Kapitel 29
De vises sten? Emmy hade inte hört om det förut och hon försökte smyga ännu närmare. Hon kikade omkring sig och märkte att Harry Potter flög på sin kvast ovanför några grenar och verkade också tjuvlyssna.
"Har du kommit på hur man ska ta sig förbi Hagrids hemska odjur än?" frågade Severus och Quirrell verkade försöka stamma fram något. Emmy släppte Harry med blicken och tittade bort mot dem. Quirrell verkade oskyldig och kunde inte förstå hur Severus kunde misstänka honom för något sådant.
"Du vill väl inte ha mig till fiende?" frågade Severus och tog ett steg närmare Professor Quirrell. Emmy svalde tillbaka sin rädsla. Hon hade aldrig sett sin far så här kall och skrämmande förut. "Du vet mycket väl vad jag menar" fortsatte Severus, medan han sakta gick fram till Quirrell. Emmy ryckte till när en uggla hoade och hon tittade upp mot Harry, som verkade ha försvunnit därifrån.
"Vi ska snart ha ett nytt litet samtal, när du har haft tid att tänka över saker och ting och bestämt vem du ska vara lojal mot" sa Severus och lämnade Quirrell.
Emmy misstänkte att även Harry hade åkt därifrån och hon andades ut. Hon väntade på att höra Quirrell gå därifrån, men hans fotsteg hördes aldrig. Det byggdes upp en obehagskänsla inuti i Emmy och hon började titta efter en diskret utväg därifrån. Emmy gjorde sig beredd att försöka smita därifrån, när någon tog tag i henne bakifrån. Hon försökte skrika men någon la en hand över hennes mun. Personen släpade Emmy ifrån platsen och ännu djupare in i skogen. Emmy försökte bryta sig lös men personen hade ett stadigt grepp om henne.
"Vilken lyckoträff att du också skulle befinna dig i skogen. Jag hade en känsla att jag och Professor Snape inte var ensamma." Professor Quirrells röst ekade i Emmys huvud och hon försökte att inte gråta. "Jag behöver nämligen din hjälp." När de kom in i en mörk skogsdunge, så kastade han ner Emmy på marken. Hon försökte krypa därifrån men en magisk formel höll henne fast på marken, medan Professor Quirrell verkade fundera ut hans nästa steg.
"Jag har fått höra många bra saker om dig från dina lärare, som din naturliga begåvning för trollformler och trolldryckskonst. Du kommer att bli perfekt som min lilla hjälpreda" viskade Quirrell och drog fram sin trollstav. "Tänk om Snape kunde veta att hans lilla prinsessa har blivit förhäxad av mig… Imperio" sa han och en grön stråle träffade Emmy.
Emmy höll fram sina händer framför ansiktet och blundade hårt. Hon kände hur formeln träffade henne och det kändes som om hennes huvud skulle spricka. Det sved i kroppen och långsamt började Emmys egna tankar försvinna in i mörkret. Quirrells röst ekade i Emmys huvud och kommenderade henne att ställa sig. Emmy försökte motstå, men hennes kropp lydde inte henne längre.
"Perfekt! Detta kommer lura Snape rakt framför hans näsa och han kommer aldrig lista ut det." Professor Quirrell tog ett steg närmare Emmy och studerade henne noggrant. Han var imponerad över sin egna briljanta plan och hånlog. "Nu över till ditt uppdrag. Det finns tre elever på skolan som känner till De Vises Sten och jag vill ta reda på exakt vad de vet. Du ska övervaka Harry Potter, Hermione Granger och Ron Weasley och stoppa dem på alla möjliga sätt. Jag vill du ska vara diskret och inte avslöja något om min plan." Quirrell planerade att hålla kontakt med Emmy och ge fler uppdrag under tidens gång. Han behövde öron och ögon runt omkring i skolan och detta skulle ge honom en överhand. "Vänta här tills jag ger klartecken att du kan gå tillbaka till skolan." Quirrell lämnade skogsdungen och gick upp mot skolan. Han såg sig omkring och öppnade sedan ytterdörren till slottet. Detta skulle komma som en chock till alla på skolan och Quirrell älskade tanken på att lura både Snape och Dumbledore.
Det var som om någon hade lagt en hinna över Emmys ögon och hon kunde inte se klart när Quirrells röst pratade. Hon försökte stoppa hans röst och kände hur kroppen började skaka. Emmy blundade och råkade tappa balansen. Det kändes som att någon satt upp en vägg mellan Emmys inre och hennes kropp, men det tänkte inte stoppa henne. Emmy försökte skrika men kroppen vägrade, tills sist gav hon upp.
Efter Quidditchmatchen hade George vandrat in i skogen för att rensa sina tankar. Han försökte förstå varför Emmy påverkade honom så mycket och hur han kan stänga av det. Det skrämde George att Draco skulle vara rätt och Emmy i slutändan inte kommer välja honom. Han tittade upp mot himmelen och kunde se att solen var på väg neråt. George ville inte riskera förlora Emmy som sin vän och hoppades hon inte skulle utveckla samma filosofi som Draco. Han passerade några träd och såg att någon låg på marken längre fram. Många tankar passerade Georges huvud när han sprang fram och såg Emmy ligga stilla på marken. Han slängde sig ner bredvid och studerade henne. Hon låg kusligt stilla och såg livlös ut. George plockade bort hårstrån från Emmys ansikte och försökte väcka henne. Hans hjärta slog hårdare och snabbare i rädslan att hon skulle vara död, men det sjönk när hon började röra på sig.
"Emmy! Hur är det?" frågade George och försökte hjälpa henne att sätta sig upp. "Ta det försiktigt, vad hände?"
Emmy blinkade och försökte fokusera sin blick på George. Hon försökte skrika på hjälp, men kroppen vägrade reagera. "Det är lugnt" sa hon och ställde sig upp.
Bryt kontakten med honom… Han får inte förstöra min plan
Professor Quirrells röst ekade i Emmys huvud och hon andades ut. "Du behöver inte komma och rädda mig varje gång. Jag kan ta hand om mig själv" muttrade Emmy och lyckades undvika Georges blick. Hon kämpade emot impulserna att förolämpa George, men kroppen hade sin egna vilja. "Jag behöver verkligen inte hjälp av en blodsförrädare" väste Emmy och gav honom en tom blick, innan hon gick därifrån.
George tittade förvirrat och sårat efter henne. Han försökte förstå varför Emmy var sur på honom och vad han hade gjort fel, men kom inte på något. Orden hade stuckit som knivar i hjärtat. Det var första gången George hört Emmy säga så och han försökte att inte bryta ihop. Han hade fruktat inför just denna stund, men han förstod inte varför det hade hänt. På promenaden tillbaka till slottet började George att tänka efter och stannade upp. Han tittade bak mot skogen och funderade. Under deras samtal hade Emmy tittat bort och nästan undvikit hans blick, något som aldrig brukade hända. George tänkte även på blicken hon hade gett honom, den hade varit tom och livlös men normalt innehöll en gnista. Tankarna höll George stum under middagen och resten av kvällen. Han kunde inte förstå vad som orsakat det, men han tänkte ta reda på det.
