menar Harrys, uppgift. Vi måste döda Voldemort…"

Ginny tittade in i hans grå ögon och insåg att han menade allvar.

"Hur ska vi kunna göra det?"

"Potter har alltid varit för snäll, men det är inte jag."

"Jo det är du Draco, jag har aldrig sett Hermione så lycklig som hon med dig."

"Men nu är det hämnd vi pratar om Ginny."

Hans ögon hårdnade, blev så där känslokalla och stålgrå som bara de kunde bli. Ginny blev nästan rädd för honom. Han såg det, rädslan som speglades i hennes ögon. Han tog tag i hennes hand.

"Du ska inte vara rädd Ginny. Men vi måste göra detta, för Harry skull och Hermiones."

"Men vad kan vi göra?"

"Vi ska inte göra så mycket… Litar du på mig Ginny?"

"Ja…"

"Får jag låna din trollstav?"

"Ok."

Hon gav honom den och de kämpade tillsammans de sista stegen uppför trappan. Han höll ett stadigt tag runt hennes axlar för att hålla sig uppe. Varje steg gjorde ont, det kändes som om något stack knivar i hans kropp för rörelse han gjorde. Efter vad som kändes som en evighet så nådde de toppen av trappan, öppnade dörren där uppe så tyst som möjligt, de visste inte vad som väntade på andra sidan. Ginny ville inget hellre än springa så fort hon kunde för att se hur det var med Harry, men hon visste att det var dumt och stannade därför bakom Draco. Han gick nu stödd mot väggen. Han tog ett steg i taget, med ena benet släpande efter sig, lämnade ett streck av blod efter sig. Men han hittade ju i huset och behövde inte leta sig fram, vilket gjorde att de tog sig fram hyfsat snabbt ändå. De skyndade sig fram så fort de kunde. Draco höll Ginny bakom sig, han ville inte att hon skulle skadas. Det kändes som om det var hans ansvar att hon kom därifrån, speciellt nu om Harry var död. Han kom till ingången till vardagsrummet, kikade försiktigt in. Det han såg fick honom att dra efter andan. Därinne stod Harry, han levde alltså. Men det var något som inte stämde. Harry blundade, bara stod där, varför gjorde han det? Då såg han sin far, sin vidriga far, stå och sikta på Harry. En blick på sin far och han förstod att han aldrig varit argare i hela sitt liv. Draco tvekade inte en sekund, han drog fram Ginnys trollstav och siktade på sin far. Hans far hade redan börjat uttala den dödande förbannelsen. Skulle han hinna? Han sa orden så fort han kunde utan att snubbla på dem. En ljusstråle for ut från hans trollstav i samma ögonblick som hans fars for ut mot Harry. Han såg sin far stelt falla till marken med oseende ögon. Men han såg även Harry falla till marken. Hade han kommit för sent i alla fall? Hade Harry offrat sitt liv för honom, och han hade kommit för sent för att rädda honom? Draco föll ner på knä, benen bar inte längre. Han hörde Ginnys hemska skrik. Han hade svikit henne, Harry var död… Han såg som i en dimma att hon sprang fram och knäböjde vid hans sida. Hon tog upp Harrys slappa kropp i sin famn, ropade hans namn, grät… Han ville gå fram till Ginny, trösta henne, men han orkade inte. Hans inre hade rasat, och allt blod han förlorat gjorde honom orkeslös. Det tog inte många sekunder innan han dråsade ner på golvet och allt blev åter svart.

Ginny satt på knä med Harry i famnen, han fick inte vara död, det fick han bara inte. Hon fick inte förlora honom nu. Ginny sänkte sitt huvud och la det på Harrys bröst, lät tårarna rinna. Då kände hon det, Harrys bröstkorg hävdes uppåt, om än bara minimalt, men han andades. Hon kollade en gång till, för att vara på den säkra sidan, innan hon gav till ett glädjetjut.

Harry öppnade försiktigt ögonen. Var han död nu? Var det så här det såg ut? Då såg han en suddig figur stå böjd över honom. När blicken klarnade såg han en välbekant rödhårig tjej. Var Ginny också död? Var alla döda? Harrys tankar var förvirrade, han fick ingen klarhet i det här…

"Harry?"

Hennes röst var långt bort, men verkade komma närmare.

"Harry, hör du mig?"

Nu såg han henne tydligt, det såriga ansiktet, det toviga röda håret, de bruna ögonen som oroligt tittade på honom. Han tog sig för bakhuvudet, det fanns en bula där, han måste fått den när han föll. Huvudet gjorde ont, och det blev bara värre när han försökte sätta sig upp. Han kände en hand på sin axel, det var Ginnys. Hon hjälpte honom upp och omfamnade honom. Harry lutade sig mot hennes axel och alla hans fördämningar brast. Tårarna rann, Ginny höll om honom, drog sin hand genom hans svarta hår.

"Såja Harry, det är över nu. Det är över nu."

Harry nickade bara, han kunde inte få fram ett ord. Han var bara glad att han levde, och att Ginny var där med honom. Han samlade ihop sig.

"Ginny, vi måste kolla hur det är med Hermione. Jag måste veta…"

"Jag med… "

Harry tittade plötsligt upp, in i Ginnys ögon.

"Vad hände egentligen? Det sista jag minns är att Lucius riktade sin trollstav mot mig…"

"Han skulle precis döda dig när vi kom in i vardagsrummet. Men Draco hade lånat min trollstav och skickade iväg förbannelsen mot sin far."

"Dödade han sin egen far?"

"Mmm."

"För min skull?"

"Ja. "

"Jag kan inte fatta det…"

"Nä, tänk att han ändrat sig så…"

"Mmm. "

"Hur mår du?"

Ginny tittade på Harry. Nog hade hon sett honom sårig och skadad förut men aldrig så här illa. Hela han var blodig, han hade förlorat mycket blod genom alla sår. Färgen på hans kläder var fläckvis rostbrun av blod som hunnit torka och fläckvis röd av det färska blod som fortfarande rann, droppade och sipprade fram ur hans sår.

"Harry, du måste till St Mungos. "

"Mmm. Men Ginny… Var är Malfoy?"

"Han var ju bredvid mig…"

Ginny drog sig till minnes att hon sprungit förbi honom, så hon vände sig om och såg honom ligga där.

"Harry, han är där borta!"

Hon reste sig snabbt, och gick bort till honom. Hon knäböjde vid hans sida och kände på hans puls.

"Hans puls är väldigt svag, han måste under vård nu! "

"Ok."

Harry kämpade sig upp på fötter, haltade bort till de andra två.

"Ginny, jag håller Malfoy, men du måste transferera oss, jag orkar inte."

"Ok."

"Klarar du det?"

"Ja Harry, det fixar jag. Men vänta lite…"

Ginny gick bort till Lucius, böjde sig ner och tog Dracos trollstav ur hans ficka, innan hon skyndade sig tillbaka till Harry som, med en stor kraftansträngning, lyfte upp Malfoy i famnen. Han stapplade till.

"Ginny, skynda dig! Jag orkar inte mycket längre…"

Ginny tog tag i hans axel och han kände snart den bekanta känslan av transfereringen.