Kapitel 26

Severus lämnade Quidditcharenan och smällde igen portarna bakom sig. Han blängde tyst på Emmy och följde efter henne upp till slottet. Promenaden förblev under tystnad fram tills de kom in i Slytherins sällskapsrum och Emmy sjönk ner i soffan. Severus stod framför henne och blängde. Han hade aldrig blivit så rädd förut och det skrämde honom att detta troligen bara var början. Tystnaden fortsatte ligga mellan medan Severus studerade sin dotter och insåg hur hon börjar växa upp. Han satte sig bredvid Emmy och kramade om henne. Det skulle komma många år av oro och rädsla för Severus, men han ville inte tänka på det nu. Han höll om sin dotter och önskade att tiden kunde stanna upp.

"När jag såg dig på kvasten sjönk mitt hjärta, jag har aldrig varit så rädd förut!" sa Severus och tittade in i Emmys ögon. Han hade hann föreställa sig hundratals olika scenarios på vägen ner från Professor Dumbledores kontor och kunde inte sluta hoppas inget skulle hända.

"Jag vill att du går upp på ditt rum och stannar där fram tills middagen. Du och jag kommer ha ett samtal efter middagen, gå iväg med dig nu" sa Severus och styrde iväg Emmy mot hennes sovsal. Han satt kvar i soffan och tittade efter henne. Det hade funnits en bubbla runt Severus under Emmys uppväxt, en förnekelse om att inget ont kan hända hans älskade barn. Severus kunde känna att bubblan hade försvunnits och ersatt av rädsla. Han visste allt skulle förändras nu och det var dags att lyssna på Professor Dumbledores råd. Emmy behövde honom och hans fokus nu mer än någonsin förut.

Emmy kom in i sin sovsal och hon sjönk ner på sin säng. Det var första gången hon hade sett sin far så arg och orolig förut. Hon skämdes över att han hade blivit arg och hoppades det inte skulle påverka deras julfirande ikväll. Emmy torkade bort tårarna och plockade upp dagboken som hon hade fått av Draco. Hon tog fram en fjäderpenna och ett bläckhorn, och öppnade första sidan. Flyglektionen hade varit otroligt roligt innan Severus kom på dem och Emmy ville skriva ner det. Hon stannade upp i sitt skrivande och tänkte på George, hur hon hoppades de skulle fortsätta vara vänner efter idag.

Timmarna till julmiddagen tickade långsamt ner och Emmy försökte hålla sig sysselsatt. Hon jobbade med läxorna, men hennes tankar flög oftast iväg. Det var mestadels kristallen som dök upp i Emmys huvud och hon hade en konstig känsla att den ropade på henne. Hon tittade på klockan och såg det närmade sig middagstid. Det var dags att byta upp och bege sig mot Stora Salen för julmiddagen. Emmy lämnade sovsalen och gick upp till hallen. Hon öppnade dörren och såg det var fler elever som väntade utanför dörrarna till Stora Salen. Det var en blandning av elever från Gryffindor, Ravenclaw, Hufflepuff och Slytherin som verkade vänta otåligt. Emmy tittade sig omkring och såg George stå en bit ifrån gruppen. Hon log mot honom men vände sin blick mot dörrarna till Stora Salen. Dörrarna öppnades av sig själva och Emmy följde med strömmen in.

George tog modet till sig och stoppade av Emmy. Han hade tänkt över hela flyglektionen och visste de hade varit oansvariga. Det var inte Emmys fel att Professor Snape hade blivit arg och George skyllde inte på någon av dem. Det fanns ingen chans i världen att han tänkte låta Emmy sitta ensam under julmiddagen. Han andades ut och såg på henne.

"Du är fortfarande välkommen att äta julmiddag med oss" sa George och log.

"Är du säker?" frågade Emmy. Hon hade varit rädd att behöva sitta själv under maten och blev glad när George frågade henne.

"Självklart!" svarade George och visade henne vägen till Gryffindorsbordet. Han satte sig ner och tittade upp på Emmy.

Emmy sneglade upp på mot honnörsbordet och såg sin far blänga mot dem. Hon svalde och satte sig bredvid George. Det var ändå julafton och hennes far kunde inte stoppa dem från att umgås.

Plötsligt dök det upp hundratals stekta kalkoner, berg av potatis, stora fat med tjocka prinskorvar, silversnipor med härlig köttsås och travar med magiska smällkarameller utspridda över hela bordet. Emmy tittade chockat på George och såg ner på maten. De småpratade under maten och började lära känna varandra mera. Emmy var chockad över hur mycket de verkade ha gemensamt och hon var glad över överraskningen. Hon tog en klunk av pumpajuice och skrattade när George höll fram en smällkaramell. De drog i karamellen tillsammans, som smällde högt och en trollkarlshatt dök upp. Emmy kikade närmare på hatten och såg små vita möss klättra ut ur den. George plockade upp trollkarlshatten och fick bort mössen. Han satte hatten på Emmys huvud och hon log sött.

Middagen försvann och snart fylldes de gyllene serveringsfaten med plumpudding, som smakade underbart. Emmys smaklökar dansade när hon åt av den, men kunde inte hålla sig från att skratta när Percy höll på att bryta en tand på silversköra i sin pudding. Efter all mat hade blivit uppäten och borttorkad från tallrikarna, så började eleverna långsamt lämna Stora Salen.

Emmy ursäktade sig och lämnade George vid bordet. Hon gick upp till honnörsbordet och stannade framför Severus. "Ska vi gå till ditt kontor?" frågade hon osäkert.

Väl inne på Severus kontor, satte han bakom sitt skrivbord och Emmy sjönk ner på fåtöljen framför. Emmy var nervös inför vad hennes far skulle tänkas säga och hoppades det inte innehöll utegångsförbud eller straffkommendering.

"Jag är inte arg på dig eller Weasley" sa Severus och studerade sin dotter. Han önskade hon kunde förbli här inne i kontoret resten av livet, fullt säker och under hans uppsyn. Det fanns mycket farligt i världen och det skrämde verkligen Severus att tänka Emmy snart skulle befinna sig där ute.

"Ni gjorde något oansvarigt och riskerade bådas liv. Det vill jag aldrig att ni göra om, förstått? Jag värdesätter ditt liv mer än något annat och kommer göra allt i min makt att skydda dig. Det var din mors största önskning och jag kommer göra mitt bästa att uppfylla den. Jag kommer inte att bestraffa dig, men jag vill att du är mer försiktigt i framtiden."

Det sved i Emmys hjärta när Severus pratade om hennes mor och hon tittade ner i golvet. Hon hade skämdes över flyglektionen och hur det hade påverkat Severus. "Jag lovar att vara mer försiktigt" sa Emmy och mötte sin fars blick. Hon reste sig upp och gick runt skrivbordet med armarna öppna. Severus kramade om sin dotter och kysste hennes huvud. Han ville inte släppa taget om henne eller om Cannel. De båda betydde allt för honom och han tänkte inte sluta leta efter sin fru. Severus blundade och slutade tänka på det. Han släppte taget om sin dotter och bytte samtalsämne. Kvällen vände till det bättre för de två, med varsin kopp te och julkakor satt de framför öppna spisen. Värmen från elden fyllde Severus med lugn men han kunde inte släppa känslan att saker skulle snart förändras.