A/N: Känns som den här bara blir mer och mer angst (vilket det också kommer vara i det här kapitlet), men ska försöka göra den lite mer ljus framöver. Är trots allt en romantik fic men tycker om att ha lite angst inslag ibland. Tänker också meddela att jag snart går på sommarlov, yeeeey :D vilket betyder att jag kommer kunna uppdatera oftare, troligtvis. Kommer vara på lite ställen där jag inte har uppkoppling men ska försöka att få upp så mycket som möjligt. Ge gärna konstruktiv feedback eller bara skriva en review :)
Narcissa Malfoy
Narcissa hade alltid varit den som älskade med hela hjärtat. Från att hon var tre och älskade sin första uggla tills att hon gifte sig med Lucius Malfoy hade hon slängt sig med huvud före och alltid lämnat sitt hjärta öppet för att bli sårat. Men när hon hade hållit honom med hans skrynklig hud och fridfullt ansikte för första gången hade något ändrats. Hon kunde inte längre slänga sig med huvudet före för hennes hjärta var nu spädbarnet som låg i hennes famn. Inget kunde få hända honom. Draco var aldrig det barnet som skrek utan bara kollade på henne med en blick som fick henne att falla tusen gånger om. För varför skulle han skrika? Vad fanns det som hennes barn kunde vara missnöjd över? Hon skulle aldrig förneka honom någonting och Narcissa skulle aldrig låta något hända hennes hjärta, hennes lilla drake.
Men något hände som hon aldrig kunde ha förutspått och som fick hennes löften till sig själv att blekna. När Mörkrets Herre återvände tog han hennes drake och målade den svart. Hur kunde hon skydda honom från ett sådant monster när hon inte ens kunde skydda honom från hennes egna make? Märket på hennes arm var en ständig påminnelse om hennes otillräcklighet och hur hon hade sålt sitt barn till djävulen.
Dagen då grundpelaren till hennes existens rasade samman var egentligen en fin dag. Hon hade vandrat runt i trädgården och lyssant på fåglarnas kvitter när himlen från ingenstans öppnade sig och regnet fick gräset dofter att blanda sig med det saltiga havet. Med kappan dragen över huvudet rusade hon tillbaka, för att söka skydd i herrgården. Det första tecknet på att dagen inte skulle gå åt det hållet som hon först hade trott var lukten av blod. Mot bättre vetande gick hon mot den och det hon möttes av var en mors värsta mardröm. Draco stod framför den köttklumpen som tidigare måste ha varit ett barn. Narcissa kunde inte bry sig mindre om mugglarbarnet, det som fick hennes hud att knottra sig var uttrycket på hennes sons ansikte. Han var blekare än vanligt och hans rödsprängda ögon var en stark kontrast mot de blåa ringarna under hans ögon. Hennes hjärta var förstört och hon hade inte lyckats hindra det från att hända. Allt hon någonsin hade önskat för honom var ett perfekt liv där han aldrig behövde vara ledsen. Istället hade han blivit slav under en tyrann utan likne. Hon stod där i ett hörn, oförmögen att göra något, för vad kunde hon egentligen göra? Sakta men säkert lämnade dödsätarna och Mörkrets Herre hennes hem och Draco försvann upp till sitt rum och hon lät honom var. Samtidigt som Lucius började rensa upp gick Narcissa för att förbereda middagen. Om Draco kunde få en god middag kanske han skulle bli på bättre humör.
Hon ställde precis fram salladen på bordet när hon hörde skriket. Skriket, som tillhörde hennes son, fick skålen i hennes händer att falla till marken och splittras i tusen bitar. Skriket slutade lika snabbt som det hade kommit och Narcissa förblev ståendes kvar bland spillrorna. Hon stod där enda tills Lucius kom in ifrån regnet. Han svor och hon kollade på honom med skräck i blicken.
"Lucius, Draco…"
Han avslutade hennes mening.
"Är död för mig. Han är inte längre vår son. Han försökte rymma härifrån som det fega barnet han är. Han svek oss och om vi har tur så kommer såret i ryggen att ta död på honom. Men han hann transferera sig hårifrån så jag behöver följa efter honom för att se om det blev ordentligt gjort. Skicka en uggla till Goyle att jag behöver förstärkning"
Han vände sig om för att gå men hon tog tag i hans arm för att hindra honom.
"Nej!"
Han kollade bak på henne med en sådan kyla i blicken så att hon tvingades rygga tillbaka.
"Det var ingen fråga Narcissa."
"Han är vår son", bönade hon. "Snälla gör inte det här. Det var säkert ett misstag, snälla Lucius."
"Han förrådde oss, han förrådde Mörkrets Herre."
Narcissa kände tårarna bränna bakom ögonlocken.
"Är den onda massmördaren viktigare än vår son? Jag kommer aldrig förlåta dig om du…"
Han höjde armen och slaget fick henne att fall baklänges, in i väggen med en sådan kraft att hon tappade andan.
"Du gör som du blir tillsagt kvinna, och prata aldrig så om Mörkrets Herre igen. Draco är död för mig och det är han från och med nu för dig också."
På kvällen, när Lucius kröp ned bredvid henne i sängen, vågade hon inte fråga om hennes son var död eller inte. Inte för att hon var rädd för hennes mans vrede, den hade hon fått utstå allt för länge, utan av rädsla för svaret. För om hennes son inte längre fanns skulle inte ens hennes sönderslagna läpp hindra henne från att skrika till hennes lungor sprack. Så hon låg bara där, tyst under täcktet, och grät stilla i mörkret.
"Glöm inte att andas Narcissa."
Hon släppte ut luften som hon hade hållit inne och tog ett nytt andetag som kändes precis lika syrefattigt som det andra. Lika meningslöst.
"Allt kommer ordna sig ", log Severus mot henne samtidigt som han la en han på hennes spända lår. Han hand kändes som bly trots att hon visste att han ville henne gott. Narcissa hade alltid älskat med hela hjärtat men trots att hennes man ville se deras son död och inte behandlade henne med den vördnaden som hon förtjänade skulle hon aldrig tillåta sig själv att älska en man som hon älskade honom. Severus visste detta men ändå kändes handen på henne lår krävande trots att han hävdade att han gjorde allt för henne utan att vilja ha något i gengäld.
"Hur kan du säga så när för allt vi vet kanske Draco redan… redan är död", det sista kom ut som en snyftning.
"Är du säker att Lucius skulle…?"
"Ja, han är kapabel till många saker."
Hans blick förflyttade sig till blåtiran som dominerade henne ansikte och nickade förstående.
"Det kan inte vara lätt för dig", viskade han och strök henne ömt över kinden vilket fick huden han berörde att knottra sig.
Han hade rätt.
"Jag är stark, jag måste vara stark för Draco."
"Jag vet att du är stark, och du klarar dig genom det här… vi kommer att lyckas hålla Draco vid liv."
För Narcissa var det bara tomma ord, Severus kunde inte lova något sådant. Speciellt inte när hennes son redan kunde vara död. Hon fann sig söka sig allt närmare hans hand samtidigt som hans andra vandrade allt högre upp på hennes lår. Styrkan i hennes kropp började långsamt lämna henne, Narcissa Malfoy hade varit stark för länge i ett hem som inte tillät henne att vara svag.
Ljudet av dörren som öppnades i hallen slet bort Severus vandrande händer från hennes kropp. Hennes makes mörka blick och svordomarna följde med honom in till vardagsrummet och Lucius blick vandrade till mellanrummet som inte fanns mellan henne och Severus där de satt i soffan.
"Jag tror det är dags för dig att gå, Severus", uppmanade hennes make mannen vars hand inte längre låg på hennes lår.
Motvilligt reste sig Severus från soffan men stannade och kollade bak på henne i väntan på att hon skulle protester. Om hon bad honom skulle han stanna. Han skulle göra det hon ville att han skulle göra men Narcissa kunde inte låta honom göra det.
"Jag skickar de där böckerna du ville låna senare ikväll när jag letat rätt på dem", hon log mot honom som att säga att det var okej trots att båda visste att det inte var det. Lucius var arg och Severus närvaro förstärkte bara ilskan. När han var borta var även hennes trygghet det. Väggarna kändes mycket kallare och brasans värme nådde inte längre hennes hud.
"Jag tycker inte om att han spenderar så mycket tid här… det kan uppfattas som...", han tog en paus som för att hitta det perfekta ordet. "...opassande."
"Jag lovar dig att våra möten är allt annat än opassande", intygade Narcissa. "Severus är en hedlig man som har varit ett stort stöd i dessa tider."
I ett försök att lugna ned sin make hade hon bara gjort honom ännu argare.
"Stöd? Stöd? Vad behöver du stöd för?"
"Vår son...", viskade hon fram, forfarande rädd för att säga hans namn framför Lucius.
"Vi har ingen son… du har inget son."
Om hon inte hade suttit ned skulle hennes ben givit vika under henne.
"Så du menar… att ni lyckades?"
"Den skammen till trollkarl hade sökt hjälp hos en smutsskalle och hon hjälpte honom att fly. Hur kan han leva med sig själv?"
Det var för sent, leendet hade redan tagit plats i hennes ansikte.
"Så han lever… "
Ett skrik lämnade hennes läppar när hennes make slet upp henne i håret.
