Varning. Tortyrscen.

Kapitel 25 – Hur man skrider till verket

"Den här pojken är en spion!"

Voldemort stod inne på McGonagalls kontor med ett fast tag om Dracos nacke.

McGonagall såg förfärat på honom "Professor Criba, förklara er själv."

Voldemort drog ett djupt andetag, som om han var tvungen att tygla sin ilska, men egentligen var han inte ett dugg arg. Han var jublande glad. Dessutom såg McGonagall riktigt sjuk ut. Det gjorde honom ännu gladare.

"Jag var nere på svinhuvudet idag, jag har alltid velat ha lugn och ro, och när jag suttit där ett tag kom mr Malfoy in. Han såg mig inte, han hade tydligen bråttom, för han sprang bara förbi mig. Jag undrade självklart ifall något hade hänt och följde efter honom," Voldemort gjorde en paus för att dra efter andan igen "Jag följde efter honom in i ett rum och där satt ingen mindre än Lucius Malfoy! Tydligen har han gett upplysningar om skolan till Voldemort!"

Det var självklart inte alls så det hade gått till, Voldemort hade väntat på Draco och när han kom hade han gjort en minnesförtrollning över pojken så att han aldrig skulle komma ihåg att professor Criba egentligen var Voldemort. Inte ens om han fick vertiserum. Efter det hade han dragit med pojken hit.

"Lucius Malfoy kom undan, men jag lyckades få tag i Draco här innan han hann smita," avslutade Voldemort och drog sedan upp Dracos underarm där hans märke fanns "Dessutom, såg jag den här."

McGonagall såg på honom med halvöppen mun. Sedan verkade hans meddelande sjunka in i henne för hennes läppar smalnade och blev väldigt vita.

"Är det här sant, Malfoy?" frågade hon med rösten darrande av ilska.

"H-han tvingade mig!" grät Draco "J-jag ville inte…"

"Det här kommer att innebära Azkaban för dig!"

Draco började gråta ännu mer när McGonagall gick fram till eldstaden och kastade in flampulver.

"Jag behöver en auror till Hogwarts ögonblickligen," sa hon in i elden "Vi har en dödsätare här."

Genast uppenbarade sig en auror i elden, hon steg ut och såg sig omkring.

"Tonks," sa McGonagall "Vi har tydliga bevis på att Draco Malfoy har spionerat på oss."

Auroren, som tydligen hette Tonks, spärrade upp ögonen och såg på den snyftande pojken.

"Men… han är ju så ung."

Voldemort var nära på att himla med ögonen. Vad spelade det för roll? Unga kunde vara precis lika duktiga och nödvändiga som vuxna.

"Han är i alla fall myndig."

Tonks nickade och gick fram till pojken "Jag tar honom i förvar och så får vi se om det blir ett förhör."

McGonagall nickade och Tonks försvann in i elden med Draco.

Voldemort stod fortfarande upp och såg spänt på McGonagall som verkade fatta ett beslut.

"Slå dig ner," sa hon tillslut "Kan du berätta vad du såg och hörde när du såg Draco och Lucius Malfoy i rummet?"

Voldemort satte sig ner "Lucius sa något i stil med 'Äntligen är du här' och Draco svarade 'Ja, ingen får väl se mig komma hit? Jag blev uppehållen, var tvungen att gömma mig så att ingen såg mig komma hit.' Sedan frågade Lucius om vad Draco hade lyckats ta reda på om skolan och era planer och då förstod jag att Draco var en spion. Så jag gick in, Lucius såg mig på en gång och jag hann inte ens lyfta trollstaven innan han hade transfererat sig därifrån, men Draco hann inte göra något så jag tog hans trollstav och tog med honom hit."
McGonagall nickade "Har du hans trollstav nu också?"

Voldemort nickade och tog fram den och lade den på bordet framför henne.

"Vad vet du om fenixorden?" frågade hon när hon hade studerat trollstaven.

"Inte mycket, jag har som du vet varit utomlands en längre tid, men jag har förstått att den är en organisation som slåss mot Voldemort och hans dödsätare."

McGonagall nickade "Dumbledore var ledare."
"En storslagen man," sa Voldemort "Synd att han dog."

McGonagall gjorde en liten grimas "Verkligen, om inte annat så för att det nu inte finns någon självskriven ledare, jag har visserligen en hel del ansvar."

"Det kan jag tänka mig."
"Har du någonsin funderat på att göra motstånd mot Voldemort?" frågade hon.

"Ja, mer nu när jag har kommit hit," ljög han.

Hon synade honom noga "Jag tycker att du är pålitlig, Marius, och vi skulle verkligen behöva någon med er skicklighet i fenixorden."

Voldemort kände för att hurra, men höll sig lugn och log bara "Det skulle verkligen vara en stor ära att få kämpa mer er." Han bugade sig lätt.

Hon log mot honom "Vi ska ha möte imorgon kväll, jag ska ta dig dit och presentera dig då."

Han nickade och reste sig "Vilken tid ska jag komma hit?"

"Kom vid åttatiden, god kväll, Marius."

"God kväll," han lämnade rummet och om han hade varit någon annan än Mörkrets Herre så skulle han ha slagit klackarna i taket.

-----

Dimman som var Cazador lämnade hörnet inne på McGonagalls kontor och gled ut genom fönstret. Det här var inte alls bra. Snart var någonting tvunget att hända och inte så skulle Harry Potter vara tvungen att döda Voldemort, och det skulle inte vara bra. Det skulle förstöra pojken. Han var bara en reservplan.

Cazador gled genom luften, för snabbt för att någon skulle kunna upptäcka honom och snart var han framme vid biblioteket där Cacta satt tillsammans med en flicka som hette Ginny Weasly. Han gled in under fönsterkarmen och kom precis i tid för att höra Cacta erbjuda Ginny en huvudmassage.

"Varför har du sådan huvudvärk hela tiden?" frågade Cacta Ginny och lade händerna på hennes huvud.

"Stress…" mumlade Ginny.

Cazador visste att Cacta inte ville berätta för någon om honom så han väntade på att hon skulle märka att han var där. Han lät sin dimform röra vid hennes ben och såg när hon ryckte till och såg ner på honom. Hon nickade lätt och fortsatte att massera Ginnys huvud.

Tillslut reste sig Cacta och sa att hon var tvungen att gå på toa. Ginny nickade och Cazador följde efter Cacta ut i korridoren. När de väl blivit ensamma så återgick han till sin fasta form.

"Voldemort planer något," sa han.

Cacta såg bistert på honom "Han planerar alltid något."

"Ja, men nu är det något annat, han har överlämnat Draco Malfoy till ert myndighet som dödsätare!"

Cacta såg förvånat på honom och sedan log honom "Jag kanske ska skicka blommor till honom då, Draco Malfoy är en odräglig liten… iller."

"Som du råkade vara tillsammans med?"

"Jag kom över det…"

"Tur för mig det," flinade han "Men i alla fall, han har blivit medlem i fenixorden nu."

Nu såg Cacta förfärad ut "Det är inte bra."

"Det är ju det jag säger."

"Vi måste göra något!"

De hörde steg bakom sig och Cazador blev genast till en dimma. Precis då kom Voldemort runt hörnet med ett elakt leende.

"Du borde inte prata högt om sådana saker, Cacta," sa han "Och vart tog din vampyrvän vägen?"

"Vad är det du har tänkt göra med fenixorden?" frågade hon.

"Lyssna på deras planer. Jag har ont om spioner där och ifall man vill ha något gjort får man göra det själv."

"Så… vad tänker du göra sedan?"

Han gick fram till Cacta och lade armen om hennes axel "Sedan, kära Chatarina, ska jag döda dem allesammans, men du ska inte springa iväg och skvallra."
"Du kan inte hindra mig."
"Jo, för ifall du skvallrar så blir din vän Hermione Granger ett huvud kortare."

Cacta såg förfärat på honom "Vad har du gjort?"
"Återigen, jag har inte gjort något, hon råkar bara vara fången hos några trogna dödsätare. De kanske gör något, jag vet inte, men hon lever i alla fall."

"Släpp henne!"

Han skrattade och släppte taget om henne "Varför då? Nu har jag ju en perfekt hållhake på dig. Om jag bara kunde få tag i din vampyr också… nåja, en sak i taget. God natt Chatarina."

När han försvunnit igen så återgick Cazador till sin mänskliga form.

"Du måste hitta Hermione," bad Cacta.

"Hur då?"

"Jag tror hon är någonstans i borgen, det är där de flesta dödsätare är…" Cacta såg på honom med hundögon "Snälla?"

Cazador slets mellan lojalitet till sitt uppdrag och sin önskan att få hjälpa Cacta.

"Okej, jag kan kolla runt lite… men jag kan inte lova något."

Cacta nickade "Bara jag vet var hon är… och att hon mår bra."

Han nickade och kysste henne "Jag ska kolla, gå tillbaka till Ginny nu, innan hon börjar leta."

Hon nickade och snart flög han ut ur slottet och i riktning mot Voldemorts borg.

-----

De första två veckorna i Hermiones fångenskap hade gått någorlunda bra. Hon blev inte torterad, hon fick mat tre gånger om dagen, och kunde röra sig någorlunda fritt i makarna Malfoys rum. Men hon började bli riktigt trött på att lyssna på deras gräl varje kväll. Och två gånger när hon vaknat på morgonen hade hon hittat Lucius sovande i soffan. Dessutom så var det väldigt jobbigt att oroa sig hela tiden. Tänk om Voldemort hade gjort något mot hennes vänner?

Hon hade tagit upp ämnet med Narcissa en gång och då hade Narcissa sagt till henne med torr röst att om något hade hänt hennes vänner skulle Lucius vetat det och då skulle han sett till att berätta det för Hermione bara för att plåga henne.

Narcissa och Hermione hade blivit ganska bra vänner. De tog aldrig upp saker som de var oense om, utan pratade bara om skolarbete och forskningar. Inte en enda gång hade de pratat om Draco. Fören en morgon när tidningen kom.

Hermione och Narcissa hade precis börjat förbereda inför att göra ett elixir då Lucius kom inspringandes med The Daily Prophet, på framsidan fanns en bild av Draco i fångkläder.

"De har fångat honom som spion!" sa Lucius och slängde tidningen till Narcissa.

Hon tog emot tidningen med darrande händer och såg på bilden av sin son innan hon började gråta och slängde ifrån sig tidningen.

"Jag sa ju att det här skulle hända! Du skulle aldrig ha låtit honom bli dödsätare!"

"Säger du att det är mitt fel?! Ingen visste att han var spion! Någon måste ha sålt ut honom för att rädda sitt egna skin!" skrek Lucius tillbaka.

Hermione tog upp tidningen och läste artikeln "Det var Mörkrets Herre som angav honom."

Hon hade lärt sig att det inte gick bra att säga Voldemort till de här människorna.

Narcissa och Lucius stelnade till och såg på henne. Hon blev lite rädd "Det står här att hans lärare, professor Marius Criba, fann den anklagade tillsammans med den kände dödsätaren Lucius Malfoy. Det framgick tydligt att den anklagade gav information som är ämnad till Han-Som-Inte-Får-Nämnas-Vid-Namn."

"Jag har aldrig varit… hur kunde han… varför…" Lucius verkade inte få fram någon vettig mening.

Hermione tänkte efter. Varför hade Voldemort angivit Draco? Det fanns ingen vettig förklaring… såvida inte…

"Han tänker satsa på att bli medlem i Fenixorden," viskade hon.

Lucius nickade "Så måste det vara… men… varför min son?"

Narcissa slog till honom "Han vill hämnas såklart! Efter alla fiaskon du har ställt till med och nu när Draco inte lyckades döda Dumbledore…" hon började gråta igen.

Hermione däremot kände en knut i magen. Hon var tvungen att komma därifrån, snabbt!

Dessvärre så gick veckorna utan att något hände. Det hann bli slutet av april innan hon äntligen fick en chans.

Hon hade legat och sovit i sin säng då hon plötsligt vaknade av att det fanns någon i rummet.

Hon satte sig upp med ett ryck och fick syn på en ung man stå bredvid hennes säng, hon gjorde en ansatts till att skrika, men han lade handen för hennes mun.

"Tyst, jag tänker inte skada dig, Cacta skickade mig," han tog bort handen.

"Cacta?" frågade hon tyst "Du måste hälsa henne att Voldemort planerar att…"

"Vi vet redan att han är medlem i fenixorden," sa han dystert.

"Har det hänt något? Är någon död?"

Han skakade på huvudet "Vi ville bara veta om du var okej, han har hotat med att döda dig om Cacta berättar för någon."

"Varför räddar ni mig inte och sedan berättar då? Eller berättar samtidigt som ni räddar mig?"

Han ryckte på axlarna "Jag borde inte ens vara här, Cacta ville bara veta att du var oskadd, och jag måste ta mig tillbaka…"

"Är hon rädd för vad jag ska tyckte om henne?" avbröt Hermione.

Han såg konstigt på henne "Hur ska jag kunna veta det?"

"Du verkar känna henne."

"Ja, men… jo, hon är väl lite rädd antar jag… det är många som dömer en för vad man kommer ifrån."

"Hälsa henne då att jag inte bryr mig om vilka hennes föräldrar är, men jag önskar bara att hon kunde ha berättat allt tidigare."
Han suckade "Det är nog inte bara av rädsla för vad ni skulle tycka som höll henne tillbaka, Voldemort hade väl en hel del med det att göra också."

"Vad menar du?"

Han såg tvekande på henne "Hon tillbringad jullovet med att bli torterad av en anhängare till Voldemort… Severus Snape… jag räddade henne när han höll på att bränna hennes hud med glödande järn, och jag vet inte om det är det värsta han gjorde."
Hermione slog händerna för munnen "Hur kan hon…"

"Cacta är stark, och smart, men Voldemort är smartare och hon är förvirrad… men jag borde inte prata om det här, jag måste tillbaka."

Hermione suckade "Hälsa henne att jag är okej, de har inte skadat mig och jag får allt jag behöver… men… jag hoppas bara att inget händer med Ron eller Harry."

Han nickade och i nästa sekund var han borta.

Först då kom Hermione på att hon inte ens frågat honom vad han hette, eller hur han kände Cacta.

-----

Voldemort satt tyst och lyssnade på de andra i Fenixorden. De var oroliga. De trodde att han snart skulle ta över ministeriet. Dessutom trodde de att de hade hittat hans hemliga gömställe någonstans på Irland. Han kvävde ett skratt, hans borg låg i Skottland.

En annan sak som de ofta hade diskuterat var Bella och deras barn. De hade ingen aning om vem det kunde vara, men alla var överens om att de var tvungna att ta reda på det.

Det kliade i hans fingrar. Han hade stor lust att bara ställa sig upp och skrika ut vem han var och döda dem allihop, men han var tvungen att vänta. Han hade redan förklarat för sina dödsätare att han lyckats infiltrera sig i Fenixorden och att de snart skulle ta livet av dem och tillsvidare hade han skickat ut sina dödsätare att samla fler anhängare. Och döda några. Och hota folk. Och samla ihop pengar.

Hans anhängare var alltså tillräckligt upptagna.

Plötsligt kände han den där känslan igen. Potters känslor. Pojken hade något sånt där för sig igen.

Han hörde hur någon skrek till inne i hans huvud. Ett skrik som var väldigt bekant.

Cacta.

"Nej, Harry, jag vill inte."

"Men du sa ju att vi kunde…"

"Ja, men jag har en annan nu."

"Vem då?"

"Ingen du känner."
"Så…okej, förlåt."

Voldemort kom tillbaka till sitt eget huvud samtidigt som Harry gick iväg till ett ensamt ställe för att tillfredställa sig själv.

Så, Potter försökte sig på Cacta. Voldemort kände hur vreden kokade inom honom och blev väldigt lättad när McGonagall sa att mötet var slut. Han reste sig och var först att ta tag i flampulvret till sitt kontor.

Han vankade fram och tillbaka några minuter tills Bella kom fram till honom.

"När ska vi döda dem?" frågade hon kort.

Han suckade. Han hade fått samma fråga efter varje möte han varit på och det började bli väldigt irriterande.

"Jag har sagt att vi ska vänta," fräste han.

"Du behöver inte använda den tonen," sa hon kallt.

Utan att kunna hindra sig slog han till henne med knuten näve i ansiktet.

"Glöm inte vem som är din herre!" väste han.

Hon höll för sin blödande näsa och såg ilsket på honom "Förlåt, herre, det ska inte hända igen."

Hon lämnade kontoret med arga steg.

Ett ögonblick funderade han på att springa efter henne och be om ursäkt, men han var trots allt Mörkrets Herre. Ingen kunde bete sig så mot honom.

Hon skulle säkert komma tillbaka om ett tag.

Tillsvidare skulle han ta hand om Potter.

Han gick ut i korridoren och stoppade en Gryffindorelev som gick första året.

"Kan du hälsa Harry Potter att jag skulle vilja byta några ord med honom?" bad han flickan.

Flickan nickade bara och sprang sedan iväg därifrån.

Tjugo minuter senare knackade det på dörren.

"Kom in," sa han.

Harry steg in genom dörren "Ni ville prata med mig?"

Voldemort svalde impulsen att börja skrika på pojken. Istället såg han lugnt på honom.

"Ja, jag hörde från McGonagall att du hade hittat ingången till den mytomspunna hemligheternas kammare?"

Harry nickade tveksamt.

"Skulle du kunna tänka dig att visa mig den? Jag har hört att det ska finnas alla möjliga fascinerande saker där nere."

"Om ni menar basilisken så är den död."

"Det ska finnas andra saker, böcker och redskap som Slytherin själv har gjort."

Harry höjde ögonbrynen "Men, är det inte för sent nu?"

"Nej, mr Potter, jag tror att du när en alldeles perfekt tid, vi vill väl inte att andra elever ska se den?"

Harry nickade, men såg fortfarande tveksam ut.

Voldemort reste sig "Ska vi gå?"

Harry suckade men följde efter honom.

"Vi ska till Missnöjda Myrtels toalett," sa han.

"Jaså? En toalett?" Voldemort skattade till "Ja, det är väl inte så många som skulle kunna tänka sig att leta på ett sådant ställe."

Harry skakade på huvudet och de fortsatte under tystnad.

De kom in på toaletten och Harry gick fram till ett av handfaten, han böjde sig ner och sa lösenordet på prasselspråk.

Handfatet sjönk ner i golvet och uppenbarade ett hål i marken.

Voldemort spelade överväldigad "Det är alltså sant! Helt otroligt!"

Han gjorde en ansats att åka ner i hålet men vände sig mot Harry "Du behöver inte följa mer om du inte vill."
"Kan ni prasselspråk, professorn?" frågade Harry.

Voldemort skakade på huvudet.

"Då kommer ni att behöva mig, det finns en till öppning man måste igenom."

Voldemort nickade och Harry hoppade ner i hålet före honom och Voldemort följde efter.

De reste sig och fortsatte att gå genom tunneln i tysthet. Tillslut kom de fram till en större öppning. Harry sa lösenordet igen och de gick in.

När Voldemort hörde dörrarna åka igenom bakom dem tog han fram sin trollstav och avväpnade Harry snabbt och effektivt.

Harry flög i golvet och såg förvånat på honom när Voldemort tog upp hans trollstav.

"Du kommer inte att behöva den här nu, Harry Potter," log han och gjorde så att pojken flög upp i luften.

"V-vad gör ni?" Harry lät rädd.

"I sjutton år, Potter! I sjutton år har jag velat döda dig! Och varje gång du lyckat komma undan!" Voldemort skrek åt honom.

Harry såg förfärat på honom "Voldemort?"

"Precis, nu går det upp för dig!"

Voldemort kastade honom mot vattenhjulet och band fast honom där med rep som han trollat fram.

Harry försökte slita sig därifrån.

"Jag borde väl egentligen döda dig nu när jag har chansen…" sa Voldemort stilla "Du har ingen här som kan rädda dig… Men jag vill att du ska känna hur jag har lidit bara för att du alltid kommer ivägen!"

Harry försökte skräckslaget få bort repen. Det var riktigt underhållande att se på. Tillslut gav han upp och såg direkt på Voldemort.

"Jag borde ha känt igen dig."
Voldemort nickade "Det borde du faktiskt ha gjort."

"Men… jag fattar inte…"

"Förvånar mig inte…" mumlade Voldemort.

"Hur kommer Cacta in i bilden?"

Voldemort kastade en till förbannelse mot honom som fick Harry att tappa andan.

"Hon är min dotter, Potter! Min dotter! Och du har skändat henne!"

Harry flämtade efter luft "Jag har aldrig… hon föreslog det!"

"Crucio!"

Harry skrek för allt han var värd. Efter ett par minuter släppte Voldemort formeln.

"Chatarina vet inte vad som är bäst för henne, och det är sådana som du och Draco som utnyttjar henne," sa Voldemort kallt.

"Var det därför du skickade Draco till Azkaban."

"En av anledningarna. Men dig tänker jag döda."

"Det finns saker som är värre än döden," fräste Harry.

Voldemort såg på honom "Okej, Potter, om det är så du vill ha det. Låt mig då veta, älskar du Ginny Weasly."

Harry flämtade till "NEJ!"

Voldemort log "Dormedo."

Harrys huvud sjönk ner mot hans bröst.

"Då så, Potter, du skändade min dotter med dina äckliga halvblodsfingrar, då ska jag göra samma sak med din flickvän."

Han vände sig om och lämnade kammaren.

Iiiih! Aaaah! Ooooh! Det börjar dra ihop sig nu... bara två kapitel kvar och en epilog. Så... vad tror ni Voldy i all sin ondska tänker göra mot stackars Ginny?