Kapitel 28

Det var mitt på dagen en lördagseftermiddag. Jag och Peter satt och pratade i min trädgård sittandes på en bänk. Snön hade fortfarande inte kommit men det var betydligt kyligare utomhus. Jag var orolig över att något hade hänt mina föräldrar eller om de inte längre brydde sig om mig längre.
Jag antar att Peter märkte att något inte stämde.
"Vad är det Jane?" Frågade han mig och jag bara skakade på huvudet och klistrade på ett leende i mitt ansikte.
"Nej, inget" Sa jag lugnt. Jag ville inte börja prata om mina föräldrar med honom. Jag visste att det inte skulle sluta bra.
"Jag ser ju att det är något Jane, bara berätta" Jag tittade lite irriterat på honom, varför skulle han vara så envis?
"Nej, jag tänker inte säga något" Sa jag och hans ögonbryn sköt upp i pannan.
"Så du erkänner att det är något som inte är bra?" Frågade han mig leendes och jag svor inombords för att jag inte dolde det bättre. "Snälla, du kan berätta för mig, jag vill veta, vad det än handlar om" Sa han och jag tittade tårögt på honom.
"Jag har inte hört från mina föräldrar på jättelänge och jag vet inte om de fortfarande ens bryr sig om mig" Sa jag och en tår rann ner för min kind som jag snabbt torkade bort med tröjärmen.
"Oroa dig inte, det är väl bara positivt. Jag menar, det spelar väl ingen roll?" Sa han och jag kastade honom en arg blick.
"Bara för att dina föräldrar betedde sig som de gjorde betyder det inte att alla föräldrar gör det" Sa jag argt och jag brydde mig inte om att torka bort de nya tårarna som nu vilade på mina kinder och långsamt droppade ner i mitt knä.
"Jag trodde att du inte skulle nämna de" Sa han och greppade tag om min arm hårt.
"Peter, förlåt, okej. Snälla andas" Sa jag och försökte själv andas över paniken som började uppstå inom mig.
"Varför ska jag ens andas? Jag kan väl lika gärna dö" Sa han och drog upp mig från bänken.
"Nej, snälla. Dö inte. Jag… Jag…" Jag tänkte säga att jag älskade honom men jag kunde inte få ut orden ur min mun.
"Vad tänkte du säga Jane? Du...?" Sa han med en lite retande röst och klämde hårdare om min handled.
"Jag älskar dig" Viskade jag och han log samtidigt som han puttade ner mig på marken.
"Jag älskar dig med" Jag kände en spark rakt på mina revben och gav ifrån mig gällt skrik. Han fortsatte och skrattade åt mig. Jag försökte hålla tårarna inne, jag ville inte spilla tårar över honom, men det gick inte och det enda som återstod framför mig var en suddig trädgård med en lång man ståendes vid mitt ansikte.

"Säg det" Sa han och petade på min kropp med sin fot samtidigt som jag kippade efter luft.
"Vad?" Lyckades jag få ur mig och jag försökte blinka ur tårarna från ögonen.
"Säg att du älskar mig" Sa han och sparkade mig ansiktet. Mina händer flög nu upp till min näsa som blödde för fullt. "Säg att du älskar mig med hela ditt hjärta"
"Jag älskar dig" Sa jag tyst och försökte få min näsa att sluta blöda.
"Jag tror du glömde något" Sa han och jag suckade samtidigt som jag kände smärtan vid revbenen.
"Med hela mitt hjärta" Tårarna rann som floder ner för mina kinder. Varför hade jag ens sagt något om mina föräldrar? Jag visste ju att han var känslig när jag pratade om det.
Jag sa alltid fel saker. Det var alltid mitt fel. Varför hade jag det så svårt med att göra saker rätt?