Kapitel 29

Han slog mig. Hårt. Han lamslog mig flera gånger varje dag. Men jag antar att jag var van vid det. Det hade pågått i några veckor. Han hade börjat slå mig utan anledningar, visst var det ibland mitt eget fel, men ibland kunde han börja slå mig helt plötsligt. Jag fick aldrig mer än blåmärken men de var inte alltid de finaste. Den värsta gången hade jag fått ett blåmärke över hela ryggen då han hade puttat ner mig för trappan. Det hade gjort att jag hade fått stanna hemma från dagiset i tre dagar för att det gjorde så ont. Bland allt dåligt fanns det i alla fall lite positivt, jag hade nämligen fått ett brev från mina föräldrar.

Jane,

Vi vet att vi inte har hört av oss på en lång tid men vi kom överens om att det var bäst att ge dig tid till att läka själv. Att ta dig igenom alla känslor utan oss. Vi är i Frankrike just nu på semester. Vi kände att när det hände så mycket så passade vi på att åka iväg. Vi har varit här i en månad och vi planerar att spendera en månad här till, alltså över jul. Vi saknar dig jättemycket Jane och vi vet att det kanske inte var det smartaste beslutet men vi hoppas att du har kommit över en viss person.

Jag suckade, de var alltid så oroliga över att nämna namn. De överdrev alltid.

Vi hoppas att du fortfarande håller kontakten med dina gamla kompisar, men också att du har hittat nya. Hur går jobbet? Är det kul? Är det jobbigt att leva tillsammans med mugglare? Du vet att du inte måste bo i muggelvärlden, de är ju trots allt inte lika bra utbildade som oss. Ugglan som detta brev kom med får du som tidig julklapp av oss. Den heter Cola, det kommer från någon god dricka vi drack för några dagar sedan på en muggelresturang. Vi tyckte namnet passade ugglan.

Ugglan som satt på bordet tittade förundrande på mig och de bruna och vita fjädrarna rörde sig smått i vinden som kom från fönstret.

Ännu en gång, vi saknar dig, och hoppas på att träffa dig så snart som möjligt!

Med kärlek
Mamma och Pappa

Jag började skriva tillbaka till dem så de inte skulle bli oroliga. Det var det sista jag ville att de skulle bli.

Mamma och Pappa,

Allt är bra här, jag har nya vänner och jag skickar brev med tjejerna. Jag förstår att ni gav mig tid och det har hjälpt mig. Jag mår bra, det var skönt att börja om. Tack för ugglan! Nu blir det lättare att skicka brev till alla. Ni behöver inte överdriva så mycket, jag kan prata om Marcus, han är bara en del av mitt tidigare liv nu. Den tiden jag hade med honom är inget jag ångrar, vi hade bara otur.

Jag har träffat en ny kille, en trollkarl, han jobbar på dagiset och är jättesnäll. Han tar hand om mig.

Jag grimaserade åt orden jag precis skrivit, men jag skulle aldrig kunna berätta sanningen för mina föräldrar. De skulle skämmas så mycket över mig att jag ens sade fel saker från början till Peter. Det startade ju ändå på grund av mig.

Jag saknar er med, och jag hoppas att vi ses snart. Njut av er semester!

Älskar er
Jane