Megan
När Kayly kommit tillbaka hade hon lika bra minne som en gurka, det verkade som om att allt hon gjort efter att ha lämnat huset bara försvunnit. James, Sirius och Remus tog sig till ministeriet och tog även med sig Kayly för att se om dem kunde få reda på vad som hänt där. Dem tänkte eftersom att hon bara förlorat en specifik del av sitt minne så borde det finnas kvar där någonstans. I hennes hjärna då, alla trodde att man tappat minnet efter en glömskeförtrollning men sanningen var den att den att det gjorde man faktiskt inte alls. Det var som om ett täcke lagts över minnena, och gjorde att man inte kunde "se" dem. Och eftersom att man inte kunde "se" dem så blir det som om dem aldrig varit där och därför har det aldrig hänt, varav man får uttrycket tappa minnet. När dem kommit hem igen hade dem inte kommit på något, Kayly förstod inte varför vi var så upprörda. Och det gjorde inte jag heller, så visst hon hade tappat minnet men hon levde. Och det var det enda som var viktigt, det var ju mycket bättre att dem "tog bort" en del av hennes minne än att dem dödade henne. Efter att dem kommit hem igen värmde vi maten och satte oss sedan i soffan på nedervåningen för att kolla på tv. När Kayly sa att dem städade källaren blev jag faktiskt nervös, i dem lådorna fanns hela mitt liv. Det var som mitt liv där nere, eller mitt förra liv och den person jag var då. Därför insisterade jag på att vi skulle sitta och titta på tv nere, då kunde jag när dem burit upp dem första lådorna kolla igenom dem och sedan bestämma vad jag ville behålla och vad dem fick slänga. Därför satt jag och mumlade några ord till Kayly ibland, medans jag höll ett öga på dörren, Sirius, Remus, James och Lily jobbade fortfarande där nere. Men eftersom att jag brutit benet, och även slagit i huvudet och efter Kaylys lilla "kanske kidnappnings" händelse så var vi inte tvungna att hjälpa till.
"Han kommer nu", sa Kayly då och flinade medans hon vände huvudet emot dörren, och mycket riktigt upp kom Sirius med en gigantisk låda markerad med barndom på.
"Hur går det?" frågade Kayly, och Sirius svarade snabbt att det gick bra och att det mesta skräpet skulle vara borta innan dagen var slut.
Detta fick mina ögon att tåras, hur kunde dem tycka att mina saker var skräp. Bilder som jag fått igenom åren av Sean, Lucy och alla mina andra "syskon" som egentligen inte var mina syskon utan bara vänner. Men i alla fall, jag hade fortfarande en koppling till dem och var orolig för dem i denna stund. Lucy och Sean väntade nu sitt första barn och jag tyckte att det var på tiden. Sirius gick ner och jag hoppade genast över till kartongen och ryckte upp den. Det första jag såg var en liten kvast, gjort för en femåring. Denna tog jag genast ur lådan och slängde över i en egen liten låda där det stod "spara" på. Sedan en bild på mig Sean, Nikki och Lex, spara.
"Varför kollar du inte bara igenom hela lådan och slänger över dem du ska slänga i den andra?" frågade Kayly då, jag mumlade att det var en bra ide och började sedan kolla igen hela lådan.
Den var full av saker som jag både kunde skratta och gråta åt, saker som påminde mig om otroligt roliga saker som jag aldrig trodde jag skulle komma ihåg igen men även sorgliga som jag inte ville komma ihåg. Gamla mardrömmar kom till liv igen, men även mina bra drömmar. Allting kom till liv bara genom att jag tittade på mina gamla saker, som jag haft medans jag fortfarande bodde oss mamma och pappa. Dörren öppnades igen och ut kom Lily, James, Sirius och Remus med det som jag trodde var dem sista lådorna. På alla stod det olika ord som beskrev våran tid i livet, nästan allting var mitt eftersom att Sirius inte ville ha något som påminde honom om sitt liv med sin familj. Han sa alltid att James, mamma och pappa varit hans familj, och nu jag. Därför ville han inte minnas sin dödsätarfamilj, som ändå aldrig gjort något bra för honom.
"Vad gör du, Megs?" frågade Sirius då, han tittade misstänkt på mig och jag ryckte skyldigt på axlarna.
"Kollar bara", svarade jag och gav honom mitt mest oskyldiga leende, och han gick faktiskt på det, vilket gjorde mig så förvånad att jag höll på att tappa leksaken som jag höll i.
"Vi kollar lite på tv", sa han då, och dem började gå emot vardagsrummet där Kayly satt och såg ut att vara djupt inne i sina egna tankar. "Men vi ska bränna det där sedan."
Jag nickade och öppnade sedan nästa låda för att kolla igenom innehållet där med, i den fanns alla saker som jag haft när jag bott med Sean och dem personerna där borta. Eftersom att jag inte träffat dem på tre år, så kom jag knappt ihåg vad dem hette. Ännu mindre hur dem såg ut, jag kommer bara ihåg vaga detaljer. I den tredje lådan som var min favorit fanns alla saker ifrån våran Hogwarts tid, en speciell bild med mig, Kayly, marodörerna, Fred och George fick mig praktiskt taget att börja gråta. Det var innan jag blev ihop med Fred, och innan Kayly blev blind. Innan allt blev så otroligt komplicerat, jag torkade diskret tårarna men tror att Kayly märkte att jag grät ändå. Hon visste nästan alltid när något var fel, eller bara otroligt rätt. Man behöver inte kunna se för att märka vissa saker, ibland är dem så tydliga att man kan märka av det även om man är blind.
Jag öppnade då tredje lådan, och det var dem två åren efter Hogwarts. På dem bilderna var det nästan bara jag, Sirius, Lily och James eftersom att våra andra två inte var där. Remus jobbade praktiskt taget övertid hela tiden, eftersom att han var varulv kände han sig tvingad att bevisa att han var bättre än dem andra. Kayly, var under sin pappas beskyddande vingar och hade precis börjat jobba hos Sean och Lucy. Jag tittade bakåt och såg där hur dem nästan somnat, precis alla. Detta fick mig att tänka, jag ville inte slänga dem här sakerna. Det var mitt liv, såväl som mitt minne. Om dem slängde det här vore det som att ignorera en stor bit av våra liv. Alla våra liv, inte bara mitt och Sirius. Även James, Lily, Remus och Kayly fanns med här, det vore en skam att slänga bort dem.
"Nej nu måste vi slänga allting", sa Sirius då, jag skulle precis dra fram min stav men märkte att den inte var där.
James, Lily, Remus och Kayly ställde sig upp och började närma sig mig med hotfulla steg. Eftersom att jag inte hade någon stav gjorde jag det näst bästa, drog till mig alla lådor och höll dem hårt intill mig.
"TA INTE MINA MINNEN!" skrek jag, tårarna forsade nerför mina kinder, man kunde nästan tro att dem hotade att döda mig.
Men det gjorde dem inte, däremot hotade dem att slänga alla mina saker. Vilket var nästan lika hemskt, om inte värre. I alla lådor fanns våra liv, dem kunde inte slänga bort det som om det inte betydde något för dem.
"Megs, vi måste slänga det", sa Sirius då, han tog lådan som var närmast honom och började gå därifrån.
"Ni har inte plats för all det här skräpet", Kayly tog den andra lådan efter att hon sagt det.
"Du kommer aldrig glömma det här ändå", jag höll lådan närmare mig, men släppte till slut när James tog den och gav den till Lily, sedan tog han en egen och tillsammans gick dem därifrån.
"Var inte så barnslig, Megs", sa Remus då och tog den sista lådan ifrån mig.
Jag hoppade fram till fönstret och tittade på hur dem tände en stor eld och tände på allting. Jag såg hur allt som hänt oss, förvandlades till aska och brann upp tills det bara fanns en stor hög bränt oigenkännligt material, som absolute inte alls såg ut som våra liv. Då hoppade jag över till vardagsrummet igen, och började knuffa en av fåtöljerna bort ifrån sofforna och borden. Så att den stod i avskiljdhet, jag hade accepterat om dem slängt det eller bara lagt det någon annanstans. Men dem brände upp det, så att det nu inte längre fanns någon chans att se tillbaka på det. Jag skulle aldrig kunna visa bilder på oss som tonåringar för mina barn, eftersom att deras pappa och andra familj bränt upp allting. Dörren öppnades precis som jag tog ut all min aggression emot fåtöljen och försökte flytta på den.
"Jag hjälper dig", sa Remus då och gick fram till mig, men precis när han ställde sig vid min sida slog jag honom på armen och stirrade ilsket på honom.
"Jag klarar det själv", sa jag enkelt, han höll upp armarna och backade sedan bakåt, Kayly och Lily satt i soffan och andades tungt medans James och Sirius bara kollade på mig när jag flyttade fåtöljen längre och längre ifrån dem.
Snart så stod fåtöljen på andra sidan rummet, jämte bokhyllan där jag hade min sista minnessak kvar. I bokhyllan fanns en bok, med bilder ifrån min barndom. Ifrån både livet med mina riktiga föräldrar och även dem andra. Den tog jag fram och började långsamt titta igenom samtidigt som tårarna droppade ner ifrån mina kinder. Det var inte bara det att dem bränt upp våra liv och äventyr mitt framför mina ögon och sedan betett sig som om det inte betydde något för dem. Utan det att ingen av dem verkar tro att jag kan klara något längre, jag klarar inte av att vara tärna på någons bröllop. Jag klarar inte av att vara hemlighetsväktare, vilket är samma sak som att säga att jag inte skulle kunna ta hand om min egen bror. Jag kan inte vara gudmor till mitt brorsbarn, och när jag kommer hem med ett brutet ben och säger att Peter är dödsätare så är det fortfarande ingen som tror mig. Det är som att jag är någon person som bara hänger med dem, ingen man lyssnar på utan bara finns där. För att i varje grupp ska det finnas någon som man aldrig lyssnar på, och i den här gruppen så är det jag. Det är som ett slags system, den vi lyssnar på mest är James. Två kommer Sirius, sedan Remus, Lily, Kayly, Peter och sist har vi mig. Jag är den man inte litar på, utan den som bara klantar till det hela tiden.
"Ni håller världen säker medans jag underhåller den", sa jag då förbittrat och bet mig själv i läppen, i det ögonblicket hatade jag mig själv för att jag sagt så.
"Vi tänkte gå och lägga oss", Sirius satte sig jämte fåtöljen och tittade försiktigt på mig. "Behöver du hjälp uppför trappan?"
Jag tittade inte på honom, och brydde mig inte ens om att dölja att jag grät utan vände bara blad på boken.
"Nej jag sover här inatt", sa jag då, vände mig bakåt och tittade på dem andra och även Sirius. "Ni stinker av rök och brända minnen."
Dem sa inget till det utan gick upp och fortsatte sedan diskutera något däruppe, självklart gjorde dem det. Gud förbjude att jag ska få reda på någonting. När det blivit tyst på övervåningen, höll jag boken nära mig och hoppade sedan iväg emot källardörren. När jag väl kommit ner för alla trappor och tänt lampan suckade jag djupt och torkade några bittra tårar som föll ner på golvet vid åsynen av det nu tomma rummet. Jag tog fram en stor låda, skrev sedan ner med stora bokstäver: INTE BRÄNNAS!
Sedan gömde jag den längst bort i rummet och hoppade upp för trappan igen, lade mig i soffan och somnade.
Det Kayly hade glömt
"Var tyst, och följ lydigt med", sa han till henne. Hon slutade kämpa, hon kom förmodligen på att hon inte hade chans att komma undan. Dem transfererade sig bort och jag följde på avstånd efter dem när dem landat utanför den gamla kyrkogården. Det var nu eller aldrig. Han lamslog muskelgubben bakom henne och när han föll ihop med sina händer fortfarande hållande om hennes handleder, följde hon efter. Hon vred och slingrade på sig sig tills hon fick bort sina händer och försökte sen få bort det från hennes mun. Med en snabb viftning med staven tog han bort den och hon vände sig misstänksamt om mot honom. Hon kunde inte se honom, men han visste att hon ändå visste exakt vad han höll på med.
"Kom med", mumlade han och tog henne under armen och drog bort henne från kyrkogården, när dem var på en bra bits avstånd transfererade han sig bort därifrån till ett ställe där han visste att det skulle vara säkert att prata på.
"Vem är du, och vad vill du mig?" frågade hon surt och försökte flera gånger slita sig ifrån hans grepp, men han var beredd och höll fast.
"Lita på mig, jag vill inget ont, men om du vill kan du få gå tillbaka till dödsätarna och träffa på Voldemort." Hon slutade att rycka i armen, men verkade ändå vara på sin vakt. Det förvånade honom att hon inte ryckte till över att han hade nämnt Mörkrets Herre vid hans namn. Det var få som inte gjorde det nu för tiden. Han drog in henne i en övergiven lagerlokal och in i ett rum som han stängde och låste dörren på.
"Du vet att låsa en dörr kommer inte hålla honom borta längre en vad ett spindelnät skulle göra."
"Jag vet, men det håller mugglarna borta längre."
Det blev tyst medans han med sin stav tände ljus så att det inte skulle vara så mörkt, sen kom han på att hon ändå inte skulle se, men det gjorde i alla fall han, så när han var klar satte han sig vid bordet på en stol mitt emot henne. Han kollade rakt in i hennes skogsgröna, oseende ögon när han tittade upp, och rös till när han kände sig bevakad av henne, trotts att det var omöjligt.
"Så, du kanske vill berätta varför du drog hit mig?"
"Du menar varför jag räddade dig?" frågade han. Hon sa ingenting, och han antog att det var en inbjudan att börja berätta. Han tog försiktigt till orda, han hade ingen anledning att tro att hon skulle tro på honom. "Okej, det började den dag då Megan stack till träningen innan ni hunnit prata med henne om det hon sagt dagen innan, och när hon kom tillbaka och bröt benet och berättade att Slingersvans var en dödsätare ..?"
"Mm, fortsätt..." sa hon och väntade.
"Hon hade rätt, Slingersvans är en dödsätare – "
"Va? Han ..."
"Avbryt inte! Slingersvans hade angivit henne till Voldemort och flera dödsätare stod på planen och väntade in henne. Dem andra spelarna hade dem lamslagit inne i omklädningsrummen, och skulle inte komma ihåg det som hänt när dem senare vaknade upp. När Megan dök upp hade dem inte väntat sig att hon skulle vara ombytt och ha med sig kvasten, dessutom var dem fem man mindre än vad dem skulle ha varit, så ingen hann med när hon kastade sig upp i luften på kvasten och transfererade sig hem, där ni var. Den natten var det tänkt att hon skulle dö. Hade jag inte slagit ut deras fem män, hade hon också gjort det."
"Varför skulle du göra det?"
"Jag är inte klar än", suckade han. "Om hon hade dött där, den natten, hade Ni inte fått reda på att Slingersvans var en dödsätare, och då hade James och Lily fortsatt att lita på honom och dem hade blivit mördade ..."
"Hur vet du det här?"
Han suckade tungt igen. "Snälla, avbryt inte. Jag ska förklara, men sluta avbryt hela tiden. James och Lily hade blivit mördade den 31 oktober, och deras son hade hamnat hos ... Ja, det spelar ingen roll." Han gjorde en paus. "Och ikväll skulle det ha varit du som dog. Voldemort skulle själv ha dödat dig för att på så sätt komma närmare James och Lily och genom att komma närmare dem, kunna hindra att profetian går i uppfyllelse."
"Vilken profetia? Vad handlar den om?"
"Profetian sa att en pojke skulle födas i slutet av juli med krafterna att förgöra Voldemort. Den pojken är James och Lilys son. Det är därför Voldemort har försökt mörda dig och Megan och det är därför han kommer att försöka mörda James och Lily. Ni kan skydda dem, men inte genom att vara döda, därför ska ni försöka att låta bli att dö, och skydda dem. Om dem dör, kommer allt jag har gjort hittills vara förgäves."
Hon satt fundersam ett tag.
"Och varför berättar du det här?"
"Och jag trodde du var en av de smartare", skrattade han.
"Nej jag menar varför berättar du det här? Om det här är sant, och Mörkrets Herre försökte mörda mig ikväll, varför berättar du då allt det här? Om han får tag på mig igen, när ingen annan är där för att rädda mig, kommer han få tag på den här informationen, och använda den för att överlista oss och få som han vill i alla fall."
"Okej, du är väl en av de smartare. Faktiskt så hade jag inte tänkt så långt, men jag antar att jag nu få radera det från ditt minne. Kanske kommer du att en dag komma ihåg det igen, men då ska allt det här förmodligen redan vara över, så du inte behöver bekymra dig om det."
Hon nickade sorgset. "Det är lika bra om Han får reda på det här, speciellt nu, kommer han bli oövervinnelig. Han kommer veta om de flesta sakerna som kommer gå för och emot honom, och hinna planera och ändra det långt innan det har hänt." Hon tog ett djupt andetag. "Lika bra att få det överstökat." Hon blundade.
Han nickade. "Jag är ledsen för det här. Men jag tror att du också kommer må bättre av att inte veta."
Han hade just börjat med trollformeln när hon avbröt honom. "Får jag bara fråga vad du heter? Jag vet att det inte kommer spela någon roll. Men jag vill veta."
"Harry. Harry Potter."
