Hon satt i sitt nya rum och såg ut över skogen. Hon gillade inte alls att befinna sig där hon befann sig, långt bort från London, långt bort från Fai och Jezebel, tillsammans med Draco, men det som var värst var att hon var inlåst. Draco hade totalt mist förstånden sedan den där kvällen i lägenheten för snart vad hon uppskattade som två månader. Han vägrade släppa henen ur sikte och så fort han var hemma satte han på henne en krage som gjorde att hon var tvungen att följa efter honom och inte kunde gå längre än en två meter ifrån honom utan att känna extrem smärta, och när han som nu inte kunde ha henne nära låste han in henne på rummet. Hon reste sig upp och gick fram till fönstret och funderade på att bara luta sig framåt och falla mot marken. Innan hon hann ta ett steg till kände hon en arm runt midjan som drog henne bestämt bakåt och hon visste att det var Draco
"Tänk inte ens tanken" sa han bestämt och höll om henne och hon försökte slita sig loss från honom men kände snart kragen runt halsen och hon såg hatiskt på honom.
"Draco, jag kommer inte gilla dig mer för att jag tvingas vara nära dig" sa hon och Draco tog ett bestämt tag om hennes handleder
"En dag kommer du det" sa han och kysste henne och snart kände hon väggen bakom sig och hon försökte fösa bort honom och han bakade så snabbt att hon inte hann med och snart kändes smärtan i hela hennes kropp. Det var värre än cruciatusförbannelsen, hon ville bara få smärtan att upphöra, det kändes som om huden brann, benen vreds om. Hon kunde inte skilja på vad som var upp och ner, all tid försvann och allt hon kände var smärtan. Plötsligt upphörde den och hon skakade krampaktigt och tårarna rann.
"Så ja det är ingen fara" sa Draco och drog upp henne i sin famn. Trotts att smärtan kändes värre än döden upplevde hon den hellre än att ha Draco nära sig. Hon trodde att Draco hade ändrats sig, och trotts att han inte slog henne lika ofta plågade han henne. Han hade blivit som besatt av henne och det var som om hon var tvungen att vara hans bara för att hon var vacker och inte som alla andra.
"Du vet att jag inte vill skada dig så tvinga mig inte" sa Draco och höll om henne, och hon försökte sluta gråta, men hon kunde inte förmå sig sluta gråta. Draco lyfte upp henne och la henne ner i sängen "det är okej, det slutar göra ont om en stund" sa han och pussade henne i pannan och hon hade i alla fall slutat skaka. Draco tog hennes hand i sin och pussade hennes fingrar och hon önskade att han bara kunde låta henne vara. Kunde han inte bara låta henne få styra över sitt egna liv och välja själv? Hon var faktiskt inget föremål utan en levande människa med egen vilja. Draco torkade hennes tårar och drog sin hand längs hennes lår och log
"Jag vill inte Draco" sa hon och vände sig bort och just nu orkade hon inte bry sig i fall han slog henne
"Ja men jag vill" sa han och kramade om henne
"Ja men i så fall får du våldta för jag tänker inte gå med på det frivilligt" sa hon bestämt och Draco såg på henne
"Vad var det där? Jag har väl aldrig våldtagit dig?" sa han bestämt och hon kunde nästan skratta
"Tror du att jag har velat ha sex med dig någon av de senaste gångerna?" sa hon kallt
"Du kunde sagt nej" sa han
"Nej det kunde jag inte och det vet du! Du hade bara slått mig och sedan gjort som du velat i vilket fall som helst" sa hon argt och reste sig upp från sängen och gick fram till fönstret, hon började känna en stickande känsla i kroppen och visste att hon började nå gränsen då kragen började värka. Hon såg ner på marken
"Ja men hoppa då" skrek Draco argt och hon vände sig mot honom och såg tårarna i hans ögon.
"Hade jag kunnat hade jag gjort det" svarade hon lågt
"Det är bara att hoppa, jag tänker inte hindra dig" skrek han
"Nej, men jag har en son om du minns det! Han hindrar mig från att göra det" svarade hon och vände bort blicken och såg ner på marken långt där nere.
"Hatar du mig verkligen så mycket?" frågade Draco
"Det tror jag du själv vet svaret på" sa hon bara trött, hon orkade verkligen inte mer. Vad var meningen? Hur hon än kämpade kom hon ingen vart och så fort hon var lycklig kom någon och förstörde det.
"Ja men lämna mig då" sa Draco sorgset och nu kunde hon inte låta bli att skratt kallt
"Jag har försökt Draco! Men som du mins kom du och hämtade mig igen och ja nu är jag här! dessutom får jag aldrig se Fai igen om jag gör det" sa hon bara
"Då kan du lika väl komma hit och sätta dig bredvid mig" sa Draco
"Nej, jag tänker hålla mig så långt bort från dig som jag kan" sa hon men Draco reste sig upp och tog tag i henne och drog ner henne på sängen och la sig ovanpå henne
"Jag vill ha dig nere och nu har du förlorat din chans att ta ditt liv så nu får du helt enkelt vara med mig" sa han och drog av henne tröjan och hon slöt ögonen
"Gör som du vill, men jag tänker inte hjälpa dig" sa hon och avlägsnade sig och var snart långt bort i tankar och kände knappt när Draco slog henne. Hon orkade helt enkelt inte bry sig och det var inte förens hon kände smärtan från kragen som hon förlorade kontrollen över sina tankar och ett skrik lämnade hennes läppar innan hon hann hejda det. Hon såg inte Draco men förstod att han måste stå en bit för att magin skulle värka. Hennes synfält krympte och snart blev allt svart och hon hoppades det var för gott.