Kapitel 27

Themarauder94:
Kommentera jättegärna! Här kommer ännu ett kapitel!

[Lily]

"Dela in er i par." beordrade läraren i försvar mot svartkonster. "Seså, snabba på."
Sirius haffade snabbt åt sig sin älskade (James), Remus och Peter gick ihop tillsammans och Haylie hade greppat tag i Alice hand innan någon ens hade hunnit blinka. Jag såg mig om i klassrummet. Det verkade som att alla redan var förutsagda par. Det var bara jag som egentligen borde ha varit med James… Men jag visste vad jag hade gett mig in på när jag hade kysst honom för första gången. Sirius skulle alltid älska James lika mycket som jag gjorde, och Sirius var helt enkelt mer svartsjuk än jag. Någon var ju tvungen att vara "den större" av oss två. Jag dolde ett leende med baksidan av min hand.
"Miss Evans, varför står du ensam?" Frågade professorn strängt.
"Vi är 15 stycken i klassen." Svarade jag sakligt. "14 elever kan bilda par, och en kan inte."
"Vad försöker du komma med detta? Försöker du anmärka något?" Frågade han giftigt. "5 poängsavdrag från Gryffindor."
"Okej, ursäkta professorn, men det där var inte riktigt rättvist." Sade James med en uppräckt hand.
"Jag håller med James!" Sade Alice.
"Vad menar ni att Lily skulle göra? För att undvika poängsavdrag det vill säga." Undrade Haylie och reste sig upp från sin stol med armarna i kors över bröstet. Först trodde jag att vi hade vunnit - när professorn inte hade gett ett ljud ifrån sig på över en halv minus – men sedan harklade han sig.
"Ni fyra – kvarsittning." Skrek han upprört. "Och du med Black." Sirius gjorde stora ögon.
"Men professorn, jag har ju inte-"
"Vi alla visste att du ville."

"Vi borde ha anmält det till Dumbledore." Klagade Haylie när vi dagen efter putsade troféerna i troférummet. "Detta är så orättvist."
"Livet är en bitch, precis som du." Grinade Sirius som för tillfället satt i ett hörn och såg på hur vi andra arbetade. Arbetade vi inte tillräckligt hårt var han inte rädd för att säga till.
"Hjälp oss istället, tramptass." Sade James som diskret hade närmat sig mig. "Det är faktiskt ganska kul."
"Jaså, det tycker du?" Skrattade jag.
"Så länge jag får vara med dig." Log han till svar.
"Vi ska sy och vi ska klippa…" Alice sjöng högt och ljudligt medan hon putsade trofén med Tom Dolders namn samtidigt som hennes fot höll takten. Jag såg menande på henne, sedan på James.
"Det är ni två det, som tycker det här är så kul."

"Så hur länge ska vi hålla detta hemligt?" Frågade James mig och kasade längs väggen ner till golvet.
"Lumos." Mumlade jag och lät skenet från min stav orientera mig i skrubben. Jag såg ner på James som satt svettig, med halva skjortan uppknäppt på golvet. Glasögonen hade halkat ner mot nästippen, och det korpsvarta rufsiga håret såg charmigt ostyrigt ut. Inte ens den gamla Jameshatande Lily skulle kunna neka till att James var sexig.
"Vad menar du?" Frågade jag och satte mig ner jämte honom. Han placerade en lätt kyss över mina svullna läppar.
"Jag menar att det hade varit trevligare att göra sådant här med en aning högre komfort." Förklarade han vänligt. "Fast du kanske skäms över mig?"
"Va inte dum", sade jag. "Det är inte dig jag skäms över."
"Säg inte att det är Sirius." Sade James skämtsamt. "Jag visste att han skulle bli till besvär någon dag." Jag skrattade.
"Jag skulle göra vad som helst för det skrattet." Sade han och lade huvudet på sned. "Vet du det?"
"Jag håller med Haylie, du är knäpp." Sade jag och log. Han kysste mig på käkbenet.
"Du också." Mumlade han mot min hud och flätade in sina fingrar med mina. Jag andades djupt och försökte att inte skrika ut en kärleksförklaring till honom, för det var sådant hans närvaro fick mig att göra. Säga mer än vad jag borde, göra mer än vad jag borde, älska mer än vad jag borde…
"Så hjälper du mig med den där inlämningen i försvar mot svartkonster?" Flög det ur mig. Jag var lika förvånad själv som någon annan.
"Åh, om alla bara var lika sexiga som du är Evans." Flinade James och drog upp mig i hans knä. Jag himlade med ögonen.
"Förlåt för att jag är en sådan glädjedödare." Ursäktade jag leende. Han skakade på huvudet.
"Det finns inget att be om ursäkt för." Sedan pressade han sina läppar mot mina, och kysste de ömt.

[James]

Idag var det min tur att ta den långa vägen till uppehållsrummet (Lily tyckte att det var bäst att vi inte gick från städskrubbarna tillsammans, så vi hade en turordning). Jag hade världens största leende fastklistrat i mitt ansikte som ingen kunde undgå. Ett leende som endast Lily kunde locka fram. Med Lily i mina tankar kändes vägen till porträtthålet otroligt kort.
"Lösenord?"
"Gyttjebad." Sade jag högt och tydligt. Porträttet svängde inte upp. "Jag har det klart bestämt för mig att det är det nya lösenordet." Tjocka damen harklade sig och såg lätt roat på James. "Vad?"
"Gylfen." Log hon, och med ens avslöjade hon hålet i väggen.
"Sirius… Haylie? Vad exakt håller ni på med?" Lily såg på paret som satt i fåtöljen med avsmak. "Det borde finnas en 15årsgräns på det här uppehållsrummet när de är i farten. Vissa här har ju inte ens fyllt 12!"
"Åtminstone en 11 år med vuxet sällskap-skylt." Föreslog Alice och skymde sikten med handen. Sirius var fullt upptagen med att bita i Haylies tunga.
"Vid Merlins oborstade skägg! De har förvandlats till djur…" Utbrast Lily förtvivlat och gömde ansiktet i armhålan på Remus som satt på hennes högra sida.
"Det är det jag alltid har sagt", sade jag och sjönk ner i soffan bredvid Remus. "Sirius är bättre som hund." Lily och Alice såg konstigt på mig medan Remus skrattade.
"Det är hans sanna natur." Instämde han.
"Seriöst se på dem." Lily skakade förfärat på huvudet. "Och med Haylie!"
"Ska du säga." Sade jag menande. Det där hade, nästan, varit jag och Lily för 20 minuter sedan. Jag var kanske inte Sirius, men jag var faktiskt James Potter.
"Jag har ingen aning vad du pratar om." Sade Lily och skrattade ett falskt skratt.
"Nej, vad menar du James?" Frågade Alice. "Lily och Diggory var inte i närheten av så här… äckliga. Är det någon som inte borde få ha en talan i detta så är det ju du. Vet alla tjejerna du dejtar samtidigt om varandra?" Flinade hon. "Eller vilken typ är du, James."
"Om du verkligen vill veta så har jag ganska nyligen ingått i ett väldigt seriöst förhållande." Berättade jag stolt för henne. "Hon är en sådan person som får allt i livet att verka vettigt."
"Lily, visste du om detta?" Frågade Alice häpet.
"Jag har väl haft det på känn ett tag." mumlade hon.
"Så vem är det?" Undrade Alice nyfiket och bytte plats med Remus för att inte missa en enda detalj. Jag såg på Lily som diskret försökte hundra mig från att säga mer.
"Jag tror inte ni känner henne. Hon vill oavsett att vi ska hålla det hemligt."
"Varför?" Jag var förvånad över hur på Alice var, hon som alltid brukade vara så tillbakadragen i skuggan av Haylie.
"Eh… Vi måste hålla det hemligt för att… ja, för att… hennes mamma inte ska få reda på det."
"Vaddå? Tycker hon inte om dig eller?"
"Nej, inte efter vad jag har gjort." Improviserade jag och hoppades att Alice skulle förstå att frågorna var slut där, men icke.
"Vad har du gjort?"
"Jag gjorde henne på smällen." Orden hade flugit ut ur mig innan jag ens hade hunnit tänka igenom en trovärdig lögn. Lily smällde till mig hårt på armen.
"James!"
"Ta det lugnt, Lily. Jag är säker på att hon kommer att ha jättegod hand med barn, och när barnet kommer är jag säker på att vi kommer att vara redo. Jag bara vet. För jag har aldrig träffat en kvinna med en sådan vacker själ som hon har. Någon som bryr sig så mycket mer om andra än sig själv. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan henne." Lily mjuknade och rodnader spreds över hennes söta kinder.
"Du låter verkligen kär." Sade Alice drömmande. Jag nickade leende.
"Det är jag."