Jag gick lite för långt i det här kapitlet tror jag… började tänka på mitt ex mitt i allt och så gick allt lite överstyr. Missförstå mig inte, mitt ex slog mig inte… men jag blev djupt sårad av saker som… den, gjorde, säger vi. Jag vill inte riktigt säga om jag är kille eller tjej än, heheh. Fast jag tror att de flesta kan räkna ut vad jag är…

Skyll på Marilyn Manson och hans låtar "Cryptorchid" och "Just A Car Crash Away" om ni tycker att jag gick lite för långt i duellen. Ni kan också skylla på Slipknots låt "Surfacing" och "Sailor Star Song" – låten de använde i introt till den sista säsongen av Sailor Moon.

"Ron", viskade Mary. "Är du där?"

Ron grymtade någonting till svar. Han reste sig upp och såg sig omkring. Först såg han förvirrad ut, men sedan så såg Mary hur hans förvirrade blick konverterades till en väldigt orolig blick.

Mary visste att han var rädd, så hon omfamnade honom.

"Vi är jätteglada att du mår bra", sa hon och begravde ansiktet i hans axel. "Hedersord. Vi vet vad som hände, men Tom Dolder är borta. Allt är bra igen."

Ron svarade inte, han var nog fortfarande i chock. Eller så tyckte han att han inte förtjänade deras förlåtelse. Mary drog sig ifrån honom för att ge honom lite rum att andas.

"Vi är jätteglada?"

Edwards ilskna röst fick det att göra ont i hjärtat på Mary. Hon vände sig om och såg på honom med en bönfallande blick.

"Snälla, Edward…"

"Han har kommunicerat med Mörkrets herre!", skrek Edward gällt och pekade med ett darrande finger på Ron. "Hur kan du säga att vi är glada att han mår bra?"

"Lite magstarkt att komma ifrån någon som har pratat med Voldemorts fru!", skrek Mary åt honom.

"Hur vågar du…!"

Mary, reta inte upp honom… han är bara avundsjuk!

Det är inte en ursäkt!

Sant…

Mary böjde sig ner och plockade upp sitt trollspö. Edward stirrade på trollspöet som om han aldrig hade sett någonting liknande förut.

"Det kanske inte bara var imperiusförbannelsen som fick dig att slå mig", sa Mary ilsket. Hon viftade med trollspöet framför Edwards ansikte. "Så…"

Hon backade några steg och pekade hotfullt med sitt trollspö på honom.

"Denise kanske hade rätt", sa hon. "Du förtjänar stryk."

Wow… när jag tog kontroll över dig så måste jag ha skadat dig på något sätt.

Det spelar ingen roll… om han är så elak mot Ron när han själv inte heller har varit ärlig, så…

Det blev en lång paus. Till slut så tog Edward fram sin trollstav.

"Jag vill inte skada dig", sa han. "Men om du hjälper en förrädare blir jag tvungen."

Mary log självsäkert.

Han är en tredjeårselev! Han har gått på Durmstrang! Vi kan inte besegra honom Mary!

"Mary, gör det inte…"

"Kasta en lamslagningsbesvärjelse över störningarna", sa Mary med en kaxig röst. Hon log mot Edward.

"Som du önskar", sa Edward lugnt. Han pekade på Martin, och så sa han lugnt: "Lamslå!"

Mary såg att Hermione tog fram sitt trollspö, redo att slåss mot Edward.

Aldrig i livet, den här duellen är våran!

"Lamslå!", skrek Mary. Hermione vände sig om, men hon hann inte avväpna besvärjelsen. Hon stirrade chockat på Mary, sedan så föll hon till golvet.

"Gör det inte…", hörde Mary att Rons röst mumlade. Men hon ignorerade honom.

"Regler", sa Mary till Edward. "Skada inte Ron, och rör inte Martin eller Hermione heller."

Edward nickade.

"Verkar rättvist", sa han. "Låt oss buga…"

Edward bugade sig framför Mary. Mary gjorde ingenting.

"I en trollkarlsduell så brukar man buga för sin motståndare", sa Edward till henne, med en lite halvt irriterad röst.

"I det här fallet så förtjänar inte motståndaren det!", sa Mary ilsket. "EXPELLIARMUS!"

Edward såg förolämpad ut, men han kastade sig åt sidan i sista sekunden.

"Densaugeo!"

Mary gick ett steg åt vänster, och besvärjelsen missade. Hon skrattade åt Edwards försök. Han såg ilsken ut. Mary visste att folk hatade när man skrattade åt dem.

"Furnunculus!"

Mary aktade sig ännu en gång, och skrattade hånfullt åt honom. Edward började se frustrerad ut.

"Varför använder du besvärjelser som ger mig stora tänder?", skrattade hon. "Som om det är den farligaste besvärjelsen du kan komma på…"

"Incarcerus!", skrek hon medan Edward grubblade på ett svar till hennes ord. Rep dök upp från ingenstans och började ringla sig runt honom. Hon lade armarna i kors och såg nöjt på hans chockerade ansiktsuttryck.

"Diffindo!"

Mary suckade när hennes rep revs itu.

"Aldrig får man ha roligt", sa hon. "Locomotor Mortis!"

Edward duckade för hennes besvärjelse.

"Obscuro!"

Mary tänkte flytta på sig, men hon hann inte. Allt blev svart framför hennes ögon.

FAN! Han använde vår favoritbesvärjelse mot oss!

Tyst Denise! Vår nya favoritbesvärjelse är "Expelliarmus!"

Noterat. Men vad ska vi göra?

Mary kände att någonting träffade hennes kind. Det var ingenting bekvämt, och hennes kind sved.

Den jäveln! Han slog dig!

Något hårt träffade Marys ben. Hon förlorade balansen och ramlade ner på knä. Ännu en gång så slog han henne på kinden. Mary bet ihop för att inte skrika när han slog henne på den kinden hon fortfarande hade ett ärr på.

Vad fan Mary? Låt honom inte stå där och slå dig!

Mary reste sig upp.

Hjälp mig Denise.

Plötsligt så var Mary inte blind längre. Det kändes inte som det. Framför sig kunde hon se Denises påhittade ansikte, och hennes blonda, lockiga hår. Hon log med hela ansiktet, så man kunde se hennes sneda tänder.

Ungefär samma känsla som den hon upplevt när Denise hämtat basilisktanden återvände. Men nu kunde hon inte se någonting, så hon visste inte vad hennes kropp gjorde.

Vilken besvärjelse ska vi kasta över honom? Jag är väldigt sugen på "Crucio"…

Denise, det är en oförlåtlig förbannelse!

Han slog oss!

Hämnd är aldrig rätt…

Det lät minsann inte så när du duellerade mot honom.

Mary kände att hennes mun öppnades.

Denise… inte "Crucio"!

"AVIS!", vrålade Denise.

Skicka fåglar på honom? Det är nästan för segt…

Inte med ditt trollspö!

Vad menar du?

Mary slog upp ögonen, som verkade ha varit slutna. En armé med fåglar attackerade Edward, och han skrek i ilska.

Vi måste skydda Ron, och Hermione… och Martin!

"Protego Totalum!", skrek Mary. Till hennes förvåning så kände hon att tårar hade börjat födas i hennes ögon.

Gråt inte över honom, han är inte värd det!

Mary skakade på huvudet och blinkade några gånger.

Han slog oss!

Jag vet inte vad det är med honom Denise… han är inte sig själv.

HAN SLOG OSS!

Mary kämpade mot tårarna i hennes ögon samtidigt som fåglarna slet i Edward. Hon stod fortfarande och höll i trollspöet med båda händerna, fast hon redan kastat skyddsbesvärjelsen.

Det är oförlåtligt att slå en tjej!

Mary kände att någon la armen om hennes axlar. Förvånad så vände hon sig om. Hennes näsa snuddade precis vid Martins.

"Jag är en störning, så jag vet inte om jag får göra det här", sa Martin.

Mary släppte ner sitt trollspö på golvet, och slog armarna om Martin. Hon kunde inte hålla tillbaka sina tårar längre.

Det kändes så patetiskt att gråta. Det var Edward som borde gråta, det var han som hade slagit henne, utan att vara under imperiusförbannelsen till och med. Hon hade ingenting att gråta över.

Men Martin lät henne gråta på hans axel.

"Det är okej", viskade han i hennes öra. "Jag finns."

Det var konstigt hur deras äventyr i hemligheternas kammare hade fått henne att lita på honom. Han hade gjort henne en stor tjänst när han väckt Edward från imperiusförbannelsen… om det ens hade varit en.

Nej, Tom måste ha kontrollerat honom, och så måste han inte ha vaknat helt från imperiusförbannelsen, och det var därför han slagit henne… så måste det ha varit. Mary ville inte tro någonting annat.

Du är för snäll mot honom. Han förtjänar det inte.

Jag är ledsen Denise…

Vi kan säga att det här är hans sista chans då. Och om han ens lägger ett finger på dig igen, då ska jag se till att ta kontroll över dig och kasta en oförlåtlig förbannelse över honom.

Tack, eller?

Ungefär.

Mary grät fortfarande på Martins axel när Hermione vaknade till liv. Någonstans, avlägset, kunde hon höra Edward skrika medan fåglarna rev honom i ansiktet. Men Mary tvivlade på att de där fåglarna skulle kunna skada honom lika mycket som hans örfil och spark hade skadat hennes hjärta.