Hello, nu kommet ett nytt sånt där rolitgt kapitel med en skojig scen som inte får vara med på fenix. Det är dags för bröllop, och framför allt, bröllopsnatten! Enjoy och glöm inte att lämna ett litet meddelande!


Kapitel 28

Själva bröllopsceremonin skulle äga rum utomhus vid Rodolphus herrgård klockan fyra på eftermiddagen.

Klockan två satt Bella inne i vad som en gång hade varit hennes och Voldemort sovrum och som sedan blivit bara hennes sovrum och, när hon hade flyttat hem till sin mor, varit ett tomt sovrum. Nu fick rummet tjäna som uppklädnings- och sminkrum för Bella och brudtärnan Narcissa.

Det skulle egentligen ha varit två brudtärnor, Narcissa och Andromeda. Men veckan innan, då Narcissa hade fått höra om "det hemska" och Druella hade haft sin lilla fest, hade Andromeda blivit utesluten ur familjen Black.

Det hade hänt som så att när Walbruga fått klart för sig att både Bella och Narcissa var bortlovade (eller så gott som), hade hon gått till Andromeda och försökt pracka på sin yngste son på henne. Andromeda hade efter ett tag gormat att hon redan var gift och hade en dotter, tack så mycket, så hon ville verkligen inte gifta sig med sin kusin.

Hela rummet hade tystnat och tillslut hade Druella kommer fram till sin dotter och frågat vem denne man var. När Andromeda hade svarat att hennes man hette Tonks och råkade vara en mugglare hade ramaskrin utbrutit i salen. Knappt en halvtimme senare hade Andromeda packat ihop sina sista tillhörigheter som hon hade i huset och gett sig av.

De resterande i familjen Black hade då fått svära på att de aldrig mer skulle ha något att göra med Andromeda Black (eller Tonks som hon nu hette) eller hennes avkommor.

Bella var bara glad över att inte ha sin syster med på sitt bröllop. Hon hade aldrig tyckt om henne. Och att hon hade varit en mugglarälskare! Bella rös vid blotta tanken av att ha en så galen syster.

Mugglare var bara ett onödigt kreatur som råkade bo på samma planet som dem. Precis som myggor. De kom i mängder, irriterade en till vanvett och om man inte slog ihjäl dem i tid skulle de suga ut en på allt man hade!

Bella var uppfostrad till att tänka så här, men ingen mugglare som hon träffat hade fått henne att ändra sina tankebanor, snarare fått henne att förakta dem ännu mer.

"Bella, du har väl inte torkat ditt hår än? Du vet att madam Fremé föredrar att jobba med det när det är fuktigt!"

"Jag vet mor, jag sitter bara här och väntar på henne," svarade Bella sin mamma som hade kommit in i rummet.

Bakom henne kom en högvuxen kvinna i medelåldern in. Hon hade ett strängt ansikte och dömande isblå ögon som verkade syna varenda vek i Bellas hår och kropp så fort hon fick syn på henne. Hon hade håret uppsatt i en elegant knut och klädnaden var i samma isblåa färg som ögonen.

Innan Bella hann berätta hur hon ville ha håret hade Fermé tagit fram en borste och några klämmor och börjat arbeta.

"Du kommer att passa bra i det här," var allt Fermé sa när Bella försökte stoppa henne.

Bella suckade och lät Fremé hållas. Faktum var att hon bara hade en vag uppfattning om hur hon ville att håret skulle vara. Men hon bestämde sig för att skicka någon trevlig liten förbannelse till Fremé via en uggla. Kanske något som skulle få hennes hår att trilla av.

Bella log för sig själv. Hon var inte elakt, hon hade bara tråkigt.

Efter ungefär 45 minuter så hade hon fått en proffsig håruppsättning med korkskruvar och lila band och klämmor. Det skulle ha passat vilken prinsessa som helst, men Bella tyckte det såg fånigt ut. Hon trivdes bäst att ha håret i en fläta eller kanske hästsvans.

"Har du offrat kaninen?" frågade Druella nervöst.

"Ja, mamma, jag gjorde det innan månen gick ner," suckade Bella och pillade missnöjt på sitt hår.

"Vill du ha lite fler rödbetor?"

Bella gjorde en grimas. Hon skulle aldrig mer äta rödbetor "Nej, tack, jag är inte hungrig."

"Du har bara lite kalla fötter," Druella missuppfattade som vanligt sin dotters kroppsspråk "Jag ska leta efter Narcissa… jag förstå inte varför hon försvann sådär."

Bella hade inte tänkt så mycket på att Narcissa var försvunnen. Helt plötsligt hade hon rusat upp och sprungit iväg. Bella hade inte haft något som helst moraliskt stöd när Fremé gav sig på hennes hår.

Ganska snart igen så öppnades dörren och Narcissa kom in.

"Varför är du blek?" frågade Bella när hon såg Narcissas min "Det är inte du som ska gifta dig."

"Jag mår bara inte så bra… har nog ätit något konstigt…"

Bella log mot henne "Morgonillamående? Jag säger ju det, du är gravid!"

Narcissa såg ner i golvet utan att svara. Bella blev orolig "Är du det? Varför har du inte sagt något?!"

"Men jag…"

"Cissy, jag vet faktiskt hur det är att vara gravid."

"Jag ville inte oroa dig…" sa Narcissa utan att titta upp.

Bella gick fram till henne och kramade om henne "Varför skulle det oroa mig? Du kommer få barn med personen du älskar, vad skulle vara fel? Såvida… det är väl Lucius som är pappan?"

Då skrattade Narcissa "Självklart!"

"Vad är det då som är fel?"

"Vi kan väl prata om det efter bröllopet?" bad Narcissa.

Bella suckade "Det är en timme kvar till bröllopet. Jag har inget bättre för mig. Så, berätta nu, annars så kastar jag en sanningsbesvärjelse över dig!"

"Det finns inga sådana," log Narcissa och såg på sin syster.

Bellas ögon glimrade "Vill du slå vad?"

"Nej… okej… det är Voldemort…"

Bella kände hur ilskan blommade upp i bröstet på henne "Vad har den djävulen nu gjort?"

"Han vill fostra barnet själv, vill ta det ifrån oss…"

"Varför då?"

Narcissa såg ut som om hon höll tillbaka tårarna "För att han kan. För att han tycker om att se oss lida…"

Bella blev så arg att hon slog knytnäven i spegeln som stod på bordet. Hon började blöda, men det brydde hon sig inte om.

"Jag ska mörda honom!"

"Nej! Jag vill att du ska ha det trevligt på din bröllopsdag!"

"Lite för sent för det," sa Bella och tog tag i en handduk som låg på sminkbordet. Hon torkade av handen och tog sitt trollspö för att hela sig själv. Dessvärre blev det ett litet ärr.

"Snälla, Bella," Narcissa grät nu "Han kommer skada dig!"

Bella funderade ett ögonblick om Voldemort kunde komma på något värre än att tvinga henne att gifta sig. Antagligen kunde han det.

"Okej, jag ska inte göra något… än," muttrade Bella "Men nu måste vi göra om din sminkning igen."

-----

Rodolphus var väldigt nervös, men det var inget emot hur nervös Lucius verkade vara.

"Det är faktiskt inte du som ska gifta dig," fräste Rodolphus när Lucius för tredje gången tappade ett glas med vin i golvet.

Rabastan såg nyfiket på de två vännerna "Har du fått kalla fötter?"

"Nej," muttrade Rodolphus åt sin bror och vände sig sedan för att hjälpa Lucius torka bort vinfläckar "Varför är du så nervös?"

"Jag… öh… berättar sen… du ska inte behöva oroa dig på din dag."

Rodolphus skakade på huvudet och såg på klockan "Är ni redo att gå?"

De nickade. Det var bara en kvart kvar innan bröllopet skulle börja.

När de kom ner ställde sig Rodolphus framför ett altare där en stor guldbägare stod. Den var fylld av vigvatten som var en viktig del i ceremonin.

De var ute i trädgården och hade nästan nere vid sjön. Allt gnistrade i vitt och gästerna satt på stolar framför altaret.

En äldre man stod bakom altaret och log uppmuntrande mot Rodolphus. Han hette James Molster och skulle vara vigselförrättare.

Musik börjades spela och Rodolphus svalde flera gånger och såg mot huset. Först kom Narcissa ut fick små lysande stjärnor att börja dansa över församlingen med hjälp av sitt trollspö. Inte långt efter henne kom Bella.

Med ens kände sig Rodolphus lugn. Han skulle gifta sig med den vackraste kvinnan i hela världen. Hon hade håret utsläppt (Rodolphus visste inte att hon har släppt ut håret precis innan hon skulle stiga ut i trädgården för att ingen skulle hinna hindra henne från att ha håret som hon ville) och en vacker mörklila klänning. Han tyckte hon såg ut som en gudinna.

Hon kom fram till altaret och Molster började prata.

Rodolphus såg på sin tilltänkta. Hon verkade inte nervös, bara beslutsam. Men samtidigt verkade det som om hon inte var riktigt närvarande. Hon pressade ihop läpparna på samma sätt som hon brukade göra när hon planerade något som antagligen skulle sätta henne i stor knipa. Han försökte se strängt på henne, men när hon såg det så log hon bara ljuvt mot honom och han smälte och log tillbaka.

Molster tog fram en ceremonikniv och räckte den till Rodolphus. Rodolphus gjorde ett lätt snitt i vänster pekfinger och lät en droppe blod trilla ner i bägaren med vatten, sedan gav han kniven till Bella som gjorde likadant.

Molster mässade och vattnet i bägaren började lysa och sedan fick Bella först dricka ur bägaren och sedan ge den till Rodolphus som också drack en klunk.

Sedan var det över.

Folk började applådera och snart var de överfallna av människor som ville önska dem lycka till. Rodolphus drogs in i en hård kram av sin svärmor Druella och som beordrade honom att ta hand om hennes dotter åt henne. Rodolphus lovade det.

Dansmusik började spelas och Rodolphus, som visste vad som väntades av honom, bjöd upp Bella på ett ställe där de hade fått bort det mesta av snön.

"Vad tänker du på?" frågade han lågt när de hade börjat dansa.

"Jag vet inte om jag får säga det," sa Bella och undvek hans blick.

"Bella," sa han mjukt "Vi är gifta nu, du kan berätta allt för mig."

När han sa det bestämde han sig att det kanske var dags för henne att berätta om sin lilla hemlighet. Fast han skulle vänta tills de var ensamma.

"Narcissa är gravid," viskade hon och såg spänt på honom.

"Så det var därför Lucius var så nervös…" log Rodolphus "Men det är ju jätte trevligt."

Bella skakade på huvudet "Nej, vår käre herre har bestämt sig för att ta deras barn ifrån dem."

Rodolphus spärrade upp ögonen "Vad tänker du göra?"

"Jag har inte bestämt mig än…"

"Bella… snälla, han kommer att mörda dig om du går emot honom fler gånger."

Bella muttrade något som han inte uppfattade och de hann inte prata mer för dansen var slut och Bella blev uppbjuden av Rabastan. Rodolphus såg när hans bror svepte iväg med hans hustru och suckade. För ungefär hundrade gången undrade han ifall de positiva med att gifta sig med Bella kunde uppväga det negativa.

-----

Vid tiotiden så begav sig brudparet upp för att genomföra den privata delen i bröllopsceremonin. Gästerna gav dem hela tiden menande blickar och stora flin, men tillslut så blev de ensamma i det som innan bara hade varit Rodolphus rum, men nu skulle tillhöra dem båda.

Rodolphus hade dekorerat om lite för att det skulle passa Bella i smaken. Han hade fått in lite fler färger och en fåtölj som han visste att Bella älskade att sitta i.

Inte för att de tänkte på det här när de kom in, det var för upptagna med att kyssas och dra av varandra kläderna. Bella hade glömt alla tankar på sin olyckliga syster.

"Vänta, vänta," sa Rodolphus när Bella höll på att knyta upp sin tunna svarta underklänning.

"Vad?" frågade Bella och lät händerna fall ner från sin snörning.

"Det är en sak som jag inte har berättat för dig, men som kanske är bra om du vet…"

"Vad då?" Bella log mot honom och smekte honom över axlarna.

"Jag har varit gift innan."

Bella stannade upp i sin rörelse "VA?!"

Rodolphus steg upp och drog för draperiet från tavlan som fortfarande hängde på hans rum.

"Med henne, Marie… hon blev mördad av en mugglare när vi knappt varit gifta i ett år… det är ungefär fem och ett halvt år sedan nu…" han tystnade när han såg Bellas min. Det var alldeles tydligt att hon inte tyckte om den här upplysningen.

"Varför har du inte sagt det här tidigare?!" hon verkade ha svårt att få fram orden.

"Jag… kunde inte… men nu… det är viktigt att du vet det… det var därför jag blev dödsätare, jag hatar mugglare!"

Bella reste sig från sängen. Rodolphus försökte hålla om henne, men hon stötte bort honom.

"Jag… behöver tänka…" sa hon bara och försvann.

Rodolphus drog ner tavlan från väggen och slängde in den i elden. Tårarna började rinna när han såg hur elden förtärde ansiktet på hans första kärlek.

-----

Bella hörde fortfarande hur de väsnades nere i festsalen, men hon orkade inte med det. Inte just nu. Hon förstod inte hur Rodolphus kunde hålla något sådant hemligt för henne!

Hon hörde något bakom sig och vände sig om. Där stod något som fick henne att glömma Rodolphus och bli ännu argare. Voldemort.

"Vad gör du här egentligen?" väste hon och drog ut honom på en terrass för att ingen skulle lägga märke till honom. Han var faktiskt efterlyst.

Månljuset lyste upp landskapet och snön gnistrade. Allt såg magiskt ut. Men vinden var kall och om hon inte hade varit varm av vreden skulle hon ha huttrat i sin tunna underklänning.

Voldemort lade en arm runt hennes midja "Jag kom för att träffa dig!" hans röda ögon lyste och hon kunde se att pupillerna var förstorade.

"Är du drogad?" flämtade hon.

Han skrattade och försökte kyssa henne, men hon vände bort huvudet.

"Allt jag kan tänka på är dig, Bella, och jag får alltid det jag vill ha," han andades mot hennes kind.

"Du är drogad," väste hon "Och jag har precis gift mig! Precis som du tvingade mig till att göra!"

Han skrattade bara och kysste hennes nacke.

Hon försökte trycka bort honom med handen men han tog tag i den och fick syn på ärret som lyste vitt på baksidan av ryggen.

"Vad har du gjort här?" frågade han och kysste ärret.

"Jag fick höra att du har tänkt stjäla min syster barn!" morrade hon.

Han skrattade igen "Om det betyder så mycket för dig så hittar jag någon annans unge."

Bella såg förvånat på honom medan han smekte hennes kind med ena handen och försökte få upp hennes kjol med den andra.

"Verkligen?"

"Så länge de inte gör något mer som förargar mig," han flyttade ena handen från hennes kind och drog det genom hennes hår "Du passar i utsläppt hår, du borde ha det oftare."

"Men jag är fortfarande gift!"

Han lade handen bakom hennes nacke och lutade hennes huvud bakåt.

"Säg mig då, varför sprang du iväg från honom på eran bröllopsnatt?"

"Sluta!" väste hon.

Men Voldemort hade hittat fram under hennes kjol "Kära Bella, jag märker nog att jag fortfarande påverkar dig. Vill du inte veta hur mycket du påverkar mig?"

Han kysste henne igen och den här gången vände hon inte bort huvudet.

Varför, varför var han så otroligt attraherande? Bella visste att hon förlorat slaget. Hon tillhörde honom, hon skulle göra allt för honom.

"Min svarta pärla," viskade han och lyfte upp henne på balkongräcket.

Det var inte det längste, eller det ömmaste det hade haft. Men det var fyllt av känslor. Det var kraftfullt och talande om saknad. Om desperation.

"Jag har saknat det här," viskade han när de var klara. Allt Bella gjorde var att flämta och luta huvudet mot hans bröstkorg.

"Och nu?" sa hon när hon hämtat andan "Ska du bara lämna mig igen? Ignorera mig?"

"Bella, du är en ros bland de tistlar som kallas sig mina anhängare, jag ska se dig, beundra dig, men om jag plockar dig kommer du snart vara död, och vad har jag då som kan lysa upp min trädgård?"

Bella var inte helt säkert på ifall hon förstod, men det var antagligen inte meningen heller för innan hon kunde tänka klart hade han givit henne en sista passionerad kyss och transfererat sig därifrån.