Carrie

Jag öppnade långsamt ögonen och tittade runt i rummet, Amie halvlåg i Jakes famn och höll en stor isblåsa emot huvudet, hon blundade och vägrade vände huvudet emot det lilla ljus som släpptes in i rummet. Jag stönade och skrattade sedan tyst för mig själv, det är ju så typiskt mig. Alltid är det jag som ska råka ut för någonting, jag mådde inte lika dåligt längre utan kände att min temperatur sänkts till en nivå som var lagom för mig. Eller så hade jag bara vant mig vid den nuvarande väldigt höga temperaturen. Paul gick fram till mig men blev stoppad av Billy som körde fram före honom, när han såg mitt leende och att jag inte kände mig lika dålig längre skrattade han lågt och lät Paul gå fram. Han satte sig genast jämte mig och höll mig tätt intill honom.

"Jag var så orolig för dig", viskade han i mitt öra, jag log bara emot honom och gjorde små mönster på hans arm medan jag tittade framför mig.

"Jag klarar mig alltid", sa jag bara och tittade på Amie, hon flinade retligt och Jake kysste henne sedan, jag sa ingenting utan skrattade bara. "Vad missade jag?"

"Vad kommer du ihåg?" frågade Billy, jag stängde ögonen och tänkte efter, jag mindes att Jasper och Alice varit där, jag kommer ihåg att dem sa någonting om en profetia och att jag missat en legend.

Men förutom det var det helt svart, jag kanske hade sovit mig igenom allt det spännande.

"Du missade rätt mycket", sa Amie och flinade retligt emot mig.

Jag rullade ögonen och lutade mig sedan bakåt emot Paul igen igen och lutade mig emot hans bröstkorg.

"När gör jag inte det."

Amie

En halvtimme senare efter att jag kortfattat berättat om legenden om tvillingvargarna som Carrie väldigt gärna ville höra sprang Alice in genom dörren utan att knacka och såg på oss alla som om hon hade något väldigt viktigt att berätta. Det som tidigare varit en mysig och lite avslappnande stämning förändrades helt. Paul hade rest sig upp i försvar i ren reflex innan han såg vem det var, men stor fortfarande på sin vakt.

"Ni måste förbereda er."

"Inför vad?" Frågade Paul och Billy rullade in till oss och såg på Alice.

"Jag såg att Voltori är på väg, och de kommer utan förvarning för att döda en av er."

"Hur vet du det? Vem?" Paul såg misstänksamt på henne, men Carrie försökte lugna ner honom och få honom att förstå att Alice var en vän, en som man kunde lita på.

"När kommer de?" Frågade Billy med sin vanliga, vänliga röst och Alice struntade i Pauls fråga och vände sig direkt till honom.

"'The lights are going down'. När händer det, Billy?"

"Vad betyder ens det där?"

Ingen brydde sig om Paul och väntade på Billys svar.

"Om tre dagar."

"Kommer Voltori hit om tre dagar?" Frågade jag för att försäkra mig om att jag fattat rätt. "För att döda en av oss?"

"Det verkar inte bättre", sa Billy lite bittert. "Ni borde inte sitta kvar här inne nu, gör allt ni kan, träna."

"Vi kan inte träna som idioter, då kommer vi inte ha någon styrka kvar när de väl är här", sa Paul.

"Ni kommer att upptäcka att ni kan mer än ni någonsin kunnat tro."

"Hur ska vi kunna bli i form för ett krig på tre dagar? Vi hinner aldrig."

"Vad mer såg du, Alice?" Carrie avbröt och såg på henne med hennes vänliga leende som hon alltid hade runt henne. Alice skakade på huvudet.

"Framtiden är ännu inte helt bestämd, alla ändrar hela tiden sina val och jag kan inte vara säker, men jag är helt säker på att Voltori kommer att stå på er tröskel om tre dagar. Och om ni inte är beredda så kan jag bara säga att det är ute för oss alla."

"Men det är ju bara en av oss som du sa att de kom hit för att döda?"

"Ja, det är en av er som avgjorde att de kom hit, men när de väl är här; tror ni att de bara låter er andra vandra iväg? De kommer förgöra oss alla, inte bara varulvarna. De har väntat länge på att få göra slut både på varulvarna och på oss. Och när de får reda på att vi varit och förvarnat er kommer de efter oss, så vi kommer självklart att hjälpa er ända till slutet mot dem. Men det betyder inte att ni inte måste träna. Om vi ska ha en chans att vinna måste vi överraska dem. De förväntar sig att de ska komma och möta ett gäng små hundvalpar. Låt oss visa dem att de har fel."

"Hur då?" Paul såg nu lite mer intresserat på henne, men var fortfarande tydligt på hans vakt. Alice sprack upp i ett leende och hon såg mellan oss alla.

"Vi har en idé."

Alice tog oss till baksidan av huset där alla andra i Cullen väntade. De såg inte precis överlyckliga ut, men de såg definitivt inte ut som om de vunnit högsta vinsten på lotto och tappat bot lotten.

"Vad ska vi göra här?" Frågade Jake och la armarna i kors när han stannade upp och såg på alla andra när vi stannat upp framför dem.

"Ni ska träna."

"Och ni ska vara publik, eller?" Paul la sig i och jag kände direkt igen tonen i hans röst, han har aldrig gillat att andra funnits i närheten för att studera eller kolla på när vi har tränat tillsammans.

"Nej, vi ska träna med er. Hjälpa er, lära er."

"Lära oss vad?"

"Vart de ömtåligaste punkterna på en vampyr är, så att ni fort och lätt kan förgöra Voltori."

"Och hur kan ni vara så säkra på att vi inte kommer använda det mot er?"

"Vilket vi inte kommer göra", sa Carrie.

"Jag kan se att ni kommer att klara er fint", sa Alice med ett leende. "Det är Jasper här som ska visa er vart ni borde sikta."

Jasper klev fram och så var undervisningen och träningen igång. Vi fick alla prova på det de visade, men utan att faktiskt skada honom – det vill säga om man kom i närheten av honom.

Hela dagen och långt inpå natten tränade vi, och tränade, och tränade och ... tränade. Inte förrän morgonen började gry dagen efter bad vi om en paus så vi kunde få sova. Till skillnad mot dem så behöver vi fortfarande sömn. Jag tror att vi sov bort nästan hela dagen. När vi vaknade fanns det precis med tid så vi hann trycka i oss en bit mat innan det var dags att träna igen. Svetten rann om oss alla och när natten kom var det en stor lättnad eftersom solen då inte längre låg i nacken och brände. Dagen efter blev nästan likadan, men inte riktigt lika hård och vi fick sova ut så vi inte på någon nivå fortfarande var trötta.

Det var idag det gällde. Voltori var på väg. Alice försäkrade sig hela tiden om att de inte ändrat sig eller skaffat fram något som skulle minska chanserna för oss att ta dem med häpnad och kanske, kanske lyckas besegra dem.

Vi hade sakta vant oss vid att ha hela vampyrfamiljen här och trots att det bara gått tre dagar – eller två och en halv eller något sånt – så kändes det inte som om vi har hatat de här varelserna. Det blev kväll och Alice höll koll på hur nära de var. Jag kände mig rstlös och gick ut på balkongen och satt och kollade på himlen. Jake kom ut och satte sig bredvid mig. Vi hade inte haft tid att prata särskilt mycket under de här dagarna och det kändes skönt att bara sitta ner just nu, även fast det kändes som om vi borde göra någonting.

"Hur mår du?" Frågade han.

"Utmärkt. Själv?"

"Jag har ju känt mig bättre." Det blev tyst och vi satt bara och såg på den vackra naturen speglad av nattens mörker framför oss.

"Har du märkt att det inte är någon måne ikväll?" Frågade jag och lutade mig emot hans arm. Han såg upp på himlen och rynkade pannan. Han öppnade munnen för att säga något men reste sen på sig och gick in i huset. Jag följde efter för att se vad han tänkte göra. Han gick fram till Alice och de andra och sa det jag nyss sagt till honom.

"Varför skulle de komma en dag då månen var borta?" Han såg allvarligt på alla, men ingen kom hittills med ett svar. De dagar då månen inte gick att synas på himlen var vampyrerna som svagast.

"För att det de är på väg att göra behöver ingen extra styrka", sa Billy. Alla såg på honom och väntade på en fortsättning, men det kom ingen.

Allting hände väldigt snabbt. Plötsligt stannade Alice till och blev stel medan hon såg framför sig.

"De är här", sa hon. Alla reste på sig, lät ljusen i huset vara på och gick sen ut från huset och ställde sig i skuggorna där vi kommit överens om att vi skulle stå.

Det gick ett tag. Ingenting syntes till. Vi väntade beredda på att de skulle komma fram,men ingenting syntes till på långt håll och några började bli otåliga. Men de höll tyst och stod där de fått uppgift om att vara.

Vart är dem? Paul börjar bli orolig. Kom fram någon gång! Snart kommer han gå fram. Han kommer tro att det bara var ett skämt. Snälla kom nu ...

Jag förvånades över rösten jag hörde i huvudet. Jag väntade på att höra mer, men det lät bara mer som ett mummel nu, svagare, men med samma meningar om och om igen. Försöker de psyka oss och få oss ur balans genom att ta sig ini våra huvuden? Jag såg runt på de andra, men de verkade inte märka något. Sluta tänk så, det är ingenting, du bara inbillar dig.

Amie?

Du bara inbillar dig. Var det där mitt namn? Som sagt, du bara inbillar dig, klart att du hör ditt namn, det är ju du. Eller jag. Beroende på hur man ser det, eller jag ser det. Nej, sluta tänk så.

Amie, vad gör du? Ut från mitt huvud!

Jag såg på de andra igen och märkte att Carrie var den enda som kollade på mig. Jag såg förvånat tillbaka på henne. Kunde hon höra det jag tänkte? Du är i mitt huvud, jag gör ingenting, försökte jag. Jag kollade mot henne och hon skakade på huvudet.

Du är i mitt huvud! Vad har du gjort? Fast du kanske inte har gjort något. Det kanske är något annat. Det här liknar något jag nyss hört ... Hm ...

Något hon nyss hört? Men hon har ju inte hört någonting. Vi har inte lämnat huset och senaste gången någon berättade något var för tre dagar sen när Billy ... Tvillingvargarna! Tänkte vi samtidigt. Betyder det att ...

Vi är tvillingvargarna? Det är ju rätt logiskt ändå. De kunde känna varandras smärta och dela tankar, men jag förstod inte att han menade dela tankar. Det var intressant ... Men de bosatte sig ju bara i kroppar till deras ... Det måste betyda att de ursprungliga tvillingargarna var våra förfäder! Men de kom ju bara när det var något som de skulle lösa, och sen finna varandra igen. Vad är det den här gången som de tänker lösa?

När det handlar om dig så skulle jag säga att det var om att skapa fred mellan vampyrer och varulvar, fast vi är ju just nu på väg att stycka dem ...

Skapa fred mellan våra arter! Shit, jag visste inte att du var så smart, Amie! Det är ju så självklart! Det blir det största de någonsin gjort tillsammans, och då måste det betyda att de äntligen hittat varandra fullt och sen kan ge sig iväg!

Tack ... Jag hoppades att det lät lika sarkastiskt som jag föreställde mig det.

No problem. Nu händer det något. Vad gör Paul? Nej, Paul. Gå inte fram, vi måste stanna! Var inte dum nu! Gå inte ut ...!

Men jag hörde prassel vid buskarna där Paul stod och sekunden senare kom han fram.

"Jaha, det här var ju trevligt. Tack för att ni ..." Vampyrer kom fram bakom honom och den som sprang längst fram höll en stor silverdolk i handen som han höjde när han kom närmare. Jag såg hur de skyndade sig fram mot Paul med snabba steg som inte riktigt hann reagera, det gjorde ingen annan heller, alla var chockade och kunde inte säga ett ord, alla utom Carrie som i mina tankar skrek högt för att Paul just höll på att bli nerstucken mmed en silverdolk som jag trodde bara varit en myt att den skulle kunna döda varulvar till igår under undervisningen så hade de tagit upp att det inte alls var en myt, men att den måste gå rakt genom hjärtat, och då skulle våra kroppar lägga ner på en gång och inte kunna återhämta sig. Vi brukar kunna läka från en sådan skada normalt, men tydligen inte om det var en dolk av silver, eller något liknande som gick genom hjärtat. Och nu var just en sådan på väg rakt mot Paul. Carrie störtade fram från sitt gömställe och jag skrek åt henne i tankarna att stå stilla, men hon ställde sig framför Paul om inte reagerade i tid eftersom den Voltori som höll i dolken just då var framme och istället för att sticka den i Paul stack den i Carrie. Jag kände hur kniven gick även genom mig och skrek högt. Sen försvann plötsligt smärtan bara och jag såg hur Voltori kastade undan Carries kropp och vände sig mot Paul.