Tack så jättemycket till alla som läser, jag uppskattar det verkligen! Speciellt tack till Dr. M.E.B för dina kommentarer. De gör mig väldigt glad!

Hursomhelst så får ni nu fortsättningen på historien. Hur reagerar James på det Lily gjorde?


Lily Evans

Jag såg upp på Sirius och kände en stark tillfredsställelse när jag såg hans kind. Förutom såret hade den blivit röd och börjat svullna upp. Han mötte min blick men såg inte arg ut. Min hand dunkade. Jag såg ner på den och såg att knogarna blödde. Kanske hade jag brutit handen. James och Remus kom springande mot oss.

"Vad är det som händer?" frågade James och såg ilsket på oss båda.

"Bra fråga." sa Sirius och lät sin hand falla så att James kunde se hans ansikte. Han spärrade upp ögonen och vände blicken mot mig. Jag kanske borde känna mig skamsen och skuldmedveten men det gjorde jag inte. Det kändes bra; jag kände mig stark. Jag la armarna i kors och ignorerade smärtan i handen.

"Åh, håll käften." muttrade jag.

"Lily?" sa Remus och först när jag mötte just hans ögon kände jag ett sting av skuld. Hans blick fick mig att titta bort. Remus gick fram och la två fingrar på Sirius kind. James kom fram till mig. Jag förväntade mig en utskällning men istället tog han min hand och undersökte den.

"Det var ett sjuhelvetes slag du fick in." sa han och försökte hindra sig själv från att le. Jag drog lite på munnen.

"Jag antar det." Jag ryckte på axlarna och blev väldigt medveten om James fingrar runt min hand.

"Den är nog inte bruten. Jag tror inte det i alla fall men jag är ju däremot ingen läkare." sa han och stoppade sin hand i fickan. Han tog upp ett papper och torkade försiktigt av mina knogar. Sedan släppte han min hand men jag önskade att han skulle hållit kvar den längre.

"Jag vet att du tycker att det här är Sirius fel, och det kanske det är, men kan du i alla fall försöka se det ur hans perspektiv. Han beskyller sig själv lika mycket som du gör, mer antagligen. Annars hade han inte reagerat som han gjorde på ditt slag." sa James och snuddade vid min kind med sin fingertopp. Jag ryste till vid beröringen.

"Om han inte tyckt att han förtjänade det så skulle han inte låtit dig slå honom. "

"Jag vet." suckade jag.

"Och jag vill verkligen inte behöva skälla på dig, för oss emellan tyckte jag det där var helcoolt, men du måste sluta lägga mer skuld på honom", sa han i en förebrående ton. "Och slå inte så jäkla hårt nästa gång." Det sista tillade han med ett litet leende och jag skrattade åt hans anspelning på att det skulle bli en nästa gång. "Jag är okej nu. Jag behövde bara få ett utlopp för mina känslor antar jag", sa jag till svar. "Kanske inte det snällaste att det var riktat mot Sirius men gjort är gjort."

James instämde. Hans ögon, omringade av långa, svarta ögonfransar var vackra. Jag slet blicken från hans ansikte och såg bakom honom. Remus och Sirius hade gått och jag kunde inte se dem längre. Peter var inte heller i närheten, han kanske följde efter dem. Jag såg på James igen, och när jag gjorde det kunde jag inte låta bli att undra varför jag varit så rädd för honom tidigare. Han skrämde mig inte nu. Han skrämde mig inte längre.

Jag lutade mig närmare honom och kände hur spänningen mellan oss blev intensivare. James la sin hand på min rygg och jag körde in ansiktet i hans tröja. Motvilligt kände jag hur tårar rann nerför mina kinder igen.

"Alison är tuff." viskade James intill mitt öra. "Hon kommer ta sig igenom det här."

Jag nickade. Han la en hand under min haka och lyfte mitt huvud så att jag mötte hans blick. Jag log lite och han tryckte sina läppar mot mina försiktigt. Jag besvarade kyssen och drog honom närmare mig. Vi stod så en stund, tryckta mot varandra, tills vi särade på oss. Jag vet inte vem det var som backade. James tog ett djupt andetag. Jag skrattade tyst och efter en stund stämde han in i skrattet.

"Du har ingen aning om hur länge jag har väntat på att få göra så." sa han och tog min hand. Jag såg på honom och kysste honom igen, på kinden den här gången.


Sirius Black

Remus drog med mig bort. När jag frågade vad han höll på med muttrade han bara att vi skulle lämna Lily och James ifred. Jag var för bedrövad för att glädjas över dem just nu. Vi stannade bakom en husvägg och Remus vände sig mot mig. Hans ögon såg oroliga ut.

"Det är ingen fara, Månis." sa jag. "Jag klarar mig."

"Det är inte det jag är orolig över." svarade Remus och rynkade ögonbrynen. "Lily gick över gränsen och om Lily Evans av alla människor gör det vet jag inte vad som kommer hända med resten av oss om vi inte hittar Alison snart."

Han snuddade vid min kind och jag pep till av smärta.

"Ordentlig högerkrok den där bruden." sa jag i ett försök att lätta upp stämningen. Remus mumlade något jakande till svar men skrattade inte. Han drog fram sin trollstav ur byxlinningen och riktade den mot min kind.

"Episkey!" sa han och genast lättade smärtan i mitt ansikte. Det var något med Remus sätt att vara som fick mig att stirra på honom. Trots oron som syntes som rynkor i hans ansikte, var han ändå iögonfallande. Jag visste inte riktigt varför jag såg så på honom.

"Vad?" frågade han när han märkte mitt stirrande.

"Inget." sa jag snabbt och tittade bort. Jag insåg att jag rodnade. Varför visste jag inte. Jag tackade Remus utan att se på honom.

"Jag går bort och kollar till Peter." sa han och lät lite misstänksam. Jag nickade och passade på att titta på honom igen när han inte såg det. Han halvsprang ifrån mig ut från gränden och jag kände hur mina kinder blossade. Vad var det precis som hände?


Ja, Sirius, vad var det egentligen som hände? I nästa kapitel återvänder vännerna till Hogwarts. Är Alison med dem? Få reda på vad som egentligen hände med henne och varför Sirius plötsligt beter sig konstigt i kommande avsnitt. Hoppas ni gillade det här kapitlet!