Vid måndagens frukost berättade Ron att de skickat brev till Percy för att ta reda på mer om hur Mr. Crouch kunde tänkas må. De var övertygade om att något inte stod rätt till. I tidningarna stod det att Crouch var sjuk sedan en lång tid tillbaka och ändå hade ju Harry sett att han var på Snapes kontor. Nu gjorde trion vad de kunde för att ta reda på mer fakta.
Hermione hade, som ett led i detta, beställt en prenumeration på The Daily Prophet. Hon var less på att höra alla nyheter från eleverna från Slytherin, sa hon.
Plötsligt kom ett antal ugglor susande genom luften och de landade alla kring Hermione. De hade svårt att få plats bland alla fat med ägg, bacon och kippers. Det var ett virrvarr av flaxande och fjädrar överallt.
– Hur många prenumerationer tecknade du egentligen? frågade Harry och försökte rädda Hermiones tallrik och bägare från alla fåglarna.
Men det visade sig att kuverten de hade med sig innehöll något helt annat. Hatbrev.
Du är en StyGG flicKa. HaRRy PottEr förTjäNar BättRe. FörSviNN TillBaka Dit du koM ifRån, din mUgglare.
De andra breven innehöll samma typ av meddelanden. Suckande plöjde Hermione igenom deras löjliga innehåll. Uppenbarligen var de från läsare av Häxornas Värld, läsare som trodde på innehållet i artikeln om Harry, Hermione och Krum.
– Aj! skrek hon plötsligt när hon öppnade det sista kuvertet. En gulgrön starkt doftande vätska rann över hennes händer där bölder började slå upp. – Fy, vad det gör ont! Hon fick tårar i ögonen.
– Du måste till sjukhusflygeln genast! utbrast jag. Kom, jag följer dig dit. Ron och Harry, ni får berätta för läraren vart Hermione tagit vägen.
På väg ut ur stora salen passerade vi gänget från Slytherin. De tittade hånfullt på oss och flinade.
– Varför så upprörd? ropade Pansy Parkinson till Hermione. Har Potter gjort slut med dig?
Hermione och jag bara tittade på varandra och skakade på huvudet. De var inte ens värda att ödsla sin ilska på.
Det visade sig att Hermione behövde stora bandage om båda händerna. Madam Pomfrey ojade sig en hel del. Det var outspätt Bubotubervar som Hermione råkat ut för, vätska från en magisk växt, så det gick inte att läka med magi hur fort som helst.
– Jag ska minsann ta reda på hur Rita Skeeter kan lyssna på andras privata samtal här inne på slottet, sa Hermione sammanbitet när vi var på väg tillbaka genom korridorerna. En del detaljer i den där artikeln stämmer ju, som att Krum bad mig hälsa på honom i sommar, till exempel - även om allt det där om mig och Harry bara är påhittat, tillade hon hastigt. - Du tror väl inte på det, Miriam?
– Det är klart att jag inte gör, om ni säger att det är så, sa jag lugnt. Har du tänkt på att Skeeter kanske använder sig av dolda mikrofoner, avlyssningsutrustning, som hon planterat in här då hon besökte slottet senast?
– Nej, det går inte, sa Hermione. All sådan utrustning som mugglarna använder för att ersätta magi - mikrofoner, datorer, inspelningsutrustning - fungerar inte nära Hogwarts. Det är för många magiska störningar i luften. Hon använder någon form av olaglig magi för att få information till sina reportage. Jag tänker ta reda på vad det är hon gör och se till att hon åker dit för det, så att hon inte kan fortsätta förstöra folks liv på det här viset.
- Det är ju riktigt obehagligt att veta att vi kan vara avlyssnade var som helst här inne, rös jag och tänkte på vad det kunde innebära med tanke på allt det som jag, Snape och Dumbledore dolde.
- Ja, och det måste bli ett stopp för det! sa Hermione bestämt.
Trion hade också hemligheter de dolde av goda skäl, så mycket hade jag ju redan anat. I alla händelser var det rätt av Hermione att försöka stoppa den eventuella hemliga avlyssningen, fast jag inte hade en aning om hur hon skulle bära sig åt för att göra det.
– Säg till om du behöver hjälp, sa jag med ett stygn av dåligt samvete. Hon var så oerhört mycket mer kvicktänkt än jag, och jag skulle behöva allt mitt fokus och min tid på att lära mig hantera mina krafter.
xxx
Veckorna gick. Hermione fortsatte att få hatbrev varje dag vid frukostbordet, och trots att hon inte öppnade dem märktes de ändå genom att vissa så kallade "illvrål" exploderade och skrek förolämpningar till henne så att alla i salen hörde det. Antingen man var intresserad av skvaller eller inte, kunde man inte ha undgått att vid det här laget höra allt om det påhittade triangeldramat.
– Det måste lägga sig snart, suckade Harry när ett ovanligt ilsket illvrål exploderat över samtligas frukosttallrikar en morgon. Jag vet inte hur många gånger jag förklarat för folk att du inte är min flickvän, Hermione.
– Ja, detsamma säger jag, stönade Hermione och torkade bort lite äggröra ur ansiktet.
– Nu är den här skolveckan snart slut i alla fall, sa Ron för att lätta upp stämningen lite.
– Ja, synd bara att den slutar med dubbeltimme i trolldryckskonst, sa Harry.
– Åh, det glömde jag! kved Ron.
– Men hör ni, sa Hermione, nuförtiden förstår jag faktiskt inte varför ni klagar på trolldryckslektionerna. Visst är Snape sträng men det är väldigt länge sedan han var elak eller orättvis, märker ni inte det?
– Jag har alltid tyckt att han är okej, sa Elvira.
– Eftersom du är bäst i din klass, ja, bet Ron av.
– Fast nu när du säger det, Hermione, sa Harry fundersamt. Det är faktiskt sant att Snape inte är hälften så hemsk nuförtiden. Varför är det så, tror ni?
– Han kanske är kär, flinade Ron.
– I vem då? fnittrade Hermione. Professor McGonagall?
Kvartetten exploderade av munterhet. Elvira spillde ut sin pumpasaft över hela bordet och i villervallan som uppstod såg ingen hur mina kinder hettade.
– Eller, flämtade Harry med tårar av skratt i sina gröna ögon … professor … Trelawney!
Ungdomarna tjöt om igen av skratt. Trelawney var lärare i spådomskonst, ganska vimsig och dramatisk.
– Ååååh, Severus! pep Ron i falsett. Jag ser våra öden sammanlänkade i stjärnorna! Jag förutser att jag blir den första i detta jordeliv som får dig att le!
– Sluta! kved Hermione som låg dubbelvikt över bordsskivan. Nej, hör ni, nu måste vi gå. Hon samlade ihop resterna av frukosten och de exploderande breven och vi andra följde hennes exempel. Jag också, fastän händerna darrade så att det nästan var omöjligt.
