"Låt oss tala om det vi vet. Vi vet att Garnok är i farten igen, och våra druider har rapporterat mörk magi runtom i Jorvik, på många olika sätt. Därför måste vi utföra Ljuscermonin så vi kan stoppa Garnok, men tyvärr är det inte så lätt" sa Fripp och det snurrade i mitt huvud. Garnok? Mörk magi? Ljuscermonin? Ingen verkade notera min förrvirring och samtalet fortsatte. De höll en normal samtalston, som om de haft det här mötet förut.
"De enda Ödesryttarna vi har är Alex och Linda. Lisa och Anne är försvunna, men Siri kan troligtvis ersätta en av dem, och då har vi bara tre stycken. Vi måste alltså leta efter Lisa eller Anne, och så är Ljuscermonins bok borta.."
Alla var tysta i några sekunder efter att Fripp slutat prata och jag undrade om jag borde säga något. Sedan började Elizabeth prata.
"Bra sammanfattat. Än sålänge är Garnok inte särskilt starkt, men det finns många okända figurer där ute som delar intressen med Garnok, och de har riktat sina ögon mot oss. Dessa är omedvetna om de farliga bieffekterna som uppstår när Garnok blir starkare, och därför måste vi stoppa dem" sa hon och jag tänkte på ryttaren i den röda kappan och Mr. Sands, och en rysning gick genom min kropp.
"Tiden är kommen. Vi måste sprida ordet till alla druider ute på Jorvik, vi säger att det är dags för cermonin igen. Vi måste fokusera på att försöka hitta åtminstone en av de försvunna Ödesryttarna, och att träna Siri" sa en druid med mörk röst. Fripp nickade och sedan tittade han på mig med mörka, allvarliga ögon.
"Tack för att ni alla kunde komma på så kort varsel, och tack Siri. Vi hoppas att du kan bli en fullfjädrad Ödesryttare du med, när tiden är den rätta. Om du vill kan du stanna så kan vi försöka svara på dina frågor" sa han och jag blinkade. Visst hade jag frågor. Vilka var druiderna? Ödesryttare? Vad kan de göra? Vilka är Lisa och Anne och vad har hänt med dem? Vart är jag någonstans? Vad är Garnok? Vad är Ljuscermonins bok? Vad ska jag göra? Men ingen av dem var det första som kom ut när jag öppnade munnen.
"Vad.. Vad har Justin med allt det här att göra?" var det första jag fick fram, och Elizabeth gav mig en medlidsam blick.
"Det är hemskt att dina vänner ska behöva bli indragna i det här. Som du bevisade är Justin Mr. Sands barnbarn, och det är uppenbart att de har planer för den starkars pojken. Vi tänker försöka hitta och rädda honom, men just nu har vi inga ledtrådar" sa hon och jag nickade tyst.
"Vilka är Ödesryttarna? Vad kan de göra?" frågade jag och såg hur Alex flinade.
"Vad kan vi göra, menar du? Du är en av oss" log hon och hennes leende smittade av sig. "Jag kan visa, om du vill?"
Linda suckade men hon log, hon med, och jag nickade ivrigt. Alex öppnade handen och en blixt sköt ut med ett sprakande. Sedan var det som om den slog i vägg och dess ljus spred ut sig som en kupol runt Alex.
"Jag kan göra sköldar" log hon och sedan la hon till "och så kan jag ta själar, men det kan jag inte demonstrera på någon här"
Jag blinkade och tittade på Alex med en blandning av förvåning och förskräckelse. Ta själar?!
"Hon använder det aldrig på någon, det är lugnt" skrattade Linda, och så gick hon fram till mig.
"Jag kan se syner, från det förflutna och för framtiden. Jag kan försöka visa dig?" frågade hon och denna gång nickade jag lite mer tveksamt.
"Det gör inte ont, jag lovar" sa hon lugnt och tog mina händer. Genast forsade bilder in i mitt huvud - det var Linda och en rödhårig tjej i ett växthus, och jag kände igen tjejen som Lisa. Jag visste inte hur jag visste vad hon hette, men det här var Lindas minnen och hon visste. I nästa sekund satt jag på en tjock isabell och galopperade så fort jag kunde, och det var bråttomt. Framför mig såg jag Lisa på en vit häst med blå man och svans, och en sekund senare var jag i den rosa världen. Pandoria, sa minnet. Den här gången var bråttomkänslan mycket starkare, och gränsade till panik. Jag slog upp ögonen och mina händer ramlade ur Lindas. Hon stirrade på mig med samma förvåning som jag kände - hade jag just upplevt Lindas minnen?!
"Nå, vad hände?" frågade Fripp ivrigt. Jag undrade varför alla helt plötsligt stirrade på mig så intensivt.
"Jag kunde dela det med henne!" sa Linda och log stort mot mig "Tidigare har jag bara kunnat dela med Lisa, Anne och Alex - ödesryttarna jag är bunden till. Det här - det här är nytt"
Jag log försiktigt mot henne.
"Jag.. jag har inga fler frågor nu" sa jag sedan tyst och Fripp nickade.
"Du kan komma tillbaka när du vill - gör bara samma sak som när du kom" sa han och så kände jag hur jag drogs tillbaka, in i mörkret. Jag försökte ha bättre balans denna gång, men när jag landade på marken tappade jag balansen och föll framåt. Jag hörde Ember andas häftigt bredvid mig, och jag tittade uppåt. Solen stack mig i ögonen, och det var mycket ljusare än jag kom ihåg. Jag rullade över på rygg och tittade upp mot himlen. Ember suckade, och så vek han också sina ben och en stund låg vi båda där, i mitten av gläntan.
"En dag" sa jag till Ember "En dag ska jag klara mig att ta igeom portalen utan att ramla"
Han frustade till, och det lät som han skrattade åt mig, och i samma stund insåg jag att jag hade accepterat tanken på att vara en Ödesryttare.