A/N: Sista kapitlet innan jag lämnar Sverige. Skriver allt vad jag kan nu för att det inte ska bli något uppehåll när jag är borta, men nu har jag precis fått reda på att vi kanske inte ens har wi-fi när vi är borta så måste leta rätt på en resturang eller något som har så jag kan lägga upp. Men ni får se på lördag hur det går. Om det kommer upp så får ni en uppdatering på hur det går, om det inte kommer upp så håller jag på och jobbar på det och gör allt jag kan för att få upp det. Är lite orolig hur det kommer gå men jag tror det kommer att lösa sig :)

Narcissa Malfoy

Hennes systers skönhet var total där hon dansade med det lockiga hårtet som speglade varje rörelse hon tog. Hon hade allas uppmärksamhet när hon rörde sig i takt med musiken i mitten av dansgolvet. Allas med undantag för den unga mannens som de silvergrå ögonen tillhörde. Första gången hon hade sett honom studera henne där han stod med ett glas i sin hand, nonchalant lutad mot väggen samtidigt som han små pratade med en grupp trollkarlar hade hon rodnat men ju fler sekunder han hade sin blick fokuserad på henne ju mer ville hon att den aldrig skulle lämna henne. Narcissa hade alltid levt i sin systers skugga, som oftast var trygg och behaglig men som ibland blev kall. Uppmärksamheten värmde henne och fick henne att vilja ha mera. Hon reste sig från fåtöljen där hon satt och började bege sig mot utgången av uppehållsrummet. När hon hörde stegen som följde efter henne i korridoren log hon med hela ansiktet och hon kunde knappt hålla tillbaka ett fnitter. Hon ville ha det som i böckerna, att han skulle erbjuda henne sin jacka när han såg hur hon frös i den korta klänningen. De skulle studera stjärnorna tillsammans ute på gården och han skulle viska till henne att hon var finare än alla stjärnor och planeter tillsammans. Men när hon lämnade slottet för att gå ned mot sjön hörde hon ropen och skratten från ett gäng på tre killar som var på väg mot henne. Hon rös och hoppades att han var kvar bakom henne, men det var svårare att avgöra nu och hon ville inte kolla bak i risk att avslöja att hon visste att han var där.

"DuuuU", en av killarna hade stannat, bara några meter ifrån henne, och riktade nu ett krokigt finger mot henne med den handen som inte höll i flaskan.

De var alla tre yngre än henne men hon skulle inte ta någon av dem, speciellt inte utan hennes trollstav som hon utan att tänkt sig för hade lämnat kvar i sovsalen. Om hon inte svarade kanske de inte skulle ge henne mer uppmärksamhet men hon hade fel. Killen synade henne upp ifrån och ned och flinade när hans blick smekte över hennes bara ben. De andra skrattade och en dunkade han som hade tilltalat henne i ryggen innan han gick fram för att sluta upp bakom henne. Hon vilade blicken på den första killen samtidigt som den andra kom närmare bakom henne och la två händer på hennes höfter. Hon försökte vrida sig undan men hans grepp hårdnade.

"Små flickor som du borde inte vandra omkring ensam på slottet, det kan vara farligt," viskade han i hennes öra vilket fick huden på hennes hals att knottra sig. Hon var rädd nu, riktigt rädd. Det var då hon hörde honom.

"Släpp henne." Hotet fick killen bakom henne att stelna till, men mer av förvåning än av rädsla för han släppte henne inte.

"Vi var här först, du får hitta något egen."

"Det var ingen fråga. Crucio."

Vi namnet på den oförlåtliga förbannelsen föll killen skrikande ned på marken och de andra två backade skrämda bakåt. Efter någon minut lyfte han förbannelsen och killen krälade kraftlöst bort mot sina vänner.

"Patetiska smutsskallar, ge er härifrån annars lovar jag er att det där är det minst smärtfyllda ni kommer att få uppleva", skrek Lucius Malfoy. Narcissa skade fortfarande efter anfallet när hon slängde sig i armarna på hennes räddare. Han smekte henne över håret och hon tryckte sig närmare honom.

"Du är trygg nu Narcissa, inget ont kommer någonsin att hända dig. Jag kommer aldrig tillåta någon att skada dig."

Orden ringde länge i hennes ögon och förde henne till altaret där hon sa ja till att bli hans fru. Snart skulle hon lära att anledningen till varför han straffat killen vid sjön inte hade varit för det han hade gjort mot henne utan på grund av vilka hans föräldrar var. Och de rätta orden som borde ha kommit från Lucius mun borde ha varit; Jag kommer aldrig tillåta någon annan än mig själv att skada dig. Kanske skulle hon lämnat honom där vid foten av slottet om han hade sagt som det var, kanske inte. Men där i hans armar hade hon känt sig tryggare än hon någonsin hade varit och dagen då hon sa ja till att tjäna honom tills döden skiljer dem åt hade hon inte kunnat drömma om att någonsin föra honom bakom ljuset. Aldrig. Men där var hon nu, tillbaka på den platsen där hon hade fallit för honom. Där han hade lovat henne hela världen och naiv som hon var hade hon skrivit på ett avtal utan att först läsa igenom villkoren. Om hon hade kollat djupare, bara lite djupare, hade hon sett vem han var. Det fanns inget att genomskåda, han hade varit en öppenbok om hon bara hade kunnat slita blicken från första sidan.

Narcissa hade alltid älskat med hela hjärtat men nu höll hennes hjärta på att lämna henne och försvinna ut i korridoren.

"Nej, det vet jag faktiskt inte. Det enda jag vet är att du inte älskar mig tillräckligt mycket för att lämna honom."

Dracos ansikte var präglat av samma smärta som nu rev i hennes lungor. Inte älskade honom tillräckligt? Narcissa älskade honom mer än livet själv precis som att hon värdesatte honom högre än livet själv, annars skulle hon aldrig ha vågat sig dit. Draco var allt för henne men Lucius var hennes man och hon hade lovat honom till döden skiljer dem åt och i den positionen som Narcissa hade varit tvungen att tillsätta i hela hennes liv gick löften inte att bryta.

"Gå inte, snälla Draco… låt mig förklara", ropade hon efter honom när han förvann ut genom dörren men han svarade inte. Narcissa ramlade ihop på marken samtidigt som gråten välde upp genom hennes strupe och fick övertaget över hennes kropp. Hon kunde inte hindra smärtan. Plötsligt var hans armar runt henne och hon grät mot hans bröstkorg. Narcissa visste att Severus skulle utnyttja hennes svaghet men hon ville inte vara ensam. Ville inte behöva bära smärtan själv mellan fyra kala väggar som inte skulle ge henne någon tröst.

"Jag misslyckades Severus, jag svek honom", snyftade hon.

Han la handen under hennes haka och lyfte upp den så hon kollade rakt in i hans svarta ögon som aldrig verkade ta slut.

"Shhh, du har gjort allt du har kunnat. Draco kommer en dag att se all din ansträngning"

Narcissa lät mannen framför henne kyssa hennes läppar. Hur hade den unga kvinnan som mött sin räddare bredvid sjön kommit att bli så sorglig så att hon kysste en man vars läppar hon aldrig längtat efter bara för att känna något annat än smärta?