Megan

"Var ska vi fira jul?" frågade Sirius en dag, när jag stod i bebisens sovrum, när vi sett Jasper och Lexis barnrum tyckte jag att vårat var ovanligt vitt och icke färgglatt.

Och därför tvingade jag Sirius att måla om hela rummet och även köpa leksaker, för om det var något som våran framtida dotter eller son inte skulle få för lite av så var det leksaker. Så vi målade hela rummet blått, det är en neutral färg enligt Sirius och eftersom att han inte fick döpa vårat barn efter sig själv kände jag mig tvingad att låta honom bestämma färgen på väggarna. Och taket hade han förtrollat så att det flög omkring en massa quidditchspelare, något som James gjort även i Harrys rum.

Både han och Sirius ville försäkra sig om att både Harry och vårat framtida barn skulle bli lika vilda som dem varit. Och det hade jag inget emot, hellre att dem är som Sirius och James än att dem är osociala stackare som inte klarar sig några längre stunder utan sina mammor. Sånt är bara patetiskt, och kanske gulligt om barnen är två år gamla men inte om dem är elva. Då ska dem skämmas lite över sina föräldrar om dessa inte är otroligt coola som jag och Sirius.

"Jag vet inte", svarade jag ärligt och lade en beskyddande hand över min mage, det var inget jag tänkte på att jag gjorde utan bara en gest.

En gest som tydligt sa att jag skulle skydda Sötnosen, vem han eller hon än var. Men eftersom att den enligt Sirius tyckte att det var jobbigt att läsa tidningen så var det förmodligen en kille som inte var särskilt smart utan bara charmig som sin pappa.

"Jag tänkte att vi kanske skulle kunna fira den här?" frågade han och jag nickade frånvarande på huvudet, den senaste tiden hade jag blivit allt mer nervös och skiträdd över hela föda barn grejen.

Jag visste att det hände ibland att saker gick fel, att antingen mamman eller barnet/en blev skadade eller att helarna upptäckte bland annat att mamman var sjuk och att hon inte borde ha fött barnet för sin egen hälsas skull. Men jag trodde aldrig att det skulle hända mig, eller Kayly eller någon annan jag någonsin träffat. Så när jag fick reda på att Kaylys förlossning varit komplicerad och att hon aldrig skulle kunna skaffa mer barn så blev jag rädd. Men vem skulle inte bli det? Den som inte skulle bli rädd för att föda barn efter att hennes bästa vän precis gjort det och fått nyheterna att hon aldrig skulle få barn igen var en idiotisk människa.

"Vi kanske borde prata med dem andra?" frågade jag lugnt, Sirius hade bara någon vecka tidigare börjat träna med Puddlemore United, det var roligt att se honom flyga och träna med laget som om han aldrig gjort annat.

Men samtidigt kunde jag inte låta bli att känna mig lite avundsjuk. För bara några månader sedan hade det varit jag som flygit omkring med killarna, och knuffat ner idiotiska människor ifrån deras kvastar. Det var inte det att jag inte ville ha barn längre, utan bara det att. Jo, jag ville faktiskt inte ha barn längre, jag ångrade mig och saknade den livsstilen jag hade förut. När man kunde flyga hela tiden och inte behövde oroa sig för allting, då man inte behövde oroa sig för om förlossningen skulle gå bra eller sluta dåligt. Alla dem här tankarna snurrade runt i mitt huvud, och även det som helaren sagt till mig senaste jag varit där. Tydligen så fanns det en stor chans att bebisen inte flyttat på sig och då skulle dem vara tvungna att göra det. Eller ta ut honom eller henne med hjälp av kejsarsnitt. Och jag var inte rädd för själva kejsarsnittet i sig, utan mer rädd för att det skulle behövas. Det här var även för helarna och för oss trollkarlar något nytt som vi aldrig behövt använda förut. Men nu, när vi börjat med det så hade även dödligheten bland barn och kvinnor i förlossningsrummet ökat med hela 10%. Vilket är rätt mycket om man tänker tillräckligt länge på det, och det var just det jag gjort. Kanske till och med lite för länge, det hade gått så långt att jag nu blev rädd bara för att barnet hickade. Vilket är helt normalt och ett sätt för barnet att säga till mig att allt är okej, men i min panik brydde jag mig inte om det.

"Ska vi göra det nu?" frågade han snabbt och jag nickade frånvarande, senare kände jag hur Sirius tog tag i min hand och transfererade oss till Lily och James, dem stod inne i köket och pratade lågt med varandra.

Harry låg på en filt och sov tungt, Sirius tänkte med en gång väcka Harry, men jag stoppade honom. En nyvaken Harry är inte en skrikig Harry men det är en tjurig Lily. James blir aldrig arg på Sirius, dem är ändå bästa vänner och skulle inte bråka om det inte handlar om något väldigt viktigt. Det andra han tänkte göra var att gå in till köket och med en gång börja prata med James och Lily om julen, och han verkade inte tänka på att dem precis då satt och pratade om något som såg väldigt viktigt ut. Därför stoppade jag honom igen, det var förmodligen detta som var min livsuppgift, när han försökte göra något dumt var jag den som skulle stoppa honom. En trevlig livs uppgift, men om sanningen ska fram så hade jag hellre valt någon annan. Som att bli quidditch tränare på Hogwarts, men inte då. Jag skulle stoppa Sirius och försöka få honom att förstå skillnaden mellan rätt och fel.

"Jag är orolig", hörde vi Lily viska, James nickade och svarade "jag också" och drog sedan in henne i sin famn.

Där stod dem där och verkade inte märka att vi var där, jag höll hårt i Sirius hand och höll tillbaka honom. Även om det inte behövdes, han verkade förstått att det här inte var det bästa tillfället att gå in och prata med dem. Och om han förstod det så måste det varit så. Jag kände mig lite stolt över Sirius, ända tills han skrek James över halva rummet och förstörde inte bara det vackra ögonblick mellan min bror och Lily, utan väckte även Harry som öppnade ögonen och började med en gång skratta och skrika på samma gång. Han var förmodligen glad över att träffa oss och hungrig på samma gång så att han inte visste hur han skulle reagera.

"Idiot", muttrade jag och slog till Sirius på huvudet, han stirrade lite sårat på mig och gick sedan med långa steg över till James och Lily, och ingen av dem såg så värst glada ut över att se honom.

Vilket inte var så konstigt, jag kände ärligt talat för att bara åka till Kayly själv och prata med henne och Remus. För om tvillingarna sov och han väckte dem så skulle Kayly inte göra som James och Lily. Hon var inte alls så lugn och förstående som dem utan skulle utan att tveka slå Sirius sönder och samman. Men jag förstod henne på ett sätt, jag skulle förmodligen reagera på samma sätt om jag precis fått tvillingar och även fått reda på att jag aldrig skulle föda mer barn igen. Men tack och lov ska jag inte få några tvillingar, utan bara ett barn i alla fall enligt helaren. Och om allt går bra, så ska jag och Sirius få mer barn.

"Vad gör du här kompis?" frågade James, Lily slog till Sirius på huvudet och gick sedan över till Harry och tog upp honom i sin famn, sedan gick hon emot köket och började göra mat till honom.

James och Sirius satte sig ner i soffan och började prata om julen, dem gjorde upp flera olika planer och stack över för att hämta Remus och Kayly när jag satte mig i köket jämte Lily. Hon matade Harry som såg otroligt lycklig ut, vilket han alltid gjorde. Benji spenderade nästan all sin tid på Lucy och Seans dagis. Vilket var synd, men samtidigt förstod jag varför. Det kunde inte vara lätt att ta hand om två barn hela tiden, speciellt inte som att Harry är så liten.

"Förlåt Lils, han är korkad", muttrade jag och lade handen över magen igen och kände hur tårarna brann bakom ögonlocken.

Att tänka på Benji fick mig att tänka på Joel och även på mamma och pappa, dem hade velat vara här. Och se mig och James starta våra egna familjer, dem hade velat träffa Harry och även min och Sirius framtida lilla sak.

"Megs, det är Sirius vi pratar om", sa hon och log emot mig. "Jag skulle vara orolig om han inte var korkad."

Jag skrattade och hörde sedan hur Kayly och Remus kom in, genast började Remus prata med James och Sirius medans Kayly gick in i köket och satte sig jämte oss. Hon hade Lexi i famnen och såg otroligt trött ut, men vem skulle inte göra det. Jag var imponerad av Kayly, hon var en av de starkaste människorna jag kände. Av alla dem jag kände eller träffat någon gång i mitt liv så hade hon råkat ut för alla hemska grejer men ändå bara fortsatt leva som om ingenting hänt. Visst har hon fått ändra vissa saker, men hon var inte som mig och deppade ner för varje liten sak.

"Hej, Kay", Lils log emot henne och även ner emot Lexi som var så otroligt gullig. "Heej Lexi!"

Harry drog upp en hand och vinkade sedan åt Lexis håll medans han flinade brett, jag kunde inte låta bli att tänka att dem kanske skulle bli ihop en dag. Det hade varit så otroligt gulligt, om dem senare i livet skulle bli tillsammans.

"Hej Lils", svarade Kayly matt, och såg ut som om hon skulle somna vilken sekund som helst.

Dörren till köket slogs upp på vid gavel och Sirius stack in huvudet och flinade brett emot oss.

"Megs kan du hämta kvastarna?" frågade han och jag nickade tröttsamt och transfererade mig genast hem utan att fråga vad för kvast han ville ha.

Eftersom att vi var quidditch fantaster var det rätt självklart att vi hade flera olika kvastar, och eftersom att vi nu båda två spelade i lag så hade vi tre av varje. När jag kom hem kände jag med en gång en smärta i nedre delen av magen, det kändes precis som det borde göra och detta fick mig nästan att gråta av panik. Jag var verkligen skräckslagen och skulle inte klara det här. Jag transfererade mig tillbaka och hamnade i vardagsrummet där Sirius, James och Remus stod.

"Du glömde kvastarna", sa Sirius med en gång men såg sedan tårarna som rann nerför mina kinder och den skräckslagna minen på mitt ansikte. "Megs har något hänt?"

"Vi måste till Sankt Mungos", sa jag menande, och för en gångs skulle förstod Sirius exakt vad jag menade och transfererade oss dit.

Genast hämtade han en helare och innan jag visste vad som hände låg jag på en säng och folk runt omkring mig skrek, om det inte var för smärtan och rädslan så skulle jag säga till dem att hålla käften.

"Jag vill inte", grät jag, Sirius såg skräckslagen ut och höll bara min hand samtidigt som han viskade uppmuntrande ord, det var förmodligen inte såhär han trodde att det skulle gå till. "Det kommer inte gå, det gör ont, jag är rädd och jag vill inte längre."

"Vi måste söva ner henne", sa en helare.

"Sirius låt dem inte göra det här emot mig", grät jag, Sirius grät nu själv och kysste min hand precis när dem tvingade i mig en äcklig grön vätska.

"Allt kommer bli bra, jag lovar."

Kayly

Jag satt just i vardagsrummet och var både glad och sorgsen. Jag hade för ett tag sen önskat att det var jag och Remus som skulle berätta för dem andra att jag var gravid och vi väntade vårat första barn. Det var då, och nu var vi en lycklig familj med två barn. Tvillingarna var inte alltför jobbiga, dem sov, åt mat, och lekte med varandra. Det var nog inte så att dem förstod vad dem gjorde, men jag tror att dem i framtiden kommer att vara väldigt täta syskon. Men medan jag satt i soffan med båda mina barn sovande i min famn, kände jag mig sorgsen över att jag aldrig skulle få se mina barn växa upp, aldrig veta hur de såg ut, vilken ögonfärg dem har, vilken hårfärg, ansiktsformer, leenden, allt. Jag skulle kunna få det berättat för mig, men aldrig uppleva det själv. Det var det hemskaste med allt. Jag kunde klara mig på egen hand, jag behövde ingen som talade om vilken väg jag skulle ta, men jag kunde inte stå ut med att aldrig få se mina barn. En tår trillade nerför mina kinder och landade på Jaspers haka. Han rörde på sig när han kände något annorlunda.

"Åh, förlåt, älskling", viskade jag och torkade bort min tår från honom. Han verkade inte ha något emot det. Snart somnade han igen och försiktigt försökte jag vagga dem båda sakta. Det var lite svårt när man satt i en soffa, men jag ville inte riskera att väcka dem igen, så jag satt kvar och försökte göra det bästa av situationen.

"Jasper är en kopia av dig, Kay", sa Remus. Jag hade inte märkt när han kommit, han kom fram och satte sig i soffan bredvid mig. Jag såg på honom och log.

"Och Lexi?"

"Dina ögon, men brunt hår, och min fula skrattgrop", skrattade han.

Jag slog till honom så gott det gick. "Du kan inte säga att våra barn är fula! Dessutom är skrattgropen fin." Jag vände mig mot honom och kysste honom just där. "Din enda skönhet", la jag till.

"Va?"

Jag skrattade.

"Det där var inte schysst." Han försökte spela ledsen, men misslyckades helt då jag bara kysste honom igen, den här gången på munnen, och sen sa att jag älskade honom.

"Jag älskar dig med."

"Ska vi försöka få ner dem här två i deras sängar nu?" frågade jag och såg ner på våra barn som jag egentligen inte såg.

"Vi kan försöka", svarade Remus. Jag ställde mig försiktigt upp. "Vill du att jag ska ta någon av dem?"

"Ja, ta Lexi, hon ligger sämst till om jag snubblar."

"Då får du se till att inte snubbla", skojade Remus.

"Äh, jag klara mig utan din hjälp", sa jag och vände på mig. Han skrattade och tog Lexi när jag vände mig om igen, för det var dit dörren ut från vardagsrummet fanns. När han tagit Lexi tog jag ett bättre tag om Jasper och gick försiktigt ut från rummet in till deras lilla kammare som var inrett i en färgglad tapet i flera färger, heltäckningsmatta i rött, och två små spjälsängar bredvid varandra.

Vi klarade av att lägga dem ner utan att dem vaknade. Men när vi gick ut ur rummet vaknade Lexi och började skrika, hon väckte i sin tur Jasper, som först var tyst, men började sen skrika, han också. Jag suckade. Det hade gått alltför bra för att vara sant...

Remus startade lugnt en skiva i deras CD-spelare som vi hade valt att dem skulle kunna få ha, trotts att det var en mugglar uppfinning. När musiken startade skrek dem i några sekunder till innan dem tystnade för att musiken var igång. Jag vet inte hur det fungerar, men jag hade hört att om barnen lyssnar på något speciellt när dem ligger i magen, kan dem somna bättre till det sen när dem ska sova. Jag vet inte om det är att dem kanske känner sig tryggare då eller något liknande, men det hade hittills fungerat på tvillingarna. Lexi var alltid den som tystnade först, och när Jasper hörde att hon var tyst, tystnade också han. Annars är det alltid Lexi som skriker mest. När vi märkte att dem snart började somna om, la Remus armen om mina axlar och vi gick tillsammans till vårat sovrum och la oss i sängen. Det var rätt sent, men jag kunde inte somna på en gång.

Jag låg och tänkte på den nya medlemmen i Potter-Black familjen. Hayden Sirius Potter Black. Han var en ganska tyst bebis. Tyst, men Livlig på sitt sätt. Det hade gått en vecka sen Megs fått panik över att föda sitt barn, och hade blivit tvungen att sövas ner, men allt hade gått bra, och det var ändå en glad Megs som hade vaknat upp sen för att få se sitt nyfödda barn. Sirius var överlycklig över att ha fått en son som han kunde träna upp till en fantastisk quidditchspelare. Då hävdade Megs att även om dem hade fått en dotter, eller skulle få en dotter, så ska han fortfarande lära upp henne lika mycket som om det hade varit en kille. Med två föräldrar som båda jobbar inom ett bra quidditchlag kunde barnen inte vänta sig något annat än att vara bra på quidditch.

Jag hade blivit både glad och orolig när Megs och Sirius skulle få sitt barn. Det var kul att vi allihopa nu hade våra egna barn inom den här vänskapskretsen, men jag hade varit lite orolig när Megs fick panik och verkligen inte längre ville föda eller vara med om det. Men hon var stark, hon hade klarat det även om dem inte sövt ner henne.

Lexi och Jasper var nu en och en halv månad, ungefär, och dem kändes båda mycket tyngre. Barn växer så snabbt, så man hinner knappt med. Harry var snart sex månader, och man kunde verkligen se skillnad på honom. Han hade lite smått börjat gå omkring när han höll i något, men så fort det försvann, ramlade han på rumpan. Det var rätt kul att höra på när dunsen kom och hur han förvånat gjorde något slags rop. Lily kom springande på en gång för att se hur det var med honom, även om vi varje gång försäkrade henne om att det inte var någon fara med honom.

Tänk vad mycket alla förändrats, och det bara för att dem fått ett barn in i livet. Det är klart att ett barn förändrar en hel del med saker, men Lily var rädd för nästan allting, men fortfarande ville hon inte lyssna på vad vi sa om Peter, och det var det största hotet som var riktat mot dem just nu.