Varför är ni så blyga för? Kommentarer gör mig bara glad och pushar mig till att uppdatera!

Det här är i alla fall ett av mina favoritkapitel, speciellt mot slutet.

/ Mikaela

Kapitel 9 - "Delete."

Under den första veckan kunde hon vakna mitt i natten och känna hur kallsvetten rann ner längs ryggen. Det som hade hänt med James passerade nästan som en obeskrivligt vacker dröm och hon kunde inte låta bli att tveka om det verkligen hände henne. Den plötsliga vändningen i deras förhållande var så intensiv och omställande att hon ibland kom på sig själv att stirra på James och undra vad i helvete hade fått honom att le så flirtigt tillbaka mot henne.
Sen kom minnena tillbaka och bilderna flimrade förbi hennes blick. Då självtände hon nästan av skam. Hon hade nästan glömt bort hur underbart det var att vara förälskad och den innerliga passionen de båda kände var förtrollande. Men det som gjorde allting svårast och ställde det på dess spets var Harry.

De visste att det var omöjligt att komma med chockerande nyheten att de blivit tillsammans utan att försiktigt ge honom tecken och antydningar i förväg. Även fast deras kärlek kändes starkare och mer innerlig än någonsin tidigare, hade de en tystlåten överenskommelse om att låta allting ta sin tid. Ett för ogenomtänkt beslut kunde riskerna den framtiden de planerade att bygga upp. Harry hade ju aldrig varit med om sina föräldrars förhållande, han hade bara växt upp med vetskapen om att hans pappas försvann och den bilden han hade av James var bara ett svagt skimmer utifrån egna tankar och slutsatser. Så varför försöka förstöra det som hade oddsen på sin sida och hade alla möjligheter att bli, rent ut sagt, en saga?

"Mamma! Maaaammaaaaaaa!," Harry tittade ursinnigt på Lily," du lovade att vi skulle på bio idag! Vi har varit hos pappa hela veckan, jag vill inte dit igen!"

Han satte sig ner på det smutsiga hallgolvet med armarna i kors och gav Lily den blicken som tydligt sa: 'om-du-bråkar-med-mig-så-ska-du-allt-få-se-på-hemskheter'.

"Men kom igen nu gubben. Vi kan gå på bio alla tre?"

Hon böjde sig ner på knä och la sin hand på hans axel, men han skakade av sig den.

"Men jag vill inte. Vi är alltid med honom. Det är inte som förut. Då var det bara du och jag. Nu är du helt skrattig och bryr dig inte om mig," tårarna började samlas i hans smaragdgröna ögon och underläppen började darra," igår fick jag inte ens godnatt puss."

Lily kände hur en klump började växa inuti hennes mage och med en suck reste hon sig upp:

"Jag ringer och säger att vi inte leker med honom? Vad sägs om du, jag, en stor godispåse, lite läsk och en bra film leker idag istället?"

Harry nickade och började torka bort tårarna med baksidan av handen. Hon vände sig om för att ta sig ut till det stökiga köket och för att hitta telefonen. Det hade varit svårt att inte avslöja det besvikna ansiktsuttrycket för Harry som försökt bre ut sig över hennes ansikte. Hon längtade efter James så mycket att det gjorde ont. Igår hade de knappt hunnit kyssas ett par minuter innan Harry avbrutit dem med godnattsagor. När böckerna väl varit utlästa hade Lily sträckt på sig och tvingat fram en gäspning: "Tycker du inte att vi ska sova här gubben? Mamma är så trött", vilket hade varit en ren lögn. Hon hade vara längtat efter att få kasta ner James i säng och slita av honom kläderna. Men Harry hade tjurigt sträckt ut underläppen: "Jag vill sova i min egen säng." Lily hade redan då insett att slaget var förlorat och gått med på att tillbringa natten hemma. Hon skämdes nästan över hur fort hon kommit hem, fått ner Harry i sin egen säng (och tydligen glömt godnattpussen) och somnat. Tydligen hade hon varit dödstrött. Egentligen var det inte så konstigt med tanke på att nätterna tillbringades med James på bästa tänkbara sätt samtidigt som dagarna ägnades åt att ta hand om Harry. Eller, under nätterna pratade de faktiskt också. Mestadels om de känslor och tankar de båda upplevt under den första tiden efter Lilys försvinnande (de hade redan kommit förbi det stadiet när det var för pinsamt att prata om) och de få (och korta i Lilys fall) kärleksaffärer. De försökte underhålla varandra med lustiga situationer de befunnit sig i eller så pratade de om framtiden. Lily kom fram till att varenda kille som nämnt ordet 'stadga sig' hade åkt ut ur hennes liv snabbare än de hann säga 'Merlin'. Men med James kändes allt rätt. Vare sig han pratade om vad de skulle göra dagen därpå eller om de skulle tillbringa sin tioårsdag på Teneriffa eller i Egypten kunde det inte skrämma henne. Det gjorde henne bara lyckligare. Även om det kändes för tidigt att tänka de tankarna, men James avslappnade sätt att planera den resterande delen av deras liv fick henne att känna sig trygg.
Hon hade äntligen hittat hem.

Han kände hur det började vibrera i fickan och precis när början av Robbie Williams 'Let me entertain you' ekade genom rummet fick han upp den och svarade med självsäker stämma:

"Det är James Bond du pratar med. I have license to kill, så slösa inte min tid," Lily skratt ljöd från den lilla plåtlådan och James kände hur han bokstavligen sken upp och fortsatte," hur är det med min favorit flicka? Sov hon gott?"

"Jodå, första gången den här veckan med en hel natts sömn."

"Själv kunde jag inte somna, det saknades något. Eller ska jag säga någon?"

"Inte visste jag att du saknade Sirius så mycket. Men han är tillbaka snart, så oroa dig inte gubben. Han har säkert med dig en present från Irland också."

"Jag syftade..."

"James, jag är inte så korkad," Lilys röst hördes knappt genom hennes kvävda fnitter," men jag har lite tråkiga nyheter," hennes röst lät plötsligt allvarlig och James kände hur ett stygn av rädsla slog till honom," Harry vill inte att du följer med idag."

"Va?" James var medveten om Harrys smått fientliga inställning den senaste tiden, men att han inte vill umgås med honom... Det hade han aldrig gissat på.

"Ja, han har avundsjuk. Mamma är alldeles för skrattig när du är med. Förlåt älskling, men han vill ha en heldag med sin mamma. Han är inte van vid att dela mig med någon annan."

"Men...," James hade ingen aning hur han skulle formulera sig. Han ville inte låta alldeles för klängig och börja gnälla så att Lily blev skräckslagen, men han behövde träffa henne. Hon var hans syre, utan henne hade han inget liv. Känslorna han upplevt under det sjunde året kom tillbaka och han tvingade sig själv att inte bli alltför upprörd, hon kunde ju inte sluta leva sitt liv bara för att han var beroende av henne.

"Men vad James?"

Plötsligt lät hennes röst känslokall och det lilla spåret av glädje i hennes röst var borta. Han blev så förbluffad över vändningen i samtalet och ordet vägrade komma ut över hans läppar. I all förvirring fick han bara ur sig:

"Inget. Vi syns sen."

"Hej då."

"Jag älskar dig."

Klick.

Med telefonen i handen satte han sig ner på sängkanten och när blicken flöt upp i rummet fick han syn på sig själv i den smutsiga spegeln på baksidan av den föråldrade dörren. Han började studera sitt eget ansikte och plötsligt kändes det som om hans mage vände sig ut och in. Det tidigare tjocka svarta ostyriga håret hade börjat utveckla små stänk av en färg som var mystiskt lik grå. Hans smått poriga hy hade bleknat under samtalet med Lily men den naturliga färgen var på ingång. De hasselnötsfärgade ögonen hade stora påsar under sig och de hade börjat förlora den slående lystern de tidigare.
Han kände sig gammal.

Lily hade inte åldrats en dag, hon såg till och med bättre ut. Vuxenlivet passade henne. Men han, James Potter, var fortfarande kvar i tonåren och instinkten om att han faktiskt var vuxen, pappa och utan ett ordentligt jobb slog honom med full kraft.

James Potter var inget förutom en misslyckad man utan Lily Evans.

Det var han tvungen att få henne att förstå. Som den väluppfostrade pojken han var, fanns det bara ett sätt.

Tre timmar senare steg han ut ur den dunkla juveleraraffären till den varma vårsolen som sken över Londons gator.