Kapitel 28- Samtalet

Martin syntes inte till på lunchen och under trollformelläran undvek han att kolla på Quirinus.

"Tror han att vi bryr oss ifall hans mamma är mugglarfödd?" sa Frank när det var dags att gå och lägga sig.

"Han kanske inte tycker om när någon kallar henne smutsskalle", sa Quirinus.

När dom kom upp i sovsalen, satt Martin i sin säng med rödkantade ögon.

"Hur känner du dig?" frågade Quirinus vänligt.

"Bättre tack", mumlade Martin med ett blekt leende. "Jag har pratat med Flitwick om den där Krokbensbesvärjelsen", tillade han.

"Det lät ju bra!" sa Frank.

Martin log och lade sig sedan ner till rätta.

"Jag tycker bara inte om när någon säger 'smutsskalle' till min mamma", sa han. "Hon har haft det svårt sen pappa… ja ni vet."

Quirinus nickade och lade sig ner. Han kunde inte tänka sig hur livet skulle se ut om mr Quirrell gick bort så tidigt som Martins pappa hade gjort. Quirinus kände hur det sved lite bakom ögonlocken när han tänkte på allt hans pappa hade sagt efter moster Lucys begravning. Efter ett tag somnade han, med en tung suck.

xxx

Under trollformelläran verkade många elever nervösa med tanke på att examensproven närmade sig.

"Vi får i alla fall se en quidditchmatch så vi får då något annat att tänka på", sa Frank, när dom gick ner mot fängelsehålorna.

"Visst", sa Quirinus, "så länge slagmännen siktar rätt med dunkaren."

När dom kom in i klassrummet, fick Quirinus syn på Snapes bok. Han fick en idé och plockade genast upp.

"Vad tänker du göra?" frågade Frank.

"Jag tänker ta reda på vad det är för formler som Snape och Lestrange använder", mumlade Quirinus bistert. "Om dom är olagliga, så bör vi ge boken till någon lärare", tillade han.

"Men tänk om det finns bra tips om hur vi ska kunna försvara oss mot onda trollkarlar!" utbrast Frank glatt.

"Jag tror inte det, men du kanske har rätt." Quirinus drog fram osynlighetsmanteln och lindade in boken i den.

"Vad ska det där vara bra för?" frågade Frank.

"Om Snape ser att boken är borta och börjar leta efter den, så är det bättre att den är osynlig!" sa Quirinus och stoppade boken i sin klädnad.

xxx

Eftersom examensproven närmade sig, fick eleverna göra en massa anteckningar under trolldryckslektionen. Efter en halvtimme hördes en knackning och Snape syntes i dörröppningen.

"Jag har bara glömt min bok", sa han lugnt.

Quirinus bet sig hårt i läppen när Snape kom fram till deras bord. Han kände hur hjärtat slog hårt. Snape tvärstannade och såg nästan rasande ut.

"Någon har stulit min bok!" utbrast han argt och böjde sig ner för att titta under bordet.

"Kan du inte ha den i din väska då?" frågade professor Snigelhorn, som tydligen ville ha lite tystnad under lektionstiden.

Quirinus låtsades som om han hade fått en hostattack, medan han kände en vansinnig lust att skratta. Det såg nästan skojigt ut. Snape letade efter sin bok och nappade åt sig Franks väska.

"Låt bli! Det är olagligt att rota i andras väskor!" utbrast Frank medan han såg ut att kunna gapskratta vilken sekund som helst.

"Äh! Håll mun!" fräste Snape argt när han hade kollat igenom väskan.

"Nu räcker det!" sa Snigelhorn strängt. "Jag har ingen aning var din bok är, men jag ogillar verkligen oordning på mina lektioner. Det blir fem poängs avdrag från Slytherin. Ja, mr Snape, från mitt eget elevhem", tillade han.

"Jag ber om ursäkt, professorn", muttrade Snape och började gå iväg. Han stannade bara till och spände sina iskalla ögon i Quirinus, som ansträngde sig för att se milt förbryllad ut.

När det äntligen ringde ut, stod Quirinus och Frank utanför sjukhusflygeln och brast i skratt.

"Åh! Jag kommer aldrig att glömma Snapes min när han såg att boken var borta!" sa Frank och lutade sig mot en vägg.

"Inte jag heller", skrattade Quirinus och letade upp boken. Han beslöt sig för att kolla upp saken senare.

"Det var en bra idé att gömma den i osynlighetsmanteln", sa Frank uppskattande.

Quirinus log medan han stoppade ner osynlighetsmanteln i väskan.

xxx

Under helgen skulle en quidditchmatch spelas (Ravenclaw mot Slytherin) och alla elever såg det som en befrielse, med tanke på alla läxor dom hade fått.

"Jag hoppas verkligen att vårt lag vinner!" sa Frank under frukosten.

"Det gör jag också, då kanske det suddar ut leendet på alla elever från Slytherin", sa Quirinus och gav Henry en brödbit.

"Det blir nog ditt leende som suddas ut!" sa en kylig röst.

Quirinus vände sig hastigt om och fick syn på Snape. Hans iskalla ögon lyste elakt.

"Vad menar du?" frågade Quirinus så oberört han kunde.

"Jo", sa Snape med ett elakt leende, "Rodolphus har då sagt att han slå till dunkaren så att den träffar dig igen."

"Jag tror att du har valt fel sorts vänner", sa Quirinus kyligt. "Rodolphus ljuger ju värre än en häst skenar. Han siktar ju sämre än en mullvad!" tillade han.

Frank, Jake, Adam och Martin brast i skratt.

"Mycket klyftigt, Quirrell. Du törs ju knappast erkänna att du är klumpig", Snape betonade ordet med en elak glimt i ögat, "jag menar, du kan ju inte ens hålla dig ovanför vattenytan."

Quirinus kände ilskan inom sig. Skulle ingen glömma händelserna i sjön?

Snape log hånfullt och gick iväg.

"Det är ingen idé att ens bry sig", muttrade Frank och blängde ilsket efter Snape.

xxx

Mot eftermiddagen spelades den efterlängtade matchen och till Quirinus stora glädje hade Ravenclaw fått straffkast för att Rodolphus hade försökt slå dunkaren mot läktaren.

"Ravenclaw får straffkast", ropade Sirius. "Fiona Cooper passar till Tracy Spellman… och det blir mål för Ravenclaw! Trettio-tio till Ravenclaw."

"Vi kommer att vinna den här matchen igen!" ropade Frank glatt.

Ravenclaw fick in fler mål och alla i publiken höll andan när Zoe flög med en väldig fart mot lärarläktaren.

"Jenkins flyger mot kvicken, tätt följd av Rosier från Slytherin… Jenkins fångar kvicken och Ravenclaw vinner!" ropade Sirius efter ett par sekunder.

"Jag visste det!" skrek Frank.

Quirinus log. Men när han kollade mot lärarläktaren såg han Marrigburns ansikte; hon såg fullkomligt rasande ut.

xxx

Efter ett par timmar pratade alla om matchen.

"Jag trodde ett tag att Rosier skulle få tag i kvicken", sa Frank.

"Det trodde jag också. Men jag undrar varför Marrigburn såg så rasande ut", sa Quirinus.

"Äsch! Hon är en dålig förlorare", sa Frank lugnt. "Kom nu! Annars kanske vi blir utan middag!" tillade han.

När middagen var över, började Quirinus och Frank gå tillbaka mot uppehållsrummet, trötta efter allt som hade hänt under dagen. Men när dom var framme vid biblioteket, fick Quirinus syn på något som fick honom att tvärstanna. En figur uppenbarade sig som en skugga runt ett hörn och började gå mot huvudentrén. Quirinus kände genast igen dom släpande stegen.

Det gjorde tydligen Frank också, för han viskade:

"Vad gör Marrigburn så här dags?"

"Jag vet inte. Men jag ska ta reda på det. Kila iväg till uppehållsrummet du", mumlade Quirinus och drog upp manteln och svepte den om sig innan han följde efter Marrigburn.

Hon såg sig hastigt om och började gå fortare mot den förbjudna skogen. Quirinus kom fram och fick se att Marrigburn inte var ensam. Professor Sandelton var också där, men han arbetade ju inte längre på skolan. Vad var det som försiggick?

"Jag förstår inte varför du ville träffa mig här, Amy", sa Sandelton vresigt.

"Jag ville undvika nyfikna blickar", sa Marrigburn, vars röst blev giftigare.

Quirinus smög närmare medan han kollade om Hagrid skulle komma tillbaka till stugan.

"Har du räknat ut var han håller till?" frågade Marrigburn raskt.

"Nej." Sandelton lät besvärad.

"Snart kommer det inte finnas en enda mugglarfödd elev kvar. Men Stevensons systerson har en tendens att lägga näsan i blöt, som hon gjorde", muttrade Marrigburn.

Quirinus kände hur strupen snördes samman, han tyckte inte om Marrigburns sätt att prata om moster Lucy.

"Lucy var faktiskt en bra människa", sa Sandelton.

"Jaså det tycker du!" sa Marrigburn och ett elakt leende spred sig över hennes ansikte. "Jaja. I vilket fall som helst, så är Quirrell lik henne! Jag är förvånad över att han klarade sig nere i sjön. Jag menar ingen från slottet kunde väl ha sett vad som hände. Roberts och Longbottom var ju dom enda som befann sig på plats, och dom blev ju också överfallna", tillade hon elakt.

Sandelton mumlade något ohörbart.

"Nåja, Colin. Tänk nu noga på saken. För du vill inte att jag ska bli din fiende", sa Marrigburn och svepte därifrån.

Sandelton muttrade ilsket och började gå sin väg. Quirinus sprang fort iväg mot slottet.

xxx

När han kom in uppehållsrummet drog han av sig manteln och letade upp Frank. Han fann honom vid deras vanliga plats.

"Vad hände?" frågade Frank i en viskning.

Quirinus såg sig hastigt om så att ingen tjuvlyssnade innan han berättade allt (han undvek bara att tala om moster Lucy).

"Det där samtalet säger allt! Marrigburn vill ha tag på Du-vet-vem och Sandelton spionerar förstås på honom!" Frank gned sig i pannan.

"Det lät då så. Marrigburn försöker förstås pressa Sandelton, men det verkar som att han försöker stå på sig", sa Quirinus.

"Men Dumbledore finns här så Du-vet-vem kan inte komma hit", sa Frank.

Quirinus bet sig i läppen.

"Det förstås", mumlade han. Men han kunde inte ignorera den iskalla klumpen som han hade i magen.

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Sorry om det liknar HP! Jag tänkte mig inte för när jag skrev storyn. Hoppas ni tycker den är bra ändå. : )