Annieabrahamsson: Det har jag inte haft någon tanke på att göra. Jag kanske någon gång kan ha ett minne om det, men jag tror att jag kommer skjuta det åt sidan för tillfället. Men jag ska ha det i tankarna. Ha en bra dag
Kram, Lea

Ngon: Jag ska vara helt ärlig, den tanken har överhuvud taget inte slagit mig, men det är ganska skrattretande. Tror jag dock kommer dra upp det i framtiden, så tack för att påminna mig om att ingen vet vem författaren är.

Linneagb: Jag skulle också vilja bada där, och med tvillingarnas badbomber skulle det säkerligen bli alldeles underbart. Jag är lika konstig som du, skulle också vilja råka ut för deras upptåg. Kul att du uppskattade kommentarerna runt Myrtle, men jag måste hålla mig dig även här, jag kan klara mig utan henne.
Jag förstår precis vad du menar med "inflytande-av-Sirius-och-James", och ju mer boken fortgår desto mer kommer folk protestera emot Fudge och Umbridge. Tillbaka till Remus så börjar han tappa intresset för att försöka vara artig emot de två personerna, han har försökt men det hjälper absolut ingenting och det finns därför ingen anledning för att spela artig. Kul att du gillar idén om en gruppchatt.

Siggan09: Tack så mycket. Hehe, har kanske glömt bort Harry och Ginny för att istället lite diskret fokusera på Remus/Tonks, men jag ska göra mitt bästa för att få med allt mer ögonblick mellan dem. Jag har för mig att min ursprungliga plan var att låta dem bli ihop någonstans runt kyrkogården eller strax efter, så jag ska försöka fixa det. Ska göra mitt bästa. I värsta fall blir de ihop i början av femte boken.

Thalia606: Hej Thalia. Jag planerar att låta Flitwick får veta mer om kartan, och jag tänkte precis ifrågasätta hur du möjligtvis skulle kunna veta ifall James kommer dyka upp eller inte, men insåg sedan att jag i flera år har pratat om att han kommer dyka upp någon gång, så du har inte spionerat på mig. Åh, kommer kunna skriva den scenen om cirka ett år ifall jag fortsätter skriva i den här takten, ska försöka få ut de kommande kapitlen lite snabbare än de senaste månaderna.
Jag kunde inte låta bli att ta med den scenen, Azkaban har lämnat en hel del spår på Sirius, och jag kan inte klandra Sirius för att glömma bort det faktumet, han befinner sig i stora salen fullt med personer från hans ungdom (lärare, ordermedlemmar, familj) och den nya generationen som till största del agerar som om det inte är något fel med honom. Efter att ha varit hatad och på flykt i tre år är det inte så konstigt att han… jag tappade ordet och känner att jag bara babblar nu så tänker sluta prata.
Jag är så taggad på slutet av boken, jag har sett fram emot det här ögonblicket i fem år… åh herregud, har jag verkligen hållit på så länge. Men jag har planer, jag har gjort noteringar om saker som ska hända i de olika kapitlen i evigheter. Förhoppningsvis kommer det bli de bästa jag skrivit hittills.
Alla föräldrar, oavsett om de är biologiska eller adopterade bör låta sina barn få välja sin karriär helt själva, de kan ge råd ja men i slutändan är det upp till barnet och jag vill tro att Sirius och Remus är så. Du behöver inte länga längre till de reaktionerna, det kommer nämligen i det här kapitlet :D Den största ändringen jag har gjort var att jag ändrade något namn för att få det passa bättre, men annars är det som du skrev. Och oroa dig inte över att vara ondskefull, det är bra för själen. Jo, vi tänkte också att en chatt med ff. fans skulle vara riktigt intressant, så ska göra mitt bästa för att få ihop en grupp. Ha det bra,
Mvh Lea

Uggla2: Goda nyheter, Ginny kommer försvara Harry mer i det här kapitlet (tror jag, har faktiskt inte riktigt skrivit det jag tänker på en, men jag planerar att låta henne försvara honom)

Zerow21: Ge det tid, någon dag kanske du får motivationen till att sätta dig nr och skriva något. Jag klandrar dig inte för att inte kunna sätta dig ner att skriva, sanningen är att det är otroligt svårt att få ner sina tankar på papper/datorn och ofta så anser man att allt man skriver är, rent ut sagt, skit. Tänker bara ge dig det typiska tipset, skriv bara, strunta i kvalitén, du kan alltid gå tillbaka och ändra senare.
Jag börjar bli riktigt spänd och nervös på att skriva om tredje uppgiften och kyrkogården. Tyvärr så har jag förlorat min laddare, så kommer inte kunna använda min dator på några dagar, men det borde lösa sig snabbt. Max en veckas försening i mitt schema. Ska försöka att skriva lite mer idag innan datorn hinner dö :P

Tinsy-girl: Aww, det värmer att höra att jag lyckades förgylla din kväll med mitt kapitel. Det glädjer även att jag lyckas få dig att skratta, jag försöker göra mitt bästa att blanda humor med lite tragedi, drama och liknande. Jag kan inte låta bli att fortsätta peka ut hur Snape har en förmåga att träffas med andra män på avlägsna platser, det är för frestande för att låta bli. Haha, du kan säkert hitta Alan Rickman (kan inte fatta att han varit död i över ett år) i nattskjorta (eller utan tröja helt och hållet) i andra filmer. Jag tänker använda förklaringen att Fay inte var orolig över Snapes användning av en färgglad klädnad i deras tredje år därför att det var i Slytherin-färger under en quidditchmatch. Hon kunde acceptera det då, men i andra situationer är det helt otänkbart. Åh att slänga en stekpanna på familjen Dursley låter som en väldigt bra idé, de förtjänar det för allt de gjort. Jag hoppas kapitlet lever upp till dina förväntningar.

Astoria Riddle1: Tack så mycket, kul att du gillade kapitlet. Rita Skeeter kommer få mycket kritik i nästa kapitel, med tanke på artikeln hon… never mind, jag tänkte på senast kapitlet med boktext jag skrev, vilket var Tredje uppgiften, men nästa kapitel är ju "Tramptass kommer tillbaka", men jag kan lova att Skeeter kommer få mycket kritik i framtiden. Du har alldeles rätt i att jag inte kommer avslöja mina planer om Alisa, men jag har hennes framtid ganska väl planerad, om jag ska säga något om henne. Jag älskar också verkligen filmen, så otroligt bra. Kan de inte ge oss nästa film redan nu?

Tricsha Wren: Aww tack så mycket, så glad att du gillade det. Jag får se ifall jag någon gång tar med badbomberna och faktiskt låter Fred och George prova dem på en särskild person *ahem paddan*. Vi kan ju säga att Charlus åtminstone kommer bli mer misstänksam mot bok-Moody ju längre in i boken vi kommer, men jag tror inte han kommer kunna lista ut att det egentligen är Crouch junior. Men vi får se vad som händer. Jo, jag har som sagt sett hur mycket några av mina kompisar har lidit av sina tandställningar när de spänt åt den, så kan föreställa mig att det är hemskt. De någorlunda goda nyheterna är att de har sagt att det blir lite bättre varje gång, sista gången de spände sin tandställning var inte särskilt smärtsamt allt. Jag har aldrig hört talas om HEX men det låter som ett bra alternativ.


AN:Minnet som är i det här kapitlet är skrivet av Thalia606, jag har endast gjort minimala ändringar men originalet finns någonstans bland alla reviewer. Thalia, tack så hemskt mycket för hjälpen. Du äger


"Ska vi fortsätta läsa?" frågade Graham, nu när han slutat läsa var han plötsligt medveten om att han nästan var helt omgiven av Gryffindors och han var inte säker på vad han skulle känna om det. "Vem vill läsa."

"Ett ögonblick, unge Pritchard. Vi har ett till minne att visa er."

"Hej Teddy", sade Tonks glatt och vinkade till den dolda mannen på skärmen. "Tänker du visa ett till minne av mig eller ska någon annan få bli generad?"

"Vi har pratat och kommit fram till att ni fortfarande inte förstår varför mugglarna är där…"

"Nej det gör vi inte", muttrade Malfoy.

"Att förklara skulle ta alldeles för lång tid, men det går att sammanfatta till att de var inblandade i att förvandla Harry till den person han är idag."

"Um… vad är chansen att jag kan säga nej till ett minne?" frågade Harry tveksamt.

"Minimal, och vi vet att det inte är ett lyckligt minne, men vi tror att det behövs visas för att alla ska förstå vart ditt hem verkligen är."

"Fint, visa det. Det är inte som om det kan vara värre än något annat de redan sett eller hört", suckade Harry och mannen på skärmen gjorde en salut. I några sekunder blev skärmen mörkare innan en ny bild visades på den. En liten skola visades och det verkade som om det var rast. Runt om på skolgården lekte barnen; hoppade hage, gunga och kurragömma var barra några av de många lekarna som pågick.

I mitten av skolområdet satt en grupp barn, både pojkar och flickor i en halvcirkel medan en pojke stod och jonglerade med en tennisboll framför dem samtidigt som han rabblade upp alfabetet, först tappade han bollen, sedan hoppade han över W:et.

"Vad är det där för en lek?" frågade Padma intresserat.

"Jag är inte säker på ifall den har ett namn", sade Bradley. "Jag tror att några på skolan bara hittade på den."

"Harry?" Padma vände sig emot sin vän som hade bleknat. "Vet du if… mår du bra?"

"Um, ja… inte så förtjust i alla minnen som visas bara", sade Harry med en grimas efter han harklat sig.

En flicka som satt i mitten av cirkeln blängde irriterat och började säga något när hon plötsligt hejdade sig, hennes blick drogs till en svarthårig pojke som stod en bit ifrån dem och såg på.

"Aww, Harry", kuttrade Alicia. "Kan du seriöst bli sötare? Jag svär att du kan vinna ett pris som sötaste ungen."

"Du är inte direkt objektiv", sade Harry med rodnande kinder.

"Ändrar inte det faktum att du är väldigt söt!" sade Alicia bestämt. "Kolla på dig!"

Harry höjde ett ögonbryn medan han betraktade sig själv på skärmen, en spinkig pojke i för stora kläder, halvtrasiga glasögon och, ifall han mindes rätt, stora blåmärken gömda under hans kläder. Han kunde verkligen inte se vad som skulle vara bedårande med honom.

Flickan gav honom en föraktfull blick, "vad gör du här?" Snäste hon, som om Harry var något motbjudande hennes katt släpat in, som en råtta.

"Vad är det för fel på henne?" frågade Ginny misstroget. "Vad har hon emot dig?"

"Varför antar du genast att hon har gjort något fel. Potter kan ha varit hemskt mot henne", påpekade Marietta.

"Pratar vi om samma Harry Potter?" krävde Ginny misstroget.

"Jag säger bara att du inte vet allt som hänt!"

"Och inte du heller, men oavsett vad är det inte särskilt trevligt att att hälsa på någon sådär", sade Luna lugnt.

"Varför blandar du dig in, den här konversationen angår inte dig."

"Harry och Ginny är mina vänner", sade Luna med stål i rösten.

"Kommer för att fria till prinsessan."

"Det är en del av leken", muttrade Harry generat.

"Oroa dig inte, vi tvivlar att det faktiskt fanns en prinsessa på skolan", sade George skrattandes.

"Och ifall det fanns en så är vi säkra på att du hade vunnit hennes hjärta", tillade Fred och blinkade med ena ögat.

"Hm inte direkt, folk gillade mig inte direkt", sade Harry. "Jag hade inga direkta vänner, och allra minst någon som skulle velat vara min prinsessa frivilligt."

"Jag hade gärna varit din prinsessa", sade Ginny innan hon rodnade när hon insåg vad hon sagt. "Jag menar…"

"Aww, vår lillasyster vill gifta sig med Harry", kuttrade George genast.

"Det var inte, jag menar ja, men nej… jag… Harry!" spottade Ginny ur sig.

"Det är okej, jag förstår vad du menar, du hade varit min vän om det var möjligt. Inget mer", sade Harry och ignorerade hur orden fick det att kännas som om någon vred om hans hjärta.

"Um ja…", sade Ginny och försökte tvinga ner rodnaden som ville täcka hennes ansikte. "Precis… det var vad jag menade…"

"Herregud, kan de bara fråga ut varandra?"

"Ron?" flämtade Hermione förvånat och såg chockat på sin rödhåriga vän.

"Till och med jag börjar tröttna på hur de dansar runt varandra. Jag skulle uppenbarligen helst inte se Ginny dejta någon, men Harry är ett bra val. Jag kan lita på honom."

"Har inte ni sagt det där förut?" frågade Bill med rynkad panna.

"Spelar det verkligen någon roll, poängen är fortfarande där", sade Ron och himlade med ögonen.

"Jag tyckte vi sa att vi skulle hålla oss till våra vanliga grupper, eller hur Miriam? Sa en pojke som satt en bit ifrån Miriam.

"Det är du?" frågade Ginny misstroget och vände sig mot mugglarflickan.

"Och om det är det?" frågade Miriam nervöst.

"Ja, det var inte särskilt trevligt av dig att snäsa åt honom… hade du varit i närheten av enbär?" frågade Luna och lutade huvudet åt höger.

""Ska ni verkligen döma henne efter en kommentar?" frågade Tracy med ett höjt ögonbryn.

"Oh toppen, ormen har rätt… vi borde ge henne en chans", stönade Lee. "De här böckerna har gjort oss alldeles för överbeskyddande av Harry."

"Ifall ni försöker låsa in mig eller något liknande så kommer jag förhäxa er", sade Harry och höjde blicken från golvet.

"För varje förhäxning du använder mot mig ökar din shoppingrunda med två timmar", sade Sirius i en silkeslen röst och Harry svalde nervöst innan han log strålande mot sin gudfar.

"Jag? Förhäxa dig? Jag skulle aldrig", svarade han i en för oskyldig ton.

"Och Sirius hatar hundar", fnös Remus samtidigt som Ron vände sig mot Harry och frågade: "Försökte inte du förhäxa honom i somras?"

"Självklart inte, vi får inte använda magi utanför skolan", sade Harry avfärdande medan han betraktade hur Umbridge verkade sjunka ihop besviket.

"Att försöka övertala någon annan att göra det åt dig räknas fortfarande", muttrade Ron till Harry vars läppar ryckte till.

"Ja, det var tänkt så," sa Miriam utan att släppa Harry med blicken. Harrys ansikte sjönk. "Men..." sa Miriam eftertänksamt, "Jag tycker vi kan låta Potter vara med, det är ju ingen som vill leka med honom ändå."

"Se, hon lät Potter vara med", sade Tracy och himlade med ögonen.

"Håll tyst snälla. Vi gillar inte när en orm motbevisar oss", sade Lee i en skämtsam ton.

"Så… gillar vi den där flickan eller inte?" muttrade Dennis förvirrat.

"Öh, det verkar som om Harry inte kommer överens med någon av mugglarna, möjligtvis läraren. Jag vet inte, de verkar väl trevliga. Vi får avvakta", viskade Colin tillbaka.

Det hördes ett ogillande mummel från resten av barnen, Harry spärrade misstroget upp ögonen. "Menar du det?" sa han förvånat, "att jag får vara med?" "Ja," sa Miriam otåligt, var det inte det du ville?"

"Du låter så förvånad", sade Dorea överraskat.

"Jag brukade inte få vara med på lekar", svarade Harry med en axelryckning. "Som jag sade tidigare gillade inte folk mig, men det spelar ingen roll längre."

"Klart det gör. Din första vän var ditt husdjur", protesterade Ginny. "Tro inte att vi inte har glömt bort det."

"Hedwig är min vän! Hon är mer än ett husdjur."

"Det är inte det vi diskuterar Harry, det vi diskuterar är att du inte hade några vänner innan du fyllde elva", suckade Hermione.

"Jag var vän med Neville!" protesterade Harry. "Och jag hade mött några av Weasley-syskonen."

"Du var inte ens två och kan inte minnas det. Det räknas inte", fnös Hermione.

"...Jo." sa Harry tveksamt.

"Då så," sa Miriam snabbt, sätt igång då."

Harry ställde sig på knä framför Miriam och började första versen i ramsan:

"Jag har en dålig känsla om det här", muttrade Tonks oroligt.

"Du är inte den enda som har det", suckade Remus som oroligt betraktade Harry.

"Åh, sköna prinsessan Liljevit skänk eder friare den han så blid."

"Ej skänker jag någon hand eller ro fören han gjort mig tjänster två." Fortsatte Miriam ramsan.

"Här är mitt svärd, här är min båge, jag uppfyller var eder önskan med råge."

"Här hjälper ej båge, här hjälper ej svärd, på helt annat vis skall du bliva mig värld, min friare den första tjänsten är..."

"Jag har absolut ingen aning om vart det här är på väg", sade Demelza fundersamt.

"Det hela är väldigt intressant är det inte? Tänka sig, en helt ny lek. En mugglarlek!" sade mr Weasley ivrigt.

"Det är en vanlig lek, en fruktansvärt tråkig lek", fnös Bradley.

Miriam tänkte efter några sekunder innan hon sa, "Sjung Vargaflicka medan du står på ett ben, med förbundna ögon." Harry ställde sig upp medan Miriam sa åt en flicka, Sascha, att låna ut sin sjal till Harry, att ha för ögonen.

Harry tog av glasögonen, lade dem i jeansfickan och band sjalen för ögonen, varefter han ställde sig på ett ben och började sjunga.

"Åh vi kommer få höra dig sjunga igen!" pep Lavender förtjust.

"Jag förstår inte varför det glädjer dig så mycket, jag är inte så bra på att sjunga", fnös Harry.

"Du kanske inte är värsta stjärnan på det, men du är bättre än de flesta", sade Lavender med ett leende.

"Den flickan mötte varg i skogen och vargen sa dig vill jag ha.

Och flickan nekade och tveka men så tog hon mod till sig och så hon sa, då du mig vara trogen och aldrig vill jag ha nån ann.
Och vargen log och hand han tog och sa att vargakärleken är sann.

En varman hand mot kalla loven, jag skall göra dig till min.

Känn hjärtat sticka du vargaflicka, jag undrar vad den tösen har uti sitt sinn."

Miriam, Sascha och dem andra såg chockade ut, "Jag visste inte att han kunde sjunga." sa Sascha med låg röst, "imponerande."

Lavender såg triumferande mot Harry.

"Jaja, du har gjort din poäng", suckade Harry och skakade på huvudet

"Du behöver höra det, du har alldeles för lågt självförtroende", sade Katie bestämt och blandade sig in i konversationen.

"Varför går ni alltid ihop och emot mig", klagade Harry halvhjärtat.

"För att du behöver folk som ser efter dig."

Miriam såg rasande ut, "jag vägrar förlora mot honom." Väste hon mellan sammanbitna tänder. Hon viskade något till en av pojkarna som nickade och gick iväg tvärs över skolgården.

"Helvete, jag visste att något skulle gå fel", stönade Tonks.

"Harry?" frågade Ron oroligt.

""De fuskade bara i en lek, inget allvarligt", sade Harry avfärdande.

"Varför är du så himla spänd i så fall?" krävde Percy. "Förlåt, jag har inte…"

"Det är lugnt Percy, vi är vänner", Harry log lugnt mot den andra trollkarlen. "Jag gillar bara inte att tänka på mina år i Surrey. Det finns ingenting där för mig."

"Men flickan visste att ulvar elden skydde, så hon satte eld på hela byn.

Sin by i eld hon döpte och männen löpte allt medan lågorna slog högre upp i skyn

men se den ulven aldrig flydde tillsammans gick de upp i fyr.

Mot varandras arm i en eld så varm fick vargaman och mö sitt sista äventyr.

I lågan av den röda glöden, än en gång de båda brann."

Harry hade nästan sjungit klart sången, när Gordon kom tillbaka, bärande på en hink, som uppenbarligen var fylld med vatten.

Gordon bet sig i läppen när han mindes vad han skulle göra om bara några sekunder. "Ursäkta, men hur kan ni se det här?" frågade han krävande, och en aning orolig. Han hade sett hur beskyddande en del var om Potter och han hade inte lust att göra dem arga.

"Magi, som många andra oförklarliga fenomen i livet.. Vi är inte helt säkra själva på exakt hur det går till, men jag skulle chansa på att de i framtiden kontaktat flera personer och lånat deras minnen", avslöjade Dumbledore.

"Det positiva är att vi åtminstone vet att Harry är i liv i framtiden", sade Sirius i en optimistisk ton.

"Jag hatar att förstöra för dig Sirius, men det här minnet verkar inte vara ifrån din gudsons perspektiv", sade madam Bones försiktigt. "Det betyder självklart inte att mr Potter inte är vid liv."

"Vi har sett andra minnen från Harrys perspektiv, har vi inte. När Harry var i köket med kakorna som exempel, när de… um, satte upp ett upptåg i lärarrummet", sade Tonks med ett skratt.

"Medan det är väldigt viktigt, så är jag för tillfället mer intresserad om varför pojken ville veta", sade Moody misstänksamt.

"Därför att han är pojken med hinken", sade Lee samtidigt som han började blänga på pojken, han hade en bra aning om vart minnet var på väg.

"Utav lågor kysst sen blev allting tyst, men tystnaden vittnar om att vargakärleken är sann.

Tillsammans fick de möta döden, tillsammans fick de brinna ut.

Och i hettans plåga och eldens låga fann de två varann igen till slut.

"Det där är en väldigt deprimerad sång", fnös Gabriel.

"Nej, den är väldigt romantisk", suckade Leanne.

"Den är läskig, det handlar om en kärlek mellan en varg och en kvinna", sade en elev med rynkad panna. "Trollkarlsvärlden må vara annorlunda från mugglarvärlden, men inte ens de uppmuntrar bestialitet."

"Sången kanske inte är helt och hållet bokstavligen… jag tror att det är menat att tolkas som om vargen är en varulv… att han var förvandlad första gången de träffades", föreslog Katrina. "Det är i alla fall hur jag alltid har tolkat låten."

Gordon smög fram till Harry och slängde hinkens innehåll över honom.

Harry hostade då lungorna fylldes med vatten istället för luft, snubblade och föll ner i leran. Barnen skrattade, Harry kämpade för att få av sig ögonbindeln, när han väl fått av den och satt tillbaks glasögonen såg han upp.

Ginny blängde mordiskt och grep tag i sin trollstav, men en blick från Harry stoppade henne.

"Varför gjorde ni det där? Det var elakt", sade Luna upprört.

"Vad spelar det för roll, det är bara knäppa Potter", fnös Gordon. "Det är inte som om någon bryr sig. Han har alltid varit konstig, missfostret förtjäna det."

Harry grimaserade, men gjorde inget annat tecken på att han hört förolämpningen. Hans nonchalanta reaktion var nästan värre än ifall han blivit ilsken, var han verkligen så van vid såna ord att han inte ens kunde reagera längre?

"Ta tillbaka det", fräste Hermione. "Och jag rekommenderar att du sen håller mun."

"Nej, låt honom tala. Jag är intresserad av vad Harry möjligtvis kan ha gjort för att förtjäna det", avbröt Ron iskallt.

"Hörni, det är lugnt. Ignorera det bara", sade Harry med en näst intill bedjande ton.

"Var det första gången det hände?" frågade Sirius och vände sig mot sin gudson, ifall det var enda och sista gången så skulle han släppa det, men om det var som han misstänkte skulle han inte stoppa tonåringarna från att försvara Harry.

"Nej, men det gjorde knappast någon skada", protesterade Harry

"Så de kastade vatten över dig, jagade efter dig så att du var tvungen att fly upp på taket… är det något mer du har lust att berätta, bortsett från att de klådde upp dig?" frågade Neville plötsligt och alla vände sig förvånat mot honom, med en generad axelryckning svarade han: "Jag lyssnade på boken. Den nämnde det."

"Jag förstår inte varför ni är så upprörda. Det var fem år sen, jag ser knappt någon från den skolan längre."

"Det där bevisar bara att mobbningen fortsatte, det här klippet måste vara från att han var, vad, åtta år max? Men du pratar som om det tog slut först när du började på Hogwarts", påpekade Alicia fundersamt och Harry svor lågmält.

"Det avgör det för mig", muttrade Ron innan han höjde sin trollstav.

"Ronald Weasley, du sänker din stav omedelbart!" fräste mrs Weasley.

"Men mamma, de mobbade Harry. De har inget dåligt samvete över det."

"Vi kanske ska ta och lugna ner oss, jag är säker på att vi kan lösa det här på ett rationellt sätt."

"Mrs Warren, att vara tyst nu kan vara en fördel", sade Tonks ogillande. "Harry har genomgått hemska saker genom sitt liv, att få veta att han ständigt var mobbad i närvaron av mobbarna… tja, jag kan inte klandra dem för deras reaktion."

"Ron, sa jag inte åt dig at sänka din stav? Och tro inte att jag inte kan se er, Fred och George, bara för att ni är bakom min rygg", upprepade mrs Weasley ilsket och tvillingarna utbytte en besviken min innan de plockade ner en rad objekt i sina fickor igen. "Ginny, när ställde du dig upp? Sitt ner!" mrs Weasleys huvud drogs som en magnet åt Hermiones roll när hon uppfattade en rörelse, "Ignorera din tankegång Hermione, jag trodde du var förståndigare än att agera förhastat, jag kommer ge dig en bestraffning ifall det krävs."

Mrs Weasleys stränga röst fick alla att lugna ner sig, och även om ilskan över Harrys behandling fortfarande bubbla under deras hud, så sade ingen något mer.

"Tack så mycket", sade Miriam nöjt och satte sig upp rakt, hon hade under alla ilskna blickar försökte göra sig så liten som möjligt.

"Åh, jag är inte klar än", sade mrs Weasley, nu när situationen var under kontroll vände hon istället all sin uppmärksamhet mot de fyra mugglarna. "Vad har ni att säga för er själva?"

"Ursäkta mig?" frågade Miriam misstroget.

"Harry försökte bara skaffa vänner, och bara för att han kunde sjunga så hällde ni vatten över honom och såg till att han blev utskrattad. Från döma av era attityder var det inte sista gången heller. Så jag vill ha en förklaring."

"Det här är varför man inte går emot mamma", sade Percy i en road ton.

"Säger barnet som trotsade både mamma och pappa i ett halvår", muttrade Bill till Percy som började rodna.

"Ja, och jag väntar fortfarande på att bli utskälld för det", mumlade det tredje äldsta Weasleybarnet.

"Kom igen, måste vi verkligen? frågade Bradley och himlade med ögonen. "Så, vi var barn. Stor sak. Det är inte som om Potter bryr sig nu?"

Harry rynkade på pannan. "Han har rätt, jag förstår faktiskt inte varför folk är så upprörda. Det var evigheter sen och jag har kommit över det."

"Det är inte poängen, hur skulle du reagera ifall det var en av mina gamla klasskamrater som alltid retade mig?" frågade Hermione.

"Åh…", sade Harry. "Jag tror jag förstår… men verkligen, jag har kommit över det. Ni visste redan att tiden jag spenderar på Privet Drive inte är särskilt lycklig, ni vet redan att min första vän var Hedwig… så kan vi bara, jag vet inte släppa ämnet? Jag vill gärna få det här överstökat."

"Tro inte att det här är över bara för att Harry protesterade", mimade Ron och Gordon bleknade en aning när han tänkte på hur han var omgiven av folk med magi… de skulle inte kunna göra någon skada… hoppades han.

Miriam log hånfullt, tydligen hade hon svårt att hålla sig för skratt, "Åj då," sa hon hånleendes, "det var synd, hade du sjungit klart den där versen hade jag fått bytt plats med dig." Barnen skrattade högre än någonsin. Harry kom snabbt på benen, genomblöt och täckt i lera sprang han iväg, med tårar i ögonen.

Harry grimaserade vid synen av tårarna i hans yngre jags ögon.

"Mugglarbarn kan verkligen vara grymma", suckade Narcissa och skakade på huvudet.

"Det är inte som om vi är så mycket bättre", påpekade Sirius. "Ärligt talat kan vi nog göra mer skada än mugglare, se bara på kära Bella."

"Några av oss klarade sig åtminstone", sade Narcissa.

"Tre av fem, inte så dåligt när man tänker på helheten", instämde Tonks optimistiskt. "Gammelfaster Walburga måste ha varit så ilsken när hon insåg det… nej, vänta. Hon vet inte om hur det är med moster Cissy än. Åh snälla, låt mig vara där när hon får veta det."

"Vi kan alltid hoppas att chocken och ilskan får tyst på henne för alltid", sade Remus fundersamt och Sirius log vid tanken.

Han sprang tvärs över skolgården tills han kom fram till en dunge träd, där klättrade han upp i en ek och satte sig på en av grenarna med knäna uppdragna till bröstet och lade armarna om benen. Harry snyftade medan han torkade ögonen, men det kom snart nya tårar som rann ner för hans leriga ansikte.

"Snälla säg inget", suckade Harry när han såg flera stycken öppnade sina munnar för att kommentera vad som hänt i videon.

"Men Harry", började Hermione tveksamt.

"Hermione, jag är seriös. Det spelar ingen roll. Jag har kommit över det. Jag har inga men för livet bara för att jag inte hade någon vän i Surrey. Ärlig talat så var det en fördel att inte ha några vänner, jag slipper sakna någon."

Hermione grimaserade men nickade sedan. "Okej, men om du någonsin vill prata om det så finns vi alla här."

Innan bilden på skärmen bleknade bort kunde alla i salen se hur en kvinna, mrs Warren, betraktade Harry och började ta ett steg mot honom innan hon plötsligt gick åt motsatta håll för att hjälpa några andra barn få ner en fotboll från ett träd.

"Varför gick du inte till Harry?" frågade Ginny i en anklagande ton.

"Barnen, de behövde hjälp", sade mrs Warren, men hennes röst var svag och det var tydligt att hon själv inte ens trodde på orden.

"Nej, Harry behövde hjälp", avbröt Ginny envist. "Han satt uppe i ett träd, täckt av lera och grät!"

"Jag trodde att vi inte skulle tjafsa om det här", stönade Harry.

"Ifall man ska noga handlade det om att vi inte skulle prata om att du saknade vänner, det här handlar om att din lärare inte hjälpte dig trots att hon såg vad som hände."

"Men det är inget ovanligt?" påpekade Harry. "Det var ingen lärare som brydde sig, jag är inte säker på ifall det var pågrund av ryktena om mig eller pågrund av mutor dock."

"Så du hade ingen alls?" frågade Katie i en kvävd ton.

"Mrs Figg fanns alltid. Men det var bättre att inte få hjälp, jag lärde mig fort att Dudleys gäng föredrog att vara extra hårdhänta efter att en vuxen tagit min sida i ett argument… eller försökt hjälpa för den delen."

"Jag…", började Sirius att säga men ångrade sig snabbt, det skulle inte hjälpa att tänka på vad som hade kunnat vari. Harry hade levt hos familjen Dursley och ingenting kunde ändra det faktumet. "Okej Harry, vi lämnar ämnet ifred. Jag tro att vi alla har blivit medvetna om att du inte direkt har några lyckliga minnen därifrån. Det betyder inte att vi gillar det, men vi tänker acceptera det för det går inte att förändra."

"Tack Sirius", Harry log tacksamt mot sin gudfar.

"Så… ska vi fortsätta läsa nu?" sade mr Weasley med ett ansträngt leende.

"Um, ett ögonblick. Det finns något jag vill prata med Cedric om, angående labyrinten."

"Harry, jag är redan på, vart det nu är vi är… var… urgh, det här är förvirrande. Det jag försöker säga är att du inte kan få mig att inte, du vet, ta pokalen."

"Jag vet", svarade Harry och log sorgset. "Men det gäller något annat, en minut utanför bara."

"Visst", Cedric reste sig upp och började gå emot dörrarna i stora salen med Harry strax bakom sig, men en röst stoppade dem båda.

"Mr Diggory, jag skulle inte gå någonstans med Potter. Vi vet inte vad han är kapabel till."

"Ursäkta mig?" Cedric vände sig om och stirrade misstroget på kvinnan helt klädd i rosa. "Jag är inte säker på vad det är du försöker säga."

"Ingen vet vad som ledde till att du dog, det har förklarats som en olycka men Potter var den enda som var närvarande den natten…", började hon säga innan hon själv blev avbruten.

"Jag hoppas att du inte anklagar mr Potter för mord", fräste McGonagall och darrade praktisk taget av ilsket. "För jag kan försäkra dig om att du inte kan komma längre från sanningen, han är inte kapabel av mord!"

"Han mördade sin professor när han var elva, Minerva!" skrek Umbridge ilsket. "Han är kapabel till vad som helst! Han ville vinna turneringen och var redo att göra vad som helst för det."

"Han ville inte vara i turneringen!" skrek McGonagall tillbaka, och alla i salen såg chockat mellan de två kvinnorna, att se McGonagall så upprörd var ytterst ovanligt, och pågrund av det så höll alla tyst. "Harry har inte mördat någon, det var självförsvar, och han har inte mördat Cedric Diggory eller någon annan!"

"Minnie visar verkligen sina klor de senaste dagarna", sade Sirius med ett höjt ögonbryn.

"Hon och Umbridge har under hela terminen haft ett starkt… ogillande för varandra", sade Neville. "Jag tror att vi alla bara har väntat på att de ska börja bråka."

"Jag är åtminstone tacksam för att vi får se det hända", sade Seamus med ett stort leende.

"Potter och Diggory var de enda i labyrinten!" utbrast Umbridge och pekade anklagande bort mot pojkarna utan att ta blicken ifrån McGonagall.

"Harry, kom vi kan prata nu när de är distraherade", mumlade Cedric och medan alla i salen var distraherade av McGonagalls och Umbridges argument smet de två pojkarna ut ur salen.

"McGonagall är verkligen arg…", sade Harry och kastade en blick in i salen.

"Jag kan inte klandra henne, och Harry. Jag tror verkligen inte att du mördade mig", sade Cedric i en bestämd ton. "Vad var det du ville prata om."

"Jag ville bara berätta att det inte var Krum."

"Vad var inte Krum?" sade Cedric förvirrat.

"I labyrinten, när Krum kasta Crucio. Det var inte Krum, eller rättare sagt var det Krum under en imperius", förklarade Harry snabbt. "Han var oskyldig."

"Åh… det är därför ni inte har några problem med honom", sade Cedric chockat. "Så han är… du vet, en bra kille."

"Ja, jag tänkte bara att du ville veta. Jag är inte säker på ifall du ens hade hunnit överväga att Krum är i salen, men… du fattar", Harry ryckte hjälplöst på axlarna.

"Tack. Jag ska ha det i tankarna", Cedric försökte le brett men var inte säker på ifall han lyckades. "Vi borde gå in i salen igen."

Tillsammans smet de in i salen igen precis när McGonagall drog efter andan efter att ha läxat upp Umbridge för något, och innan Umbridge hann säga något nytt svepte Dumbledore in och tog kontroll över situationen.

"Ah, mr Diggory, mr Potter, välkomna tillbaka. Jag ser att Harry lyckades avhålla sig från att attackera dig", sade Dumbledore med ett strålande leende och eleverna i salen brast ut i skratt. "Jag tror vi kan avsluta en här diskussionen nu, och för de som verkligen vill veta vad som hände under tredje uppgiften tror jag att boken kan berätta det."

"Så vi får inte ens diskutera bråket Umbridge och professor McGonagall hade?" frågade Lee besviket.

"Straffkommendering Jordan, för att inte tillta din professor med respekt", fräste Umbridge som var helt röd i ansiktet.

"Strunt samma, som om jag bryr mig", muttrade Lee trotsigt.

"Ni kan säker diskutera det vid kvällsmaten, men jag misstänker att vi har nått kapitlet där vi kommer läsa om andra uppgiften", sade Dumbledore med ett leende.

"Åh, professor Dumbledore, kan jag få läsa?" bad Natalie McDonald, en gryffindorelev och sekunder senare flöt boken genom luften över till den ivriga flickan.


AN: Det riktiga kapitlet kommer att komma snart förhoppningsvis, kan inte ge något direkt datum men det borde inte dröja så länge