Disclaimer: Rowling äger som vanligt.
Kapitel 28
Det tar slut mellan Jane och Peter i början av december. Hon verkar lite deppig över det ett tag men det går snart över. Hon tröstar sig med att det finns fler pojkar och skulle on nu inte träffa sin framtida livskamrat här på skolan så är det inte hela världen. Hon är ju faktiskt bara sexton år.
Jane och Emily pratar med Martins före detta flickvän Patricia ibland, men inte så ofta. De tycker inte om henne mindre för att hon gjorde slut med deras bror, fast de känner förvisso inte till skälet bakom uppbrottet heller. Hur som helst verkar Patricia lite nedstämd, och det blir bara värre och värre ju längre mot jul det lider. Hon säger det förstås inte men Emily antar att det beror på Martin. Efter att det tog slut mellan dem och fram tills dagen de återvände till skolan nämnde han inte hennes namn en enda gång.
Martin tänker inte särskilt mycket på Patricia, han har nämligen träffat en ny flicka. Det är visserligen ingenting allvarligt mellan dem, de har bara träffats ett par gånger men de trivs i varandras sällskap och det kanske kan bli något mer så småningom. Detta är det ingen annan som vet om, Martin tycker inte att det angår vare sig hans föräldrar eller de odrägligt nyfikna systrarna.
Patricia konfererar med sina vänner när hon har kommit fram till att det var ett misstag att göra slut med Martin. Hon är fortfarande kär i honom, det har hon insett. Kamraterna ger henne rådet att tala om för honom hur det står till. Ett par dagar innan jullovet tar sin början skriver hon ett brev till honom i vilket hon talar om vad hon fortfarande känner. Martin blir minst sagt förvånad när en av skolans ugglor dyker upp med ett brev och han vet inte riktigt vad han ska tro. Han tror inte att hon ljuger, men vet inte om han har lust att försöka med henne igen – han blev faktiskt väldigt ledsen när det tog slut mellan dem. Dessutom har han den här andra flickan, Sue, på gång och vill inte släppa henne hur som helst. Han svarar inte på Patricias brev, utan gömmer det i en byrålåda. Hon ska inte tro att hon kan få tillbaka honom hur lätt som helst, det krävs mer än ett brev från hennes sida.
När barnen kommer hem för att fira jul är hela huset pyntat med tomtar, änglar, glitter, en stor gran och en massa annat. Syskonen klär granen tillsammans, men det slutar nästan med att de välter den. Ron som är längst sätter fast stjärnan i toppen. Det är Hermione som sköter inhandlandet av julklappar som vanligt. Ron har ingen fantasi när det gäller lämpliga sådana, han vill bara köpa sådant som Hermione inte vill ha in i sitt hus, det vill säga produkter från Weasleys Vassa Varor.
På juldagskvällen går de över till Kråkboet där resten av släkten har samlats. Som vanligt har Molly lagat mat så att det skulle räcka till ett helt kompani. Det äts och dricks och pratas så länge att barnen börjar undra om de verkligen ska få sina julklappar innan nyår. Yngst är lille Andy, Harrys och Ginnys lille son.
- Åh, så mycket mat! utbrister Fleur när hon får se allt hennes svärmor dukat upp. Vilken tyr att vi inte åt innan vi åkte, Bill.
Bara ett par minuter senare dyker Fred och hans familj upp i spisen, den ena efter den andra.
- God jul, Weasleys och Potters! säger han glatt och kramar åt alla han kommer åt. Riv inte huset nu, ungar!
Framåt kvällen blir både han och George lite överförfriskade. De sjunger sånger som det inte är lämpligt för barn att höra på. Hermione håller för öronen på Isaac och Ginny ber mindre vänligt men ganska bestämt sina bröder att hålla klaffen.
Så blir det äntligen dags för julklappsutdelningen. Molly har stickat tröjor till alla sina barnbarn. Efter öppningen av alla paket ser det ut i Kråkboet som om slängt en bomb i ett pappersbruk. Omslagspapper täcker varenda kvadratcentimeter av golvet i vardagsrummet och i köket.
Resten av lovet går snabbt och snart är det dags för barnen att återvända till skolan. De har suttit med läxor de senaste dagarna och åtminstone sysselsatt sin mor med att hjälpa dem med de olika uppgifterna. De tycker att det går snabbare att fråga henne än att slå upp det rätta svaret i en bok, men Hermione själv är inte lika överväldigad inför idén av att agera facit.
Någon månad efter terminsstarten lämnar också Martin hemmet. Tillsammans med några andra från Gringottsbanken åker han till Argentina för att leta efter en mytomspunnen skatt. Hermione är inte glad åt att släppa iväg honom, inte så långt bort… Tänk om något händer? Och ingen känner hon som ska följa med honom. Han får lova att skriva varje vecka! Ron är inte alls lika oroad. Han kan inte tänka sig att några månaders skattletande i Sydamerika är en tiondel så farligt som att kuska runt i Storbritannien och leta horrokruxer för att sedan strida mot blodtörstiga dödsätare.
Snart försvinner snön. Våren kommer och det blir allt varmare. Terminen lider mot sitt slut och eleverna ser fram emot påsklovet – då kommer de åtminstone inte att ha några lektioner. skolarbete kommer de att ha så det räcker att bli över, men det är de vana vid.
Tvillingflickorna kan inte låta bli att skaffa sig några ovänner under skoltiden. Det blir så, om man busar och kastar förhäxningar efter folk stup i ett. En kväll i april är det nära att det slutar illa för Emily. Hon är ensam ute och går, har varit och hälsat på Hagrid, när ett gäng Slytherinelever möter upp henne.
- Ute och går, Weasley? frågar den ene av dem, en sjätteårselev som heter Carter.
Hon har gått i sina egna tankar och hoppar till vid ljudet av hans röst.
- Rätt uträknat, Carter, säger Emily. Hur lång tid tog det för dig att komma fram till den slutsatsen? Erkänn, du har gått och funderat på det en kvart eller nåt, va?
- Du ska inte vara så kaxig! fräser en av de andra, en tjockskalle som heter Plain.
- Ville ni något eller? frågar hon. Jag har annat för mig än att stå här och prata med bomullsskallar som er.
De tar ett par steg närmare henne. Hon backar och står snart med ryggen mot en vägg. Hennes puls ökar, men hon tänker inte visa några tecken på rädsla. De skulle inte våga göra något allvarligt.
- Det där du gjorde emot Bullstrode igår, var det särskilt snällt, tycker du?
- Han förtjänade det!
Emily ler inombords åt att hon fick såpa att bubbla ut från Hector Bulstrodes öron dagen innan. Hon stoppar handen innanför klädnaden för att dra fram sin trollstav.
- Expelliarmus! ropar Dawson, och trollstaven flyger ur hennes hand.
- Vi kanske ska ta och skicka hem dig till dina föräldrar, säger Carter. Blodsförrädaren Weasley, och den där smutsskallen…
- Våga bara säga så om min mamma! fräser Emily och tar ett steg emot honom, trots att de är fyra stycken, och hon är obeväpnad. Din fege ynkrygg! Ge sig på mig med ett gäng grobianer i följe!
- Kalla mig inte feg, Weasley! Levicorpus! Hon flyger upp i luften och blir hängandes upp och ned.
- Hjääälp! Hennes skrik ekar över området, sedan blir det tyst. De har kastat sonorusbesvärjelsen över henne. Hon får inte fram ett ljud.
Men några har i alla fall hört hennes första skrik, och kommer till undsättning. Plötsligt står tre andra elever bakom dem, med trollstavarna riktade emot Slytherineleverna. En av dem tar ner Emily på marken igen.
- Är det inte lite sent för sådana små barn att vara ute och gå nu, Carter? frågar James och ser hotfullt på honom.
- Precis vad jag sade till Weasley här, säger han. Det kunde ju… hända henne något, tillägger han med ett hånfullt leende, och ser från James till Jane, som ser alldeles rasande ut.
- Åh, du din… ditt avskum! fräser hon, och Oscar måste hålla fast henne för att hon inte ska ge sig på Carter. Vad har du gjort med henne?
- Ingenting, svarar han. Jag föredrar renblodiga flickor när jag vill roa mig.
Tillsammans med sina kumpaner tränger han sig förbi Gryffindorligan och går upp mot slottet. Jane och Oscar skickar iväg några benlåsningsförhäxningar som följs av Slytherinpojkarnas svordomar. James går fram till Emily och hjälper henne att komma på benen igen.
- Vad var det som hände, egentligen? frågar han. Han hinner inte få något svar, hon börjat gråta mot hans axel.
- Såja, tröstar han och stryker henne över ryggen.
När de kommer upp till uppehållsrummet är hon fortfarande ledsen. Jane vill att de ska skriva hem till föräldrarna om det, men Emily håller inte med.
- De måste få veta om när sådant här händer! Är det säkert att vi inte ska ta dig till sjukhusflygeln?
- Ja, det är säkert. Det blir bara en massa frågor…
Hon går upp och lägger sig i sin säng. Så rädd som hon var ikväll, det har hon inte varit på länge. Vem vet vad de hade kunnat hitta på, om inte de andra kommit till undsättning?
Varsågod att kommentera!
